Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars. 

Jag möter många rädslor när jag möter människor i samtal. I nästan all ångest, oro och frustration så är rädslan det frö som gror under allt.

Ibland är man inte lika rädd för framtiden som man är för den tid som en gång var och som fortfarande påverkar oss eller hindrar oss. Och ibland fastnar vi i spärren mellan rädslan för det som varit och rädslan för hur det ska bli.

En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss.

En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva.

Rädslan stänger av så att vi inte ser de vägar eller möjligheter som öppnas upp.

Rädslan för det som är vårt eget kan hindra oss att göra rätt sak för en annan.

Och när vi ser på oss själva så kan vi erkänna att det finns något som vi alla är rädda för, men det kan vara olika för dig och för mig. Även den modigaste kan vara rädd, om inte annat så för sin egen rädsla.

Rädslan finns i oss som en del av att vara människa och den kan vara en sund självbevarelse som gör att vi inte utsätter oss för risker att skadas. Frågan är hur stor plats rädslan får ta i vårt liv och hur man hanterar rädslan för sin egen eller för andras skull?

Jag tror att Jesus också var rädd. Inte så ofta kanske, för det märks inte så ofta i evangelieberättelserna, men han var ju även människa.

Och strax innan han blir fängslad inför människors dom och korsfästelse av honom märks rädslan när han går till Getsemane i mörkret för att be, då ber han om att få slippa – om det är möjligt. Han ber om en alternativ väg om den finns. Jesus ber: Låt mig slippa gå igenom detta om du vill det, inte för att jag vill det.

Men det är just detta att gå igenom som är rätt väg. Att ta sig igenom sorgen, göra upp med frustrationen eller ta sig över hindret är egentligen den enda vägen för att komma rätt och kunna fortsätta på vägen som leder framåt. Det hjälper inte att försöka gå runt. Man behöver gå rakt igenom. Den stora trösten när man trotsar rädslan och går rakt in i nattens mörker är att då vet man, när man står mitt i det, att man går mot morgonen och gryningsljuset när man fortsätter gå…rakt igenom.

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga men den ska inte hindra oss att våga. Rädslan behöver inte ens ha uppgiften att skydda oss bevara oss för det gör Guds omsorg och kärlek. Om vi vågar låta Gud göra det.

Det finns en uppmaning som återkommer gång på gång i bibeln: Var inte rädd!

Vi kan se det som en uppmuntran på vägen: Var inte rädd. Jag ser det som ett hopp: Var inte rädd, för det finns något som är starkare än rädslan och som förmår och kan åstadkomma mycket mer än rädslan någonsin kan åstadkomma. En del stavar det tro, hopp och kärlek. Det är vägen och det är starkt. En del beskriver det med orden liv, ljus och hopp. Det är vägens riktning och det leder oss rätt.

De ord du får med dig på vägen i dag är: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är alltid älskad.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Att se framåt med trygghet

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 18 december. 

Sista söndagen i advent är Jungfru Marias söndag. Och så tänder vi fjärde ljuset. När vi gör det, då märks det att vi är nära, snart framme. Maria var nära, nära att föda kanske man tänker så här strax före jul, men jag menar nära Gud, uppvuxen nära berättelserna om Guds löfte och profetiorna om att stora saker skulle ske. Fjärde och sista söndagen i advent, då har vi kommit nära den högtid då det stora ska firas.

Människan fick ta emot Gud på jorden, så som vi tar emot allt nytt liv, i ett skört litet barn. Mänskligheten fick uppleva det gudomliga mötet genom Messias, Guds son, som föddes i skymundan. Det är Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå som vi sjunger till jul. Och sjunger gör änglarna över Betlehem när natten blir ljus som på dagen. Glädjen är stor och rädslan skingras när mörkret drar sig undan från det ljus som lyser starkare än alla ljus. Den unga mamman vyssar världens frälsare i sin famn. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.

Så vad handlar allt detta om? Om man hör berättelsen i sitt stora sammanhang märks att de som väntar kan se framåt med trygghet. Den som känt rädsla får känna frid, den som känt oro får känna tillit.

Tillsammans med Maria väntar vi på livets Gud, tillsammans med Maria och varandra får glädjas över nåden, nåden att få ta emot livets största gåva. När hon får ta emot budet om vad som ska ske med henne och med alla som får del av detta genom henne är hon ung men full av tillit, hon är utan egna tillgångar men rik på nåd, överväldigad men ödmjuk. Jag gissar att hon känner sig överraskad men trygg, omtumlad och samtidigt glad. Och utvald.

Det handlar om att vi också får känna så. Du och jag. En tonårsflicka skulle nog flina åt att få höra att hon var utvald och tvivla på att det var sant, tror jag. Eller så skulle hon kanske känna sig förskräckt och vilja dra sig undan. Många av oss skulle känna likadant och troligtvis reagera på samma sätt oavsett ålder eller bakgrund. Men nu får vi känna annorlunda. Vi får lov att känna förundran och hopp.

Julen handlar om förväntan och glädje, på så många sätt. Det handlar om nåd och frid. Om att vi får se framåt och att vi kan se framtiden an med trygghet. Även vi, här långt senare. Advent år tjugohundratjugo, den här julen, det här året behöver vi kanske mer än någonsin få se framåt. Och se framåt med hopp och tillförsikt, med en framtidstro och en tro på att stora saker får ske, än i dag. Nu när du tänder även det fjärde ljuset och alla ljus lyser, så är det en påminnelse om att du är nära. Ljuset är nära.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Vi behöver stanna upp och se på oss själva

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 3 juli. 

”Titta titta här, titta titta där, titta titta får ni se….”

När jag var barn lyssnade jag på all möjlig musik. Bland annat gillade jag att lyssna på Owe Thörnqvist och de fyndiga texterna han sjöng finns kvar i bakhuvudet ännu. Jag minns den där Titta titta-låten som börjar lite undervisande men som sedan går över i en retsam ton där skolbarnen börjar peka finger och skylla ifrån sig. Humor och allvar i en salig blandning.

Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Ibland ser vi ner på varann eller är fullt upptagna med att syna alla andra i sömmarna. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen. Det är ett väldigt mänskligt beteende och något som vi alla gör. Men vi behöver ju stanna upp och se på oss själva också, inte bara se oss omkring och bedöma varandra. Även Jesus utmanade lärjungarna med frågan om varför de tittade så noga efter flisan i sin broders öga när de inte ens såg klart, då deras blick grumlades av något mycket större än en liten flisa. Hur vi än tittar och tittar så ser vi inte – för vi är inte överseende.

Vi granskar, ivrigt och ettrigt men utan tålamod, utan att backa för att få perspektiv. En konstnär som målar en tavla vid sitt staffli kisar lite, lägger huvudet på sned, går närmre för att rätta till en detalj i ljuset men backar också ett par steg för att se helheten och betraktar motivet lite på håll för att få rätt perspektiv. Och så där håller konstnären på, ett mästerverk är sällan ett hastverk, det tar tid och det kräver tålamod.

Men vi är snabba och otåliga, vi kanske inte alls vill illa men vi trillar så lätt dit. När vi är ute efter att värdera andra så blir det lätt att vi nedvärderar. Vi är så måna om att jämföra och plötsligt rankar och rangordnar vi trots att vi vet att olika också kan vara bra. Och vips så är vi igång och bedömer, dömer och fördömer, kritiserar och kategoriserar, jämför och sätter etiketter, pekar ut och skyller ifrån oss i stället för att stanna upp och se på rätt sätt. Vi har inte alltid det tålamod som vi skulle behöva ha med varandra. Men allra minst tålamod har vi nog med oss själva och vårt eget.

Jesus stannar upp och hjälper oss att ställa frågan: Varför gör vi så här, varför är det viktigare att leta fel än att vilja se klart?

Jag tror att han vill få oss att se allt det som är rätt i stället för att fastna i detaljerna. Jag tror att jag behöver höra, om och om igen, att det finns många olika rätt och inte bara ett enda rätt och att resten är fel. Det beror på hur man ser det. Vi behöver ljus i bilden så att vi ser nyanserna och inte bara tror att det är svart eller vitt eller en suddig bild i gråskala. Och kanske inser vi att den konstnär som målar den bild som du och jag är en del av, betraktar oss med en varm blick som ser alla färger och nyanser. Det är en kärleksfull blick. Med ögon som verkligen ser, med en blick full av tålamod, nåd och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Samverkan för livets skull

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 10 april. 

Påsken darrar och skälver i år. Hela världen håller andan. Allting rämnar och oron tätnar. På gator och torg är det tomt eller glest. Allt som var planerat ställs på ända och inget är som vanligt. Samtidigt strålar solen och emellanåt känns det som om allt är som det ska. Vi strävar på. I det som är annorlunda och det som är nytt. Och i det som är det gamla vanliga.

Och så är påsken här men inte riktigt som vanligt. De som brukar fira tillsammans med andra får nu avstå. Men som Sveriges kung sa i sitt tal till folket så kommer det en ny påsk, och då kan vi ses igen. I år får de som brukar gå till kyrkan i påskhelgen ha sin andakt hemma eller ute i naturen. Det går också bra, för kyrkan behöver inte några väggar och del av gemenskapen är man var man än är. I kyrkan finns det ändå någon som ber för dig, för dig som är orolig och för dig som är uttråkad. Trots att det inte är folk i kyrkbänkarna så är det ändå någon där som ber, för alla och för dig. Och när allt detta är över kan vi samlas igen.

Påsken är inte inställd i år. Men den är väldigt annorlunda. Kanske finns nu tid för eftertanke, eller för tacksamhet. Oron finns där också, det som är ledsamt och det som inte alls blev som man hade tänkt sig. Påsken berättar även om det, när man läser om Jesus och lärjungarna, om rädslan, besvikelsen och ovissheten. Men framför allt berättar påsken om hoppet! Det hopp som lever trots allt och som bär oss genom allt. Glädjebudskapet blir tydligt och låter sig inte hindras ens av den tyngsta sten som rullas i dess väg. Gud bär dig genom allt, genom död till liv, ut i ljuset på andra sidan. Även om marken skälver och tillvaron rämnar så är du aldrig ensam.

Påsken är på riktigt, nu som varje år. Men 2020 är det år då påsken blev mer innerlig för mig, när helgdagarna bjuder både ett mer stillsamt firande än tidigare, präglat av eftertanke och vördnad för det sköra livet. Men jag vet också att livet är starkt. Livskraften kämpar minst lika mycket som dödens virus som sprids ibland oss. Livet är starkt och jag ser nu hur många goda krafter i samhället samverkar för livets skull. En del av oss fick plötsligt mycket tid över. En hel del av oss har väldigt mycket mer att göra och vet inte hur länge det blir så. Oavsett så har de flesta av oss en oviss tid framför oss just nu. Men som Englands drottning sa i ett tal nyligen. ”Better days will return. We will be with our friends again. We will be with our families again. We will meet again.”

Till dess får vi hoppas och be. När det är mycket som jag inte vet så fokuserar jag på det jag vet. Jag håller fast vi det som bär mig vad som än händer. Nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre… Och jag vet att inga virus rår på dem.

De sörjande kvinnorna som kom till Jesus grav fann honom inte där. Stenen var bortrullad och de möttes av hälsningen att han hade gått före dem. Och budskapet var något i stil med: Då kommer vi att ses igen!

I påskens berättelse går vi från lidande och död till ljus och liv. Och livet och ljuset segrar!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Omringad

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

När tron utmanas lär vi oss nya saker

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 25 oktober. 

Min vardag är full av samtal om tro och en hel del teologiska diskussioner. Det kan samtalas högt och lågt, enskilt eller i grupp, i resonemang som förs med barn eller med akademiskt utbildade teologer. Det hör väl till alla prästers vardag, men mitt i den vardagen kan det öppnas nya världar.

Med jämna mellanrum har jag förmånen att få möta konfirmander och kloka ungdomar i deras frågor om Gud och min bästa teologiska fortbildning kan vara den då jag utmanas av deras frimodiga sätt att resonera. På sistone har jag fått stiga in i värld där dessa resonemang förs på ett nytt språk.

I min nuvarande konfirmandgrupp finns stor variation. Alla konfirmander har olika variationer, funktionsvariationer kan det kallas, men alla är de teologer. Resonemangen förs ivrigt och förtroendefullt, ofta med stor nyfikenhet och ibland med skepsis.

I många fall ses dessa ungdomar som personer med hinder men i samtalet om Gud möter vi snarare möjligheter. Att man talar olika språk skulle också kunna ses som hinder, men samtalet kan berikas av olika uttryckssätt. I vår konfirmationsgrupp används såväl teckenspråk som bliss-karta, det pratas småländska och egna språk och vi använder musikaliska uttryck. Samtalet är språkrikt och gruppen är variationsrik och det är en rikedom att få samtala om Gud spontant och på så vis utan hinder.

Vi pratar om saker vi tycker är underliga och om det som är fascinerande med Gud, vad vi har sett med egna ögon och vad vi inte kan se. Vi vänder och vrider på frågor man burit med sig och vi ställs inför nya frågor i stunden. Vi skrattar mycket och vi lägger ofta pannan i djupa veck. Vi lyssnar och pekar och tecknar, vi utvecklar och vi berättar, diskuterar och resonerar, vi tror och vi tvekar men Guds närvaro är påtaglig.

Och ibland tänker jag på lärjungarna som samlades i Jerusalem och att de som hörde dem tala hörde att de talade om Gud allihop fast på olika språk. Jag tror att vi faktiskt måste tala om Gud på våra olika språk för Gud låter sig inte begränsas av ord eller av våra sätt att utrycka vem Gud är. Och även om jag lärt mig mycket om teologi på ett akademiskt språk så lär jag mig mycket mer om Gud när språket är hjärtats språk och samtalet är variationsrikt.

Evangelierna berättar ofta om troende människor som lärt sig mycket om Gud och om den heliga skriften men som fick höra om det på ett nytt sätt när Jesus visade vem Gud är. De beprövade resonemangen fick ett nytt ljus i mötet med Jesus. Och det händer även i mötet med varandra. När tron utmanas lär vi oss nya saker. Och när vi tar del av andra perspektiv ökar vår förståelse.

Ibland ser vi saker som vi aldrig trodde att vi skulle se och det händer att jag upplever att det som jag aldrig trodde var möjligt faktiskt är möjligt! Att det inte finns några hinder för Gud blir jag ofta påmind om, inte minst i den variationsrika vardagen där samtalet förs med öppenhet och med ett rikt och varierat språk.

Jag lär mig så mycket om tro och tillit, om Gud och om oss och jag tänker förundrat:

Är inte det den ädlaste konsten, att visa på Gud med både händer och fötter, att samtala med både läppar och bilder och att föra en teologi med både hjärna och hjärta?

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Om viljan att göra skillnad för varandra

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 16 september.

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.

Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.

Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.

Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.

Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.

Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Jag är en potatis

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

  • Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
  • Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
  • Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Nu står naturens skönhet och skapelsen i fokus

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  21 juni.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. Vi förundras över ljusa nätter i Norden och samlar blommor i mängd till kransar eller kanske sju sorter att lägga under kudden. I midsommartid möts traditioner från gammal folktro och den bibliska berättelsen om skapelsen.

Denna midsommar är jag nyss hemkommen från Irland där jag rest runt i en hänförande miljö och en sagolik natur. Där är grönskan grönare än smaragd och landskapet bjuder på porlande bäckar och lummiga kullar vart man än vänder sig. Flera gånger under resan tänkte jag på det paradis som Bibeln beskriver och den tanke som Skaparen hade i begynnelsen.

När jag stod där mitt i stillheten i allt det oerhört sköna och gröna var det lätt att förstå hur människan i den keltiska traditionen tänkte. I kelternas gamla religion fanns en stor vördnad för naturen. När Sankt Patrick som missionerade på Irland redan på 400-talet kom dit mötte han ett folk som trodde att naturen och Gud var samma sak. Sankt Patrick visade på att naturen är gudomlig eftersom den är Guds verk och att man i naturen kan känna Guds närvaro.

Kärleken till Guds skapelse är starkt förknippad med den keltiska kristna kyrkans liv och förkunnelse. Dels för att vördnaden för naturen redan fanns hos kelterna men också för att det är bibliskt att älska naturen, det vackra som Gud har skapat och som människan blivit satt att värna om. Dessutom älskade man naturen för att man levde mitt i den och på ett tydligt sätt upplevde sig vara en del av en större helhet. Relationen till naturen blev en sorts meditation eller andlig reflektion och naturen blir en uppenbarelse när man anar Skaparens spår i Skaparens verk.

Jag tror att många av oss skulle kunna berätta om naturupplevelser som liknar en gudomlig närvaro i den skönhet skogen eller havet överväldigar oss med. När jag nu i sommar fick möjlighet att besöka gudomligt sköna platser på den gröna ön, där man för tusen år sedan byggt kloster där man levde i samklang med naturen, kändes närvaron och friden som en omsorgsfull viskning. Att leva i direkt närhet med naturen och i vänskap med djuren är något som återspeglas i den tidiga keltiska poesin som ofta författades av munkar och eremiter, såsom i detta poem som återges i Harald Olsens bok ”Keltisk andlighet”:

Eremiten i grottan

När jag ser ut från min grotta,

kan jag se den vida oceanen,

som sträcker sig västerut, norrut och söderut

till jordens ände.

Jag ser sjöfåglar dyka,

och jag hör dem skrika,

och för min inre syn kan jag se

havets djup som myllrar av fisk.

Jorden är majestätisk

och full av lek,

både högtidlig och rik på glädje,

i allt detta avspeglar den

honom som har skapat den.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. I varje tid behöver vi ha även naturens skörhet och skapelsen i fokus. Med solen i ansiktet, vidrörda av vindens smekning kan vi viska tillbaka till den porlande bäcken, den vajande blomman, den sjungande trasten och det darrande trädet: Låt oss ta hand om varandra!

Vi sänds vidare med liv och tröst

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 29 mars.

Några av våra mest omtyckta psalmer är skrivna av Lina Sandell. Hon var mycket produktiv redan i unga år och började dikta redan som barn. Hon skriver om tillit och trygghet och visar på en ljus bild av Gud. Allteftersom åren gick fick hon egen erfarenhet av sorger och bekymmer men hennes förtröstan på Gud bestod och hennes Gudsbild förändras inte så mycket som den fördjupas. Hennes psalmer återspeglar bilden av en Gud som är närvarande i både livet och i döden och hela vägen vidare i det eviga livet.

I psalmen Blott en dag ett ögonblick i sänder finns beskrivningen av hur man steg för steg kan ta sig an det som är svårt, en liten bit i taget och att man inte behöver oroa sig för morgondagens utmaningar redan idag. Var dag har ju nog av sitt. I strofen Som din dag så skall din kraft och vara beskriver Lina Sandell hur Gud ger kraft för dagen och hur man trots allt får precis den ork som behövs för att ta sig an det man inte skulle orka utan kraft från ovan.

I Bibelns berättelse om Mose och Israels folk som vandrade i öknen mot det land som väntade på dem, kan vi läsa om hur de fick ta emot manna från himlen. Det beskrivs hur Gud försåg sitt folk med mat varje dag men bara just så mycket att de kunde samla ihop lagom mycket. Var och en fick det de behövde men man samlade inte så mycket att det blev över. De behövde inte samla ihop mer än det som gavs för dagen, för varje dag försågs de med mer och just bara tillräckligt.

De var ju på vandring, så de behövde inte bära med sig något i öknen som hade blivit över från gårdagen. De kunde vända sig mot himlen på nytt varje dag, de kunde lita på sin Gud och de kunde ta emot det som Gud gav dem tills de orkade vidare.

Nu är vi mitt i fastan och då firas midfastosöndagen i kyrkan. Människor samlas kring Livets bröd som är brödet från himlen. I nattvardens måltid delar vi liv och bröd med varandra och det liv som detta bröd ger, vittnar om försoningens och rättvisans tecken i en värld som är trasig. Vi människor sänds vidare på vår vandring, ut i världen med försoning och rättvisa, liv och tröst.

Lina Sandell som redan i sin barndom blev märkt av sjukdom visste mycket väl att livet består av både fröjd och smärta, möda och vila och hon skriver i psalmens andra vers om att inte känna oro för morgondagen även om vägen framåt är oviss. Guds löfte är hennes stora tröst och trygghet och de sista orden i psalmen är en bön: Hjälp mig Herre att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg