fbpx

Psst! Det är dags nu.

Skrivet av

Dags att rösta i kyrkovalet. Dags att rösta för en kyrka fri från partipolitik! Valdagen är här, och om du inte redan röstat är det nu hög tid att bege dig till vallokalen. Du kan rösta på POSK till kyrkomötet och stiftsfullmäktige i hela landet, och lokalt till kyrkofullmäktige i hela 192 församlingar/pastorat. Tipsa din granne eller vän att också rösta! 

POSK har samlat över 3 500 kandidater som är redo att vara med och ta ansvar som förtroendevalda i Svenska kyrkan. Vilken välsignelse! Under hela valrörelsen har våra grupper gjort ett fantastiskt arbete lokalt, med att dela ut information och att vara ute på gator och torg för att möta väljare. Ett helt ideellt arbete som inte står i proportion till de resurser som de politiska partierna har att sätta in i en valrörelse i Svenska kyrkan. Jag vågar inte föreställa mig vad POSK, eller den obundna rörelsen vore utan alla dessa krafter som är beredda att göra så mycket för sin kyrka! POSK har bara en anställd i hela landet, jag själv som sitter vid ett skrivbord i mitt hem. Medan den största gruppen, Socialdemokraterna, har partikanslier som står till förfogande i hela landet när detta “prov-val” ska genomföras inför de allmänna valen nästa år. Ja, så uttrycker de sig själva vid sin valupptakt. En retorik som förminskar Svenska kyrkan.

Det blir därför också extra tröttsamt att se de vilseledande budskap som skickas ut och felaktiga premisser som sprids. ​​Grupper ställs mot grupper där många anammar den modell som nu nästan helt tagit över den allmänna politiken; att ljuga och medvetet försöka sprida lögner och feltolkningar om vad motståndarna vill. Detta är inte värdigt en kyrka. Vi har fått använda våra kanaler till att sakupplysa en del. Vi upplyser gärna, men tänk er en valrörelse där de verkligt viktiga frågorna för Svenska kyrkan hade fått stå i fokus. Det visar varför vi på riktigt behöver en kyrka fri från partipolitik. En kyrka där vi tillåts tycka och tänka lite olika, men tillsammans arbetar för kyrkans bästa i varje enskild fråga. En kyrka där vi söker enhet och inte splittring.

Så hur går tongångarna kring partipolitik i Svenska kyrkan just nu? Tidningen Dagen har i år gjort en valkompass och har redan släppt en liten del av resultaten som de kan se med kommentaren “Många gör valkompassen de sista dagarna så siffrorna kan ändras men fram tills idag har en överväldigande majoritet svarat att partier inte ska styra Svenska kyrkan: 40 319. Endast elva procent – 6 465 – håller med S, C och SD.”

Vad det betyder för valresultatet återstår att se, men visst är det statistik som väcker tankar. 

Snart har vi ett valresultat. Därefter fortsätter arbetet framåt! Arbetet för Svenska kyrkans bästa i alla lägen. En kyrka där vi är många som får plats, tar hand om varandra, där musiken fyller kyrkorummen, där vi sätter fokus på att värna klimatet och där vi på riktigt gör plats för och satsar på de unga. Tänk att vi får vara med och ta ansvar!

Det är dags för kyrkan att få vara kyrka. Att få sätta Kristus i centrum och att på riktigt arbeta för levande församlingar. 

Victor Ramström
informatör för POSK

Kyrkan är förhållningssätt –
inte verksamhet

Skrivet av

Amanda Carlshamre, diakon och ordförande för POSK, brinner för flera viktiga frågor inom Svenska kyrkan. – Vi behöver röra oss bort från kyrkan som plats. Jesus sa inte ”bjud in, bjud in” utan ”gå ut, gå ut”. Det är vårt uppdrag.

Amanda Carlshamres engagemang i Svenska kyrkan, både diakonalt och kyrkopolitiskt, går långt tillbaka i tiden. – Jag fostrades in i kyrkans demokratiska anda, inte minst under min tid som förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga mellan 2013 och 2017.

Hennes diakonala drivkraft har djupa rötter. Hon hämtar inspiration från prästen och psalmdiktaren Olov Hartmans bön: En enda kropp, en enda mänsklighet. – Vi som mänsklighet sitter ihop. Lider en, lider alla, säger hon. Men inspirationen går ännu längre tillbaka – till 300-talets biskop Ambrosius av Milanos ord: ”Det är inte av ditt goda du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” – Jag är en del av hur världen ser ut i dag. Det jag handlar, äter och gör påverkar hur andra människor har det, säger hon.

Som diakon vet Amanda Carlshamre vilka behov Svenska kyrkan står inför. Och som ordförande för POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har hon också möjlighet att påverka. Bland hjärtefrågorna nämner hon tre: att värna mångfalden i kyrkan, att vara en kyrka som gör skillnad för människor, och att främja det ideella engagemanget.

Frågan om mångfald blir allt viktigare i ett samhälle där fake news, politisk positionering och bristande tillit skapar klyftor. POSK vill därför skapa mötesplatser för förtroendefull dialog och stark gemenskap – trots olika bakgrunder och traditioner. Amanda är medveten om att POSKs bredd ibland uppfattas som spretig men konstaterar att det är ju det som är vackert. – Vi vill mångfald! Då måste vi klara att vara en brokig skara med olika erfarenheter, drivkrafter och perspektiv. Mångfalden berikar. Den är inte farlig. Tilltron sitter i den enskilda människan, säger hon.

Tillgången på diakoner är en annan prioriterad fråga för POSK. I dag har inte alla församlingar en anställd diakon. – I ett samhälle där människor har svårt att göra sin röst hörd gentemot myndigheter och kommuner är diakonen en röstbärare, säger hon. Diakonens vigningslöften – att stödja och vara ett tecken på barmhärtighet – är en stark drivkraft. När samhället förändras påverkas också diakonens roll. – Vi måste ständigt reflektera över vilka nya behov och utmaningar kyrkan och människor står inför. Hon är medveten om församlingars begränsade ekonomi och som gör att många i stället anställer diakoniassistenter. Men om hon fick önska fritt skulle kyrkoordningen tydligt slå fast att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling – lika självklart som att det ska finnas en kyrkoherde, präster och musiker.

Många diakoner är ensamma i sin roll, och Amanda lyfter därför vikten av en gemensam riktning och samsyn med kyrkoherden och de förtroendevalda. – Det handlar om att hålla ihop ett humant samhälle. Vi behöver mer kärlek och handens evangelium – att fysiskt finnas där för en annan människa. Mitt uppdrag som kristen är att göra livet lite lättare för någon annan.

En tredje hjärtefråga för POSK är att möjliggöra för fler människor att ta ansvar. – Församlingen är inte hel utan ideella medarbetare, säger hon med skärpa. Det är, menar hon, något djupt kristet i att se kyrkan som en gemenskap där alla – anställd, förtroendevald och ideell – delar ansvaret för att nå ut och vara kyrka där människor finns. Då får kyrkorummet vara en plats för påfyllnad. – ”Församlingen i centrum” är en av våra DNA-frågor. Och i centrum finns just de ideella medarbetarna. De skapar församlingslivet och bidrar mycket – både praktiskt och andligt, som att leda bönegrupper.

Amanda återvänder till kyrkans uppdrag. – Vi behöver röra oss bort från kyrkan som plats. Jesus sa inte ”bjud in, bjud in” utan ”gå ut, gå ut”. Det är vårt uppdrag. Att vara kyrka är inte primärt att driva verksamhet – det är ett förhållningssätt. En livsuppgift. Hon säger att hon inte är orolig för kyrkans ekonomi, det som oroar är polariseringen. – Samtidigt ser jag också möjligheter. Vi behöver hela tiden omforma oss, reformera oss – och det är inte farligt. Det kan till och med vara något positivt, säger Amanda Carlshamre.

Text: Eva Klang Staxäng Foto: Michael Campanella

Amanda Carlshamre

Är diakon, ordförande för POSK, har läst teologi, studerat ekumenik vid Kyrkornas världsråds ekumeniska institut i Schweiz, är gift med en präst och bonusförälder till två pojkar.

POSK verkar för

– att reflektion och kompetensutveckling sker kring nya diakonala utmaningar.

– att det införs en bestämmelse i kyrkoordningen om att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling.

 

Vi längtar efter en kyrka på egna ben

Skrivet av

En text att skicka vidare till din granne, din vän eller släkting när du påminner om att rösta i kyrkovalet.

Var fjärde år framträder en valrörelse som handlar om att förändra Svenska kyrkan åt det ena eller andra hållet. Det förvånar en del. Enligt kyrkoåret har valdagen, söndagen den 21 september, rubriken ”Enheten i Kristus”. På en valdag. Hur tar vi hand om det?

För 25 år sedan skildes Svenska kyrkan från staten, med syftet att kyrkan inte längre skulle vara en del av staten i Sverige utan istället ha en självständig roll i likhet med övriga trossamfund och andra aktörer i samhället men tre maktbärande politiska partier kvarstår i kyrkovalet; Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Trots att många av de förtroendevalda jag känner från dessa partier är aktiva i kyrkan blir det magstarkt när det största av dessa partier dessutom tydligt vid sin valupptakt deklarerar att kyrkovalet är ett ”utmärkt tillfälle att testa kreativa metoder”, det är ett ”genrep”, det är ett ”prov-val” inför nästa års allmänna val. Det är en retorik som förminskar Svenska kyrkan.  

Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan, hon är en öppen och demokratisk folkkyrka – en kyrka som har ett rikstäckande ansvar med församlingen som den primära enheten. I Svenska kyrkans valrörelse förväntas nomineringsgrupperna skriva fram sina konfliktlinjer tydligt och Svenska kyrkan är inte hjälpt av ett system som kräver en retorik där en vänsterröst eller en högerröst anser sig behövas utan en kyrka står bortom de skalorna. Hon behöver människor som ställer upp för val utan att vara kopplade till en partipolitisk ideologi, som samlas kring kyrkans egen kyrkosyn och  teologi. Det står de sekulära partierna fritt att kandidera som parti i Svenska kyrkans val. Men att det är tillåtet gör det inte lämpligt. Vi efterlyser en saklig diskussion om lämpligheten i att sekulära partier ställer upp till val inom ett trossamfund, ett av många trossamfund i Sverige.  

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan anser att det är församlingen som ska vara basen för de som beslutar i kyrkan. POSK längtar efter en kyrka på egna ben, styrd efter en logik som är kyrkans egen, styrd av de som vill och längtar. Det som förenar människorna som utgör kyrkan är viljan att ha en relation med Gud och Jesus, och inte vilka åsikter vi har om skattesatser eller bygglovsregler. Inom POSKs prioriterade frågor ryms diakoni, samhällsengagemang, dialog, mångfaldsarbete och att värna skapelsen – frågor som börjar i kyrkans lära och får spridas i samhället. Kyrkan behöver varenda förtroendevald individ, men POSK vill förändra valsystemet och sättet förtroendevalda väljs på. POSK vill på intet sätt stänga ute människor från kyrkan eller från beslutande organ. Jag vet hur jag röstar i de allmänna valen, men hur jag röstar i kyrkan är annorlunda. För kyrkan är annorlunda och har en grund jag varken kan eller vill påverka, en grund som inte påverkas av att det är kyrkoval.

Förtidsröstningen pågår och vi vet anledningarna att rösta är många; någon anser att Svenska kyrkans arbete med människor i socioekonomisk utsatthet och marginalen är det primära, någon anser att dopundervisningen och arbetet med konfirmander är det viktigaste, någon anser att Svenska kyrkan som saltet i samhället är det viktigaste inom ramen för kyrkans uppdrag – att stå upp för det goda och vara en röst åt dem som ingen röst har, någon anser att gudstjänstlivet och den lokala församlingens gemenskap är det viktigaste. Oavsett vår erfarenhet har vi många skäl som drar oss till att rösta, tack och lov för det! 

I församlingen där du bor finns kyrkomusiker som spelar vid livets stora och små händelser, körer som sjunger om söndagarna som kan ge dig en textrad eller melodi att meditera över länge, där finns församlingspedagoger som tar emot ditt barn eller barnbarn inför konfirmandläsning eller en ung ledare som hjälper dem att växa, där finns diakoner och präster som lyssnar och följer med och leder sorgegrupper och gudstjänster, där finns husmor som bjuder på kaffe, och där finns kyrkogårdsarbetaren du möter vid en grav. Det är med församlingen i centrum, där livet finns, där möten sker. Rösta för din församlings skull. Kyrkan har ett eget uppdrag och en enhet i Kristus – oavsett de konfliktlinjer som vi nomineringsgrupper förväntas dra upp inför ett kyrkoval. Minns det.

Amanda Carlshamre
Ordförande POSK



Med församlingen och Kristus i centrum

Skrivet av

Visst är det lätt att bli less och trött på kyrkovalet och dess tongångar. Till vardags har jag förmånen att diskutera samverkan med kommun kring människor i utsatta livssituationer, få fira gudstjänst med ungdomar, ha själavårdssamtal och leda sorgegrupper och bjuda lov-firande barnfamiljer som mår gott av sammanhang på tacos och lek. Det där levande gudstjänst- och församlingslivet som skapar mening och liv. I en Facebook-tråd häromdagen såg jag en POSK-kandidat formulera ”veckorna är här när jag andas i påse, övar mig i acceptans och hårt väljer vilka strider jag tar”. Dessa valveckor skapar ett påtagligt skarpt skav i fler än mig, ett skav det är värt att sätta ord på, ett skav jag vill tro är sunt.

Vi har så oerhört mycket att vara stolta över i Svenska kyrkan, och kyrkovalet tar fram den absolut fulaste sidan av Svenska kyrkan och lyfter fram den i offentligheten, i ljuset för alla att ha åsikter om. Grupperingar av människor ställs mot andra grupperingar, trots Jesu bön om att vi alla ska bli ett och Paulus återkommande ord om att vi i församlingen inte ska dela upp oss i grupper har vi ett system som inte främjar enhet och konsensus. Åsikter haglar och misstro råder, precis i samma ögonblick som Jesus vill ena, och kyrkans uppdrag just är att ena. Vi som är förtroendevalda i Svenska kyrkan har ett uppdrag i att verka för att de fromhetstraditioner vi bär inom Svenska kyrkan ryms och får plats att växa, att motverka splittring och föra samman människor som tillsammans kan finna nya vägar i tron och främja en gudsrelation som bär i och genom livet.

Det pågår skrämsel och fördummanden av Svenska kyrkan i en valrörelse, vilket är mitt skav. Det går ingen nöd på mig, och inte på Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan heller, däremot blir jag ledsen för vår kyrkas skull – att templet blir ett rum för slagord och misstro och hur det köpslås åt en massa möjliga håll. Jesus ville något annat. Vi också.

Förtidsröstningen har öppnat och vi vet anledningarna att rösta är många; någon anser att Svenska kyrkans arbete med människor i socioekonomisk utsatthet och marginalen är det primära, någon anser att dopundervisningen och arbetet med konfirmander är det viktigaste, någon anser att Svenska kyrkan som saltet i samhället är det viktigaste inom ramen för kyrkans uppdrag – att stå upp för det goda och vara en röst åt dem som ingen röst har, någon anser att gudstjänstlivet och den lokala församlingens gemenskap är det viktigaste. Oavsett vår erfarenhet har vi har många skäl som drar oss till att rösta, tack och lov för det! Men sedan finns också de som menar att de vill rösta för att hålla andra grupper ute. Någon grupp menar sig vara ”garanten” för att hålla en annan grupp utanför. Det är tröttsamt. I min mening utstrålar det inte ett särskilt kristet förhållningssätt till ”de andra” som, liksom även jag, är skapade till Guds avbild.

POSK vill inte stänga ute människor från kyrkan eller från beslutande organ. Kyrkan behöver varenda förtroendevald individ, men POSK vill förändra valsystemet och sättet vi förtroendevalda väljs på. Jag vet hur jag röstar i de allmänna valen, men hur jag röstar i kyrkan är annorlunda. För kyrkan är annorlunda och har en grund jag inte varken kan eller vill påverka. Grunden är Guds! Och uppdraget är detsamma idag och alla dagar. Det stora uppdraget förändras inte, frågan för oss att ta oss an inför valet är alltså vilka vi bäst tror kan förverkliga Kyrkans uppdrag – inte vårt eget uppdrag. ”Låt din vilja ske” – inte vår.

Vi kan se idag som en slutspurt i en valkampanj, och vi kan se idag som en start för alla de som väljs in i nya och nygamla förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan, som är satta att förverkliga kyrkans uppdrag. Skippa misstron. Var frimodiga i liv och ande. Nu är första dagen på valet som möjliggör för att kyrkans uppdrag ska förverkligas ytterligare med församlingen, gemenskapen och Kristus i centrum i vår kyrka som del av den världsvida gemenskapen – Svenska kyrkan.

Amanda Carlshamre
Ordförande för POSK

POSK och S debatterar valsystem

Skrivet av

Valtemperaturen stiger. Inför kyrkovalet satsar Kyrkans Tidnings ledarskribent Fanny Willman på att bjuda in kyrkomöteskandidater för att debattera i sin podcast Makten och härligheten. En valspecial i sex avsnitt där POSKs ordförande Amanda Carlshamre i första avsnittet möter Jesper Eneroth som är gruppledare för Socialdemokraterna i kyrkomötet.

I 59 minuter samtalas det under frågan: En hållbar demokrati – ska Svenska kyrkan byta valsystem till indirekta val? För POSK är det ett självklart JA på frågan, medan Socialdemokraterna vill behålla det system med direkta val som är en kopia över hur det fungerar i de allmänna valen.

Enligt Eneroth leder det nuvarande systemet till stor delaktighet och kännedom och hävdar att systemet är så pass intressant att både den Norska och Isländska kyrkan tittar med inspirerande ögon och tar steg i samma riktning.

Carlshamre lyfter att andra kyrkor snarare blir förundrade över att Svenska kyrkan har det system hon har och delar inte bilden av att andra kollar på det med avund.

Jesper Eneroth återkommer gång på gång med inlägg som antyder att ett indirekt valsystem inte är demokratiskt. Vilket redan är utrett av kyrkostyrelsen där utredningen visade på att både ett indirekt valsystem som ett direkt valsystem är lika demokratiska. Eneroth verkar också dra slutsatsen att ett indirekt valsystem kommer leda till att kyrkans medlemmar inte går och röstar eftersom det är det direktvalda systemet som håller delaktigheten uppe.

För POSK är det en fråga om kyrkosyn att återgå till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet men behålla direkta val till kyrkofullmäktige. Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Att stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter har församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet är avgörande för deras insatser och gör att deras beslut lättare uppfattas som legitima.

POSK vill därför införa ett billigare och enklare valsystem som bättre speglar Svenska kyrkans kyrkosyn och där ledamöterna representerar sin respektive församlingar och stift, inte sekulära politiska partier.

I podcasten på Spotify kan du lyssna på hela debatten mellan Amanda Carlshamre och Jesper Eneroth.

Victor Ramström
Informatör

Stärk församlingsrådens ställning

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 16 stycken motioner. I motion 2023:63 skriver flera ledamöter från POSK och andra grupper om att stärka församlingsrådens ställning. 

Motionens motivering:

Den viktigaste utvecklingsfrågan för Svenska kyrkan i framtiden är att stärka dess församlingar. Svenska kyrkans existens bygger på levande församlingar och möjligheten att erbjuda församlingens medlemmar andlig näring och gemenskap genom att skapa goda förutsättningar för mission och gudstjänstliv, diakoni och undervisning. Här spelar församlingsrådet, den demokratiskt valda styrelsen för pastoratens församlingar, en avgörande viktig roll.

Från 2014, dvs. i snart tio år, har det funnits församlingsråd som utgör styrelser i församlingar som ingår i pastorat, vilka enligt 2 kap. 5 § kyrkoordningen definieras som sådana kyrkliga samfälligheter som får finnas enligt 8 § lagen om Svenska kyrkan. Med denna reform hoppades man att stoppa den ”församlingsdöd” som präglat Svenska kyrkan efter relationsförändringen 2000. Små församlingar skulle då kunna leva vidare i kraft av den trygga ekonomi kring den grundläggande uppgiften som den nya samfälligheten, pastoraten, kunde erbjuda. Idag kan vi konstatera, efter nio år, att denna förhoppning om att kunna bevara församlingar under pastoratets trygga hägn, inte helt förverkligats, utan att ett antal församlingar har slagits ihop inom pastoratet eller uppgått i en enda stor ny församling.

Den bild man får av församlingsrådens ställning och mandat i pastoraten efter dessa år, genom massmedia och rapporter från olika stift, är splittrad. Röster från många församlingar vittnar om att församlingsrådens roll är marginell och att en konstruktiv dialog mellan församlingsråd och kyrkoråd respektive kyrkoherde saknas, medan andra tycker att råden fungerar bra och att det under åren har utvecklats ett meningsfullt samråd mellan kyrkoråd och församlingsråd i de för församlingen väsentliga frågorna oavsett delegationsordningens utformning och var besluten formellt ligger.

Kyrkoordningen är tydlig beträffande församlingen och dess förtroendevalda. I inledningstexten till sjunde avdelningen står:

De förtroendevalda har av församlingen fått i uppdrag att ta ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och dess förvaltning skött. De utövar sitt uppdrag inom ramen för det mandat som tillhör det förtroendevalda organ de ingår i.

Att en församling ingår i ett pastorat innebär inte att församlingsrådet som församlingens styrelse fråntas sitt ansvar. För att detta ansvar ska kunna tas krävs naturligtvis en aktiv roll av de förtroendevalda i församlingen att verka för den grundläggande uppgiften i alla dess aspekter. En av Svenska kyrkans mest grundläggande principer är närheten mellan den gudstjänstfirande gemenskapen och församlingens förtroendevalda.

Under åren 2014 och 2015 lämnades ett antal motioner in som på olika sätt berörde strukturreformen och behovet av utvärdering av den. I kommentaren till kyrkoordningens fjärde kapitel under rubriken Församlingsråd framkommer att kyrkomötet 2015 beslutade, med anledning av motionerna 2015:5 och 2015:60, att uppdra till kyrkostyrelsen att följa upp hur strukturreformen utfallit med särskilt fokus på församlingsråden. År 2017 redovisades resultatet av detta uppdrag i det årets årsredovisning för den nationella nivån (KsSkr 2017:2) och i Nyckeln för Svenska kyrkan, kapitel 3. I årsredovisningen anförs bland annat:

att lämplig metod och form för att följa strukturförändringar, med fokus på församlingsråd, är att årligen följa utvecklingen via befintlig statistik och regelbundet återkommande enkätstudier, förslagsvis vart tredje eller vart femte år.

I Nyckeln till Svenska kyrkan 2017 noteras att:

församlingsrådets handlingsutrymme är starkt begränsat. Uppgifterna handlar i liten utsträckning om att besluta om frågor gällande den grundläggande uppgiften och möjligheten att påverka församlingens verksamhet. Frågan är om man kan förstå den funktionen som styrelse då man knappt befinner sig på beslutsarenan beträffande områdena diakoni, undervisning och mission.

År 2017 kom det ytterligare fyra nya motioner på detta tema. De avslogs samtliga, men kyrkomötet beslutade, med anledning av motionerna, att informera kyrkostyrelsen om behovet av en kontinuerlig uppföljning av strukturförändringarnas konsekvenser.

Vi motionärer kan nu konstatera, sex år senare, att en sådan uppföljning inte skett, och att det nu har gått tillräckligt lång tid för att undersöka hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2), där det står att församlingsråd i större församlingar borde kunna få precis samma ställning som kyrkoråden tidigare hade i förhållande till kyrkonämnden i en samfällighet:

Pastoratets kyrkoråd kan delegera olika uppgifter till församlingsrådet. Vad det blir fråga om är inte närmare reglerat i kyrkoordningen och kommer säkert att bero bl.a. på pastoratens och församlingarnas storlek. Det finns nu föreskrivet i kyrkoordningen att kyrkonämnden ska uppdra till kyrkoråden i församlingarna att disponera anslagen för den grundläggande uppgiften. Inget hindrar att man tillämpar den ordningen även fortsättningsvis. Även i övrigt kan man behålla den uppgiftsfördelning mellan kyrkonämnd och kyrkoråd som har fastställts genom delegationsbeslut från kyrkonämndens sida. (Närhet och samverkan, sidan 250)

Så har det knappast blivit. Det förekommer enligt vår uppfattning få delegationer från kyrkoråd till församlingsråd, inte ens i de största enheterna. Pastoraten tycks på många håll ha utvecklats till maktcentra, där kyrkoherde och kyrkoråd visat sig vara ovilliga att släppa ifrån sig något verkligt inflytande till församlingsråden.

Med anledning av dagens diskussion kring församlingsrådens ställning och mandat och mot bakgrund av strukturutredningens ambitioner är det därför angeläget att kyrkostyrelsen på nytt initierar en noggrann uppföljning av hur församlingsråden fungerar efter nio års verksamhet och särskilt granskar i vilken mån beslut har delegerats från kyrkoråd till församlingsråd. En sådan uppföljning ger sedan kyrkostyrelsen underlag för att återkomma till kyrkomötet med förslag på hur församlingsråden, och därmed församlingarnas verksamhet, kan främjas och utvecklas så att församlingsrådet, som styrelse för det lokala pastorala området, får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. (2 kap. 1 § kyrkoordningen). Den teologiskt och kyrkorättsligt principiellt tveksamma sorteringen av den grundläggande uppgiftens fyra dimensioner som utvecklats på många håll, dvs. församlingsrådet med visst ansvar för gudstjänsten och kyrkorådet för främst diakoni, undervisning och mission, skulle då undanröjas. Kyrkomötets beslut 2012 utifrån strukturutredningen Närhet och samverkan kan inte tolkas på annat sätt än att församlingsrådet, såsom församlingens styrelse, skulle ha ansvar för den grundläggande uppgiften i dess helhet. Pastoratets kyrkoråd i sin tur skulle, inom ramen för sitt övergripande pastorala och ekonomiska ansvar, se till att församlingens grundläggande uppgift utövades på ett tillfredsställande sätt, till exempel genom att små församlingar inom pastoratet kunde samverka kring vissa av den grundläggande uppgiftens dimensioner.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att

  1. utreda hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2),
  2. i utredningen särskilt beakta i vilken utsträckning formell delegation har getts till församlingsråden som ger dem beslutsmandat utöver vad som föreskrivs i kyrkoordningen,
  3. med beaktande av framkomna utredningsresultat återkomma till kyrkomötet med förslag till ändringar av kyrkoordningen som säkerställer att församlingsråden får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift.

Sten Janson (POSK),
Marie Wojidkow (POSK),
Nils Gårder (POSK),
Kjell Kallenberg (POSK),
Anders Brunnstedt (POSK),
Lisa Tegby (POSK),
Lena Arman (POSK),
Boel Johansson (POSK),
Tomas Rosenlundh (ÖKA),
Karin Janfalk (ÖKA),
Margareta Karlsson (ÖKA),
Bengt Kjellgren (BA)

Årsmöte genomfört i Mjölby

Skrivet av

Idag har POSK genomfört sitt årsmöte i Mjölby. En god känsla att efter två år med digitala årsmöten åter få samlas fysiskt med över 80 personer på plats. Årsmötesdagen inleddes med mässa i Mjölby kyrka följt av lunch i församlingshemmet och därefter årsmötesförhandlingar.

På årsmötet omvaldes styrelsen i sin helhet och kommer under det närmaste året bestå av:
Amanda Carlshamre, ordförande
Marie Rydén Davoust, vice ordförande
Per Lindberg, ledamot
Nils Gårder, ledamot
Mats Rimborg, kassör

Anna Lundblad, sekreterare
Erik Eckerdal, ersättare
Katarina Glas, ersättare
Anders Brunnstedt, ersättare
Sofia Westerdahl, ersättare

Bertil Persson har varit mångårig revisor för POSK men har nu valt att inte ställa upp för omval, ett varmt tack för allt det arbete Bertil gjort för POSK passades också på att framföras.

Efter årsmötesförhandlingarna höll Peter Lundborg, tidigare domprost i Linköping, ett föredrag om församlingen i centrum. En ständigt återkommande och viktig fråga för POSK.

Victor Ramström
informatör

Färdplan för samverkan och digitalisering

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 14 stycken motioner. I motion 2021:34 skriver flera ledamöter från POSK om hur kyrkostyrelsens färdplan för samverkan och digitalisering bör förändras.

Motionens motivering:

De överväganden som görs i kyrkostyrelsens skrivelse 2021:1 Bilaga 3 angående digital infrastruktur är välgrundade.

Den höjning av den gemensamma avgiften för nationell nivå som föreslås finansiera Svenska kyrkans digitala infrastruktur är inte en bra väg. Prisutvecklingen på tjänster som kommer att vara en del av Svenska kyrkans digitala infrastruktur som t.ex. bredband och 5G är fallande. Att låsa sig vid den föreslagna finansieringen med en extra ”ettöring” kommer inte att gynna kyrkostyrelsens långsiktiga arbete för att uppnå en ekonomi i balans för den nationella nivån. Det är ur denna synpunkt skäligt att finansieringen på lång sikt görs inom ramen för den nuvarande ”sjuöringen”.

För Svenska kyrkans nationella nivå innebär motionens förslag ett starkt incitament att hålla fokus på arbetet på att sänka kostnader inom all verksamhet.

För Svenska kyrkans digitala infrastruktur innebär motionens förslag ett starkt incitament att hålla fokus på ständiga förbättringar och väl genomförda upphandlingar.

En aspekt på finansieringen av Svenska kyrkans digitala infrastruktur som inte har belysts är hur begravningsverksamhet ska ta sin del av kostnaderna. En finansiering via den gemensamma avgiften för nationell nivå för delar av begravningsverksamheten i församlingar och pastorat är inte korrekt. Den gemensamma avgiften är ett överlåtande av medel som är avsedd för församlingsverksamhet och inte begravningsverksamhet.

De överväganden som görs i kyrkostyrelsens skrivelse 2021:1 Bilaga 3 angående Svenska kyrkans lönecenter när det gäller kvalitet, ekonomi och minskad sårbarhet är välgrundade.

Att göra anslutningen till Svenska kyrkans lönecenter obligatorisk genom att den ska finansieras via en höjning av den gemensamma avgiften för nationell nivå är också det ett dåligt vägval.

För Svenska kyrkans lönecenter innebär motionens förslag att man blir transparent i sin prissättning av tjänsterna. Därmed ges Svenska kyrkans lönecenter incitament att producera tjänsterna på ett kostnadseffektivt sätt.

För församlingar och pastorat innebär motionens förslag att de ges möjlighet att jämföra tjänster från Svenska kyrkans lönecenter med tjänster från andra leverantörer, ett ansvar som självklart åligger förtroendevalda i församlingar och pastorat.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att
1. anslutningen till Svenska kyrkans digitala infrastruktur ska vara obligatorisk för församlingar och pastorat,

2. anslutningen till Svenska kyrkans digitala infrastruktur för församlingar och pastorat finansieras inom ramen för den nuvarande gemensamma avgiften för nationell nivå, den s.k. sjuöringen,

3. uppdra till kyrkostyrelsen att klarlägga hur begravningsverksamheten kan ta sin del av kostnaderna för anslutning av Svenska kyrkans digitala infrastruktur.

4. anslutningen till Svenska kyrkans lönecenter ska vara frivillig för församlingar och pastorat,

5. de församlingar och pastorat som ansluter sig till Svenska kyrkans lönecenter betalar volymbaserade avgifter för de tjänster de utnyttjar.

Anders Brunnstedt, Peter Bernövall, Sven Gunnar Persson, Victor Backström, Inger Harlevi, Per Lindberg, Anders Roos, Lena Arman, Jörgen Åkesson, POSK och Leif Norlander, FK.

Reformerade indirekta val

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 14 stycken motioner. I motion 2021:71 skriver ledamöter från POSK, andra grupper och tre biskopar att kyrkostyrelsen ska återkomma med förslag som innebär reformerade indirekta val av kyrkomöte och stiftsfullmäktige.

Motionens motivering:

I kyrkostyrelsens skrivelse 2021:3 Redogörelse för behandlingen av kyrkomötesärenden framläggs promemorian Direkta eller indirekta val – en konsekvensanalys som gjorts på uppdrag av 2017 års kyrkomöte. Analysen konstaterar att såväl direkta val som indirekta val är att betrakta som demokratiska val och låter sig förenas med det som i bekännelse och kyrkoordning framställs som Svenska kyrkans syn på sig själv.

Direkta val är vanliga vid val av samhällets regionala och nationella beslutande församlingar, såväl i Sverige som utomlands. Däremot är val i allmänhet indirekta i civilsamhällets organisationer såsom allmännyttiga organisationer, trossamfund, fackliga organisationer och politiska partier. Här väljer ofta lokalavdelningar representanter till regionala församlingar, som i sin tur väljer ledamöter i ett nationellt fullmäktige/kyrkomöte/landsmöte/partikongress. Det är alltså i första hand lokalavdelningen, inte den enskilda medlemmen, som representeras i de beslutande församlingarna på regional och nationell nivå. Indirekta val fanns i Svenska kyrkan fram till år 2000. Stiftsfullmäktige och kyrkomöte valdes då av församlingar respektive pastorat genom elektorer. Indirekta val till motsvarigheten till vårt stiftsfullmäktige och kyrkomöte (t.ex. stiftssynod och generalsynod) är regel i nästan alla kyrkosamfund i världen, säkerligen för att denna ordning bäst motsvarar samfundens syn på relationen mellan församling, stift och nationell nivå (kyrkoprovins).

Vi menar att i en episkopal kyrka relaterar stiftsfullmäktige och kyrkomöte i första hand till församlingarna och därför också bör väljas av lokal nivå (pastorat och självständiga församlingar). Att församlingarna väljer stiftsfullmäktige bidrar också till stiftsammanhållningen och markerar församlingens centrala betydelse i kyrkan. På samma sätt markerar församlingens val av kyrkomöte att nationell nivå inte har ett självständigt mandat utan är till för församlingarnas gemensamma angelägenheter, såsom kyrkans böcker och regelsystem, ekonomisk utjämning och administrativ samverkan, kyrkliga utbildningar, företrädarskap samt gemensam internationell diakoni och mission och utlandskyrka. Idag finns en kritik mot upplevda centraliseringssträvanden hos nationell nivå. Ett indirekt val markerar att nationell nivå inte har ett självständigt mandat från kyrkomedlemmarna utan får sitt mandat från församlingarna, och bidrar på så sätt också till sammanhållningen inom kyrkan.

Förutom att bättre spegla vår kyrkosyn finns det flera fördelar med ett indirekt val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I dagens situation kan den ekonomiska aspekten inte förbigås. Kostnaden för kyrkans demokratiska organisation kan inte gärna vara opåverkad när kyrkan på alla nivåer i övrigt har besparingskrav. I längden är det omöjligt att inför väljarna försvara mycket höga kostnader för ett valsystem som inte är nödvändigt, utan tvärtom mycket ovanligt ur både nationell och internationell synvinkel.

Med bara en tredjedel så många valsedlar och valkuvert att trycka och röster att räkna blir det en betydande besparing i kostnader och arbetstid både lokalt och hos stiften. En annan fördel är att möjligheten bortfaller för nya grupper utan kyrklig förankring att utnyttja kyrkovalet för sina egna syften. Dagens direkta val utan spärr, med utjämningsmandat och med relativt lågt valdeltagande gör ju ett sådant deltagande ganska enkelt. Ett indirekt val gör det mycket svårare för nomineringsgrupper som inte är verksamma på lokal nivå att bli representerade på högre nivåer.

Det tidigare systemet för indirekta val i Svenska kyrkan behöver dock reformeras. Elektorsvalet gynnade små landsbygdsförsamlingar och pastorat på stadsförsamlingarnas bekostnad, och gjorde det också svårt för små nomineringsgrupper att bli representerade. Ett intressant alternativ, som konsekvensanalysen också nämner, är att låta hela kyrkofullmäktige (i pastorat och självständiga församlingar) välja stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Detta ger en mycket god proportionalitet mot det totala röstetalet för en nomineringsgrupp i stiftet eller riket, även de mindre grupperna, genom att varje röst viktas med ett viktningstal (kvoten mellan antalet röstberättigade och antalet fullmäktigeledamöter i pastoratet/församlingen). Systemet med utjämningsmandat kan också bibehållas.

Vi menar därför att det nu är dags att utreda hur ett modernt indirekt val av stiftsfullmäktige och kyrkomöte ska kunna se ut. Effekterna på proportionalitet (jämfört med valresultatet i kyrkofullmäktigevalet) bör utredas och nödvändig reglering i kyrkoordningen föreslås. De ekonomiska konsekvenserna bör också undersökas. Kyrkostyrelsen bör få i uppdrag att genomföra en sådan utredning. Först när ett konkret förslag finns utarbetat kan kyrkomötet ta ställning till om en övergång till reformerade indirekta val ska göras.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att återkomma till kyrkomötet med förslag till ändringar i kyrkoordningen som innebär reformerade indirekta val av kyrkomöte och stiftsfullmäktige, varvid särskilt effekterna på proportionalitet och ekonomi ska belysas.

Hans-Olof Andrén (POSK),
Marie Wojidkow (POSK),
Bengt Kjellgren (BA),
Suzanne Fredborg (BA),
Leif Nordlander (FK),
Berth Löndahl (FK),
Åsa Nyström, biskop
Åke Bonnier, biskop
Eva Nordung Byström, biskop

Det finns skäl att rösta i kyrkovalet!

Skrivet av

En debattartikel från Nils Gårder i Skånska Dagbladet 10 september>>

Naturligtvis får även de politiska partierna ställa upp som nomineringsgrupper i kyrkovalet. I deras led finns troende och välvilliga kandidater. Problemet är att partierna saknar en konstruktiv kyrkopolitik.

De talar väl om folkkyrkan men deras iver till centralisering och likformighet är destruktiv.

Tre tecken på kris i Svenska kyrkans församlingar

1. Deltagandet i gudstjänster har sjunkit radikalt de senaste decennierna. För femtio år sedan var ännu antalet besök vid söndagens huvudgudstjänster fler än 10 miljoner. Idag är det ca 3,5 miljoner.

2. Den kristna undervisningen är på många håll nästan obefintlig och efterfrågas inte längre av bredare grupper. Det är nu 100 år sedan (1919) den allmänna undervisningen i troslära upphörde i skolan. Det är sedan dess kyrkans eget ansvar.

3. Sverige har tusentals väl underhållna kyrkor. Det är en stor glädje. Men många har gjorts ”övertaliga” genom att gudstjänster inte längre firas i dem.

Det behövs en ny kyrkopolitik för att bevara Svenska kyrkan som en folkkyrka. Det räcker inte med att lyfta fram symbolfrågor eller allmänna politiska ställningstaganden.

Svenska kyrkan är fortsatt en välkänd samhällsinstitution som vore kyrkan ännu en statlig myndighet. Kyrkobyggnaderna är kulturhistoriska smycken. Förmögenheten är betydande. Men är detta en garanti för att vara en folkkyrka?

Bättre byggnader än församlingar?

Församlingarna är ofta i långt sämre skick än kyrkobyggnaderna. Församlingarna har blivit allt färre med allt större territoriellt ansvar och allt färre medlemmar. Sedan år 2000 har antalet församlingar minskat med mer än 1000 stycken. Söndagens förkunnelse tas emot endast av några få procent av folket.

En kyrka behöver naturligtvis inte vara en folkkyrka. En levande kyrka förblir ett ljus som lyser i mörkret även i en öde trakt men om att Svenska kyrkan skall bevara sin ställning som folkkyrka krävs en ny kyrkopolitik. Det är ett ansvar för alla kyrkomedlemmar. Ett första steg är att deltaga i kyrkovalet och därmed ta ställning i de praktiska frågor som måste avgöras av dem som blir valda.

En femstegs-plan

1. Församlingarna måste ses som den primära nivån inte som ”lokalkontor” för en central myndighet. Det är i församlingarna mötet sker.

Ge församlingsprästerna ett tydligt ansvar för att väcka intresse och skapa delaktighet. Skärp stiftens ansvar för stöd av förkunnelse, diakoni och undervisning. Återgå till huvudprincipen att varje kyrka där huvudgudstjänst firas bör ha en präst som kan lära känna sin församling och ha ett eget församlingsråd. Engagemang och delaktighet uppstår endast lokalt. Endast en lokalt levande kyrka bevarar sin folkliga ställning och väcker respekt i samhället och i dess ledning.

2. Ge därför prästerna en bättre utbildning. Ställ höga krav på de akademiska studierna i teologi men även i andra ämnen som gör prästen förtrogen med filosofiska och kulturella strömningar. Lyssna till prästkandidaternas kritik och genomför en fullständig omprövning av utbildningen vid kyrkans utbildningsinstitut. Församlingsprästens självkänsla och auktoritet vilar på förmågan att nå fram till människor.

3. Öka antalet gudstjänster. Människors ”livspussel” är idag mer komplicerat än för femtio år sedan. Det måste finnas fler alternativ när man kan deltaga i gudstjänst, samtal och gemenskap. Undvik låsta kyrkor som är ett obehagligt tecken på kyrkans reträtt. Se värdet även av gudstjänster med ett fåtal deltagare. Överge inte landsbygden och de mindre orterna. Kyrkoåret bjuder på en spännande rytm och en variation som den borgerliga kalendern saknar. Delaktighet i kyrkolivet är ett erbjudande om självständig identitet.

4. För undervisning krävs ämnesutbildade lärare. Ge präster bättre utbildning i pedagogik och ge kyrkliga pedagoger en bättre fackutbildning. Inrätta kyrkliga skolor. Inte kyrkliga friskolor som konkurrerar med det allmänna skolväsendet utan ”kyrkskolor” för frivillig kristendomsundervisning riktad till barn, ungdomar och vuxna. Skapa nya katedralskolor i varje stift som en gemensam resurs för vidareutbildning. En intresseväckande undervisning är en nödvändighet för en folkkyrka.

5. Satsa på ideella medarbetare. Med början på 1970-talet har antalet anställda i lokal kyrklig tjänst ökat märkbart. Utvecklingen vänder nu. Församlingarnas arbete kan inte längre utföras endast av anställda. Vi står nu inför ett val: Att fortsatt basera församlingsarbetet på endast anställda eller att åter låta ideella medarbetare dela ansvaret. Väljer vi den första vägen kommer vi att få se allt förre och geografiskt större församlingar med allt svagare folklig förankring. Endast den senare vägen kan bevara en folkkyrka med bred förankring.

Lund den 10 september

Foto IKON Magnus Aronson

Nils Gårder

Kandidat i kyrkovalet för Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)

Arkiv
Kategorier