Samverkan för livets skull

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 10 april. 

Påsken darrar och skälver i år. Hela världen håller andan. Allting rämnar och oron tätnar. På gator och torg är det tomt eller glest. Allt som var planerat ställs på ända och inget är som vanligt. Samtidigt strålar solen och emellanåt känns det som om allt är som det ska. Vi strävar på. I det som är annorlunda och det som är nytt. Och i det som är det gamla vanliga.

Och så är påsken här men inte riktigt som vanligt. De som brukar fira tillsammans med andra får nu avstå. Men som Sveriges kung sa i sitt tal till folket så kommer det en ny påsk, och då kan vi ses igen. I år får de som brukar gå till kyrkan i påskhelgen ha sin andakt hemma eller ute i naturen. Det går också bra, för kyrkan behöver inte några väggar och del av gemenskapen är man var man än är. I kyrkan finns det ändå någon som ber för dig, för dig som är orolig och för dig som är uttråkad. Trots att det inte är folk i kyrkbänkarna så är det ändå någon där som ber, för alla och för dig. Och när allt detta är över kan vi samlas igen.

Påsken är inte inställd i år. Men den är väldigt annorlunda. Kanske finns nu tid för eftertanke, eller för tacksamhet. Oron finns där också, det som är ledsamt och det som inte alls blev som man hade tänkt sig. Påsken berättar även om det, när man läser om Jesus och lärjungarna, om rädslan, besvikelsen och ovissheten. Men framför allt berättar påsken om hoppet! Det hopp som lever trots allt och som bär oss genom allt. Glädjebudskapet blir tydligt och låter sig inte hindras ens av den tyngsta sten som rullas i dess väg. Gud bär dig genom allt, genom död till liv, ut i ljuset på andra sidan. Även om marken skälver och tillvaron rämnar så är du aldrig ensam.

Påsken är på riktigt, nu som varje år. Men 2020 är det år då påsken blev mer innerlig för mig, när helgdagarna bjuder både ett mer stillsamt firande än tidigare, präglat av eftertanke och vördnad för det sköra livet. Men jag vet också att livet är starkt. Livskraften kämpar minst lika mycket som dödens virus som sprids ibland oss. Livet är starkt och jag ser nu hur många goda krafter i samhället samverkar för livets skull. En del av oss fick plötsligt mycket tid över. En hel del av oss har väldigt mycket mer att göra och vet inte hur länge det blir så. Oavsett så har de flesta av oss en oviss tid framför oss just nu. Men som Englands drottning sa i ett tal nyligen. ”Better days will return. We will be with our friends again. We will be with our families again. We will meet again.”

Till dess får vi hoppas och be. När det är mycket som jag inte vet så fokuserar jag på det jag vet. Jag håller fast vi det som bär mig vad som än händer. Nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre… Och jag vet att inga virus rår på dem.

De sörjande kvinnorna som kom till Jesus grav fann honom inte där. Stenen var bortrullad och de möttes av hälsningen att han hade gått före dem. Och budskapet var något i stil med: Då kommer vi att ses igen!

I påskens berättelse går vi från lidande och död till ljus och liv. Och livet och ljuset segrar!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Omringad

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

När tron utmanas lär vi oss nya saker

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 25 oktober. 

Min vardag är full av samtal om tro och en hel del teologiska diskussioner. Det kan samtalas högt och lågt, enskilt eller i grupp, i resonemang som förs med barn eller med akademiskt utbildade teologer. Det hör väl till alla prästers vardag, men mitt i den vardagen kan det öppnas nya världar.

Med jämna mellanrum har jag förmånen att få möta konfirmander och kloka ungdomar i deras frågor om Gud och min bästa teologiska fortbildning kan vara den då jag utmanas av deras frimodiga sätt att resonera. På sistone har jag fått stiga in i värld där dessa resonemang förs på ett nytt språk.

I min nuvarande konfirmandgrupp finns stor variation. Alla konfirmander har olika variationer, funktionsvariationer kan det kallas, men alla är de teologer. Resonemangen förs ivrigt och förtroendefullt, ofta med stor nyfikenhet och ibland med skepsis.

I många fall ses dessa ungdomar som personer med hinder men i samtalet om Gud möter vi snarare möjligheter. Att man talar olika språk skulle också kunna ses som hinder, men samtalet kan berikas av olika uttryckssätt. I vår konfirmationsgrupp används såväl teckenspråk som bliss-karta, det pratas småländska och egna språk och vi använder musikaliska uttryck. Samtalet är språkrikt och gruppen är variationsrik och det är en rikedom att få samtala om Gud spontant och på så vis utan hinder.

Vi pratar om saker vi tycker är underliga och om det som är fascinerande med Gud, vad vi har sett med egna ögon och vad vi inte kan se. Vi vänder och vrider på frågor man burit med sig och vi ställs inför nya frågor i stunden. Vi skrattar mycket och vi lägger ofta pannan i djupa veck. Vi lyssnar och pekar och tecknar, vi utvecklar och vi berättar, diskuterar och resonerar, vi tror och vi tvekar men Guds närvaro är påtaglig.

Och ibland tänker jag på lärjungarna som samlades i Jerusalem och att de som hörde dem tala hörde att de talade om Gud allihop fast på olika språk. Jag tror att vi faktiskt måste tala om Gud på våra olika språk för Gud låter sig inte begränsas av ord eller av våra sätt att utrycka vem Gud är. Och även om jag lärt mig mycket om teologi på ett akademiskt språk så lär jag mig mycket mer om Gud när språket är hjärtats språk och samtalet är variationsrikt.

Evangelierna berättar ofta om troende människor som lärt sig mycket om Gud och om den heliga skriften men som fick höra om det på ett nytt sätt när Jesus visade vem Gud är. De beprövade resonemangen fick ett nytt ljus i mötet med Jesus. Och det händer även i mötet med varandra. När tron utmanas lär vi oss nya saker. Och när vi tar del av andra perspektiv ökar vår förståelse.

Ibland ser vi saker som vi aldrig trodde att vi skulle se och det händer att jag upplever att det som jag aldrig trodde var möjligt faktiskt är möjligt! Att det inte finns några hinder för Gud blir jag ofta påmind om, inte minst i den variationsrika vardagen där samtalet förs med öppenhet och med ett rikt och varierat språk.

Jag lär mig så mycket om tro och tillit, om Gud och om oss och jag tänker förundrat:

Är inte det den ädlaste konsten, att visa på Gud med både händer och fötter, att samtala med både läppar och bilder och att föra en teologi med både hjärna och hjärta?

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Om viljan att göra skillnad för varandra

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 16 september.

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.

Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.

Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.

Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.

Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.

Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Jag är en potatis

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

  • Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
  • Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
  • Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Nu står naturens skönhet och skapelsen i fokus

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  21 juni.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. Vi förundras över ljusa nätter i Norden och samlar blommor i mängd till kransar eller kanske sju sorter att lägga under kudden. I midsommartid möts traditioner från gammal folktro och den bibliska berättelsen om skapelsen.

Denna midsommar är jag nyss hemkommen från Irland där jag rest runt i en hänförande miljö och en sagolik natur. Där är grönskan grönare än smaragd och landskapet bjuder på porlande bäckar och lummiga kullar vart man än vänder sig. Flera gånger under resan tänkte jag på det paradis som Bibeln beskriver och den tanke som Skaparen hade i begynnelsen.

När jag stod där mitt i stillheten i allt det oerhört sköna och gröna var det lätt att förstå hur människan i den keltiska traditionen tänkte. I kelternas gamla religion fanns en stor vördnad för naturen. När Sankt Patrick som missionerade på Irland redan på 400-talet kom dit mötte han ett folk som trodde att naturen och Gud var samma sak. Sankt Patrick visade på att naturen är gudomlig eftersom den är Guds verk och att man i naturen kan känna Guds närvaro.

Kärleken till Guds skapelse är starkt förknippad med den keltiska kristna kyrkans liv och förkunnelse. Dels för att vördnaden för naturen redan fanns hos kelterna men också för att det är bibliskt att älska naturen, det vackra som Gud har skapat och som människan blivit satt att värna om. Dessutom älskade man naturen för att man levde mitt i den och på ett tydligt sätt upplevde sig vara en del av en större helhet. Relationen till naturen blev en sorts meditation eller andlig reflektion och naturen blir en uppenbarelse när man anar Skaparens spår i Skaparens verk.

Jag tror att många av oss skulle kunna berätta om naturupplevelser som liknar en gudomlig närvaro i den skönhet skogen eller havet överväldigar oss med. När jag nu i sommar fick möjlighet att besöka gudomligt sköna platser på den gröna ön, där man för tusen år sedan byggt kloster där man levde i samklang med naturen, kändes närvaron och friden som en omsorgsfull viskning. Att leva i direkt närhet med naturen och i vänskap med djuren är något som återspeglas i den tidiga keltiska poesin som ofta författades av munkar och eremiter, såsom i detta poem som återges i Harald Olsens bok ”Keltisk andlighet”:

Eremiten i grottan

När jag ser ut från min grotta,

kan jag se den vida oceanen,

som sträcker sig västerut, norrut och söderut

till jordens ände.

Jag ser sjöfåglar dyka,

och jag hör dem skrika,

och för min inre syn kan jag se

havets djup som myllrar av fisk.

Jorden är majestätisk

och full av lek,

både högtidlig och rik på glädje,

i allt detta avspeglar den

honom som har skapat den.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. I varje tid behöver vi ha även naturens skörhet och skapelsen i fokus. Med solen i ansiktet, vidrörda av vindens smekning kan vi viska tillbaka till den porlande bäcken, den vajande blomman, den sjungande trasten och det darrande trädet: Låt oss ta hand om varandra!

Vi sänds vidare med liv och tröst

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 29 mars.

Några av våra mest omtyckta psalmer är skrivna av Lina Sandell. Hon var mycket produktiv redan i unga år och började dikta redan som barn. Hon skriver om tillit och trygghet och visar på en ljus bild av Gud. Allteftersom åren gick fick hon egen erfarenhet av sorger och bekymmer men hennes förtröstan på Gud bestod och hennes Gudsbild förändras inte så mycket som den fördjupas. Hennes psalmer återspeglar bilden av en Gud som är närvarande i både livet och i döden och hela vägen vidare i det eviga livet.

I psalmen Blott en dag ett ögonblick i sänder finns beskrivningen av hur man steg för steg kan ta sig an det som är svårt, en liten bit i taget och att man inte behöver oroa sig för morgondagens utmaningar redan idag. Var dag har ju nog av sitt. I strofen Som din dag så skall din kraft och vara beskriver Lina Sandell hur Gud ger kraft för dagen och hur man trots allt får precis den ork som behövs för att ta sig an det man inte skulle orka utan kraft från ovan.

I Bibelns berättelse om Mose och Israels folk som vandrade i öknen mot det land som väntade på dem, kan vi läsa om hur de fick ta emot manna från himlen. Det beskrivs hur Gud försåg sitt folk med mat varje dag men bara just så mycket att de kunde samla ihop lagom mycket. Var och en fick det de behövde men man samlade inte så mycket att det blev över. De behövde inte samla ihop mer än det som gavs för dagen, för varje dag försågs de med mer och just bara tillräckligt.

De var ju på vandring, så de behövde inte bära med sig något i öknen som hade blivit över från gårdagen. De kunde vända sig mot himlen på nytt varje dag, de kunde lita på sin Gud och de kunde ta emot det som Gud gav dem tills de orkade vidare.

Nu är vi mitt i fastan och då firas midfastosöndagen i kyrkan. Människor samlas kring Livets bröd som är brödet från himlen. I nattvardens måltid delar vi liv och bröd med varandra och det liv som detta bröd ger, vittnar om försoningens och rättvisans tecken i en värld som är trasig. Vi människor sänds vidare på vår vandring, ut i världen med försoning och rättvisa, liv och tröst.

Lina Sandell som redan i sin barndom blev märkt av sjukdom visste mycket väl att livet består av både fröjd och smärta, möda och vila och hon skriver i psalmens andra vers om att inte känna oro för morgondagen även om vägen framåt är oviss. Guds löfte är hennes stora tröst och trygghet och de sista orden i psalmen är en bön: Hjälp mig Herre att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Barnen litar blint på att vi finns där

Barnleksaker på stranden
Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 21 juli.

Min syster och jag har många barn. Vi har omsorg om varandras barn, om de som är våra egna och om de som är en bonus i livet och vi vet barnens olika behov i sina olika faser. En del av barnen är ganska små ännu och de vet att vi finns där. De till och med räknar med att vi finns där och litar blint på att vi går intill eller strax bakom.

En av dessa varma sommardagar gick jag i trädgården och plockade upp efter både det ena och det andra barnet. Som om jag följde en snitslad bana av utspridda attiraljer, en badhanduk där, ett cyklop där, en liten plånbok, ett par solglasögon, ytterligare en avkrängd baddräkt…

Jag böjde mig ner, samlade ihop och sa med en suck: Tänk att de bara lämnar sina grejer precis där de står, springer vidare och räknar med att någon annan tar hand om det!

Då plirade min syster mot mig i solskenet och sa: Det är så Gud gör med oss. Jag stannade upp och tänkte efter. Ja, det är ju så Gud gör med oss, Gud går bakom och samlar ihop.

Hon är finurlig, min syster. Och hon ger mig ofta andra perspektiv så att jag ser livet i ett nytt ljus. Plötsligt tyckte jag om att gå där och lägga saker på sin rätta plats, vika ihop badlakanet, hänga upp den våta baddräkten som blivit liggande i gräset. Och jag log när jag gjorde det, jag suckade inte. Jag gick med cyklopet i handen och tänkte på andra gånger som min syster fått mig att höja blicken och se på situationen ur en annan synvinkel.

Visst är vi alla något av de där barnen som glömt kvar något på marken när vi var fokuserade på den pågående leken eller som inte orkade samla ihop allt direkt för att vi behövde vila? Visst brister vi ibland i detta att hålla ordning men är ändå tryggt förvissade om att vi är del av en större omsorg och en ordning där någon ser till mitt bästa? I samma trygghet som barnen. Och strax bakom går Gud och hjälper oss att samla upp, vika ihop, sortera, lägga i ordning. Ibland med en suck och ibland med ett leende men tålmodig, trofast och nära.

Vi vet att barnen kommer att lära sig den hårda vägen vad som kan hända med solglasögon som blir liggande i gräset där de springer runt och att barnet en vacker dag kommer att plocka upp en stinkande halvmöglig badhanduk som de glömt att packa upp och hänga på tork. Vi vill att de ska lära sig för framtiden men vi vill att de ska känna sig trygga i nuet också. Så här går vi, soliga sommardagar i deras svirrande vindlande fotspår och ser till att de kan vara trygga med att allt blir bra. Detsamma gör vi regniga dagar, inomhus, bland skor och väskor i hallen, bland disk och rester i köket. Då går vi där som vanligt, förmanande, kanske suckande men tålmodigt närvarande. Och även då kan vi försöka minnas sommardagen med badutflykten och le åt den finurliga kommentaren Det är så Gud gör med oss.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Vi får hela livet på oss att växa i vår tro

En bäbis som döps över en dopfunt av glas
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 29 april

Många av de barn jag döper har en dopdräkt, en lång vit klänning, och ofta har den gått i arv i generationer och använts av släktens alla barn. Ibland får jag frågan om barnet måste ha en dopklänning och svaret är att det måste man inte alls. Man kan vara klädd hur som helst och vissa bebisar är inte klädda alls, i de fall de döps i en kyrka med en stor dopfunt som barnet kan doppas i. När dopdräkten inte är självklar kan den bli ännu mer intressant eftersom samtalet om klänningens symbolik får mer fokus.

Jag brukar berätta om fornkyrkans första församlingar där de som lät sig döpas först fick gå igenom en läroperiod i församlingen där dessa dopkandidater, en sorts aspiranter som kallades katekumener utmärkte sig bland församlingens medlemmar genom att vara klädda i vita klädnader i samband med sitt dop. Jag förklarar att våra små barn som inte själva kan komma till dopet också kan få döpas och ofta kläs i en alldeles för lång klänning. Den symboliserar att man, som den lilla människa man är, får lov att fortsätta växa i sin tro, växa in i livet som döpt och växa som lärjunge på samma sätt som man med tiden får växa i en alldeles för lång klänning.

Jag brukar fråga dopfamiljerna om de har noterat att prästen också har en vit ”klänning” på sig i kyrkan. En vit dräkt som är så lång att den går ända ner till golvet och som är så vid att den är alldeles för stor för prästen, såväl för en lång smal präst som för en prost som är rund som en ost. One size – fits nobody. Och det är en tanke med det.

Vi får hela livet på oss att växa som troende och att växa i vår tro bit för bit. Inte ens som vuxen är man färdigvuxen. Och inte som präst heller! Så där går vi runt i våra för stora vita klädnader med stora vida ärmar och vi känner igen oss i det lilla barnets klädnad om dopbarnet då är klädd i en sådan dopdräkt.

Men när jag tänker på det Jesus sa om barnen och att Guds rike tillhör sådana som de, så undrar jag om de egentligen behöver vara mer än en liten människa som redan vet det mest väsentliga om livet. Även det minsta lilla dopbarn som jag har på min arm förstår vikten av tillit, av kärlek och att vara älskad.

Jesus ord om dopet och tron var att vi alla skulle vara lärjungar, döpas i Faderns, Sonens och Den heliga andes namn och lära oss buden om Guds kärlek till människorna. I det lilla barnets blick ser jag att det förstår essensen i Jesus ord och löftet om att han är nära oss, alltid. För det späda barnet litar på att aldrig bli ensam, på att alltid vara älskad. Och kärleken får oss att växa, gemenskapen och tryggheten formar oss och får oss att växa till som människor och som lärjungar. Och det är egentligen inte krångligare än att vilja leva nära och försöka likna Honom som älskar oss. Det börjar med att vi försöker härma den som visar oss kärlek, precis så som barnet lär sig att le genom att härma den som ler mot henne. Hon är så liten att hon knappt vet hur man gör. Men där börjar vårt växande. Och det fortsätter hela livet.

Manilla Bergström
Präst Göteborg