Hoppets flickor, vad vi behöver er!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.

Man måste ta sitt ansvar, sa pappa

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Det farliga med ett finger i luften

Fingrar på staty

Opinionskrönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 29 augusti.

I veckan meddelade SD att de anser att Sverige ska sluta ta emot kvotflyktingar.
Jag hoppade till mitt i äppelkakebaket. Så sanslöst! Så skamligt!

Kvotflyktingar är de som är på flykt från sitt hemland och bedöms vara i särskilt behov av skydd. De väljs ut av FN:s flyktingorgan UNHCR för att flytta till ett annat land.
Och inte ens de, som var de flyktingar som SD sa sig värna i våras, ska få komma till oss i ett av världens rikaste och mest välordnade länder!
Vice statsminister Isabella Lövin reagerade med skärpa när uttalandet kom. Moderatledaren var också mycket kritisk. I övrigt hörde jag inte mycket. Inte ett ord från invandrarministern. Men FN:s vice generalsekreterare som var i Sverige i början av veckan manade oss till fortsatt solidaritet, speciellt för dem som FN valt ut i särskilt behov av skydd!

I bästa fall är den uteblivna debatten uttryck för att SD:s förslag är så inhumant att många tycker att det är bäst att förbigå det med tystnad.
Men det kan också vara tecken på politisk försiktighet: Bäst att inte ta i så att vi framstår som alltför flyktingvänliga för då kanske vi förlorar röster.

Jag tänker på vad medborgarrättskämpen Martin Luther King sa: Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad.

Håller debatten i samhället på att tystna eller likriktas? Är det fler och fler som tycker att det är riskabelt att yttra sig? Får ropen från dem som ängslas för förändring, nya möten och mångfald till följd att många som kan ge positiva framtidsbilder och livsmod blir försiktiga? Blir det så viktigt att vinna röster att visioner om solidaritet och rättvisa får stryka på foten?

Ibland blir jag orolig. Den där långsamma vridningen av vad som är anständigt i ett rättvist och solidariskt samhälle. Inte identifikation med, men eftergifter för, främlingsrädslan. Och hukandet, med fingret i luften. Det förråande språket som sprider sig från hatfyllda nätsajter till den etablerade politiken, från trump-land till svensk valrörelse. Hanif Balis vapenskyltande krig med media och Sara Skyttedals poserande med vapen, liksom det råa språket från en skjutglad KD-politiker i Vilhelmina är förfärande exempel. Till detta kommer ibland förakt för kunskap och sanningssökande, forskning och undersökande journalistik.

Och de goda människornas tystnad….
Nej alla är sannerligen inte tysta. Men kanske för många och för ofta. Rättvisa och medmänsklighet gror på arbetsplatser och på språkkaféer, i föreningar och i skolklasser. Men det behövs mer. Och det behövs uppmärksamhet, kunskap och kritiskt tänkande. För vi lever i en värld där sanningen sitter trångt.
Nog kommer medkänsla och solidaritet att segra till sist. Men inte en gång till en värld av stängda dörrar, sortering av människor, isolationism! Vi borde ju ha lärt oss. Och då måste vi handla, ropa och rösta efter vad vi vet.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Klimatet är den verkliga ödesfrågan!

Lång rak väg genom ett öde landskap med en stor skylt över med texten "Future Forward" och två pilar som pekar uppåt/framåt

Opinionskrönika från Västerbottens kuriren, publicerad 17 maj, av Lisa Tegby. Vad är det som avgör vad som blir en valrörelses stora frågor? Är det att olika visioner av ett gott samhälle målas upp och så får vi reflektera och ta ställning: Vad är bäst? Vad bör prioriteras? Hur når vi rättvisa och solidaritet?

Eller är det hot och rädsla som sätter dagordningen? Rösta på oss, annars kommer löner och pensioner att urholkas, vårdköerna att växa, brottsligheten att bli gigantisk, flyktingarna att ta våra jobb och våra pengar och vår välfärd … Ja, det finns mycket man kan skrämma och hota med.

Vårt samhälle saknar inte problem. Visst finns det orättvisor och mycket kan bli bättre. Men ändå … hur verkliga är de här hoten?

Det är inte så att flyktingarna som har kommit de senaste åren har fått Sverige att gå på knäna. Brottsligheten är oroande, men det är inte så att den håller på att ta över samhället. Enligt en färsk undersökning har de flesta som är pensionärer nu det bättre än när de jobbade för femton år sedan. Vårt land är på många sätt mer välmående än någonsin.

Ändå är det hotbilder mot oss som enskilda som ofta lyfts fram och målas upp med stora penseldrag. Och det är plånboksfrågor som ska få oss att ge makten till det ena eller det andra partiet.

Mitt i allt detta finns det en fråga som, åtminstone vid högtidliga tillfällen, alla är överens om är en ödesfråga. Trots det har den väldigt svårt att hävda sig i den politiska debatten. Det är frågan om klimatet och miljön. Det är frågan om vårt ansvar för vår gemensamma värld, vår natur och vår egen och kommande generationers möjlighet till ett möjligt och gott liv.

Varför får den så lite plats? Varför står inte den frågan högst på politikernas återkommande hotlistor, om det nu är hotvägen man ska nå röster? Och varför målas inte visioner där solidaritet med både människor och natur driver vårt sätt att bygga ett samhälle?

Miljöfrågan fick några högtidliga försäkringar i partiledardebatten i Agenda häromsöndan. Men väldigt snabbt går dessa stora ord över i att det här är frågor som måste lösas internationellt – det är alltså inte vi som behöver göra något. Och till att säga att vi i Sverige är bäst i klassen i detta – så att vi kan nog ändå luta oss tillbaka och fortsätta med vårt. Vi behöver inte ändra vår livsstil.

Samtidigt ropar forskare efter att några länder ska ta på sig ledartröjan och driva på. Och då räcker det inte med att sortera mjölkpaket och plastpåsar. Vi behöver en genomgripande förändring. Det behövs en snabb avveckling av vår fossilbaserade livsstil. Det behövs en kraftfull förändring i vårt sätt att resa och konsumera. Under 2017 slogs på nytt rekord i utlandsflygande och personbilsregistreringar, fast både det ena och det andra behöver halveras om klimatpolitiken ska bli annat än ett spel för gallerierna.

Vi behöver mobilisera snabbt och göra verklighet av det vi redan vet. Här kan man tala om att vår existens är hotad, skriver Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i sin nya bok ”Klimatet och omställningen”. Men han pekar också på att i akuta hotsituationer har omställningar tidigare kunnat göras väldigt snabbt. Andra världskrigets krigsekonomier kunde på några månader ställa om produktionsapparat och samhällsfunktioner. Kunde man då så kan vi nu, om vi vågar och vill se. Krigshotet på 1940-talet var fysiskt påtagligt och lätt att förstå. Nu behöver vi anstränga oss lite mer för att inse. Men hotet är lika stort nu som då.

Just nu är världen inte i närheten av den omställning som måste till för att vi ska kunna nå Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning. Mänskligheten styr mot en framtid som leder till folkvandringar och sociala och ekonomiska kriser till följd av stigande havsnivåer och extremväder i olika former. Här behövs välfungerande demokratiska stater som arbetar hårt för att ta oss bort från undergångskursen. Inte duger det då att Sverige sitter och väntar på andra.

En mobilisering för en snabb fossilavveckling borde vara den stora frågan i valet. Vilka partier vågar driva detta? Kan vi hjälpas åt att få upp detta högst på dagordningen?! Miljöfrågan borde verkligen oroa oss. Men tänk om en omställning också kan öppna för nya, roliga, lugnare sätt att leva tillsammans.

Jag är rädd. Och jag är hoppfull. Och jag kommer definitivt att rösta på de politiker som driver frågan om världens och våra barns framtid i stället för att med kortsiktiga löften slå vakt om sin egen maktposition.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

Ett valutspel med religionsängslan

En tegelvägg med tre runda fönster

Opinionskrönika från Västerbottens kuriren av Lisa Tegby. I svensk skola ska det vara lärare och pedagoger som styr, inte präster och imamer, sade civilminister Ardalan Shekarabi när socialdemokraterna meddelade att de vill förbjuda religiösa friskolor. Självklart, tänker Lisa.

 

Ardalan Shekarabi har gått i en muslimsk skola i Iran. Där hade imamerna säkert ett stort inflytande. Men i Sverige är det den svenska skollagen som styr alla skolor.

Man kan ha olika uppfattning om friskolesystemet och vad det gör med vårt samhälle. Ökar eller minskar det segregationen? Är det bra att ideella organisationer, kyrkor, byalag, riskkapitalister och andra kan driva skolor? Men nu är det inte hela friskolesystemet som diskuteras utan enbart de religiösa skolorna. Socialdemokraterna vill förbjuda just dem.

Det finns ett 80-tal religiösa friskolor i Sverige. Ungefär 70 är kristna och ett tiotal muslimska. Det finns en judisk skola också men den räknas inte som religiös utan som en skola som värnar det judiska kulturarvet. De religiösa skolorna ska precis som andra skolor ha en konfessionsfri undervisning. Om elever erbjuds religiösa aktiviteter ska det ske utanför skoltid och vara frivilligt.

Det är sant att lärare och pedagoger ska styra i skolan. Men skolan styrs också av vårt samhälles gemensamma trosbekännelse. I den svenska skolans läroplan står det att alla skolor är skyldiga att förmedla grundläggande värden som demokrati och människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet med de svaga och utsatta. Det är en bra trosbekännelse som bygger på en gemensam övertygelse – inte på vetenskap! – och den är inte förhandlingsbar.

Det är märkligt att Ardalan Shekarabi och många av hans partikamrater tycks tro att alla andra kan leva upp till läroplanens krav, men att religiösa organisationer per definition inte kan göra det. Skolinspektionen ska tillse att alla skolor följer regelverket. De skolor som inte gör det måste ändra sig eller ska stängas. Tror inte ministern att tillsynen fungerar? Då är det väl den man måste göra något åt.

Om inte förslaget att stänga religiösa friskolor enbart är röstfiske i grumliga vatten måste det vara uttryck för fördomar och bristande kunskap om religion. Nyligen skrev DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs apropå nya rön om människans utveckling att ”det var inte som det står i Bibeln att Gud skapade världen på sex dagar…”

Det är ett exempel på en märklig okunnighet om hur de flesta kristna läser Bibeln. Vi är inte emot vetenskap och bildning. Tvärtom – kyrkan har i århundraden varit med och drivit på kunskapssökandet. Och rättvisa, frihet och sanning är centrala begrepp i kristet tänkande.

Förhoppningsvis inser socialdemokraterna att deras friskoleförslag är både ologiskt och illa genomtänkt innan det drivs vidare. Ett visst, om än försiktigt, motstånd har hörts bl.a. av Ulf Bjereld, ordförande för Tro och solidaritet, som menar att förslaget inte motverkar segregation och dessutom riskerar att förstärka religionsfientligheten. Måtte hans och andras röster få gott gensvar i partiet!

Och så finns det en allvarlig fråga som väcks i sammanhanget: Vad är nästa område där religion ska osynliggöras? Och varför denna religionsängslan?

Fundamentalism och sekterism ska självklart ifrågasättas och bekämpas. Religion kan, precis som andra ideologier, användas förtryckande, det är sant, men den kan lika väl fungera befriande till hopp och handling. Det finns mängder av exempel på det i historien och runtom i världen.

Att förvisa religionen enbart till det privata skulle riskera att ge utrymme åt mer av sekterism i obskyra hörn. Men det skulle också vara en blindhet för många människors största kraftkälla och beröva vårt samhälle en väsentlig del av både inspiration och utmaning.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Svartvit bild på en mor med sin dotter
Denna krönika publicerades den 8 mars 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 9/3). Då vi gärna vill uppmärksamma Edit på hennes födelsedag publicerar vi den i bloggen idag istället för som i vanliga fall då  bloggen brukar vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar.

 

I dag skulle min mamma ha fyllt 100 år.
Jag fattar det inte riktigt. Det är snart 49 år sedan hon dog – jag hade just fyllt 20 då och det var förfärligt. Förfärliga saker händer ibland. Men märkligt nog kan livet bli gott ändå när sorgen efter det förfärliga har haft sin tid.

Så i helgen ska jag baka tårta och fira kraften och glädjen och lusten som mamma gav mig. Mammor är mammor och vi bär dem med oss. Mest på gott, för mammakärleken har de flesta av oss fått. Men så klart ibland med stänk av komplikationer också, för mammor är mammor och mammor är människor och då kan saker bli fel.

Min mamma Edit var mormors och morfars tredje barn. När hon föddes var min mormor, småskollärarinnan Helena, 36 år. Men det skulle dröja tre år till innan hon fick rösta för första gången. Så nära mig är alltså ett Sverige utan demokrati. Jag har rört vid det när jag hållit i mormors hand. Och ansvaret att värna alla människors rätt att höja sin röst finns kvar.

Min mamma fick svår reumatism redan som barn. Hon var bara 8 år när hon fick åka från Bastuträsk i norra Västerbotten där hon växte upp, för några veckor på sjukhuset i Umeå. Hon fick skjuts med någon som skulle köra varor till Umeå. Och i mormors brev till flickan på sjukhuset hör jag mammaångesten: ”Var nu mammas duktiga flicka och så mår du snart bättre och får komma hem …” Ja, vad skulle hon skriva?

Varje gång jag går förbi det nya Hjältarnas hus i sjukhusparken, där barn med svårare sjukdomar än min mammas får bo med sina familjer tänker jag på 8-åringen från Bastuträsk som längtade hem. Och jag blir så glad för allt vi gör för att värna våra barn.

Min mammas reumatism blev inte bättre. Men hon fick ändå ett gott liv. När den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att morfars företag gick i konkurs fick hon visserligen åka iväg till släktingar ett tag – man hade inte råd att ha alla barn hemma. Hon längtade hem igen – jag har läst breven – å, dessa välsignade brev, mina mest värdefulla historiska dokument! Sen kom morfar och charkuterifabriken på fötter igen och 14-åringen behövde inte längta så länge.

Mamma fick utbildning och tog sig ut i världen. Av henne lärde jag mig att det finns två platser i världen som har en särskild guldglans – Arvika och Kalix. För där jobbade hon och där hade hon så roligt. Så ge dig ut i världen, sa hon, jobba och ha roligt och se dig omkring! För mig är det Skottland som lyser som Kalix. För mina barn är det Paris och Nya Zeeland. Detta privilegium att få se världen ur nya perspektiv, vad kan det inte göra med oss!

Mammas ungdomssemestrar var inga charterresor. Hon cykelsemestrade med sin systrar. Men på de glada 40-talsbilderna ser jag nu att mammas händer redan var förvärkta – den där eländiga reumatismen! När jag var 6 år och hade sparat till min första blå Crescent fick jag mammas cykel för att ha med som inbyte. Då kunde hon inte cykla längre. Men då körde hon bil och tog sig till vänner och Fredrika Bremermöten, till kyrkan och till stan. Så länge hon kunde.

Men från det hon var 45 år satt min mamma i rullstol. Å, vad ont hon hade ibland! Jag såg ju det. Och ändå tänkte jag aldrig att jag hade en sjuk mamma. För hon levde ju och gjorde det möjliga och ibland även det omöjliga. Pappa bar henne till bilen. Och hon ordnade kalas och odlade vänskap. Ibland förbannade hon smärtan tyst så det knappast hördes. Ibland grälade hon högt med Vår Herre. Men ännu mer tyckte hon om att diskutera och resonera med prelater och kusiner, med väninnor och politiker. Hon levde det möjliga livet.

Häromveckan skickade min syster ett klipp från Norran, som visade ett reportage för 50 år sedan. Taxi i Skellefteå hade börjat köra färdtjänst. Mamma finns på bild när hon bärs till bilen av en kraftfull taxichaufför. Det hade varit svårt att hitta någon rörelsehindrad som ville vara med på bild, minns jag att journalisten hade berättat. Min mamma skämdes inte för sig, varken för sina styrkor eller för sina svagheter. Men hon oroade sig för taxichaufförens rygg. Tänk att det finns färdtjänst, och numera värnar den även chaufförsryggar!

När min mamma blev väldigt dålig förstod ingen något. Reumatism dör man väl inte av. Och hon dog inte av reumatism. Hon dog av de där medicinerna som hon fått på 20- och 30-talet och som hade hjälpt henne till ett gott liv. De hade biverkningar som ingen tänkt på då. Min mamma som aldrig druckit alkohol i hela sitt liv dog av en förstörd lever. Å, vad hemskt det var!

Men hon levde, min mamma. Hon gjorde det möjliga, hon var arg på det omöjliga och så ibland gjorde hon mer än det som var möjligt.

Reumatologi har väl aldrig varit den högst ansedda forskningen. Sjukdomar som mest drabbar kvinnor brukar inte ha högsta status. Men reumatologerna har forskat ändå. Och när jag säger till min vän Solbritt som är professor i reumatologi att jag undrar över mitt led-arv så anar jag ju forskningens underverk när hon berättar om mediciner och operationer. Tänk att det finns forskning som leder oss framåt och lättar på livets bördor!

Det är klart, mamma, att jag önskat att du kunde ha fått del av reumatologin i dag. Men du levde i en annan tid och du gjorde det möjliga av det som var livet då. Så oändligt glad jag är för dig och för alla andra kraftkvinnor som gått före och röjt väg och gett liv och lust! Vi fortsätter ert liv och er kamp.

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Såna myggor behövs det fler av

En svärm med småflugor mot en aftonhimmel
Opinionskrönika från Västerbottens kuriren av Lisa Tegby. Om att det i den stundande valrörelsen behövs ettriga myggor som kan störa det invanda.

Det behövs fler myggor i världen, tänker jag. Men det är inte sommarkvällarna eller hjortonplockningen jag vill åt. Det är den sydafrikanske ärkebiskopen Thabo Makgoba som får mig att längta efter myggor. Hans julpredikan i St. Georgekatedralen i Kapstaden där han dundrade mot korruption och orättvisor i den sydafrikanska ANC-administrationen väckte ilska och nervositet hos makten.

När han efterlyste ett etiskt ledarskap med en känsla för rätt och fel svarade makthavarna med att de tyckte att ärkebiskopen borde ägna sig åt Guds ord. Men Thabo Makgoba har inga planer på att vara tyst: Det finns ingen som har monopol på debattutrymmet i samhället, säger han. Och vad menar de med Guds ord?

När Thabo Makgobas biografi nyligen kom ut recenserades den av den förrförre ärkebiskopen Desmond Tutu: Ärkebiskop Makgoba är som en ettrig mygga som inte låter makten få en lugn stund, säger Tutu, med största allvar och med sitt varma skratt. Och de står ju i samma mygg-tradition, de två biskopskollegorna.

Den 86-årige Tutu gav nyligen ANC-regeringen skrämselhicka när han sa att om de inte ändrade sig skulle han börja be till Gud att de ska förlora sin makt.

Att det behövs myggor som inte ger den korrupta administrationen i Sydafrika en lugn stund är sant och visst. Och myggorna tycks jobba på i Kapstaden. President Zumas dagar är väl vid det här laget lätt räknade. Men det finns fler än han som behöver störas. [Edit: President Zuma avgick på egen begäran den 14 februari, några dagar efter krönikan först publicerades.]

Och inte bara i Sydafrika utan också på en massa andra håll runtom i världen. Även här hos oss. Vad är det för mygg-surr som behövs just nu när vi är på väg in i den svenska valrörelsen? Vem vågar surra och störa det förutsägbara?

Just nu verkar det som om alla partier tävlar om att vara mest för lag och ordning – och en del av detta handlar ju enbart om att se till att de lagar som redan finns efterföljs. Och så plånboksfrågorna.

Hur kommer årets tävling om att ge oss en hundralapp mer i plånboken att se ut?

Men de långsiktiga etiska frågorna om rättvisa och solidaritet som inte bara handlar om det inhemska men som i högsta grad handlar om oss alla, vart tar de vägen?

Hur kan vi surra och störa och bråka och påminna om att alla politiska frågor borde underställas frågan om vår planets överlevnad och vårt ansvar för att förverkliga de stora orden om världsvid solidaritet och rättvisa? Vad innebär det för trafikpolitik, vapenexport och försvar, för hälsovård och bistånd?

Det är inte skojigare politikerutfrågningar och nya parti-appar vi behöver. Inte ens hundra kronor till att spendera. Det är mänskliga rättigheter, luft att andas för våra barnbarn och fred mellan folken.

Finns det månntro tillräckligt många ettriga myggor som vill störa den vanliga valdebatten och lyfta in de stora perspektiven? Till det hör rentav också att myggorna på myren får ha kvar sitt livsrum.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

Varför har så många vänt bort blicken?

Denna krönika publicerades den 23 november 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 24/11). Då den passar så bra in i tiden och vad som händer i och med #vardeljus väljer vi att publicera den redan idag (i vanliga fall brukar bloggen vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar)

Vi människor är bra på att anpassa oss. Vi vänjer oss. Vi tänjer oss. Och tur är väl det. Annars skulle vi inte klara oss. Så vi tar fram vinterjackan när det blir kallt. Vi anpassar oss till nya regler och nya smaker. Och till nya livsomständigheter. Till och med att ha blivit övergiven eller att ha drabbats av sorg eller annat som vi absolut inte ville, vänjer vi oss vid.

Att inte vänja sig kan bli både nedbrytande och destruktivt. Bittra människor som sitter fast i det som borde ha varit annorlunda förstör livet för sig själva och kan bli en tung börda för sin omgivning. Förändring måste få ta tid, men leve vår fantastiska anpassningsförmåga!

Men den har sina mycket farliga baksidor.

Den förfärliga och fantastiska #metoo-kampanjen har satt fingret på anpassningens skuggsida. Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något?

Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Varför har de som i egna eller andras ögon är stora genier bara kunnat ta för sig, förnedra och utnyttja? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?

Det finns många förklaringar förstås. Skammen att ha blivit ett offer. Beroendeställningar och osäkra anställningsförhållanden. Alkoholkulturen. Könsmaktsordningen. Och den där tron på att såna här är dom, sånt här får man finna sig i, sånt här händer väl. Man vänjer sig. Man tänjer sig. Och man håller tyst, vare sig förnedringen har hänt på teatern eller på universitetet, på sjukhuset eller på kontoret, på mötet, i köket eller i kyrkan.

Det är för väl att fördämningen har brustit nu. Att tillvänjningen har blivit uppenbar. Sen är det mycket som återstår. Att vänja sig vid att man har både rätten och plikten att säga ifrån är en ny och arbetsam tillvänjning. Att berätta vad man utsatts för kan kännas som ett plågsamt avklädande. Att bestämt ta bort en oönskad hand eller att inte acceptera sexistiska tillmälen vare sig mot sig själv eller någon annan gör en inte alltid uppskattad och kommer då och då att få en att anses snipig. Men det är det värt.

Vådan av att vänja sig när man inte borde vänja sig. #metoo-lavinen drar även i gång mina tankar på hur vi ständigt vänjer oss vid orätt och elände i världen.

Hur ska vi kunna låta bli att vänja oss vid flyktingläger och vapenhandel, vid barnäktenskap och översvämningar, vid lögnaktiga presidenter och allt det andra? Det rör oss på ett annat sätt än oönskade beröringar på jobbet, men det är minsann också en del av vårt gemensamma liv.

Men det är ju så mycket att man orkar inte och man uthärdar inte. Det är sant. Man orkar inte allt och i nån bemärkelse måste man blunda för en del av världens nöd och inse sin begränsning. Eller kanske inte ändå …

Visserligen kan man inte engagera sig i allting hela tiden. Man måste också vara uppmärksam på faran i att ständigt blunda och förhärda sig. Annars tappar man en del av sin mänskliga värdighet.

Jag kan verkligen inte göra allting. Men tillsammans med andra kan och måste jag vara med och hålla uppe ett opinionstryck för en rättvis och fredlig värld. Jag kan tillsammans med andra påverka och förvänta mig att politiker verkar för frihet, jämlikhet och solidaritet och inte rösta på några andra än de som gör det.

Jag kan stödja organisationer som arbetar för fred och framtid, för mänskliga rättigheter och utbildning. Jag kan lära mig mer om något speciellt område och jag kan samtala och debattera. Politik och påverkan är en del av livet vi har tillsammans.

Och jag kan vägra att acceptera dåliga värderingar i min närmiljö. Jag kan stå upp mot sexism och rasism i min vänkrets och på min arbetsplats. Jag kan visa civilkurage till vardags även när det är obekvämt och kostar på. Har inte #metoo visat att om fler hade gjort det tidigare hade världen, i alla fall i detta avseende, faktiskt sett annorlunda ut?

Lisa Tegby
präst i Umeå

Rätten och plikten att höja sin röst

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå