De små handlingarna är också viktiga

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Det är klart att de har rätt, de som säger att vegetarisk mat på en förskola inte kommer att förändra världen. Eller att det inte blir någon revolution i resandet för att en klimataktivist tar båt i stället för flyg över Atlanten. Att plastsortering eller att ta cykeln i stället för bilen och att gå på secondhandmarknader inte ändrar på vårt samhälle.

På ett sätt har de alldeles rätt. Små enstaka handlingar ändrar inte världen. De är just små och enstaka.

Ändå är de viktiga.

Somliga tycks ha lätt att förakta dem som i sitt eget liv vill ta konsekvenserna av vad de vet om det som hotar vår tillvaro. Föraktet kan handla om just det konsekventa och principfasta. Kan hon aldrig äta en korvbit och måste hon läsa på varenda etikett? Föraktet kan också gälla den som inte är helt konsekvent men gör vad den kan för miljön eller fattigdomsbekämpningen eller vad det nu kan vara. Jaså, nu flyger han! Där ser man vad hans principer var värda! I båda fallen tar man sig rätten att ställa sig vid sidan om och tycka. Och förakta.

Förakt är inte konstruktivt. Inte sällan är det ett sätt att slippa bry sig och ta ansvar. Ibland handlar det om okunskap, en bristande insikt om att världen behöver förändras och att det faktiskt finns medel att göra det.

Världens stora frågor måste lösas med politiska och ekonomiska styrmedel. Det vet nog även aktivisten i båten på Atlanten eller den som cyklar till secondhandbutiken. Politiker måste ta till sig vad vetenskap och erfarenhet förmedlar om klimatets förändring, företagsledare måste inse vilka regimer deras företag stöder och vad det gör med människors liv. Men politiker, företagsledare och andra makthavare är inte bara några långt därborta och däruppe. De styr oss men de är också påverkbara.

De små handlingarna är viktiga. De är viktiga för att de gör en liten förändring i världen. Men också för att de hjälper till att hålla uppmärksamheten på tillvarons stora frågor. Varje paket fairtrade-kaffe påminner om människors arbetsvillkor. Varenda cykeltur kan säga något om luften i New Delhi. Varje språkkafé är ett uttryck för hur mycket vi har att lära av varandra.

De små handlingarna påminner oss också om att vi alla, eller våra barnbarn, kommer att bli tvungna att förändra våra liv på grund av folkvandringar och klimatförändringar. Det är vad vetenskapen pekar på. Det kanske inte blir förändringar till det sämre. Men det blir annorlunda.

De små handlingarna är också ett rop. De är utropstecken som säger att vi vill ha ett bättre, rättvisare och renare samhälle. Politiker brukar vara känsliga för utropstecken, särskilt när de är många.

Och inte minst. Är inte de små handlingarna ett sätt att bevara vår mänskliga värdighet? Genom att se sanningen i vitögat, göra vad man tror är rätt och rättvist blir man mer människa?

Att göra vad man kan utan att förakta andra, är inte det att bidra till att göra det mänskliga livet ännu mer mänskligt?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

 

En mycket lycklig ung flicka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 september.

”En mycket lycklig ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid….”

Snabbt och smart vred 16-åriga Greta Thunberg det ironiska vapnet ur den 73-årige manlige presidentens hand. Hon gjorde helt enkelt hans ironi till en presentation av sig själv på sitt twitterkonto. En mycket lycklig ung flicka. Den 73-årige presidenten och den 16-åriga miljöaktivisten har förmodligen rätt olika bilder av vad lycka är. Hur mycket de nu funderar på saken; det har jag ju ingen aning om.

Men när Greta Thunberg gör presidentironin till en presentation av sig själv sätter hon igång mina tankar om lycka. Vad är det att ha ett gott liv?

Är inte det att göra det som man ser som viktigt och meningsfullt? Att vara i ett sammanhang och att påverka. Att betyda nåt och att få använda de resurser och begränsningar man har fått med sig som just den unika människa man är.

Ett sånt liv innehåller förhoppningsvis stunder av glädje och vila, av känslan av att allt är som det ska. Men ett meningsfullt liv rymmer också tårar och vrede, uppgivenhet och kamp. Och vardag med dagligt slit, en så trofast vandring man förmår i den riktning man tror är rätt. Och mitt i det ett glädjeblänk då och då.

Jag är alldeles övertygad om att lycka, i sin schablonvariant, är överskattad. Och att vi är och kan vara mycket lyckligare än vi tror, bara vi ser oss omkring och förstår att uppskatta vad vi har och vad vi har möjlighet att göra.

Visst är hon ett fenomen, Greta Thunberg. Hon är värd att lyftas för sitt rakryggade mod, sitt konsekventa engagemang och sin skärpa. Och genom henne har uppenbarligen så mångas engagemang kunnat komma till uttryck. Hon var den som behövdes just nu. Och när hon använde sin kapacitet och sina begränsningar – och bådadera är helt klart till nytta – då satte hon igång något som låg och väntade på att komma till uttryck.

Sen har det ju visat sig att hon är inte den enda unga flickan som tagit täten när det gäller att värna vår miljö. I Nigeria, i Amazonas, i USA kliver också unga flickor fram som ledargestalter för den oro och den kampvilja som finns för en dräglig och möjlig framtid på jorden. En god effekt av FN:s klimatmöte just nu är väl att dessa unga får mötas och glädjas åt och få stöd av varandra.

Greta Thunberg och de andra unga vet att det är allvar nu. Det är inget de har hittat på själva. Häromdagen kom rapporten från FN:s klimatpanel om att havsytan riskerar att höjas med 120 cm under 2000-talet – den höjdes med 15 cm under förra århundradet. Polarisarna smälter, orkaner och översvämningar ökar och vi måste lyssna på vetenskapen och handla. Det räcker inte med eftertanke, det behövs omvändelse.

Politiker och företag, samhällen, föreningar, kyrkor och enskilda måste agera. Och ju rikare vi är, och dit hör hela vårt samhälle, desto mer måste vi göra. Att 50 procent av alla växthusgaser släpps ut av jordens 10 rikaste procent säger något om vilka som har störst ansvar. Liksom att de 50 procent av jordens befolkning som har minst resurser står för bara 10 procent av utsläppen. Insikten om allvaret för vår planet måste på så många sätt handla om solidaritet och samhällsförändring.

Och den som tycker att Greta Thunberg och hennes kamrater är unga idealister kan leta fram den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatchers tal från 1989. Där varnar hon för vad som händer med vår miljö och säger att människan är både orsaken och möjligheten till förändring. Lite synd att det talet hölls just dagen innan Berlinmuren föll – det hade kanske fått större uppmärksamhet en annan dag!

Men fler än hon har talat om detta både förr och senare. Påven Franciskus var skarp i tonen framför allt mot de rika länderna i sin miljöencyklika 2015. Häromdagen presenterade den svenska ärkebiskopen ett biskopsbrev om klimatet på bokmässan. Det innehåller en dialog mellan vetenskap och tro och har kraftfulla uppmaningar till politiker och individer, till samhälle och kyrka.

En del kommer, likt den 73-årige mannen i Washington, att fortsätta att förakta kampen för livet, unga aktivister och erfarna vetenskapsföreträdare. Dem måste vi gå förbi. Om vi alla som vill en rimlig framtid för jordens människor gör vad vi kan av hela vårt hjärta kommer det att räcka långt. Vi är många och vi blir fler. Och kanske upptäcker vi att det finns väldigt mycket lycka i vår gemensamma kamp.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Skilda världar. Eller kanske inte?

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Var inte så enskild!
sa meteorologen

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Leve det nödvändiga osynliga i livet!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

En strimma av ljus i det mörka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 april.

När jag slog på Rapport förra måndagen och möttes av de skakande bilderna av det brinnande Notre Dame hade jag just suttit och läst berättelsen om Jesu död i Johannesevangeliet som jag skulle predika över på Långfredagen.

Där berättas det om hur lärjungen Johannes, Maria, Jesu mor, och ytterligare några kvinnor stannade kvar hos Jesus på korset ända till slutet. Alla andra flydde. Det är begripligt. Skriken och fasan och stanken där på Golgata var säkert förfärlig. Hela avrättningen måste ha varit vidrig. Men Maria och Johannes stannade kvar.

Maria, det är ju Notre Dame, vår dam, Jesu mamma. Maria har fått ge namn åt 1100-talskatedralen i Paris, liksom åt många fler kyrkor och katedraler. Att hon har gudomliggjorts har jag svårt att förstå mig på. Men att hon varit och är medmoder och medsyster, samtalspartner och vän åt oändligt många, framför allt kvinnor, genom historien, det kan jag begripa. Hon är verkligen Notre Dame, vår dam, vår kvinna, vår syster som vet hur smärtsamt och komplicerat livet kan vara. Den här påsken blev hon väldigt tydlig för mig.

Hela påskberättelsen är grundläggande mänsklig. Där finns smärtan, våldet mot den oskyldige, döden, förvirringen och den stora tystnaden innan det som man inte alls väntat sig händer, och en väg mot liv och hopp öppnar sig. Jag må vara religiös och partisk, men jag tror verkligen att mönstret från död till liv är allmänmänskligt.

Det känns som det är slutet på allting, ropade Carl Bildt ut på Twitter när han sett Notre Dame i lågor. Hur mycket mer ska det inte ha känts så för dem som stod där vid korset på Golgata? Hur många människor på Sri Lanka tänker inte så just nu? Är det inte väldigt många, kanske de flesta, som någon gång har varit i förtvivlan och uppgivenhet och bara sett mörker omkring sig? Det kan ha handlat om livskatastrofer och mänskliga förluster, om omöjliga återvändsgränder, till synes helt förlorade möjligheter eller något annat, som när man står vid sidan om verkar större eller mindre, men för den som är mitt i det under en tid är bara svart.

Det finns inget att förenkla kring de stora katastroferna. De drar bara ner livets rullgardin och så är det mörkt. Men märkligt nog, också mitt i det kan ljus anas. Från Sri Lanka berättar människor om en ny gemenskap och omsorg mitt i det svåra. Gamla gränser försvinner när man delar sorg och behöver stödja varandra. På Golgata uppmanade Jesus Maria och Johannes att ta hand om varandra – han visste att de skulle behöva det.

Utan att veta vad som skulle hända gick de två iväg från korset. Med böjda huvuden och tunga sinnen, men tillsammans. Sen höll de sig stilla i mörkret. Och det kändes säkert som om det var slutet på allting. De stannade i det mörka. Precis som många andra i samma situation hade de inget val. Men de hade varandra. Och det skulle visa sig att ljuset, livet skulle återvända. På ett sätt som de inte väntat sig och vågat tro skulle det visa sig att livet är starkare än döden.

Att stå ut med att vara vilsen, inte veta, bara vänta. Jag funderar vidare. Ur mörker kan det ofta växa ljus. Inte alltid som man vill eller väntar sig. Men på nya sätt, ofta överraskande. Inte sällan tar det tid. Men det kommer. Livet ger sig inte.

Hur handskas vi med den insikten? Att stå ut med det omöjliga ett tag. Att vara kvar i det svåra och vänta, att vända och vrida på saker och inte genast fixa till det, är inte det underskattat? Har vi utrymme för att sorg och ovisshet, förvirring och växt tar tid?

När de första bilderna inifrån den brandhärjade katedralen kablades ut över världen var det förkolnade trärester, damm och aska man såg. Men över allt skrot hängde silverkorset kvar. Och genom ett av de skadade fönstren letade sig en solstrimma in som fick korset att lysa där i askdammet. Det kan tyckas som en tillfällighet. Men också tillfälligheter kan ha ett budskap. Korset, de svåra erfarenheterna, askan och det förkolnade finns kvar.

Men denna strimma av ljus mitt i det som raserats. Det kanske ändå inte är slutet på allting.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Blomsterkransar och feministisk utrikespolitik

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Det är den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Tillsammans med fem andra kvinnor på besök hos Svenska kyrkans indiska samarbetspartners, och våra indiska värdar, kliver jag ut ur minibussen i den lilla byn Kilkavarapet i sydöstra Indien. Solen steker och det är 35 grader varmt. Byn är fattig, det syns på husen – en del av dem skulle vi nog hellre kalla för skjul med sina hoplappade papp- och plåtväggar. Men mitt i fattigdomen finns en värdighet och en skönhet. I synnerhet är det kvinnorna i sina vackra färgstarka dräkter och fina frisyrer som utstrålar stolthet samtidigt som jag ju anar vilken kamp deras liv är.

Vi hör trummorna och vi ser dansen redan innan vår buss stannat. Och när vi klivit av får vi alla blomstergirlanger runt halsen, vi välkomnas med applåder och glada rop och så dras vi med i en vandring och en dans längs byns små gator och kringelikrokar. Vi passerar brunnar där kvinnorna hämtar vatten, några små butiker som vi knappt skulle kalla hål i väggen, skuttande barn, trötta gamlingar som sitter utanför sina hus, ett hindutempel med färgstarka gudabilder på taket och en enkel skola. Och hela tiden trummor och dans och varma leenden. Här är det fattigt, men det är inte fattigt på generositet.

Till slut kommer vi fram till en enkel kyrka med kors och altare längst fram och med massor av färgglada girlanger som fladdrar från taket. Och så en stor banderoll utanför kyrkbyggnaden. Balance for better står det på den. Balans till det bättre. Det är kvinnodagens tema i den indiska lutherska kyrkan.

Förmodligen skulle jag ha svårt att klara av att leva i den här byn. Men jag känner mig hemma här. När den manliga biskopen, som också har kommit hit idag, har haft ett alldeles för långt och delvis obegripligt inledningsanförande äter vi lunch med bananblad som tallrikar. Men biskopen kom den här dagen – det ska sägas till hans försvar, för hans närvaro var en viktig solidaritetshandling i ett land där kvinnokamp och jämställdhet verkligen inte är en självklarhet. Här behövs verkligen balans till det bättre!

Efter lunchen sätter vi oss ned med några av kvinnorna i byn. De berättar om fattigdomen som det svåraste. Och om att männen inte märker av fattigdomen på samma sätt. För det är ju vi som ska se till att familjen får mat och kläder, säger de. Ett par av kvinnorna är sjuksköterskor, andra är lärare. De berättar om våld mot kvinnor som en självklarhet i många byar och hem. Ibland kommer våldsutsatta kvinnor till hälsokliniken men ofta inte. Som om våld i hemmet är något självklart. 75 % av allt våld mot kvinnor i Indien sker i hemmen lär vi oss under vårt besök. Men vi lär oss också av en jurist som vi träffar om en organisation av She-teams – grupper som arbetar anonymt, anmäler våld mot kvinnor som de ser och hör talas om. De stöder utsatta kvinnor och har på vissa håll lyckats bli en kraft som män är rädda för. Respektera kvinnor, She-teamet ser dig! är deras paroll.

Kvinnorna i byn berättar för oss om sin kvinnogrupp och hur viktigt det är att mötas. De får stöd av kyrkans kvinnosekreterare som i sin tur har sina vidare nätverk. Och så förstår jag vilken symbolisk laddning detta att kvinnor nu kan prästvigas också i Indien har. Att elva av tolv lutherska kyrkor nu har kvinnliga präster är ett tecken på kvinnors inflytande i både kyrka och samhälle. Och man jobbar hårt för att den tolfte kyrkan nu ska ta samma steg. Det var varmt med min svarta prästskjorta den här dagen, men jag är glad att jag hade den på mig!

Vi försöker förstå hur kvinnorna i byn tycker att vi ska stötta dem. Håll kontakt med oss, säger dom. Kom hit. Berätta hur ni gör och be för oss. Det är inte pengar de ber om utan främst kontakt. Men jag tänker ju att visst handlar det om pengar också, om stöd till projekt som kan ge utbildning och mötesplatser. Och jag blir stolt över de samarbeten som Svenska kyrkan och många andra organisationer har och hur vi bygger sammanhang som stöder genusrättvisa och upprättelse.

När vi börjar prata om politiken i Indien blir en del av kvinnorna dystra. Den starka hindunationalismen är inte en politik där mänskliga rättigheter och religionsfrihet är självklarheter. Och kastväsendet är visserligen inte politiskt erkänt men finns ändå i stor utsträckning kvar, framför allt på landsbygden. I den här byn är de flesta daliter, kastlösa.

Men så kan vi berätta om Svenska kyrkans kontakter med SIDA och med utrikesdepartementet. Om hur vi både vad gäller Indien och andra länder kan lyfta frågor om mänskliga rättigheter med vår regering och driva på att de tar det vidare till FN och tillbaka till Indiens regering.

Feministisk utrikespolitik!! tänker jag där jag sitter med blomsterkrans runt halsen under parollen Balance for better i en liten indisk by. Det är ju det här som det handlar om. Eller som kyrkans kvinnosekreterare sa: Att bygga en ny värld är en väldigt liten sak. Och en väldigt stor sak.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Hoppets flickor, vad vi behöver er!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.

Man måste ta sitt ansvar, sa pappa

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå