fbpx

Med anledning av kyrkomötets beslut om folkrätten i Israel-Palestina

Skrivet av

Situationen i Israel-Palestina engagerar många av oss. Vi känner starkt för marken där Jesus gick omkring, för denna plats i världen vars människor burit och bär så mycket vånda och smärta. När vi ber om fred och rättvisa på jorden är denna del av världen en plats som ligger många av oss nära hjärtat.

Att Israel ska fortsätta att vara en fungerande demokrati är en självklarhet. Att palestinierna ska få leva i en fungerande stat bör vara lika självklart. En tvåstatslösning är fortfarande ett mål i arbetet för fred i området. Detta innefattar rätten för både israeler och palestinier att leva i säkerhet inom erkända gränser.

Det internationella samfundets uppfattning är att de israeliska bosättningarna på ockuperad mark strider mot folkrätten, och de blir också ett hinder för att åstadkomma en fungerande tvåstatslösning.

När vi ser på den politiska situationen i Israel-Palestina tänker vi emellertid i vissa hänseenden olika.

Flera människorättsorganisationer bedömer att den behandling som palestinier ofta utsätts för är brott mot folkrätten och kan betecknas med den juridiska termen apartheid (vilket är just en juridisk term och, väl att märka, inte ska förväxlas med Sydafrikas tidigare politiska system). Detta uttrycker också bl.a. Sydafrikas Kristna Råd och amerikanska United Church of Christ.

För min del har detta bidragit till att jag ställt mig bakom det yrkande som Daniel Tisell (c) gjorde i kyrkomötet, där kyrkostyrelsen uppmanas att lyfta frågorna om folkrätt till våra kyrkliga internationella organisationer. Detta blev också kyrkomötets beslut.

Några av oss i POSK röstade för detta yrkande, andra inte. Flera POSKare reserverade sig mot beslutet.

Vi är inget politiskt parti, och ingen monolitisk enhet som fastställer en gemensam linje som alla förväntas följa, oavsett övertygelse. Vi delar kyrkosyn och uppfattningar i många frågor i POSK, men vi är samtidigt tydliga med att kyrkan är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Politiskt ryms många uppfattningar i vår grupp och så ska det vara. Vi lever med mångfald och det vill vi göra.

Vad gäller frågan om förekomst och karaktär av folkrättsbrott i Israel-Palestina har nu kyrkostyrelsen uppdraget att klokt lyfta den frågan i våra ekumeniska och internationella sammanhang. Min bön och önskan är att detta på sikt ska kunna bidra till en rättvis fred och samexistens mellan de bägge folken i området.

Lisa Tegby
kyrkomötesledamot för POSK

 

Kyrkomötets beslut
Kyrkomötet beslutade att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apertheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet.

Kommentar från POSKs gruppledare i kyrkomötet
”Vi vet att detta är en komplex fråga och POSK är inte en enig nomineringsgrupp i frågan. Vid kyrkomötets omröstning blev utfallet 127 röster för förslaget, 103 röster emot och 6 ledamöter avstod från att rösta. Många av POSKs ledamöter har reserverat sig mot beslutet.”
Marie Wojidkow

Just nu när du kan, hav en lycklig minut…

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren den 2 juli.

Rosor och pioner håller på att slå ut. I skogen blommar skvattram och lingon. Syrenerna har gjort sitt för i år, men jag bär deras doft med mig ett tag till. Äppelträd och körsbärsträd har fått hjälp av insekterna och arbetar i det tysta för att det som var de där vackra blommorna för några veckor sedan ska ge frukt om en månad eller två.

Det är fint med sommar. Skönhet och njutning avlöser varandra. Men oj, vad fort det går. Det är redan juli.

Jag bär med mig några rader av Frans Michael Franzén i sommargrönskan. Han var biskop i Härnösand för nästan 200 år sedan, satt i Svenska Akademin, och hann dessutom med att skriva både dikter och psalmer. Det var han som skrev Bereden väg som vi sjunger till Första Advent och Vad ljus över griften, som jublar i kyrkorna på Påskdagen. Men just nu är det en strof ur hans Dryckesvisa som sjunger i mig:

En blomma är glädjen, idag slår hon ut
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu när du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på det kommande sedan.

Visst är det lite vemodigt om blomstringens snabba framfart. Men framför allt är det en uppmaning och en utmaning att ta till sig det goda och vackra som livet ständigt ger oss. För mitt i politisk förvirring och pandemi finns också glädjens minuter. Mitt i mina privata bördor och komplikationer finns också leenden och skönhet. Gläd dig när du kan! Låt pionerna öppna sig mot just dig! Samla på glädjeminuter! Det vill jag göra.

Samtidigt vill jag inte glömma det svåra. Det är mitt ansvar att komma ihåg det och ta itu med det. Glädjen är en kraftkälla, inte en flykt.

Det blir så påtagligt när jag sitter där mitt i grönskan och ett utkast till en rapport från FN:s klimatpanel dyker upp i nyhetsflödet. Rapporten ska inte publiceras förrän i februari men det mesta är klart nu. Det behövs en transformation, en genomgripande förändring av processer och beteenden för individer, samhällen, näringsliv, institutioner och regeringar, säger rapporten. Livet på jorden kommer att förändras, vare sig vi vill det eller inte. Hittills har de som bidragit minst till miljöförstöringen drabbats hårdast av svält, översvämningar, sjukdomar och minskade arbetsmöjligheter. Allteftersom permafrosten tinar, skogsbränder och översvämningar ökar och temperaturen stiger kommer vi alla att drabbas alltmer. Om vi inte…

Vissa förändringar är redan oåterkalleliga men vi kan vara med och hindra att det blir ännu värre. Varenda tiondels grad som medeltemperaturen inte stiger gör skillnad. Varje insats av regeringar och institutioner, av företag och individer är betydelsefull. Men det behövs många och stora insatser. Våra konsumtionsvanor och våra matvanor, vårt resande, hur vi bor och hur vi sparar är viktigt. Allra viktigast är förstås de politiska besluten.

Medan jag läser om FN-rapporten pågår regeringsförhandlingarna. Alla partiföreträdare försöker tala om hur mycket bättre just de kan göra vårt samhälle. Men varför är klimatfrågorna så lågt prioriterade undrar jag. Livet är hotat och ändå nämner alla inte ens klimatet. Nu måste vi pressa på och bara rösta på dem som tar klimatframtiden på allvar.

Jag gläds åt lyckliga minuter i grönskan, åt surrande, hårt arbetande insekter och åt blommor som ger skönhet och frukt. Det vill jag att mina barnbarn och barnbarnsbarn också ska få göra om femtio eller hundra år. Liksom barnen i Guatemala och Bangladesh och överallt i världen. Så jag njuter av sommaren. Och vill samtidigt med öppna ögon ta till mig hur mycket det kommande behöver oss och all vår goda vilja och vår handlingskraft framöver.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Att lyfta blicken och göra det möjliga

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 25 februari.

Ibland när vi är ute på våra coronapromenader, maken och jag, går vi igenom Umeå Östra. Jag tittar alltid lystet på tavlan med tider för avgångar och ankomster. Klockan 14.21 kan vi åka till Stockholm, säger jag. Eller kl 21.21. Vi far! Nu!

Ta det lugnt, säger maken.

Att åka tåg är frihet för mej. Att sitta och läsa och fika och tänka och titta ut genom fönstret. Att vara på väg.

Stockholm är barn och barnbarn för mej. Och muséer och kaféer och kyrkor och teater och vänner. Att åka tåg till Stockholm står mycket högt på min längtanslista just nu.

Det finns annat på den listan också. Att ta i hand och ge en kram. Att jobba som vanligt med många fysiska möten. Förtroliga samtal där man får luta sig fram mot varandra över tekopparna. Eller att sitta tillsammans och skratta utan att vara rädd för att smitta eller bli smittad. Att gå i kyrkan och på teatern. Och att ha fest.

Men nu är det som det är. En ofrivillig fasta från mycket av livets goda för att minska smittspridning, svår sjukdom och död.

Visst är det trist. Och visst är jag less.

En del tycker inte att den ofrivilliga fastan är något bekymmer. Lite skönt rentav. För andra är det tungt och väldigt ensamt. Några har drabbats av svår covid eller av död och sorg. Det kan man nog inte ens kalla för fasta. Det är bara hemskt och sorgligt och där måste vi på de sätt som är möjliga också i denna tid bära varandra.

Och mitt i alltihopa har nu den kristna fastetiden börjat. Många har en aning om att fettisdagen har nåt med fastan att göra – just det, den stora semmeldagen är den sista dagen innan fastans början. Annars är det väl mest vi som är riktiga kyrknördar som tänker på att från askonsdagen till långfredagen är det fastetid. Vi följer Jesus upp mot Jerusalem, mot en förnedrande rättegång, mot lidande och död. Vi utmanas av hans sätt att vara, att se möta och upprätta andra mitt i sin egen vånda. Och vi väntar på påskens ljus.

Fasta finns i alla religioner. Ibland med riter och späkningar, också i kristendomen. Men poängen med den religiösa fastan är inte riterna, inte ens att avstå från viss mat eller något annat. Allt det kan hjälpa till ibland. Men poängen är att se klarare. Att se sig själv och fundera på vad man håller för viktigt i livet. Kanske upptäcka att man sitter väldigt mycket fast i oväsentligheter. Och att se andra. Att få proportioner på sin egen tillvaro.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skällde ut fromma fastare, som var bra på riter: Ni späker er, hänger med huvudet som ett strå och ligger i säck och aska, dundrade han. Kallar ni det fasta? Och så fortsätter han: Nej, detta är den fasta jag vill se… att du befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den fattige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Då bryter gryningsljuset fram för dig…

De här Jesajaorden är verkligen ett av mina favoritbibelställen. Det är så jordiskt. Det säger att när jag lyfter blicken och ser andra, då öppnar sig tillvaron. När jag tittar upp från mina funderingar på om jag gör rätt eller från hur hemskt jag har det, då kan jag plötsligt ge mitt lilla, men dock, bidrag till en bättre värld.

Jag vet, ibland är allt så mörkt så man orkar inte se sig omkring. Då behöver man söka stöd och hjälp. Men mina och andras suckar över att jag har så tråkigt, att jag står för långt ner i vaccinkön, att jag inte kan resa som jag vill, de behöver en lyft blick.

Skulle inte rentav vår ofrivilliga fasta och profeten Jesajas rytande in i den kristna fastan kunna mötas?

Folkhälsomyndigheten är inte perfekt och inte regeringen heller. De kunde inte veta i somras allt de borde ha gjort redan då. Och vaccinet kom inte igår utan dröjer lite längre. Men jag har mat och husrum, telefon och internet och hälsovård när jag behöver det, också för annat än covid. Jag bor inte i Syrien eller i Jemen. Jag kan lyfta blicken.

Jag minns inte en enda fastegudstjänst från min uppväxt. Det jag minns av fastan är den lila fastesparbössan på matbordet från Lutherhjälpen, den kom alltid i brevlådan. Och så minns jag samtal vid matbordet, både om barnen i Indien – där var det hemskt då, och om hur man bäst äter semlor  – mamma och pappa ville märkligt nog ha varm mjölk till sina.

Jag har ingen lila sparbössa på bordet nu. Men jag kan swisha och jag kan lyssna till Johan Mattias Sommarström i Ekot som öppnar mina ögon för livet i Jemen. Och semlor har jag. Jag kan lyfta blicken för att se, och sen göra vad jag förmår. Och tänk om det är då jag kommer att ana ljuset.

Förresten dröjer det nog inte så länge innan jag kan ta tåget till Stockholm heller.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Hopp i novembermörkrets tid

Skrivet av

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Skrivet av

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Varje människa är en berättelse

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Vi bärs av varandras händer

Skrivet av

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar om fasta och medmänsklighet

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

 

Julen som sånger, hopp och motstånd

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

De små handlingarna är också viktiga

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Det är klart att de har rätt, de som säger att vegetarisk mat på en förskola inte kommer att förändra världen. Eller att det inte blir någon revolution i resandet för att en klimataktivist tar båt i stället för flyg över Atlanten. Att plastsortering eller att ta cykeln i stället för bilen och att gå på secondhandmarknader inte ändrar på vårt samhälle.

På ett sätt har de alldeles rätt. Små enstaka handlingar ändrar inte världen. De är just små och enstaka.

Ändå är de viktiga.

Somliga tycks ha lätt att förakta dem som i sitt eget liv vill ta konsekvenserna av vad de vet om det som hotar vår tillvaro. Föraktet kan handla om just det konsekventa och principfasta. Kan hon aldrig äta en korvbit och måste hon läsa på varenda etikett? Föraktet kan också gälla den som inte är helt konsekvent men gör vad den kan för miljön eller fattigdomsbekämpningen eller vad det nu kan vara. Jaså, nu flyger han! Där ser man vad hans principer var värda! I båda fallen tar man sig rätten att ställa sig vid sidan om och tycka. Och förakta.

Förakt är inte konstruktivt. Inte sällan är det ett sätt att slippa bry sig och ta ansvar. Ibland handlar det om okunskap, en bristande insikt om att världen behöver förändras och att det faktiskt finns medel att göra det.

Världens stora frågor måste lösas med politiska och ekonomiska styrmedel. Det vet nog även aktivisten i båten på Atlanten eller den som cyklar till secondhandbutiken. Politiker måste ta till sig vad vetenskap och erfarenhet förmedlar om klimatets förändring, företagsledare måste inse vilka regimer deras företag stöder och vad det gör med människors liv. Men politiker, företagsledare och andra makthavare är inte bara några långt därborta och däruppe. De styr oss men de är också påverkbara.

De små handlingarna är viktiga. De är viktiga för att de gör en liten förändring i världen. Men också för att de hjälper till att hålla uppmärksamheten på tillvarons stora frågor. Varje paket fairtrade-kaffe påminner om människors arbetsvillkor. Varenda cykeltur kan säga något om luften i New Delhi. Varje språkkafé är ett uttryck för hur mycket vi har att lära av varandra.

De små handlingarna påminner oss också om att vi alla, eller våra barnbarn, kommer att bli tvungna att förändra våra liv på grund av folkvandringar och klimatförändringar. Det är vad vetenskapen pekar på. Det kanske inte blir förändringar till det sämre. Men det blir annorlunda.

De små handlingarna är också ett rop. De är utropstecken som säger att vi vill ha ett bättre, rättvisare och renare samhälle. Politiker brukar vara känsliga för utropstecken, särskilt när de är många.

Och inte minst. Är inte de små handlingarna ett sätt att bevara vår mänskliga värdighet? Genom att se sanningen i vitögat, göra vad man tror är rätt och rättvist blir man mer människa?

Att göra vad man kan utan att förakta andra, är inte det att bidra till att göra det mänskliga livet ännu mer mänskligt?

Lisa Tegby
Präst i Umeå