Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Svartvit bild på en mor med sin dotter
Denna krönika publicerades den 8 mars 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 9/3). Då vi gärna vill uppmärksamma Edit på hennes födelsedag publicerar vi den i bloggen idag istället för som i vanliga fall då  bloggen brukar vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar.

 

I dag skulle min mamma ha fyllt 100 år.
Jag fattar det inte riktigt. Det är snart 49 år sedan hon dog – jag hade just fyllt 20 då och det var förfärligt. Förfärliga saker händer ibland. Men märkligt nog kan livet bli gott ändå när sorgen efter det förfärliga har haft sin tid.

Så i helgen ska jag baka tårta och fira kraften och glädjen och lusten som mamma gav mig. Mammor är mammor och vi bär dem med oss. Mest på gott, för mammakärleken har de flesta av oss fått. Men så klart ibland med stänk av komplikationer också, för mammor är mammor och mammor är människor och då kan saker bli fel.

Min mamma Edit var mormors och morfars tredje barn. När hon föddes var min mormor, småskollärarinnan Helena, 36 år. Men det skulle dröja tre år till innan hon fick rösta för första gången. Så nära mig är alltså ett Sverige utan demokrati. Jag har rört vid det när jag hållit i mormors hand. Och ansvaret att värna alla människors rätt att höja sin röst finns kvar.

Min mamma fick svår reumatism redan som barn. Hon var bara 8 år när hon fick åka från Bastuträsk i norra Västerbotten där hon växte upp, för några veckor på sjukhuset i Umeå. Hon fick skjuts med någon som skulle köra varor till Umeå. Och i mormors brev till flickan på sjukhuset hör jag mammaångesten: ”Var nu mammas duktiga flicka och så mår du snart bättre och får komma hem …” Ja, vad skulle hon skriva?

Varje gång jag går förbi det nya Hjältarnas hus i sjukhusparken, där barn med svårare sjukdomar än min mammas får bo med sina familjer tänker jag på 8-åringen från Bastuträsk som längtade hem. Och jag blir så glad för allt vi gör för att värna våra barn.

Min mammas reumatism blev inte bättre. Men hon fick ändå ett gott liv. När den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att morfars företag gick i konkurs fick hon visserligen åka iväg till släktingar ett tag – man hade inte råd att ha alla barn hemma. Hon längtade hem igen – jag har läst breven – å, dessa välsignade brev, mina mest värdefulla historiska dokument! Sen kom morfar och charkuterifabriken på fötter igen och 14-åringen behövde inte längta så länge.

Mamma fick utbildning och tog sig ut i världen. Av henne lärde jag mig att det finns två platser i världen som har en särskild guldglans – Arvika och Kalix. För där jobbade hon och där hade hon så roligt. Så ge dig ut i världen, sa hon, jobba och ha roligt och se dig omkring! För mig är det Skottland som lyser som Kalix. För mina barn är det Paris och Nya Zeeland. Detta privilegium att få se världen ur nya perspektiv, vad kan det inte göra med oss!

Mammas ungdomssemestrar var inga charterresor. Hon cykelsemestrade med sin systrar. Men på de glada 40-talsbilderna ser jag nu att mammas händer redan var förvärkta – den där eländiga reumatismen! När jag var 6 år och hade sparat till min första blå Crescent fick jag mammas cykel för att ha med som inbyte. Då kunde hon inte cykla längre. Men då körde hon bil och tog sig till vänner och Fredrika Bremermöten, till kyrkan och till stan. Så länge hon kunde.

Men från det hon var 45 år satt min mamma i rullstol. Å, vad ont hon hade ibland! Jag såg ju det. Och ändå tänkte jag aldrig att jag hade en sjuk mamma. För hon levde ju och gjorde det möjliga och ibland även det omöjliga. Pappa bar henne till bilen. Och hon ordnade kalas och odlade vänskap. Ibland förbannade hon smärtan tyst så det knappast hördes. Ibland grälade hon högt med Vår Herre. Men ännu mer tyckte hon om att diskutera och resonera med prelater och kusiner, med väninnor och politiker. Hon levde det möjliga livet.

Häromveckan skickade min syster ett klipp från Norran, som visade ett reportage för 50 år sedan. Taxi i Skellefteå hade börjat köra färdtjänst. Mamma finns på bild när hon bärs till bilen av en kraftfull taxichaufför. Det hade varit svårt att hitta någon rörelsehindrad som ville vara med på bild, minns jag att journalisten hade berättat. Min mamma skämdes inte för sig, varken för sina styrkor eller för sina svagheter. Men hon oroade sig för taxichaufförens rygg. Tänk att det finns färdtjänst, och numera värnar den även chaufförsryggar!

När min mamma blev väldigt dålig förstod ingen något. Reumatism dör man väl inte av. Och hon dog inte av reumatism. Hon dog av de där medicinerna som hon fått på 20- och 30-talet och som hade hjälpt henne till ett gott liv. De hade biverkningar som ingen tänkt på då. Min mamma som aldrig druckit alkohol i hela sitt liv dog av en förstörd lever. Å, vad hemskt det var!

Men hon levde, min mamma. Hon gjorde det möjliga, hon var arg på det omöjliga och så ibland gjorde hon mer än det som var möjligt.

Reumatologi har väl aldrig varit den högst ansedda forskningen. Sjukdomar som mest drabbar kvinnor brukar inte ha högsta status. Men reumatologerna har forskat ändå. Och när jag säger till min vän Solbritt som är professor i reumatologi att jag undrar över mitt led-arv så anar jag ju forskningens underverk när hon berättar om mediciner och operationer. Tänk att det finns forskning som leder oss framåt och lättar på livets bördor!

Det är klart, mamma, att jag önskat att du kunde ha fått del av reumatologin i dag. Men du levde i en annan tid och du gjorde det möjliga av det som var livet då. Så oändligt glad jag är för dig och för alla andra kraftkvinnor som gått före och röjt väg och gett liv och lust! Vi fortsätter ert liv och er kamp.

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Såna myggor behövs det fler av

En svärm med småflugor mot en aftonhimmel
Opinionskrönika från Västerbottens kuriren av Lisa Tegby. Om att det i den stundande valrörelsen behövs ettriga myggor som kan störa det invanda.

Det behövs fler myggor i världen, tänker jag. Men det är inte sommarkvällarna eller hjortonplockningen jag vill åt. Det är den sydafrikanske ärkebiskopen Thabo Makgoba som får mig att längta efter myggor. Hans julpredikan i St. Georgekatedralen i Kapstaden där han dundrade mot korruption och orättvisor i den sydafrikanska ANC-administrationen väckte ilska och nervositet hos makten.

När han efterlyste ett etiskt ledarskap med en känsla för rätt och fel svarade makthavarna med att de tyckte att ärkebiskopen borde ägna sig åt Guds ord. Men Thabo Makgoba har inga planer på att vara tyst: Det finns ingen som har monopol på debattutrymmet i samhället, säger han. Och vad menar de med Guds ord?

När Thabo Makgobas biografi nyligen kom ut recenserades den av den förrförre ärkebiskopen Desmond Tutu: Ärkebiskop Makgoba är som en ettrig mygga som inte låter makten få en lugn stund, säger Tutu, med största allvar och med sitt varma skratt. Och de står ju i samma mygg-tradition, de två biskopskollegorna.

Den 86-årige Tutu gav nyligen ANC-regeringen skrämselhicka när han sa att om de inte ändrade sig skulle han börja be till Gud att de ska förlora sin makt.

Att det behövs myggor som inte ger den korrupta administrationen i Sydafrika en lugn stund är sant och visst. Och myggorna tycks jobba på i Kapstaden. President Zumas dagar är väl vid det här laget lätt räknade. Men det finns fler än han som behöver störas. [Edit: President Zuma avgick på egen begäran den 14 februari, några dagar efter krönikan först publicerades.]

Och inte bara i Sydafrika utan också på en massa andra håll runtom i världen. Även här hos oss. Vad är det för mygg-surr som behövs just nu när vi är på väg in i den svenska valrörelsen? Vem vågar surra och störa det förutsägbara?

Just nu verkar det som om alla partier tävlar om att vara mest för lag och ordning – och en del av detta handlar ju enbart om att se till att de lagar som redan finns efterföljs. Och så plånboksfrågorna.

Hur kommer årets tävling om att ge oss en hundralapp mer i plånboken att se ut?

Men de långsiktiga etiska frågorna om rättvisa och solidaritet som inte bara handlar om det inhemska men som i högsta grad handlar om oss alla, vart tar de vägen?

Hur kan vi surra och störa och bråka och påminna om att alla politiska frågor borde underställas frågan om vår planets överlevnad och vårt ansvar för att förverkliga de stora orden om världsvid solidaritet och rättvisa? Vad innebär det för trafikpolitik, vapenexport och försvar, för hälsovård och bistånd?

Det är inte skojigare politikerutfrågningar och nya parti-appar vi behöver. Inte ens hundra kronor till att spendera. Det är mänskliga rättigheter, luft att andas för våra barnbarn och fred mellan folken.

Finns det månntro tillräckligt många ettriga myggor som vill störa den vanliga valdebatten och lyfta in de stora perspektiven? Till det hör rentav också att myggorna på myren får ha kvar sitt livsrum.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

Starkt betyder inte stort

En blomsteräng fylld med blommor i olika färger

Under min julledighet hände det både det ena och det andra som jag just då tänkte att detta kan jag skriva om i bloggen när jag är tillbaka. Sedan gick det någon dag och behovet att skriva om just detta bleknade eller kändes inte lika relevant när nya saker dök upp. Fast en del av det kan jag inte riktigt släppa heller, det är något som fortsätter att pocka på min uppmärksamhet. Tankar som snurrar och i viss mån skaver, samtidigt som jag inte vill ge mig in i getingboet och ruska upp stämningen igen.

Alla ni som följer kyrkliga sammanhang på sociala medier i allmänhet, och Svenska kyrkan i synnerhet, kanske själva kan räkna ut vad det är jag syftar på. Men även om ni inte gör det så spelar det ingen roll. Jag tänker inte ta upp frågorna i sak, för jag vill inte dryfta detaljer just nu utan hålla det på ett mer strukturellt plan. Vis av erfarenhet så är det kanske inte alltid så klokt med detaljer när det är strukturer som ska påvisas.

Det är ju dock svårt att visa på strukturer utan exempel och jag väljer då att gå till POSK-bloggen för att leta exempel på dessa strukturer som jag vill påvisa. Vi kan börja med Kyrkohandboken och allt som skrivits, debatterats och dryftats kring den. Jag har uppfattat att det finns ett starkt motstånd till Kyrkohandboken men det är inte detsamma som stort eller omfattande.

Under hösten skrev jag om tacoJesus och redan där försökte jag påvisa det jag nu vill visa på. Det var starka känslor som uttrycktes, men återigen det är inte detsamma som omfattande.

(Titta gärna på Kulturveckan där Michael Bjerkhagen och Kent Wisti medverkar och pratar bland annat om detta)

Vad jag försöker säga med mina två exempel är att det finns starka känslor inblandade (inte så konstigt väl?) i det som rör kyrkan och tron, och Svenska kyrkan som organisation måste bli bättre på att härbärgera alla dessa känslor. Samtidigt! – vi som är medlemmar i Svenska kyrkan måste förstå att allt som Svenska kyrkan gör kan inte passa alla samtidigt. Om Svenska kyrkans officiella Twitter lägger upp något som kanske inte träffar helt rätt hos dig eller mig, så ta det inte som en personlig kränkning. Titta på alla andra tweets och se vad du tycker om dem, om alla tweets känns fel, ja, då kanske inte Svenska kyrkan är något för dig. Kanske är det till och med så att den kristna tron inte är något för dig?

Kritik och granskning är bra. Starka känslor detsamma. Det är inte det som är problemet. Men när alla dessa starka känslor och kritiken framförs så är det lite för ofta som den stora och kanske lite för tysta massan glöms bort. För det är ganska svårt att på ett bra sätt uttrycka sitt starka gillande för nånting. Även om jag skulle tro att världen vore en så mycket bättre plats om det vore tvärtom!

Jag kan ibland bli ledsen när något som jag tycker om får stark kritik. Ibland kan det gå så långt att jag börjar tvivla på vad jag egentligen tycker, när kritiken är alldeles för stark och framförs på ett sätt som inte alls tar hänsyn till att det faktiskt kan finnas en annan syn på saken. En av POSKs valfrågor i höstas var ”Mångfald och respekt” och jag skulle önska att vi alla kunde vara bättre på att följa den parollen. Svenska kyrkan har 6 miljoner medlemmar och alla kan inte tycka, tänka och tro exakt likadant.

Alla är precis lika välkomna till kyrkan. Gud tar emot oss precis som vi är. Om någon i Svenska kyrkan, medlem eller anställd, gör något som du inte tycker om så kanske du inte alltid behöver reagera så starkt, ta det personligt eller definiera Svenska kyrkan utifrån detta. Ett teologiskt samtal är alltid välkommet, och att utgå ifrån att ingen har rätt, eller fel i ett sådant samtal är alltid bra.

Humor är inget skämt

Läser en intressant artikel i Kyrkans tidning med en intervju av teologen Ola Sigurdson. Han menar att religion skulle vara humorbefriad är en myt och anser att det gemensamma skrattet påminner om nåd.

Ola Sigurdson ska påbörja den avslutande delen i ett trebandsverk om humor och teologi i början av nästa år och sedan publiceras alla tre delarna samtidigt. Enligt artikeln har intresset för humor följt Sigurdson sedan tonåren då en vän på gymnasiet kläckte idén att skriva en manual med namnet ”När är det roligt?” för de som tycker sig sakna humor ska kunna slå upp vad som är roligt eller inte.

Tyvärr är humor för komplex och situationsbunden för en sådan manual så den idén har inte kunnat genomföras men att undersöka humor i olika kontexter har Sigurdson inte släppt. Och ju mer han undersökt desto större har frågan blivit och nu är han strax framme vid att avsluta sitt trebandverk om humor och teologi. Sigurdson delar inte alls myten om att religion ska vara humorbefriad, där judisk humor är det klassiska exemplet på att så verkligen inte är fallet.

Artikeln tar upp exempel från Sigurdson där bibeln visar på sin tids humor:

”Markusevangeliets skildring av Jesus – konungens – intåg i Jerusalem, som vrider och vänder på ett textmotiv som förekommer i flera tidigare texter.

– För det första så rider han på en åsna, som är ett arbetsdjur och inte ett konungsligt djur. För det andra så går han fram till templet, men går inte in, utan vänder tillbaka och går ut igen. Och det är ju helt enkelt det som kallas för Västgötaklimax.

– Och det här tror jag är en djup satir över konungsliga anspråk. Det är som om Stefan Löfven skulle komma på besök till Göteborg och då kommer åkandes på en flakmoppe längs Avenyn.”

Idag kan det vara svårt att tolka det humoristiska i berättelserna, men enligt Sigurdson kan det framgå tydligare dels beroende på översättningen, dels på sammanhanget.

” – Vi måste göra det med de medel som står oss i dag till buds. Det är en tolkningsakt. Det går inte att återskapa det som var det ursprungliga, att återskapa hur roligt någonting var på 100-talet. Däremot kan man fundera på hur vi gestaltar detta i dag. Och måste man inse att det är någon form av humor i det, för att kunna förstå innebörden av något.”

Sigurdson anser att rätt avvägd blir humorn ett vapen mot självförhärligande; ett sätt att visa och känna samhörighet med andra och att visa på sin egen otillräcklighet – att skratta med sig själv i gemensamhet med andra. Samtidigt menar han att fel avvägd har humorn motsatt effekt, att skratta åt någon annan är något helt annat. Sigurdson ger antisemitiska skämtteckningar från 1900-talets början, innan nazismen och Förintelsen, som exempel på det senare. Vilket gör att skrattet fastnar i halsen.

Sigurdson tycker att humorn behöver tas på större allvar. Humor handlar om vad det innebär att vara människa och att relatera till andra människor och Gud – en ofta förbisedd men för många en viktig dimension.

Artikeln avslutas med Sigurdsons syn på #tacofredag som bloggen tagit upp tidigare. Han tycker att det säger mer om Twitters, dåvarande begränsning på, 140 tecken än det teologiska tillståndet i Svenska kyrkan. Twitter lämpar sig väl för underhållning då det inte finns plats för så mycket mer. Sigurdson tycker att det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant på Twitter och samtidigt föra teologiska diskussioner på andra ställen. Artikeln avslutar Sigurdsons resonemang kring frågan med att det finns en anledning till att han skriver ett trebandsverk om humor och teologi och inte tweetar sina åsikter om humor.

Jag tycker att det är skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om min syn på ”tacoJesus” och personligen skulle jag faktiskt uppskatta mer humor från Svenska kyrkans twitterkonto. Samtidigt ska kommunikationsenheten på Kyrkokansliet ta till sig av kritiken som följde efter #tacofredag och hitta en bra balans för hur och vad som faktiskt är okej att skämta om. Att utesluta skämt helt och hållet tycker jag är fel väg att gå för jag tolkade alla dessa ”gillanden” och reTweeter som att det var efterlängtat med lite humor från Svenska kyrkan.

 

En angränsande fråga till Twitter som kanske inte direkt handlar om humor:
Den 14 december skulle kyrkostyrelsen tagit beslut om nya riktlinjer för sociala medier för bland annat kyrkostyrelsen själv, men skrivelsen stoppades för att bearbetas ytterligare inför beslutet. (Kanske kände kyrkostyrelsen ett behov av att förstärka skrivningen just kring humor?)

Jag vet dock inte mer än vad som framgår av artikeln i Kyrkans tidning och där känns det snarare som att kyrkostyrelsen delar yttrandefrihetsexperten Nils Funckes syn på riktlinjerna. Enligt en annan artikel i Kyrkans tidning tycker han att formuleringen ”De förtroendevalda på Svenska kyrkans nationella nivå har en viktig roll att bidra till en nyanserad bild av vad Svenska kyrkan gör och står för.” i riktlinjerna kan tolkas som att de förtroendevalda beläggs med munkavle.

Jag delar inte Funckes syn men jag förstår att skrivningen kan tolkas så. Min förhoppning nu är att bland annat denna del av riktlinjerna formuleras på ett sätt så att det inte kan tolkas som att förtroendevalda (och personal) tystas, utan tydliggör att vi får skriva vad vi vill om Svenska kyrkan på sociala medier men inte hur som helst, vilket är min tolkning av vad som framkommer i de båda artiklarna i ämnet.

Guds olydiga revben

För en månad sedan, mitt under #metoo men innan #vardeljus, delade Svenska kyrkans forskningsenhet en bokrecension av Elisabeth Gerle på Facebook

Elisabeth Gerle är glad över att Thorgren underminerar vallgravarna mellan sekulära genusforskare och feministteologer, men efterlyser mer samverkan i sin recension av Guds olydiga revben.

Publicerat av Svenska kyrkans forskningsenhet den 13 november 2017

Boken som recenseras är Gunilla Thorgrens ”Guds olydiga revben” och jag tycker att det passar alldeles utmärkt att såhär på Luciadagen fundera kring de frågor som recensionen och boken lyfter.

Som kristen feminist kan jag ibland sakna en helhetssyn på teologi och genusforskning, något som även Gerle tar upp i sin recension. Jag får ibland bibelcitat skickade till mig som ett argument till att det jag skrivit inte håller. Jag saknar stundtals bra svar på varför jag trots detta kan vara kristen feminist.

Gerle tycker att det är synd att även Thorgren gör detsamma men ser ändå att boken hjälper till att öppna upp för en samlad syn mellan teologi och genusforskning. Jag känner ett hopp inför framtiden och nu efter en tid i #vardeljus så känns faktiskt Gerles avslutningsord än mer giltigt och relevant:

”Men trots det kategoriska och enögt negativa kan boken kanske bidra till att blåsa nytt liv i en viktig diskussion. Thorgren härleder kvinnohatet till den kristna traditionen. Men detta hat återfinns inom alla traditioner och kulturer – såväl i Hollywood som i andra sekulära miljöer – och inom det vi kallar religioner.”

Själv har jag blivit otroligt nyfiken på boken och känner att jag har julläsningen klar för mig.

Varför har så många vänt bort blicken?

Denna krönika publicerades den 23 november 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 24/11). Då den passar så bra in i tiden och vad som händer i och med #vardeljus väljer vi att publicera den redan idag (i vanliga fall brukar bloggen vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar)

Vi människor är bra på att anpassa oss. Vi vänjer oss. Vi tänjer oss. Och tur är väl det. Annars skulle vi inte klara oss. Så vi tar fram vinterjackan när det blir kallt. Vi anpassar oss till nya regler och nya smaker. Och till nya livsomständigheter. Till och med att ha blivit övergiven eller att ha drabbats av sorg eller annat som vi absolut inte ville, vänjer vi oss vid.

Att inte vänja sig kan bli både nedbrytande och destruktivt. Bittra människor som sitter fast i det som borde ha varit annorlunda förstör livet för sig själva och kan bli en tung börda för sin omgivning. Förändring måste få ta tid, men leve vår fantastiska anpassningsförmåga!

Men den har sina mycket farliga baksidor.

Den förfärliga och fantastiska #metoo-kampanjen har satt fingret på anpassningens skuggsida. Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något?

Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Varför har de som i egna eller andras ögon är stora genier bara kunnat ta för sig, förnedra och utnyttja? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?

Det finns många förklaringar förstås. Skammen att ha blivit ett offer. Beroendeställningar och osäkra anställningsförhållanden. Alkoholkulturen. Könsmaktsordningen. Och den där tron på att såna här är dom, sånt här får man finna sig i, sånt här händer väl. Man vänjer sig. Man tänjer sig. Och man håller tyst, vare sig förnedringen har hänt på teatern eller på universitetet, på sjukhuset eller på kontoret, på mötet, i köket eller i kyrkan.

Det är för väl att fördämningen har brustit nu. Att tillvänjningen har blivit uppenbar. Sen är det mycket som återstår. Att vänja sig vid att man har både rätten och plikten att säga ifrån är en ny och arbetsam tillvänjning. Att berätta vad man utsatts för kan kännas som ett plågsamt avklädande. Att bestämt ta bort en oönskad hand eller att inte acceptera sexistiska tillmälen vare sig mot sig själv eller någon annan gör en inte alltid uppskattad och kommer då och då att få en att anses snipig. Men det är det värt.

Vådan av att vänja sig när man inte borde vänja sig. #metoo-lavinen drar även i gång mina tankar på hur vi ständigt vänjer oss vid orätt och elände i världen.

Hur ska vi kunna låta bli att vänja oss vid flyktingläger och vapenhandel, vid barnäktenskap och översvämningar, vid lögnaktiga presidenter och allt det andra? Det rör oss på ett annat sätt än oönskade beröringar på jobbet, men det är minsann också en del av vårt gemensamma liv.

Men det är ju så mycket att man orkar inte och man uthärdar inte. Det är sant. Man orkar inte allt och i nån bemärkelse måste man blunda för en del av världens nöd och inse sin begränsning. Eller kanske inte ändå …

Visserligen kan man inte engagera sig i allting hela tiden. Man måste också vara uppmärksam på faran i att ständigt blunda och förhärda sig. Annars tappar man en del av sin mänskliga värdighet.

Jag kan verkligen inte göra allting. Men tillsammans med andra kan och måste jag vara med och hålla uppe ett opinionstryck för en rättvis och fredlig värld. Jag kan tillsammans med andra påverka och förvänta mig att politiker verkar för frihet, jämlikhet och solidaritet och inte rösta på några andra än de som gör det.

Jag kan stödja organisationer som arbetar för fred och framtid, för mänskliga rättigheter och utbildning. Jag kan lära mig mer om något speciellt område och jag kan samtala och debattera. Politik och påverkan är en del av livet vi har tillsammans.

Och jag kan vägra att acceptera dåliga värderingar i min närmiljö. Jag kan stå upp mot sexism och rasism i min vänkrets och på min arbetsplats. Jag kan visa civilkurage till vardags även när det är obekvämt och kostar på. Har inte #metoo visat att om fler hade gjort det tidigare hade världen, i alla fall i detta avseende, faktiskt sett annorlunda ut?

Lisa Tegby
präst i Umeå

Rätten och plikten att höja sin röst

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Ytterligare tankar kring kulturarv

Rosornas kyrka, Hörnefors

Jag har funderat kring detta med kulturarv sedan jag skrev detta inlägget. Visst är det viktigt att bevara våra historiska byggnader, konstverk och platser, men jag tycker att det är lika viktigt att hålla dem levande. Kulturarvet tycker jag är ett så talande uttryck för detta. För skulle det vara fråga om att enbart bevara arvet så är det bättre att göra det i ett museum. Kultur är i allra högsta grad levande och när vi tar del av kulturen är vi också en del av skapandet och vi förändras som människor.

Det finns de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, men det är en omöjlighet för inte ens du själv är samma person som du var igår. Vi är i ständig förändring, även om du kanske tycker att du är samma som igår. Men det sker saker runt omkring oss, som du inte kan påverka, och som gör att vi tolkar det som sker lite annorlunda med de nya erfarenheterna du har idag. Du lär dig, faktiskt!, nått nytt varje dag.

När jag delade mitt inlägg på min personliga facebook la jag till kommentaren ” Sitter i mitt kulturarv och skriver om Svenska kyrkans kulturarvsarbete”. Jag befinner mig i sommarstugan, ett arvegods från min mamma och i förlängningen från morfar (och mormor). Här spenderade jag mina somrar som barn och det är en del i vem jag har blivit idag.

Ibland kan jag känna att jag vill ge mina barn exakt det jag hade som liten när vi är här. Men det går inte. Jag är inte mina föräldrar. Barnens morfar kan inte lära dem spika som min morfar lärde mig. Vi har rinnande vatten nu. Då släpade vi dunkar med dricksvatten som vi sedan fick hushålla med. Jag minns vilken skillnad det blev bara med kranen på utsidan av stugan där vi kunde diska och duscha!! Bara när jag tänker tillbaka på min egen barndom så märker jag ju att till och med den förändrades för att förhållandena runtomkring ändrades.

Så de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, de hävdar en omöjlighet. ”Så har vi alltid gjort” är även det en omöjlighet! Jag menar nu inte att vi ska strunta i de traditioner vi har bara för att det är en omöjlighet. Traditionerna är även de viktiga och en del av kulturarvet. Jag menar när vi firar högmässa så som ”vi alltid gjort”, så blir varje högmässa unik för vi som är med på firandet är i ständig förändring. Vid varje gudstjänst ber vi Fader vår tillsammans. Även om orden är desamma så är bönen ändå inte densamme. Varken från person till person eller gång till gång.

Grupp- och kandidatförteckning

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Jag roade mig under helgen med att titta på grupp- och kandidatförteckningen för alla valkretsar med ordinarie handläggningstid. Eller kanske snarare oroade mig …

Bitvis är det ingen rolig läsning, i min hemförsamling Solna så ställer till exempel Sverigedemokraterna upp för första gången. Och bland de fem kandidaterna som finns på listan har jag koll på en och det är inte via kyrkan om jag säger så. Det gör mig så beklämd att SD har satsat så hårt på att ställa upp överallt, så deras kandidater är inga kyrkomänniskor utan har mer eller mindre blivit påtvingade att ställa upp! Vad det gör med kyrkan, ja, det kan bara tiden utvisa.

Listorna kommer att bli helt officiella och redovisas på ett enklare sätt den 17 juli. I väntan på det går det ju bra att titta på listorna via denna excel-fil

Vad gör vi med sommaren kamrater?

Följande krönika av Lisa Tegby är från Västerbottens Kuriren den 9 juni 2017

”Världen är som en drucken bonde”, sa den drastiske Martin Luther. ”Om man lyfter upp honom i sadeln från den ena sidan faller han genast ner på den andra.” Och han har ju så rätt.

Vilken vinter vi har haft! Och det tar inte slut. Svälten i östra Afrika blir bara värre. En omogen narcissist leder världens mäktigaste nation. Terrordåden. Vansinneskriget i Syrien som bara fortsätter. Och polarisarna smälter. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst … Luthers druckne bonde är nästan en mild omskrivning av all den dårskap som pågår. När det skulle kunna vara så annorlunda!

Och så cyklar jag hemåt genom det undersköna, ljusgröna Umeå. Det är vackert och hoppfullt och vilsamt. Det gröna, skira som jag bara får andas in och ta emot. Mitt i den eländiga världen händer livet på nytt.

Rätt vad det är har jag Sara Lidman med mig på cykeln. Vad var det hon skrev, hon som var så beroende av och mån om sitt eget träd att hon knappt ville börja skolan? Jo, att varje löv är ett öga. Hon pekade på sambandet mellan allt som sker i världen. Ett raseri mot kalhyggen och krig och ovarsamhet om livets möjligheter. Om att träden ser och känner och vet, och att vi borde veta.

Nu när jag cyklar längs Kungsgatan, tänker jag mest på de miljontals goda lövögonen som några som ser mig och vill mig väl. Som vill ge sommar och skönhet och vila och kraft.

Och de ligger nog närmare varann än man först tänker, raseriet och friden, skönheten och ilskan, vilan och engagemanget. För alltihop handlar ju om det som sker i samma mångtydiga värld.

Här finns både dårskapen och skönheten. De uthålliga kämparna är som regel sådana som också har nära till skrattet. Ett av kriterierna för att någon ska bli helgonförklarad i den katolska kyrkan är glädje – det räcker inte att ge ut sig för andra om man inte kan glädja sig åt livet.

Och så har jag ju ett av mina egna inre helgon, Tage Danielsson, och hans vers om människans svåra roll som jag ständigt återkommer till: ” … att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

En annan av de kloka med glädjens blick dog för bara en månad sedan. Poeten Elisabet Hermodsson skrev och undrade sommaren 1968 mitt i det som då var kamp mot krig och förtryck: ”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land/när krigets och penningens magnater/oss hotar med våldets kalla hand?”

Det var i en tid då njutning inte var den dygd som det emellanåt är nu, så frågan var allvarligt ställd i en kampens tid. Men visans slut var desto mer befriande: ”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd/att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd”.

Nu andas vi sommar och plockar blommor och äter glass och läser dikter och deckare. Nu gläds vi, men vi blundar inte för den galna världen. Vi samlar kraft och mod. Och säger som Martin Luther som visserligen suckade över världens vansinne men gjorde allt för en förändring: ”Om än världen går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd.”

Det är den inställningen som gör att det faktiskt kan bli annorlunda.

Glad sommar!

Lisa Tegby
präst i Umeå