Trummor, sång och samhörighet
I dag gästbloggar Lisa Tegby, präst i Ålidhem i Umeå. Krönikan är också publicerad i Västerbottenkuriren>>
Trummor, sång och samhörighet
När jag kom ut på Sofiehemsvägen sent i fredags kväll hörde jag trummorna. Jag promenerade upp mot Ålidhemskyrkan. Det var eritreansk ortodox gudstjänst där, det visste jag. Men detta visste jag inte.
En procession med ett par hundra människor gick, dansade, sjöng…
längs cykelvägen, ner mot parkeringen, förbi kyrkan, ner mot parkeringen igen och tillbaka upp mot kyrkan. Vitklädda kvinnor och svartklädda män. Trummor och sång. Barn, vuxna och gamla. Färgglada parasoller och Arken, med nattvardskärlen i, lyfta mot kvällshimlen. Hade det inte varit för duggregnet och tallarna och den röda träkyrkan skulle jag ha trott att jag var i Asmara. Det var nästan så jag trodde det ändå ett tag, trots den västerbottniska aprilkylan.
Varje vecka firar eritreanerna gudstjänst i Ålidhemskyrkan. Grupper i deras församling möts flera gånger i veckan. Det var inte många dagar sedan de hade en förtvivlans sorg- och bönekväll. Så många av deras landsmän hade gått under i Medelhavet och de ropade ut sin nöd. Hemlandet pratar en del av dem ofta om. Men det är här de lever. De har lämnat en av världens värsta diktaturer.
Deras svenska landsman Dawit Isaak sitter fängslad där sen åratal och han är som bekant inte den ende orättfärdigt fängslade i landet. En del av dem har förfärliga historier att berätta. Flera av dem oroar sig för sina anhöriga som är kvar i Eritrea. De bekymrar sig för de många ensamkommande ungdomarna men gör sitt bästa för att införliva dem i gemenskapen.
Många eritreaner längtar till hemlandet, men inser att de inte kan återvända. Nu är det här de lever. De sliter med språket, försöker ta till sig svenska vanor, går i skolan och jobbar. Och samtidigt bär de sitt hemland med sig, i sina tankar, i sättet att umgås, i maten som doftar ljuvligt i hela kyrkan både nu och då.
Och jag blir så rik av att möta dem! Inte förstår jag allt de gör. Inte delar jag alltid deras sätt att uttrycka tro och liv. Jag gillar inte ens alla deras traditioner. Men generositeten! Och förmågan att dela både glädje och sorg. Omsorgen. Och att kunna vara både här och där.
De har inte kommit hit för nöjes skull. De hade inget val. Och vi har inget val. Vi bor i ett glest befolkat land med stora resurser. Den där egna flocken vi har i oss att försvara är nog numera hela jordens människoflock. De andra är lika mycket som vi, som FN-stadgan säger, ”medlemmar av människosläktet.” Att systematiskt, envetet och anständigt arbeta för att vi ska kunna dela den här jorden fredligt och någorlunda lika, det behöver varenda en av oss liksom alla
våra politiker ta på djupaste allvar nu.
Lisa Tegby
präst i Umeå
Foto: Lisa Tegby