Leve det nödvändiga osynliga i livet!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Svenska kyrkan i EU-valet och kvalet

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 23 maj.

Under den gångna helgen befann jag mig i min födelsestad Örebro för en återträff med min gamla gymnasieklass. Efter middag på lördagen skulle vi på söndagen träffa vår klassföreståndare på fika, vilket arrangörerna hade planerat in på gudstjänsttid klockan 11.

Eftersom fiket låg 50 meter från Betelkyrkan, som jag tillhörde i min ungdom, så tog jag vägen förbi kyrkans anslagstavla för att spana in vad som var på gång. Utöver ett trevligt samtal med en inpasserande gudstjänstbesökare kunde jag till min stora förvåning och tillfredsställelse konstatera att församlingen i tisdags ordnade en utfrågning av partiföreträdare om EU, med inriktning på EU som fredsprojekt. Den sortens intresse för tidens samhällsfrågor tillhörde det jag ofta saknade i det frikyrkliga Örebro jag växte upp i på 60-talet, så det var en positiv överraskning.

Det finns goda skäl för kyrkorna att engagera sig i samband med EU-valet – och för den delen även riksdagsval. Givetvis inte genom att ta ställning för, eller uppmana till röstning på, vissa partier. Men det finns många frågor som vi som kristna har all anledning att engagera oss i, och många viktiga värden att värna. Vid de tillfällen på senare år då kyrkor och närstående organisationer har arrangerat politikerutfrågningar så har de varit fokuserade på sådana viktiga frågor.

Genom att ställa frågor om hur EU-länderna ska främja freden, ta hand om och stödja flyktingar och asylsökande, ta ansvar för hållbarhets- och klimatfrågor, stödja fattiga EU-migranter, motverka trafficking inom Europa – och andra frågor – kan vi som kyrka bidra till att lyfta fram frågorna och ge dem en tydligare plats på agendan. Kanske också, i bästa fall, ge underlag för större tydlighet och klarhet om partiernas positioner – och därmed bidra till ett mer välinformerat val för dem som tar del av frågor och svar.

Inför valet 2010 anordnade vi inom Svenska kyrkan i Umeå tre utfrågningar, med riks-, landstings- respektive kommunpolitiker, med ambition att lyfta frågor med koppling till bland annat solidaritet och diakonala frågor. Dessvärre var vi nog relativt ensamma i Svenska kyrkan om detta då, och tyvärr orkade vi inte med någon uppföljning 2014 eller 2018.

Frikyrkliga Diakonia har varit mer på alerten, och ordnat serier av utfrågningar vid flera av de senaste valen, utifrån biståndsperspektiv, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. I senaste valet genomförde man till exempel över 30 evenemang av typen utfrågningar och samtal där Diakoniapersonal eller lokala valambassadörer deltog, och med medverkan av ca 70 politiker varav de flesta var riksdagskandidater på valbar plats.

Utöver Betelkyrkans utfrågning häromdagen så har jag sett EN enda liknande utfrågning inför detta val; den som Sveriges kristna rådordnade i Immanuelskyrkan i Stockholm i april, i anslutning till sina Nätverksdagar kring migrations- och integrationsfrågor. Flera exempel tyder på att ekumeniska organisationer – med medlemskyrkor som vi kanske många gånger uppfattar som mindre engagerade i samhällsfrågor än Svenska kyrkan – tar frågor om solidaritet och internationellt samarbete i samband med EU-valet på större allvar än vi riktigt förmår inom Svenska kyrkan.

KEK, Europeiska kyrkokonferensen, och CCME, Churches’ Commission for Migrants in Europe– med bred representation från olika kyrkofamiljer – har publicerat ett ”verktyg” för att främja ett aktivt engagemang bland de kristna kyrkorna i Europa och deras medlemmar; mot växande populism och politisk extremism och kring hur EU ska främja solidaritet i frågor kring bl.a. migration, för att möta utmaningarna kring klimatförändring och hållbar utveckling.

Dokumentet avslutas med några uppmaningar till enskilda att rösta för fred, mänsklig värdighet och hållbarhet, att uppmuntra andra, särskilt unga, att rösta, att lära känna kandidater och partier inför valet, och att delta i lokala debatter. Med mera. Som en röd tråd ingår att det är viktigt med ett högt valdeltagande och med människor som röstar utifrån kristet humanistiska värderingar, i en tid då extrema och främlingsfientliga krafter mobiliserar för ökat inflytande inom EU.

Verktyget finns här.

Det ligger nära till hands att se olika former av utfrågningar av kandidater i EU-valet som ett bra sätt att skapa uppmärksamhet och engagemang utifrån frågor som ligger nära till hands för oss som kristen kyrka. Från Svenska kyrkans sida har vi dock märkbart svårt att göra oss hörda i dessa sammanhang. Vi är förstås en del av de ekumeniska initiativen, och på Svenska kyrkans webbplats ges utrymme för EU-valet, vilket dock är sorgligt lite uppmärksammat och så vitt jag kunnat se inte har fått särskilt stort genomslag.

Den sidan är dock värd att uppmärksamma.

Man kan fråga sig vad som gör det så svårt för Svenska kyrkan att finna former för att främja sina hjärtefrågor när det kommer till allmänna val? Har det möjligen att göra med Svenska kyrkans ålderdomliga valsystem, som är så marinerat av partipolitiskt inflytande? Gör detta att vi får svårt att tala frimodigt i viktiga samhällsfrågor för att vi så lätt kan misstänkliggöras för att stå för partipolitisering även där, och att agera med en ”dold agenda”? En form av självsnöpning i så fall – och ett hinder för att fullt ut vara en kyrka i samtiden.

Nu är vi inne i (den tama och intetsägande) EU-valrörelsens slutskede, och de missade tillfällena för Svenska kyrkan är ett faktum för denna gång. Vågar en hoppas på att vi till kommande valrörelser ska kunna hitta former för ett tydligare sätt att väcka och belysa för kyrkorna viktiga frågor – helst då i ett ekumeniskt sammanhang? Det vore en angelägen uppgift att formulera redan nu.

Under tiden återstår bara en uppmaning att göra: Rösta för Guds skull!

Lars-Gunnar Frisk
Umeå