Annandag jul

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Fylld av he­lig an­de rik­ta­de han blic­ken mot him­len och såg Guds härlig­het och Je­sus som stod på Guds högra si­da, och han sa­de: ”Jag ser him­len öppen och Människo­so­nen stå på Guds högra si­da.” Då ro­pa­de de högt och höll för öro­nen, och al­la störta­de sig över ho­nom på en gång och släpa­de ut ho­nom ur sta­den för att ste­na ho­nom. Vitt­ne­na la­de si­na mant­lar framför fötter­na på en ung man som het­te Saul. Så ste­na­de de Ste­fa­nos, som åkal­la­de Her­ren och sa­de: ”Her­re Je­sus, ta emot min an­de.” Han föll på knä och ro­pa­de högt: ”Her­re, ställ dem in­te till svars för den­na synd.” Med de or­den dog han. Också Saul tyck­te det var rik­tigt att han döda­des.

Den da­gen börja­de en svår förföljel­se mot försam­ling­en i Je­ru­sa­lem, och al­la ut­om apost­lar­na sking­ra­des över he­la Ju­deen och Sa­ma­ri­en. Några from­ma män be­grav­de Ste­fa­nos och höll stor döds­kla­gan över ho­nom. Men Saul for hårt fram mot försam­ling­en. Han träng­de in i hus ef­ter hus, släpa­de bort män och kvin­nor och lät sätta dem i fäng­el­se.

De som ha­de sking­rats vand­ra­de om­kring och pre­di­ka­de bud­ska­pet. Fi­lip­pos kom till hu­vud­sta­den i Sa­ma­ri­en och förkun­na­de Kristus för fol­ket där. Al­la lyss­na­de uppmärk­samt på hans ord när de hörde ho­nom ta­la och såg de tec­ken han gjor­de. Ty från många som var be­sat­ta for de ore­na an­dar­na ut un­der höga rop, och många lyt­ta och la­ma bo­ta­des. Det blev stor glädje i den sta­den.

Juldagen

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julnatten

Jesaja 9:1a, 2-7 
Natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Förberedelse pågår..

Kyrkogårdsarbetare räfsar löv, krattar grusgångar och städar bland buskar och träd. Människor kommer och dekorerar anhörigas gravar och kyrkorna hålls öppna för möjligheten att tända ljus.
Stora förberedelser pågår på de flesta kyrkogårdar och i de flesta kyrkor runt om i landet. Allhelgonahelgen är på intåg. En högtid som blir allt större och viktigare för varje år som går. Våra kyrkor fylls av människor och musik på olika gudstjänster.

På lördag firar vi Alla helgons dag och på söndag Alla själars dag. Två dagar som ganska ofta blandas samman. Det är egentligen på söndagen som vi ska minnas och tänka lite extra på våra släktingar som gått före oss.

Jag har alltid tyckt att det är något fint och alldeles särskilt att sakta vandra fram på en kyrkogård. Vid allhelgona är det extra speciellt. Lågor från hundratals eller tusentals ljus fladdrar vid gravarna och vid minneslunden möts vi ofta av ett helt hav av ljus som lyser upp i mörkret.
Lika fint är det när ljusbärarna inne i kyrkorna är fyllda av ljus tända för nära och kära. Och tänk då att varje ett av dessa ljus som brinner är fyllda med minnen. Glada, roliga, tråkiga, ledsamma och fina minnen.
Det blir då liksom naturligt att stanna upp i vardagen och tänka på frågor om livet, och om döden. Att tänka på våra nära som inte längre finns med oss, men att också tänka på vår egen död.
Kanske är det därför som allhelgonatraditionen blir viktigare för både små och stora.

Biskop Martin Modéus skriver i en artikel i Barometern:

”På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.

Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.”

 I helgen tar jag ett extra varv på kyrkogården, tänder några ljus och hedrar och tänker på de som gått före, det känns gott!

/ Victor Ramström
informatör POSK

Askonsdag <3 Alla hjärtans dag

Tre hängande hjärtan

Lånar biskop Fredriks ord då de så fint förmedlar denna speciella dag då askonsdagen infaller på alla hjärtans dag.

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke. Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid. Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli. För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

A post shared by Fredrik Modéus (@biskopfredrik) on

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke.

Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid.

Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli.

För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

Nyårsdagen

Dagens rubrik: I Jesu namn.

Idag är det även böndag för fred i världen. I dagboken med kyrkoalmanacka läser vi om denna dag:

Det nya året börjar i Jesu namn. Evangeliet berättar om barnet, när åtta dagar hade gått, fick namnet Jesus som betyder ”Herren frälser”. När detta namn skrivs med stora bokstäver från det grekiska alfabetet blir de tre första bokstäverna IHS (grekiskans H är svenskans E). Under medeltiden gavs dessa bokstäver också en uttolkning från latinet: Iesus Hominum Salvator – Jesus, Människornas frälsare.

Vårt kyrkoår: Nyårsdagen, den åttonde dagen efter Jesu födelse är juldagens oktav. Den har sin självständiga liturgiska karaktär som den äldsta högtiden till Marias ära: ”Guds moder Marias högtid” enligt fornkyrklig tradition.
Införandet av Jesu födelsedag den 25 december förde med sig en omdatering av en del händelser i Jesu liv. Den första januari blev en Kristusfest med namnet ”Octava Domini”, latin = ”Herrens åttonde” eller ”Jesu omskärelses dag”

Söndagen efter jul

Psaltarpsalm: 71:2-6
Du som är trofast, hjälp mig, befria mig,
lyssna på mig och rädda mig.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.
Befria mig, Gud, ur de ondas grepp,
rädda mig undan gudlösa våldsmän.
Du är mitt hopp, o Herre, min Gud,
min trygghet ända från min ungdom.
Från min första stund har du varit mitt stöd,
från moderlivet min styrka,
jag sjunger ständigt ditt lov.

Annandag jul

Apostlagärningarna 6:8-15

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos. Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade. Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Juldagen

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.