fbpx

Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Att lyfta blicken och göra det möjliga

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 25 februari.

Ibland när vi är ute på våra coronapromenader, maken och jag, går vi igenom Umeå Östra. Jag tittar alltid lystet på tavlan med tider för avgångar och ankomster. Klockan 14.21 kan vi åka till Stockholm, säger jag. Eller kl 21.21. Vi far! Nu!

Ta det lugnt, säger maken.

Att åka tåg är frihet för mej. Att sitta och läsa och fika och tänka och titta ut genom fönstret. Att vara på väg.

Stockholm är barn och barnbarn för mej. Och muséer och kaféer och kyrkor och teater och vänner. Att åka tåg till Stockholm står mycket högt på min längtanslista just nu.

Det finns annat på den listan också. Att ta i hand och ge en kram. Att jobba som vanligt med många fysiska möten. Förtroliga samtal där man får luta sig fram mot varandra över tekopparna. Eller att sitta tillsammans och skratta utan att vara rädd för att smitta eller bli smittad. Att gå i kyrkan och på teatern. Och att ha fest.

Men nu är det som det är. En ofrivillig fasta från mycket av livets goda för att minska smittspridning, svår sjukdom och död.

Visst är det trist. Och visst är jag less.

En del tycker inte att den ofrivilliga fastan är något bekymmer. Lite skönt rentav. För andra är det tungt och väldigt ensamt. Några har drabbats av svår covid eller av död och sorg. Det kan man nog inte ens kalla för fasta. Det är bara hemskt och sorgligt och där måste vi på de sätt som är möjliga också i denna tid bära varandra.

Och mitt i alltihopa har nu den kristna fastetiden börjat. Många har en aning om att fettisdagen har nåt med fastan att göra – just det, den stora semmeldagen är den sista dagen innan fastans början. Annars är det väl mest vi som är riktiga kyrknördar som tänker på att från askonsdagen till långfredagen är det fastetid. Vi följer Jesus upp mot Jerusalem, mot en förnedrande rättegång, mot lidande och död. Vi utmanas av hans sätt att vara, att se möta och upprätta andra mitt i sin egen vånda. Och vi väntar på påskens ljus.

Fasta finns i alla religioner. Ibland med riter och späkningar, också i kristendomen. Men poängen med den religiösa fastan är inte riterna, inte ens att avstå från viss mat eller något annat. Allt det kan hjälpa till ibland. Men poängen är att se klarare. Att se sig själv och fundera på vad man håller för viktigt i livet. Kanske upptäcka att man sitter väldigt mycket fast i oväsentligheter. Och att se andra. Att få proportioner på sin egen tillvaro.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skällde ut fromma fastare, som var bra på riter: Ni späker er, hänger med huvudet som ett strå och ligger i säck och aska, dundrade han. Kallar ni det fasta? Och så fortsätter han: Nej, detta är den fasta jag vill se… att du befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den fattige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Då bryter gryningsljuset fram för dig…

De här Jesajaorden är verkligen ett av mina favoritbibelställen. Det är så jordiskt. Det säger att när jag lyfter blicken och ser andra, då öppnar sig tillvaron. När jag tittar upp från mina funderingar på om jag gör rätt eller från hur hemskt jag har det, då kan jag plötsligt ge mitt lilla, men dock, bidrag till en bättre värld.

Jag vet, ibland är allt så mörkt så man orkar inte se sig omkring. Då behöver man söka stöd och hjälp. Men mina och andras suckar över att jag har så tråkigt, att jag står för långt ner i vaccinkön, att jag inte kan resa som jag vill, de behöver en lyft blick.

Skulle inte rentav vår ofrivilliga fasta och profeten Jesajas rytande in i den kristna fastan kunna mötas?

Folkhälsomyndigheten är inte perfekt och inte regeringen heller. De kunde inte veta i somras allt de borde ha gjort redan då. Och vaccinet kom inte igår utan dröjer lite längre. Men jag har mat och husrum, telefon och internet och hälsovård när jag behöver det, också för annat än covid. Jag bor inte i Syrien eller i Jemen. Jag kan lyfta blicken.

Jag minns inte en enda fastegudstjänst från min uppväxt. Det jag minns av fastan är den lila fastesparbössan på matbordet från Lutherhjälpen, den kom alltid i brevlådan. Och så minns jag samtal vid matbordet, både om barnen i Indien – där var det hemskt då, och om hur man bäst äter semlor  – mamma och pappa ville märkligt nog ha varm mjölk till sina.

Jag har ingen lila sparbössa på bordet nu. Men jag kan swisha och jag kan lyssna till Johan Mattias Sommarström i Ekot som öppnar mina ögon för livet i Jemen. Och semlor har jag. Jag kan lyfta blicken för att se, och sen göra vad jag förmår. Och tänk om det är då jag kommer att ana ljuset.

Förresten dröjer det nog inte så länge innan jag kan ta tåget till Stockholm heller.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Att se framåt med trygghet

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 18 december. 

Sista söndagen i advent är Jungfru Marias söndag. Och så tänder vi fjärde ljuset. När vi gör det, då märks det att vi är nära, snart framme. Maria var nära, nära att föda kanske man tänker så här strax före jul, men jag menar nära Gud, uppvuxen nära berättelserna om Guds löfte och profetiorna om att stora saker skulle ske. Fjärde och sista söndagen i advent, då har vi kommit nära den högtid då det stora ska firas.

Människan fick ta emot Gud på jorden, så som vi tar emot allt nytt liv, i ett skört litet barn. Mänskligheten fick uppleva det gudomliga mötet genom Messias, Guds son, som föddes i skymundan. Det är Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå som vi sjunger till jul. Och sjunger gör änglarna över Betlehem när natten blir ljus som på dagen. Glädjen är stor och rädslan skingras när mörkret drar sig undan från det ljus som lyser starkare än alla ljus. Den unga mamman vyssar världens frälsare i sin famn. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.

Så vad handlar allt detta om? Om man hör berättelsen i sitt stora sammanhang märks att de som väntar kan se framåt med trygghet. Den som känt rädsla får känna frid, den som känt oro får känna tillit.

Tillsammans med Maria väntar vi på livets Gud, tillsammans med Maria och varandra får glädjas över nåden, nåden att få ta emot livets största gåva. När hon får ta emot budet om vad som ska ske med henne och med alla som får del av detta genom henne är hon ung men full av tillit, hon är utan egna tillgångar men rik på nåd, överväldigad men ödmjuk. Jag gissar att hon känner sig överraskad men trygg, omtumlad och samtidigt glad. Och utvald.

Det handlar om att vi också får känna så. Du och jag. En tonårsflicka skulle nog flina åt att få höra att hon var utvald och tvivla på att det var sant, tror jag. Eller så skulle hon kanske känna sig förskräckt och vilja dra sig undan. Många av oss skulle känna likadant och troligtvis reagera på samma sätt oavsett ålder eller bakgrund. Men nu får vi känna annorlunda. Vi får lov att känna förundran och hopp.

Julen handlar om förväntan och glädje, på så många sätt. Det handlar om nåd och frid. Om att vi får se framåt och att vi kan se framtiden an med trygghet. Även vi, här långt senare. Advent år tjugohundratjugo, den här julen, det här året behöver vi kanske mer än någonsin få se framåt. Och se framåt med hopp och tillförsikt, med en framtidstro och en tro på att stora saker får ske, än i dag. Nu när du tänder även det fjärde ljuset och alla ljus lyser, så är det en påminnelse om att du är nära. Ljuset är nära.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Advents och julkonserter

I år blir julen annorlunda. Men julens budskap är detsamma som varje år. Julen handlar om att inget blir som förväntat, allt blir annorlunda, för Gud ställer om och blir människa.

Vi år många som år efter år besöker de uppskattade och älskade advents och julkonserterna i våra kyrkor. I år är det in möjligt att göra på samma sätt som vi är vana vid. Ett ljus i mörkret kan vara att det finns många konserter att ta del av digitalt på olika församlingars hemsidor, facebooksidor, instagramsidor eller sidor på youtube!

En sida att särskilt tipsa om i dessa tider är Svenska kyrkans hemsida där flera konserter finns tillgängliga att titta på. Via den kan du också klicka dig fram till kalendern och kunna söka reda på många fler digitala konserter och gudstjänster.

Kanske vill du bara få njuta av musiken, på svenskakyrkan.se/jul finns också länkar till spellistor på Spotify med julmusik.

Det är inte som vanligt, men förhoppningsvis kan detta ge lite värme i en svår tid.

/Victor Ramström
informatör

Samverkan för livets skull

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 10 april. 

Påsken darrar och skälver i år. Hela världen håller andan. Allting rämnar och oron tätnar. På gator och torg är det tomt eller glest. Allt som var planerat ställs på ända och inget är som vanligt. Samtidigt strålar solen och emellanåt känns det som om allt är som det ska. Vi strävar på. I det som är annorlunda och det som är nytt. Och i det som är det gamla vanliga.

Och så är påsken här men inte riktigt som vanligt. De som brukar fira tillsammans med andra får nu avstå. Men som Sveriges kung sa i sitt tal till folket så kommer det en ny påsk, och då kan vi ses igen. I år får de som brukar gå till kyrkan i påskhelgen ha sin andakt hemma eller ute i naturen. Det går också bra, för kyrkan behöver inte några väggar och del av gemenskapen är man var man än är. I kyrkan finns det ändå någon som ber för dig, för dig som är orolig och för dig som är uttråkad. Trots att det inte är folk i kyrkbänkarna så är det ändå någon där som ber, för alla och för dig. Och när allt detta är över kan vi samlas igen.

Påsken är inte inställd i år. Men den är väldigt annorlunda. Kanske finns nu tid för eftertanke, eller för tacksamhet. Oron finns där också, det som är ledsamt och det som inte alls blev som man hade tänkt sig. Påsken berättar även om det, när man läser om Jesus och lärjungarna, om rädslan, besvikelsen och ovissheten. Men framför allt berättar påsken om hoppet! Det hopp som lever trots allt och som bär oss genom allt. Glädjebudskapet blir tydligt och låter sig inte hindras ens av den tyngsta sten som rullas i dess väg. Gud bär dig genom allt, genom död till liv, ut i ljuset på andra sidan. Även om marken skälver och tillvaron rämnar så är du aldrig ensam.

Påsken är på riktigt, nu som varje år. Men 2020 är det år då påsken blev mer innerlig för mig, när helgdagarna bjuder både ett mer stillsamt firande än tidigare, präglat av eftertanke och vördnad för det sköra livet. Men jag vet också att livet är starkt. Livskraften kämpar minst lika mycket som dödens virus som sprids ibland oss. Livet är starkt och jag ser nu hur många goda krafter i samhället samverkar för livets skull. En del av oss fick plötsligt mycket tid över. En hel del av oss har väldigt mycket mer att göra och vet inte hur länge det blir så. Oavsett så har de flesta av oss en oviss tid framför oss just nu. Men som Englands drottning sa i ett tal nyligen. ”Better days will return. We will be with our friends again. We will be with our families again. We will meet again.”

Till dess får vi hoppas och be. När det är mycket som jag inte vet så fokuserar jag på det jag vet. Jag håller fast vi det som bär mig vad som än händer. Nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre… Och jag vet att inga virus rår på dem.

De sörjande kvinnorna som kom till Jesus grav fann honom inte där. Stenen var bortrullad och de möttes av hälsningen att han hade gått före dem. Och budskapet var något i stil med: Då kommer vi att ses igen!

I påskens berättelse går vi från lidande och död till ljus och liv. Och livet och ljuset segrar!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Annandag jul

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Fylld av he­lig an­de rik­ta­de han blic­ken mot him­len och såg Guds härlig­het och Je­sus som stod på Guds högra si­da, och han sa­de: ”Jag ser him­len öppen och Människo­so­nen stå på Guds högra si­da.” Då ro­pa­de de högt och höll för öro­nen, och al­la störta­de sig över ho­nom på en gång och släpa­de ut ho­nom ur sta­den för att ste­na ho­nom. Vitt­ne­na la­de si­na mant­lar framför fötter­na på en ung man som het­te Saul. Så ste­na­de de Ste­fa­nos, som åkal­la­de Her­ren och sa­de: ”Her­re Je­sus, ta emot min an­de.” Han föll på knä och ro­pa­de högt: ”Her­re, ställ dem in­te till svars för den­na synd.” Med de or­den dog han. Också Saul tyck­te det var rik­tigt att han döda­des.

Den da­gen börja­de en svår förföljel­se mot försam­ling­en i Je­ru­sa­lem, och al­la ut­om apost­lar­na sking­ra­des över he­la Ju­deen och Sa­ma­ri­en. Några from­ma män be­grav­de Ste­fa­nos och höll stor döds­kla­gan över ho­nom. Men Saul for hårt fram mot försam­ling­en. Han träng­de in i hus ef­ter hus, släpa­de bort män och kvin­nor och lät sätta dem i fäng­el­se.

De som ha­de sking­rats vand­ra­de om­kring och pre­di­ka­de bud­ska­pet. Fi­lip­pos kom till hu­vud­sta­den i Sa­ma­ri­en och förkun­na­de Kristus för fol­ket där. Al­la lyss­na­de uppmärk­samt på hans ord när de hörde ho­nom ta­la och såg de tec­ken han gjor­de. Ty från många som var be­sat­ta for de ore­na an­dar­na ut un­der höga rop, och många lyt­ta och la­ma bo­ta­des. Det blev stor glädje i den sta­den.

Juldagen

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julnatten

Jesaja 9:1a, 2-7 
Natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.