fbpx

Kyrkan är en trosgemenskap – ingen åsiktsgemenskap

Skrivet av

Detta är en debattartikel införd i VLT 21 augusti>>

Rösta på POSK – partipolitiskt obundna i svenska kyrkan – den 19 september i kyrkovalet!

POSK vill arbeta för en kyrka fri från partipolitik. De politiska partiernas inflytande över kyrkan är ett förlegat system som måste reformeras. En partipolitiskt fri, öppen och demokratisk folkkyrka borde vara en självklarhet 21 år efter att kyrkan skiljdes från staten.

Kyrkan i dag behöver ingen förstärkning av allmänpolitiska agendor. Det är inte fråga om personkritik. Alla kyrkligt engagerade personer är välkomna. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Kyrkan är en trosgemenskap som förmedlar budskap om tro, hopp och livsmod.

POSK vill arbeta för en nära, öppen kyrka som är synlig och välkomnande. Församlingen har ett mäktigt och enastående uppdrag; att sprida evangeliet, att fira gudstjänst, att döpa barn och vuxna och att utöva diakoni och mission. Församlingen behöver finnas nära där du bor och verkar. Både på landsbygden och i centrum. Med öppna och välkomnande kyrkor.

Vara närvarande i glädje och sorg. I vardag och helg. I aktiva församlingar, som på allvar tar tillvara människors önskan och längtan att engagera sig ideellt, växer gemenskapen. POSK vill stärka församlingarna och öka de många människornas engagemang så att fler döps, konfirmeras och får möjlighet att växa i tro och känna hopp.

POSK vill arbeta för en kyrka som gör skillnad. Kyrkan ska stå på de utsattas sida. I ord och i handling. Kyrkan har lång och rik erfarenhet av själavård och diakonalt arbete; att möta människor i ensamhet, äldre och människor som söker stöd och hjälp inklusive nyanlända.

Behoven ökar ständigt. POSK vill att kyrkan än mer ska prioritera det diakonala arbetet.

POSK är den största obundna gruppen i Svenska kyrkan i Västerås. POSK finns för oss som vill ta ansvar i Svenska kyrkan utan att binda oss till något allmänpolitiskt parti. Våra kandidater kommer från den lokala församlingsgemenskapen. Vi är fria! Vi är engagerade! Vi tar ansvar!

Rösta på POSK!

Karin Tilly

2:e vice ordförande i kyrkorådet i Västerås pastorat

Karin Andersson

Norrbo församling

Victor Månsson

Badelunda församling

Maria Thorgren

Viksängs församling

Ingemar Egelstedt

Domkyrkoförsamlingen

Kandidater för POSK i kyrkovalet

Kyrkan borde styras av evangelium, inte av partipolitik

Skrivet av

Debattartikel av Anne Olofsson införd i Norrköpings tidningar den 16 augusti.

POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) tar tacksamt emot debatten om riksdagspartiernas inblandning i kyrkoval och Svenska kyrkans styrning.

Det är en mycket nödvändig debatt som borde kommit redan för 21 år sedan då kyrkans skildes från staten.

Kyrkligt anställda och andra i kyrkan aktiva och engagerade, både förtroendevalda såväl som ideella, kan vittna om hur partipolitikens inblandning gör det svårt för många att veta vad som är partipolitisk ideologi och vad som är evangelium idag.

Inga andra organisationer inom civilsamhället tillåter partipolitik utgöra grunden för sina val av ledamöter för sitt styrelsearbete. Varför ska då Svenska kyrkan vara ett undantag? Kan det bero på att Svenska kyrkan är en oerhört viktig organisation i civilsamhället med sina 5,7 miljoner medlemmar och Sveriges största aktör inom civilsamhället?

Kanske är det då inte så förvånande att partierna ser en chans att styra kyrkans verksamhet i linje med riksdagspolitiken! De önskar fortfarande utöva kontroll och makt över Svenska kyrkan. Den partipolitiska kopplingen stänger dessutom ute vissa som vill engagera sig, då de tvingas att ta partipolitisk ställning för att kunna göra det. POSK kräver inga partipolitiska ställningstaganden för att delta utan är en öppen grupp för att utveckla de kyrkliga frågorna.

POSK har inget emot att personer engagerade i partipolitiken engagerar sig i Svenska kyrkan. Inte alls. De är hjärtligt välkomna både i kyrkan och i POSK. Men själva partipolitiken måste hållas utanför det som handlar om tro och evangelium. Partipolitiken ska leva i val till riksdagen. I kyrkan ska de kyrkliga frågorna stå i fokus.

Vänstern menar att det mycket väl går att blanda tro och politik. Något som POSK i nuvarande system, med partipolitiskt ideologiskt baserade partier med i valet, ser som helt oförenligt. Att kyrkan kan förändra människor som i sin tur kan förändra samhället är otvivelaktigt, likaså att kyrkan som institution ska och kan medverka i att påtala brister i samhället.

Det gjorde även Jesus för 2000 år sedan. Men Jesus styrdes inte av ett partiprogram eller en partipolitisk ideologi utan av uppgiften att sprida Guds kärlek till människorna och att komma med evangeliets glada budskap till oss. Han behövde inte underställa sig ett partiprogram!

Tro och partipolitik är en olycklig sammanblandning i kyrkans styrning såväl som i kyrkovalet!

Styrelsen för POSK i Norrköping genom Anne Olofsson, ordförande

Från centerpartist till partipolitiskt oberoende

Skrivet av

Insändare i Västerbotten-kuriren 18 augusti 2021>>

Du må vara centerpartist, socialdemokrat, sverigedemokrat, moderat eller vänsterpartist – vill du kyrkans bästa: rösta då partipolitiskt oberoende! Det skriver Anna-Sara Walldén.

När jag var 18-år fick jag frågan om jag ville ställa upp i kyrkovalet. Jag gick på gymnasiet i Luleå och var engagerad både i kyrkan och i Centerpartiets ungdomsförbund. Därför var det naturligt för mig att tacka ”ja” till att ge mig in i kyrkopolitiken för Centerpartiet.

Inte visste jag mycket om kyrkopolitik, men så mycket tyckte jag mig veta att kyrkan handlar om evangeliet om Jesus Kristus, och inte om sekulära politiska ideologier eller idéer. Det jag inte visste var att jag snart skulle behöva omvärdera den inställningen i grunden.

Som 23-åring, 2005, fick jag första gången tjänstgöra som ledamot i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Det var spännande, intressant men också utmanande. Det var här min syn på kyrkopolitiken ändrades i grunden. Jag mötte många människor som vill kyrkan väl, inte tu tal om det. Men jag mötte också många som satte sina politiska idéer eller ideologier i främsta rummet och där jag upplevde att Bibeln användes mer som en kuliss än som ett verkligt rättesnöre.

Allt mer växte en övertygelse fram hos mig att de politiska partiernas engagemang i Svenska kyrkan är en anomali – en orimlighet, och skadar kyrkan. Inte för att det är något fel på människorna som engagerar sig i dessa grupper, men för att lojaliteten och grunden för engagemanget ligger hos partiet, ideologin eller de politiska idéerna istället för hos kyrkan, i Bibeln och i tron på Jesus Kristus.

Det gäller de nomineringsgrupper som är tydligt kopplade till politiska partier men även de nomineringsgrupper som är mer löst kopplade, men ändå vilar på en sekulär ideologisk grund.

Jag älskade på många sätt kyrkopolitiken, men inför valet 2013 var jag tvungen att tacka nej till fortsatta förtroendeuppdrag för Centerpartiet i kyrkopolitiken. Jag kunde inte fortsätta att ställa upp i ett sammanhang som jag i grunden inte tycker borde finnas. Jag skulle gärna se mina vänner i centerpartiet i kyrkopolitiken – absolut – men inte under centerpartistisk flagg!

Det var en stor sorg för mig att lämna Kyrkomötet och alla de viktiga samtal och beslut som förs och fattas där. Så vad skulle jag göra nu?

Jag ville engagera mig för kyrkan för kyrkans skull – älska hela Svenska kyrkan i hela dess bredd, längd och höjd. Därför valde jag att engagera mig i POSK – partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. Nu ställer jag återigen upp i valet till kyrkomötet, men för en fri kyrka – på riktigt.

Den 19:e september är det kyrkoval för dig som är medlem i Svenska kyrkan. Då har du också chansen att göra skillnad och göra din röst hörd. Du må vara centerpartist, socialdemokrat, sverigedemokrat, moderat eller vänsterpartist – vill du kyrkans bästa – rösta då partipolitiskt oberoende!

Anna-Sara Walldén, Lycksele

kandidat till Kyrkomötet för (POSK) Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

(Läs mer om Anna-Sara här>>)

POSK skriver i sitt program:

POSK anser att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Förtroendevalda från de politiska partierna utformar gärna regler för kyrkan efter vad som gäller för stat och kommun.

Ett exempel på detta är dagens komplicerade och kostsamma sätt att genomföra kyrkoval. I dag finns en partipolitisk påverkan då riksdagsfrågor drivs i kyrkomötet. Där lyfter företrädare för politiska partier fram partiernas ideologiska grund som en utgångspunkt för hur kyrkan ska formas och den kristna tron tolkas.

POSK vill bidra till ökad medvetenhet om demokratins villkor inom Svenska kyrkan, bland annat genom att arbeta för ett billigare och enklare valsystem. Svenska kyrkans beslutsfattare ska vara demokratiskt valda och företräda församlingar, inte politiska partier.

Avskaffa arvoden i kyrkopolitiken!

Skrivet av

Enligt kyrkopolitikerna i Mariefred går det inte att likställa uppdraget som förtroendevald med vilket ideellt uppdrag som helst, skriver Åke Norell, Mariefred.

Avskaffa arvoden i kyrkopolitiken!

Mariefred 11 augusti 2021
”Om du har problem med arvodet – lägg det i kollekthåven!” Det var rådet jag fick när jag som förtroendevald i Mariefreds församling för tiotalet år sedan föreslog att kyrkopolitikerna skulle avstå från sammanträdesarvodet. Frågan ansågs inte värd att ens diskutera.
När jag år 2018 återkom i kyrkopolitiken aktualiserade jag ånyo frågan. I en motion föreslog jag att sammanträdesarvoden – och fasta arvoden – skulle avskaffas samt att motsvarande medel i stället skulle användas i det diakonala arbetet. Motionen avslogs.
Enligt kyrkopolitikerna i Mariefred går det inte att likställa uppdraget som förtroendevald med vilket ideellt uppdrag som helst. Varför inte? Statskyrkan är avskaffad sedan drygt tjugo år. De förtroendevalda måste inse att de nu verkar inom den frivilliga sektorn. Många församlingar (t ex Strängnäs domkyrkoförsamling) har avskaffat sammanträdesarvodet.
Under de närmaste åren kommer församlingens ekonomi att försämras. År 2013 var 73 procent av Mariefredsborna kyrkotillhöriga. År 2020 hade andelen kyrkotillhöriga sjunkit till 63 procent. Den nedåtgående trenden består
För att klara kyrkans ekonomi måste antalet anställda ses över. Det kommer att behövas fler ideella insatser i framtiden. Mycket av arbetet i församlingen görs redan idag utan ersättning. Varför ska kyrkopolitikerna arvoderas? Det är inte rimligt att vissa uppgifter arvoderas men inte andra.
POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) är den största nomineringsgruppen i Mariefred. De förespråkar i sitt handlingsprogram återhållsamhet med arvoden.  Inför årets kyrkoval har de uttalat att de på lokal nivå vill minska eller slopa arvodering av förtroendevalda. I kyrkofullmäktige är de fler än de arvodesberoende socialdemokraterna. Därför – upp till bevis!
ÅKE NORELL Mariefred
———
POSK har under många år kämpat för att få bort orimliga arvoden till förtroendevalda. I programmet så står det:
POSK anser att förtroendevalda ska få ersättning för förlorad arbetsförtjänst och pensionsrätt och att förutsättningarna för kyrkliga förtroendeuppdrag måste förbättras genom anpassade arbetsformer. POSK förespråkar återhållsamhet vad gäller arvodering av förtroendeuppdrag.

Det behövs fler platser för att utbilda församlingsmusiker!

Skrivet av

Gästbloggare Karin Långström:

POSK vill att Svenska kyrkan ska vara ett sammanhang som ger närvaro, gemenskap och möjlighet att växa i tro. Kyrkan ska i allt hon gör förmedla befrielse, hopp och livsmod. I Svenska kyrkan ska varje människa bli sedd och tas vara på som en gåva i församlingens liv.

Det är i musikverksamheten det sker

Många människor vittnar om att det är just i musikverksamheten som detta sker. Kyrkomusik innebär så mycket: gemenskap, vänskap och tro växer under såväl körövningarna i församlingshemmet som i gudstjänstgemenskapen där psalmer och annan musik fördjupar och förstärker evangeliet.

Musikgudstjänster och konserter är omistliga delar i kyrkans liv och i kulturlivet i stort. Att redan som barn eller ungdom vara med och spela och sjunga är självklart, och undervisning i främst orgelspel bör erbjudas i fler församlingar än idag.

Organister i framkant

Men kyrkan behöver kvalificerad personal för uppgiften, och behovet av rekrytering av kyrkomusiker är mycket stort. Projektet Organister i framkant (organisteriframkant.se) räknar med att Svenska kyrkan behöver rekrytera 700 kyrkomusiker fram till år 2030 för att säkra personalförsörjningen. Det är ingen liten uppgift och flera insatser behöver göras från nationell nivå i nära samverkan med utbildningsinstitutionerna.

Fler utbildningsplatser behöver finnas. När jag i egenskap av skolpräst på folkhögskola var med i antagningsgruppen för kyrkomusikerlinjen har jag de senaste åren frustrerat sett att ett antal sökande behövt få ett negativt antagningsbesked. Inte för att de inte var tillräckligt musikaliskt begåvade eller kyrkligt förankrade – en del av dessa är redan anställda som kyrkomusiker i församling – utan för att det inte finns plats.

Utöka antalet platser!

Liknande situation finns vid (minst) en av de övriga folkhögskolorna. Jag hoppas att viljan finns hos folkhögskolorna att utöka antalet platser. De svenskakyrkliga folkhögskolorna borde med glädje satsa mer på sina kantorsutbildningar, men i brist på det kunde nationell nivå bidra med att ta ett större ekonomiskt ansvar för utbildningen än vad de gör idag. Vidare behöver de förberedande kantorsutbildningarna stärkas. Här börjar inte så få musikstuderande sin bana, eftersom det tar lång tid att lära sig orgel som nytt instrument.

Gynna församlingslivet

När det gäller kyrkomusikerutbildningen på högskola kunde nationell nivå definiera vad en organist ska ha med i sin examen. Idag kan en organist examineras utan t ex liturgiskt orgelspel eller barnkörmetodik, och det är inte särskilt gynnsamt i församlingslivet!

Mycket finns dock att göra på församlings- och pastoratsnivå. Det är önskvärt att vi uppvärderar våra egna utbildningssystem och låter behöriga kyrkomusiker komma ifråga vid tillsvidareanställning. Det är heller inte så lyckat att i annonser ange “kyrkomusikerutbildning eller motsvarande” som utbildningskrav.

Våra kyrkomusikerutbildningar på de olika nivåerna är unika, specialdesignade för Svenska kyrkans församlingsliv där musikerhantverk och pastoral blick tränas tillsammans med studiekamrater, lärare, skolpräster och praktikförsamlingar.

Den som blir anställd utan examen kan ändå uppmuntras: det är oerhört gynnsamt att kombinera församlingstjänst och kantorsstudier – men då måste det finnas fler tillräckligt antal studieplatser.

Karin Långström (POSK) Präst i Skara stift
Kandiderar till kyrkomötet

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:

att föra dialog med kyrkomusikerna och körförbunden kring utmaningar och möjligheter för kyrkomusikens utveckling.

att en revision av psalmboken ges nödvändig tid och är noggrann med teologiska, språkliga, musikaliska och upphovsrättsliga kompetenser.

att kyrkans böcker, musik, och allt som produceras med stöd av kyrkoavgiftsmedel ska vara fritt att använda och sprida.

att fler kyrkomusiker har instrumentalundervisning i sina tjänster.

Nej till nytt villkor för att få prästvigas

Skrivet av

I senaste numret av Kyrkans tidning presenteras den fjärde artikeln om vilka frågor de olika nomineringsgrupperna tycker är viktigast inför kyrkovalet den 19/9. I artikeln ställs följande fråga till de olika grupperna: ”Är det dags att ta bort samvetsklausulen för präster, så att alla som prästvigs måste säga ja till att viga par av samma kön?”

Frågan ställs förstås utifrån att kyrkomötet 2009 fattade beslutet att samkönade par får vigas i Svenska kyrkan. I detta beslut framgår det tydligt att en präst i vår kyrka även fortsatt har möjlighet att se på äktenskapet som något endast en man och en kvinna kan ingå, samtidigt som det är fullt möjligt för en annan att med glädje viga samkönade par, men detta gillas inte av alla.

Sedan 2009 har det i kyrkomötet behandlats motioner med innebörden att beslutet ska ändras på så sätt att det ska tillföras ett ytterligare krav för prästvigning, vilket då skulle innebära att man måste säga ja till att viga samkönade par för att kunna prästvigas. Dessa motioner har avslagits, och detta kanske allra tydligast år 2016 (motion 2016:29) då inte bara kyrkomötets majoritet röstade för ett avslag utan även biskopsmötet och läronämnden klart och tydligt markerade att detta inte är en möjlig väg att gå, då det bl.a. skulle inskränka biskoparnas självständiga ansvar för prövning av prästkandidater.

Villkoren för att få prästvigas som idag gäller är tre – 1. man ska vara döpt och konfirmerad, 2. man ska tillhöra Svenska kyrkan och 3. man ska förklara sig beredd att tjänstgöra med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett kön – och de är alla konstitutiva för Svenska kyrkans karaktär. En del har menat att det föreslagna fjärde villkoret är av samma art som det tredje och att det därför vore möjligt att införa det, men inför beslutet 2016 klargjorde läronämnden att en avgörande skillnad är att villkor nummer tre måste uppfyllas för att inte riskera sakramentens giltighet. Så var inte fallet med det föreslagna villkoret som då föreslogs och möttes med avslag.

Inför kyrkovalet väljer nu Kyrkans Tidning att ta upp den här frågan igen, och jag vill lyfta var POSK står när det gäller det här. För oss är det centralt att beslutet som fattades 2009 bör fortsätta att gälla i sin helhet. Ansvaret för att kyrkliga handlingar kan utföras ligger aldrig på den enskilda prästen utan på församlingen och i förlängningen hela kyrkan, vilket innebär att de som vill vigas i vår kyrka har möjlighet att bli vigda.

Ur POSK:s program:
”POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande. Hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan.”

I ett större perspektiv kan de olika ståndpunkterna i den här frågan sägas vara ett exempel på den bredd av kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms i Svenska kyrkan, och för POSK är det viktigt att lyfta fram att olikheterna måste få finnas och att det är av största vikt att vi respekterar varandras olika tolkningar. Svenska kyrkan tål att det finns olika uppfattningar – kanske är det till och med en av vår kyrkas stora tillgångar? – eftersom vi inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap som hålls samman av tron på Jesus Kristus som vår frälsare.

Ur POSK:s program:
”De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. POSK vill vara ett forum för informationsutbyte och samverkan i kyrkliga frågor. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut.”

Emma Hedlundh
Ledamot i kyrkomötet från Uppsala

Just nu när du kan, hav en lycklig minut…

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren den 2 juli.

Rosor och pioner håller på att slå ut. I skogen blommar skvattram och lingon. Syrenerna har gjort sitt för i år, men jag bär deras doft med mig ett tag till. Äppelträd och körsbärsträd har fått hjälp av insekterna och arbetar i det tysta för att det som var de där vackra blommorna för några veckor sedan ska ge frukt om en månad eller två.

Det är fint med sommar. Skönhet och njutning avlöser varandra. Men oj, vad fort det går. Det är redan juli.

Jag bär med mig några rader av Frans Michael Franzén i sommargrönskan. Han var biskop i Härnösand för nästan 200 år sedan, satt i Svenska Akademin, och hann dessutom med att skriva både dikter och psalmer. Det var han som skrev Bereden väg som vi sjunger till Första Advent och Vad ljus över griften, som jublar i kyrkorna på Påskdagen. Men just nu är det en strof ur hans Dryckesvisa som sjunger i mig:

En blomma är glädjen, idag slår hon ut
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu när du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på det kommande sedan.

Visst är det lite vemodigt om blomstringens snabba framfart. Men framför allt är det en uppmaning och en utmaning att ta till sig det goda och vackra som livet ständigt ger oss. För mitt i politisk förvirring och pandemi finns också glädjens minuter. Mitt i mina privata bördor och komplikationer finns också leenden och skönhet. Gläd dig när du kan! Låt pionerna öppna sig mot just dig! Samla på glädjeminuter! Det vill jag göra.

Samtidigt vill jag inte glömma det svåra. Det är mitt ansvar att komma ihåg det och ta itu med det. Glädjen är en kraftkälla, inte en flykt.

Det blir så påtagligt när jag sitter där mitt i grönskan och ett utkast till en rapport från FN:s klimatpanel dyker upp i nyhetsflödet. Rapporten ska inte publiceras förrän i februari men det mesta är klart nu. Det behövs en transformation, en genomgripande förändring av processer och beteenden för individer, samhällen, näringsliv, institutioner och regeringar, säger rapporten. Livet på jorden kommer att förändras, vare sig vi vill det eller inte. Hittills har de som bidragit minst till miljöförstöringen drabbats hårdast av svält, översvämningar, sjukdomar och minskade arbetsmöjligheter. Allteftersom permafrosten tinar, skogsbränder och översvämningar ökar och temperaturen stiger kommer vi alla att drabbas alltmer. Om vi inte…

Vissa förändringar är redan oåterkalleliga men vi kan vara med och hindra att det blir ännu värre. Varenda tiondels grad som medeltemperaturen inte stiger gör skillnad. Varje insats av regeringar och institutioner, av företag och individer är betydelsefull. Men det behövs många och stora insatser. Våra konsumtionsvanor och våra matvanor, vårt resande, hur vi bor och hur vi sparar är viktigt. Allra viktigast är förstås de politiska besluten.

Medan jag läser om FN-rapporten pågår regeringsförhandlingarna. Alla partiföreträdare försöker tala om hur mycket bättre just de kan göra vårt samhälle. Men varför är klimatfrågorna så lågt prioriterade undrar jag. Livet är hotat och ändå nämner alla inte ens klimatet. Nu måste vi pressa på och bara rösta på dem som tar klimatframtiden på allvar.

Jag gläds åt lyckliga minuter i grönskan, åt surrande, hårt arbetande insekter och åt blommor som ger skönhet och frukt. Det vill jag att mina barnbarn och barnbarnsbarn också ska få göra om femtio eller hundra år. Liksom barnen i Guatemala och Bangladesh och överallt i världen. Så jag njuter av sommaren. Och vill samtidigt med öppna ögon ta till mig hur mycket det kommande behöver oss och all vår goda vilja och vår handlingskraft framöver.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga

Skrivet av

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars. 

Jag möter många rädslor när jag möter människor i samtal. I nästan all ångest, oro och frustration så är rädslan det frö som gror under allt.

Ibland är man inte lika rädd för framtiden som man är för den tid som en gång var och som fortfarande påverkar oss eller hindrar oss. Och ibland fastnar vi i spärren mellan rädslan för det som varit och rädslan för hur det ska bli.

En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss.

En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva.

Rädslan stänger av så att vi inte ser de vägar eller möjligheter som öppnas upp.

Rädslan för det som är vårt eget kan hindra oss att göra rätt sak för en annan.

Och när vi ser på oss själva så kan vi erkänna att det finns något som vi alla är rädda för, men det kan vara olika för dig och för mig. Även den modigaste kan vara rädd, om inte annat så för sin egen rädsla.

Rädslan finns i oss som en del av att vara människa och den kan vara en sund självbevarelse som gör att vi inte utsätter oss för risker att skadas. Frågan är hur stor plats rädslan får ta i vårt liv och hur man hanterar rädslan för sin egen eller för andras skull?

Jag tror att Jesus också var rädd. Inte så ofta kanske, för det märks inte så ofta i evangelieberättelserna, men han var ju även människa.

Och strax innan han blir fängslad inför människors dom och korsfästelse av honom märks rädslan när han går till Getsemane i mörkret för att be, då ber han om att få slippa – om det är möjligt. Han ber om en alternativ väg om den finns. Jesus ber: Låt mig slippa gå igenom detta om du vill det, inte för att jag vill det.

Men det är just detta att gå igenom som är rätt väg. Att ta sig igenom sorgen, göra upp med frustrationen eller ta sig över hindret är egentligen den enda vägen för att komma rätt och kunna fortsätta på vägen som leder framåt. Det hjälper inte att försöka gå runt. Man behöver gå rakt igenom. Den stora trösten när man trotsar rädslan och går rakt in i nattens mörker är att då vet man, när man står mitt i det, att man går mot morgonen och gryningsljuset när man fortsätter gå…rakt igenom.

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga men den ska inte hindra oss att våga. Rädslan behöver inte ens ha uppgiften att skydda oss bevara oss för det gör Guds omsorg och kärlek. Om vi vågar låta Gud göra det.

Det finns en uppmaning som återkommer gång på gång i bibeln: Var inte rädd!

Vi kan se det som en uppmuntran på vägen: Var inte rädd. Jag ser det som ett hopp: Var inte rädd, för det finns något som är starkare än rädslan och som förmår och kan åstadkomma mycket mer än rädslan någonsin kan åstadkomma. En del stavar det tro, hopp och kärlek. Det är vägen och det är starkt. En del beskriver det med orden liv, ljus och hopp. Det är vägens riktning och det leder oss rätt.

De ord du får med dig på vägen i dag är: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är alltid älskad.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Att lyfta blicken och göra det möjliga

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 25 februari.

Ibland när vi är ute på våra coronapromenader, maken och jag, går vi igenom Umeå Östra. Jag tittar alltid lystet på tavlan med tider för avgångar och ankomster. Klockan 14.21 kan vi åka till Stockholm, säger jag. Eller kl 21.21. Vi far! Nu!

Ta det lugnt, säger maken.

Att åka tåg är frihet för mej. Att sitta och läsa och fika och tänka och titta ut genom fönstret. Att vara på väg.

Stockholm är barn och barnbarn för mej. Och muséer och kaféer och kyrkor och teater och vänner. Att åka tåg till Stockholm står mycket högt på min längtanslista just nu.

Det finns annat på den listan också. Att ta i hand och ge en kram. Att jobba som vanligt med många fysiska möten. Förtroliga samtal där man får luta sig fram mot varandra över tekopparna. Eller att sitta tillsammans och skratta utan att vara rädd för att smitta eller bli smittad. Att gå i kyrkan och på teatern. Och att ha fest.

Men nu är det som det är. En ofrivillig fasta från mycket av livets goda för att minska smittspridning, svår sjukdom och död.

Visst är det trist. Och visst är jag less.

En del tycker inte att den ofrivilliga fastan är något bekymmer. Lite skönt rentav. För andra är det tungt och väldigt ensamt. Några har drabbats av svår covid eller av död och sorg. Det kan man nog inte ens kalla för fasta. Det är bara hemskt och sorgligt och där måste vi på de sätt som är möjliga också i denna tid bära varandra.

Och mitt i alltihopa har nu den kristna fastetiden börjat. Många har en aning om att fettisdagen har nåt med fastan att göra – just det, den stora semmeldagen är den sista dagen innan fastans början. Annars är det väl mest vi som är riktiga kyrknördar som tänker på att från askonsdagen till långfredagen är det fastetid. Vi följer Jesus upp mot Jerusalem, mot en förnedrande rättegång, mot lidande och död. Vi utmanas av hans sätt att vara, att se möta och upprätta andra mitt i sin egen vånda. Och vi väntar på påskens ljus.

Fasta finns i alla religioner. Ibland med riter och späkningar, också i kristendomen. Men poängen med den religiösa fastan är inte riterna, inte ens att avstå från viss mat eller något annat. Allt det kan hjälpa till ibland. Men poängen är att se klarare. Att se sig själv och fundera på vad man håller för viktigt i livet. Kanske upptäcka att man sitter väldigt mycket fast i oväsentligheter. Och att se andra. Att få proportioner på sin egen tillvaro.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skällde ut fromma fastare, som var bra på riter: Ni späker er, hänger med huvudet som ett strå och ligger i säck och aska, dundrade han. Kallar ni det fasta? Och så fortsätter han: Nej, detta är den fasta jag vill se… att du befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den fattige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Då bryter gryningsljuset fram för dig…

De här Jesajaorden är verkligen ett av mina favoritbibelställen. Det är så jordiskt. Det säger att när jag lyfter blicken och ser andra, då öppnar sig tillvaron. När jag tittar upp från mina funderingar på om jag gör rätt eller från hur hemskt jag har det, då kan jag plötsligt ge mitt lilla, men dock, bidrag till en bättre värld.

Jag vet, ibland är allt så mörkt så man orkar inte se sig omkring. Då behöver man söka stöd och hjälp. Men mina och andras suckar över att jag har så tråkigt, att jag står för långt ner i vaccinkön, att jag inte kan resa som jag vill, de behöver en lyft blick.

Skulle inte rentav vår ofrivilliga fasta och profeten Jesajas rytande in i den kristna fastan kunna mötas?

Folkhälsomyndigheten är inte perfekt och inte regeringen heller. De kunde inte veta i somras allt de borde ha gjort redan då. Och vaccinet kom inte igår utan dröjer lite längre. Men jag har mat och husrum, telefon och internet och hälsovård när jag behöver det, också för annat än covid. Jag bor inte i Syrien eller i Jemen. Jag kan lyfta blicken.

Jag minns inte en enda fastegudstjänst från min uppväxt. Det jag minns av fastan är den lila fastesparbössan på matbordet från Lutherhjälpen, den kom alltid i brevlådan. Och så minns jag samtal vid matbordet, både om barnen i Indien – där var det hemskt då, och om hur man bäst äter semlor  – mamma och pappa ville märkligt nog ha varm mjölk till sina.

Jag har ingen lila sparbössa på bordet nu. Men jag kan swisha och jag kan lyssna till Johan Mattias Sommarström i Ekot som öppnar mina ögon för livet i Jemen. Och semlor har jag. Jag kan lyfta blicken för att se, och sen göra vad jag förmår. Och tänk om det är då jag kommer att ana ljuset.

Förresten dröjer det nog inte så länge innan jag kan ta tåget till Stockholm heller.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Skrivet av

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Arkiv
Kategorier