Opinionskrönika från Västerbottens kuriren, publicerad 17 maj, av Lisa Tegby. Vad är det som avgör vad som blir en valrörelses stora frågor? Är det att olika visioner av ett gott samhälle målas upp och så får vi reflektera och ta ställning: Vad är bäst? Vad bör prioriteras? Hur når vi rättvisa och solidaritet?

Eller är det hot och rädsla som sätter dagordningen? Rösta på oss, annars kommer löner och pensioner att urholkas, vårdköerna att växa, brottsligheten att bli gigantisk, flyktingarna att ta våra jobb och våra pengar och vår välfärd … Ja, det finns mycket man kan skrämma och hota med.

Vårt samhälle saknar inte problem. Visst finns det orättvisor och mycket kan bli bättre. Men ändå … hur verkliga är de här hoten?

Det är inte så att flyktingarna som har kommit de senaste åren har fått Sverige att gå på knäna. Brottsligheten är oroande, men det är inte så att den håller på att ta över samhället. Enligt en färsk undersökning har de flesta som är pensionärer nu det bättre än när de jobbade för femton år sedan. Vårt land är på många sätt mer välmående än någonsin.

Ändå är det hotbilder mot oss som enskilda som ofta lyfts fram och målas upp med stora penseldrag. Och det är plånboksfrågor som ska få oss att ge makten till det ena eller det andra partiet.

Mitt i allt detta finns det en fråga som, åtminstone vid högtidliga tillfällen, alla är överens om är en ödesfråga. Trots det har den väldigt svårt att hävda sig i den politiska debatten. Det är frågan om klimatet och miljön. Det är frågan om vårt ansvar för vår gemensamma värld, vår natur och vår egen och kommande generationers möjlighet till ett möjligt och gott liv.

Varför får den så lite plats? Varför står inte den frågan högst på politikernas återkommande hotlistor, om det nu är hotvägen man ska nå röster? Och varför målas inte visioner där solidaritet med både människor och natur driver vårt sätt att bygga ett samhälle?

Miljöfrågan fick några högtidliga försäkringar i partiledardebatten i Agenda häromsöndan. Men väldigt snabbt går dessa stora ord över i att det här är frågor som måste lösas internationellt – det är alltså inte vi som behöver göra något. Och till att säga att vi i Sverige är bäst i klassen i detta – så att vi kan nog ändå luta oss tillbaka och fortsätta med vårt. Vi behöver inte ändra vår livsstil.

Samtidigt ropar forskare efter att några länder ska ta på sig ledartröjan och driva på. Och då räcker det inte med att sortera mjölkpaket och plastpåsar. Vi behöver en genomgripande förändring. Det behövs en snabb avveckling av vår fossilbaserade livsstil. Det behövs en kraftfull förändring i vårt sätt att resa och konsumera. Under 2017 slogs på nytt rekord i utlandsflygande och personbilsregistreringar, fast både det ena och det andra behöver halveras om klimatpolitiken ska bli annat än ett spel för gallerierna.

Vi behöver mobilisera snabbt och göra verklighet av det vi redan vet. Här kan man tala om att vår existens är hotad, skriver Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i sin nya bok ”Klimatet och omställningen”. Men han pekar också på att i akuta hotsituationer har omställningar tidigare kunnat göras väldigt snabbt. Andra världskrigets krigsekonomier kunde på några månader ställa om produktionsapparat och samhällsfunktioner. Kunde man då så kan vi nu, om vi vågar och vill se. Krigshotet på 1940-talet var fysiskt påtagligt och lätt att förstå. Nu behöver vi anstränga oss lite mer för att inse. Men hotet är lika stort nu som då.

Just nu är världen inte i närheten av den omställning som måste till för att vi ska kunna nå Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning. Mänskligheten styr mot en framtid som leder till folkvandringar och sociala och ekonomiska kriser till följd av stigande havsnivåer och extremväder i olika former. Här behövs välfungerande demokratiska stater som arbetar hårt för att ta oss bort från undergångskursen. Inte duger det då att Sverige sitter och väntar på andra.

En mobilisering för en snabb fossilavveckling borde vara den stora frågan i valet. Vilka partier vågar driva detta? Kan vi hjälpas åt att få upp detta högst på dagordningen?! Miljöfrågan borde verkligen oroa oss. Men tänk om en omställning också kan öppna för nya, roliga, lugnare sätt att leva tillsammans.

Jag är rädd. Och jag är hoppfull. Och jag kommer definitivt att rösta på de politiker som driver frågan om världens och våra barns framtid i stället för att med kortsiktiga löften slå vakt om sin egen maktposition.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

Denna krönika publicerades den 8 mars 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 9/3). Då vi gärna vill uppmärksamma Edit på hennes födelsedag publicerar vi den i bloggen idag istället för som i vanliga fall då  bloggen brukar vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar.

 

I dag skulle min mamma ha fyllt 100 år.
Jag fattar det inte riktigt. Det är snart 49 år sedan hon dog – jag hade just fyllt 20 då och det var förfärligt. Förfärliga saker händer ibland. Men märkligt nog kan livet bli gott ändå när sorgen efter det förfärliga har haft sin tid.

Så i helgen ska jag baka tårta och fira kraften och glädjen och lusten som mamma gav mig. Mammor är mammor och vi bär dem med oss. Mest på gott, för mammakärleken har de flesta av oss fått. Men så klart ibland med stänk av komplikationer också, för mammor är mammor och mammor är människor och då kan saker bli fel.

Min mamma Edit var mormors och morfars tredje barn. När hon föddes var min mormor, småskollärarinnan Helena, 36 år. Men det skulle dröja tre år till innan hon fick rösta för första gången. Så nära mig är alltså ett Sverige utan demokrati. Jag har rört vid det när jag hållit i mormors hand. Och ansvaret att värna alla människors rätt att höja sin röst finns kvar.

Min mamma fick svår reumatism redan som barn. Hon var bara 8 år när hon fick åka från Bastuträsk i norra Västerbotten där hon växte upp, för några veckor på sjukhuset i Umeå. Hon fick skjuts med någon som skulle köra varor till Umeå. Och i mormors brev till flickan på sjukhuset hör jag mammaångesten: ”Var nu mammas duktiga flicka och så mår du snart bättre och får komma hem …” Ja, vad skulle hon skriva?

Varje gång jag går förbi det nya Hjältarnas hus i sjukhusparken, där barn med svårare sjukdomar än min mammas får bo med sina familjer tänker jag på 8-åringen från Bastuträsk som längtade hem. Och jag blir så glad för allt vi gör för att värna våra barn.

Min mammas reumatism blev inte bättre. Men hon fick ändå ett gott liv. När den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att morfars företag gick i konkurs fick hon visserligen åka iväg till släktingar ett tag – man hade inte råd att ha alla barn hemma. Hon längtade hem igen – jag har läst breven – å, dessa välsignade brev, mina mest värdefulla historiska dokument! Sen kom morfar och charkuterifabriken på fötter igen och 14-åringen behövde inte längta så länge.

Mamma fick utbildning och tog sig ut i världen. Av henne lärde jag mig att det finns två platser i världen som har en särskild guldglans – Arvika och Kalix. För där jobbade hon och där hade hon så roligt. Så ge dig ut i världen, sa hon, jobba och ha roligt och se dig omkring! För mig är det Skottland som lyser som Kalix. För mina barn är det Paris och Nya Zeeland. Detta privilegium att få se världen ur nya perspektiv, vad kan det inte göra med oss!

Mammas ungdomssemestrar var inga charterresor. Hon cykelsemestrade med sin systrar. Men på de glada 40-talsbilderna ser jag nu att mammas händer redan var förvärkta – den där eländiga reumatismen! När jag var 6 år och hade sparat till min första blå Crescent fick jag mammas cykel för att ha med som inbyte. Då kunde hon inte cykla längre. Men då körde hon bil och tog sig till vänner och Fredrika Bremermöten, till kyrkan och till stan. Så länge hon kunde.

Men från det hon var 45 år satt min mamma i rullstol. Å, vad ont hon hade ibland! Jag såg ju det. Och ändå tänkte jag aldrig att jag hade en sjuk mamma. För hon levde ju och gjorde det möjliga och ibland även det omöjliga. Pappa bar henne till bilen. Och hon ordnade kalas och odlade vänskap. Ibland förbannade hon smärtan tyst så det knappast hördes. Ibland grälade hon högt med Vår Herre. Men ännu mer tyckte hon om att diskutera och resonera med prelater och kusiner, med väninnor och politiker. Hon levde det möjliga livet.

Häromveckan skickade min syster ett klipp från Norran, som visade ett reportage för 50 år sedan. Taxi i Skellefteå hade börjat köra färdtjänst. Mamma finns på bild när hon bärs till bilen av en kraftfull taxichaufför. Det hade varit svårt att hitta någon rörelsehindrad som ville vara med på bild, minns jag att journalisten hade berättat. Min mamma skämdes inte för sig, varken för sina styrkor eller för sina svagheter. Men hon oroade sig för taxichaufförens rygg. Tänk att det finns färdtjänst, och numera värnar den även chaufförsryggar!

När min mamma blev väldigt dålig förstod ingen något. Reumatism dör man väl inte av. Och hon dog inte av reumatism. Hon dog av de där medicinerna som hon fått på 20- och 30-talet och som hade hjälpt henne till ett gott liv. De hade biverkningar som ingen tänkt på då. Min mamma som aldrig druckit alkohol i hela sitt liv dog av en förstörd lever. Å, vad hemskt det var!

Men hon levde, min mamma. Hon gjorde det möjliga, hon var arg på det omöjliga och så ibland gjorde hon mer än det som var möjligt.

Reumatologi har väl aldrig varit den högst ansedda forskningen. Sjukdomar som mest drabbar kvinnor brukar inte ha högsta status. Men reumatologerna har forskat ändå. Och när jag säger till min vän Solbritt som är professor i reumatologi att jag undrar över mitt led-arv så anar jag ju forskningens underverk när hon berättar om mediciner och operationer. Tänk att det finns forskning som leder oss framåt och lättar på livets bördor!

Det är klart, mamma, att jag önskat att du kunde ha fått del av reumatologin i dag. Men du levde i en annan tid och du gjorde det möjliga av det som var livet då. Så oändligt glad jag är för dig och för alla andra kraftkvinnor som gått före och röjt väg och gett liv och lust! Vi fortsätter ert liv och er kamp.

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Opinionskrönika från Västerbottens kuriren av Lisa Tegby. Om att det i den stundande valrörelsen behövs ettriga myggor som kan störa det invanda.

Det behövs fler myggor i världen, tänker jag. Men det är inte sommarkvällarna eller hjortonplockningen jag vill åt. Det är den sydafrikanske ärkebiskopen Thabo Makgoba som får mig att längta efter myggor. Hans julpredikan i St. Georgekatedralen i Kapstaden där han dundrade mot korruption och orättvisor i den sydafrikanska ANC-administrationen väckte ilska och nervositet hos makten.

När han efterlyste ett etiskt ledarskap med en känsla för rätt och fel svarade makthavarna med att de tyckte att ärkebiskopen borde ägna sig åt Guds ord. Men Thabo Makgoba har inga planer på att vara tyst: Det finns ingen som har monopol på debattutrymmet i samhället, säger han. Och vad menar de med Guds ord?

När Thabo Makgobas biografi nyligen kom ut recenserades den av den förrförre ärkebiskopen Desmond Tutu: Ärkebiskop Makgoba är som en ettrig mygga som inte låter makten få en lugn stund, säger Tutu, med största allvar och med sitt varma skratt. Och de står ju i samma mygg-tradition, de två biskopskollegorna.

Den 86-årige Tutu gav nyligen ANC-regeringen skrämselhicka när han sa att om de inte ändrade sig skulle han börja be till Gud att de ska förlora sin makt.

Att det behövs myggor som inte ger den korrupta administrationen i Sydafrika en lugn stund är sant och visst. Och myggorna tycks jobba på i Kapstaden. President Zumas dagar är väl vid det här laget lätt räknade. Men det finns fler än han som behöver störas. [Edit: President Zuma avgick på egen begäran den 14 februari, några dagar efter krönikan först publicerades.]

Och inte bara i Sydafrika utan också på en massa andra håll runtom i världen. Även här hos oss. Vad är det för mygg-surr som behövs just nu när vi är på väg in i den svenska valrörelsen? Vem vågar surra och störa det förutsägbara?

Just nu verkar det som om alla partier tävlar om att vara mest för lag och ordning – och en del av detta handlar ju enbart om att se till att de lagar som redan finns efterföljs. Och så plånboksfrågorna.

Hur kommer årets tävling om att ge oss en hundralapp mer i plånboken att se ut?

Men de långsiktiga etiska frågorna om rättvisa och solidaritet som inte bara handlar om det inhemska men som i högsta grad handlar om oss alla, vart tar de vägen?

Hur kan vi surra och störa och bråka och påminna om att alla politiska frågor borde underställas frågan om vår planets överlevnad och vårt ansvar för att förverkliga de stora orden om världsvid solidaritet och rättvisa? Vad innebär det för trafikpolitik, vapenexport och försvar, för hälsovård och bistånd?

Det är inte skojigare politikerutfrågningar och nya parti-appar vi behöver. Inte ens hundra kronor till att spendera. Det är mänskliga rättigheter, luft att andas för våra barnbarn och fred mellan folken.

Finns det månntro tillräckligt många ettriga myggor som vill störa den vanliga valdebatten och lyfta in de stora perspektiven? Till det hör rentav också att myggorna på myren får ha kvar sitt livsrum.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

För en månad sedan, mitt under #metoo men innan #vardeljus, delade Svenska kyrkans forskningsenhet en bokrecension av Elisabeth Gerle på Facebook

https://www.facebook.com/Svenskakyrkansforskningenhet/posts/1480725822005720

Boken som recenseras är Gunilla Thorgrens ”Guds olydiga revben” och jag tycker att det passar alldeles utmärkt att såhär på Luciadagen fundera kring de frågor som recensionen och boken lyfter.

Som kristen feminist kan jag ibland sakna en helhetssyn på teologi och genusforskning, något som även Gerle tar upp i sin recension. Jag får ibland bibelcitat skickade till mig som ett argument till att det jag skrivit inte håller. Jag saknar stundtals bra svar på varför jag trots detta kan vara kristen feminist.

Gerle tycker att det är synd att även Thorgren gör detsamma men ser ändå att boken hjälper till att öppna upp för en samlad syn mellan teologi och genusforskning. Jag känner ett hopp inför framtiden och nu efter en tid i #vardeljus så känns faktiskt Gerles avslutningsord än mer giltigt och relevant:

”Men trots det kategoriska och enögt negativa kan boken kanske bidra till att blåsa nytt liv i en viktig diskussion. Thorgren härleder kvinnohatet till den kristna traditionen. Men detta hat återfinns inom alla traditioner och kulturer – såväl i Hollywood som i andra sekulära miljöer – och inom det vi kallar religioner.”

Själv har jag blivit otroligt nyfiken på boken och känner att jag har julläsningen klar för mig.

Denna krönika publicerades den 23 november 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 24/11). Då den passar så bra in i tiden och vad som händer i och med #vardeljus väljer vi att publicera den redan idag (i vanliga fall brukar bloggen vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar)

Vi människor är bra på att anpassa oss. Vi vänjer oss. Vi tänjer oss. Och tur är väl det. Annars skulle vi inte klara oss. Så vi tar fram vinterjackan när det blir kallt. Vi anpassar oss till nya regler och nya smaker. Och till nya livsomständigheter. Till och med att ha blivit övergiven eller att ha drabbats av sorg eller annat som vi absolut inte ville, vänjer vi oss vid.

Att inte vänja sig kan bli både nedbrytande och destruktivt. Bittra människor som sitter fast i det som borde ha varit annorlunda förstör livet för sig själva och kan bli en tung börda för sin omgivning. Förändring måste få ta tid, men leve vår fantastiska anpassningsförmåga!

Men den har sina mycket farliga baksidor.

Den förfärliga och fantastiska #metoo-kampanjen har satt fingret på anpassningens skuggsida. Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något?

Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Varför har de som i egna eller andras ögon är stora genier bara kunnat ta för sig, förnedra och utnyttja? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?

Det finns många förklaringar förstås. Skammen att ha blivit ett offer. Beroendeställningar och osäkra anställningsförhållanden. Alkoholkulturen. Könsmaktsordningen. Och den där tron på att såna här är dom, sånt här får man finna sig i, sånt här händer väl. Man vänjer sig. Man tänjer sig. Och man håller tyst, vare sig förnedringen har hänt på teatern eller på universitetet, på sjukhuset eller på kontoret, på mötet, i köket eller i kyrkan.

Det är för väl att fördämningen har brustit nu. Att tillvänjningen har blivit uppenbar. Sen är det mycket som återstår. Att vänja sig vid att man har både rätten och plikten att säga ifrån är en ny och arbetsam tillvänjning. Att berätta vad man utsatts för kan kännas som ett plågsamt avklädande. Att bestämt ta bort en oönskad hand eller att inte acceptera sexistiska tillmälen vare sig mot sig själv eller någon annan gör en inte alltid uppskattad och kommer då och då att få en att anses snipig. Men det är det värt.

Vådan av att vänja sig när man inte borde vänja sig. #metoo-lavinen drar även i gång mina tankar på hur vi ständigt vänjer oss vid orätt och elände i världen.

Hur ska vi kunna låta bli att vänja oss vid flyktingläger och vapenhandel, vid barnäktenskap och översvämningar, vid lögnaktiga presidenter och allt det andra? Det rör oss på ett annat sätt än oönskade beröringar på jobbet, men det är minsann också en del av vårt gemensamma liv.

Men det är ju så mycket att man orkar inte och man uthärdar inte. Det är sant. Man orkar inte allt och i nån bemärkelse måste man blunda för en del av världens nöd och inse sin begränsning. Eller kanske inte ändå …

Visserligen kan man inte engagera sig i allting hela tiden. Man måste också vara uppmärksam på faran i att ständigt blunda och förhärda sig. Annars tappar man en del av sin mänskliga värdighet.

Jag kan verkligen inte göra allting. Men tillsammans med andra kan och måste jag vara med och hålla uppe ett opinionstryck för en rättvis och fredlig värld. Jag kan tillsammans med andra påverka och förvänta mig att politiker verkar för frihet, jämlikhet och solidaritet och inte rösta på några andra än de som gör det.

Jag kan stödja organisationer som arbetar för fred och framtid, för mänskliga rättigheter och utbildning. Jag kan lära mig mer om något speciellt område och jag kan samtala och debattera. Politik och påverkan är en del av livet vi har tillsammans.

Och jag kan vägra att acceptera dåliga värderingar i min närmiljö. Jag kan stå upp mot sexism och rasism i min vänkrets och på min arbetsplats. Jag kan visa civilkurage till vardags även när det är obekvämt och kostar på. Har inte #metoo visat att om fler hade gjort det tidigare hade världen, i alla fall i detta avseende, faktiskt sett annorlunda ut?

Lisa Tegby
präst i Umeå