fbpx

En öppen kyrka, mitt i världen.

En öppen kyrka, mitt i världen.

I kyrkovalstider talar många om en öppen kyrka. Det gör vi också. Vi är glada åt att vara del av Svenska kyrkan, som är en öppen folkkyrka. Det betyder att hon har plats för alla och är till för alla. Svenska kyrkan kräver ingen bekännelse av den som är med. Sommarkaféer och konfirmandläger, gudstjänster och samtalsgrupper vänder sig till alla som vill vara med. Dörrarna är vidöppna och det är högt i tak.

Man kan ha olika åsikter om mycket i kyrkan. En viktig del av kyrkans identitet är att hon är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Kyrkan kan aldrig identifieras med en politisk åskådning, en nation eller en speciell grupp. Kyrkan är världsvid och mångkulturell. Kyrkans centrum är Jesus Kristus. I rummet med de vidöppna dörrarna och det höga taket finns ett altare i mitten. Där har kyrkan sitt centrum. Utifrån det, med samma generositet och respekt för människor som Jesus hade, hämtar kyrkan kraft och inspiration. Tro kan uttryckas på olika sätt och måste tolkas på nytt i varje tid och varje sammanhang. Men den tolkas alltid utifrån vad Jesus sagt och visat om Gud och människor.

Kyrkan ska förmedla tro och hopp till den enskilde. Det sker både i stora gudstjänster och i små samtalsrum. Men tro och hopp förmedlas också i handling. Att värna varje människas lika värde är en grundbult i kristen tro. Att stå upp för den som förnedras och föraktas, att ge stöd till den som är utsatt och illa medfaren. Sådant arbetar kyrkans diakoni med varje dag.

Det är också kyrkans uppgift att vara profetisk och ibland besvärlig. Hon ska ropa högt när kvinnor och barn våldtas, när naturen missbrukas, när människor kränks eller utesluts p.g.a. kön, etnicitet, sexuell läggning, när människovärdet bedöms utifrån köpkraft eller produktivitet. Vi gläds åt att kyrkan självklart värnar och viger hbtq-personer. Vi vill att kyrkans skogsbruk i snabb takt ska fortsätta att förändras så att biologisk mångfald och hållbarhet värnas. Vi vill ha en kyrka och ett samhälle som tar klimathotet på allvar och är beredd till omställning som gör skillnad.

När kyrkan tar ställning i sådana politiska frågor ska hon göra det utifrån sin tro och sin tolkning av evangeliet, inte utifrån partipolitiska lojaliteter. De partipolitiska gränsdragningarna är bra i den sekulära politiken, men irrelevanta när kyrkan ska besluta om psalmer, prästutbildning eller kyrklig organisation. Och när kyrkan tar ställning i sådant som berör samhälle och politik ska hon vara obunden och fri. Hon ska inte vara rädd för att stöta sig med något parti.

Gudstjänstdeltagandet minskar, tempot i samhället ökar, klimatutmaningarna är allvarliga och demokratin och freden hotas på många håll i världen. Mitt i allt detta tror vi på kyrkan som en kraft och möjlighet. Vi vill arbeta för en kyrka som ger mening och hopp, vi vill hitta nytt språk för tro och gudstjänst och vi vill förmedla kunskap om tro. Vi vill samverka med alla goda krafter för att bidra till förändring, rättvisa och fred. Vi tror på en vidöppen kyrka som hämtar sin kraft och identitet från altaret i mitten.

Därför företräder vi POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, i kyrkovalet. Där möts människor som på olika sätt är engagerade i och kan kyrkan, som tror och som tvivlar, som har olika bakgrund och olika uppfattningar i många samhällsfrågor, men som tillsammans vill arbeta för en öppen, kraftfull, modig kyrka som har Jesus Kristus i centrum och drivs av hans patos för den enskilda människans frid och frihet och för fred och försoning i världen.

Detta är mer än partipolitik. Det är kyrka.

Lisa Tegby, Katarina Glas

Kyrkomöteskandidater för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

Lisa Tegby

Katarina Glas

Debattartikeln har publiceras i Västerbotten-Kuriren 3 september 2021

https://www.vk.se/2021-09-03/debatt-en-oppen-kyrka-mitt-i-varlden

Var du där?

Manilla Okomdal Nordanstig skriver på i sin krönika i Göteborgs-Posten 28 augusti.

Var du där?

” Människan behöver en medmänniska och mänskligheten är beroende av medmänsklighet. Omsorg och kärleken till vår nästa finns i människans natur. Och den som blivit visad kärlek, och inte av rädsla har tvingats stänga in den, kan visa kärlek, kan vara kärleksfull och omtänksam i mötet med andra. Ofta räcker det med att bara vara där. Inte vända ryggen till, titta bort eller gå därifrån. Ibland är det viktigaste att stanna upp, vara kvar och att våga dela utsattheten. Då blir människan stark. Det finns en fantastisk psalm som sällan sjungs numera på grund av utdaterade ordval i den svenska psalmboken. Men melodin är vacker och orden så starka och viktiga att den förtjänar en reviderad översättning. Originalets titel är When I needed a Neighbour.

Jag behövde en nästa, var du där, var du där? Jag behövde en nästa, var du där?

Läs hela krönikan här i GP>>

POSK skriver i sitt program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärleksfull och praktisk diakonal omsorg. Diakoni innebär att se, ge röst åt och respektfullt möta människor som befinner sig i en utsatt livssituation. Nöden är skiftande och behoven är stora, och nya utmaningar ställer fler krav på församlingens diakoni. I varje församling behöver det erbjudas utbildning och möjlighet till stöd för alla som är frivilligt engagerade och som vill bidra i församlingens diakonala arbete.

Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling. Detta innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar hopp. POSK menar att den öppna kyrkan och ett öppet och välkomnande förhållningssätt är den enda möjliga vägen för att visa på ett liv i rättvisa och frihet. Människor som kommer och kommit till Sverige måste stödjas genom integration. Vi behöver se och ta tillvara på alla som söker sig till våra församlingar.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att
reflektion och kompetensutveckling sker kring nya diakonala utmaningar.
att
 det införs en bestämmelse i kyrkoordningen om att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling.
att
 Svenska kyrkans församlingar rustas att hjälpa och se till de behov som uppstår för människor som är på flykt.

Var du där?

Att kunna få bli rustad i gudstjänst och församling är viktigt. Så att jag också kan få de ögon som ser, som vågar vara närvarande och se människan bakom en framsträckt hand eller ett tyst rop på hjälp – oavsett om det är nära mig eller långt bort.

Därför är en röst på POSK viktig i kyrkovalet. För POSK vill värna diakoni och undervisningen och vill att församlingarna ska vara ett stöd i växande och ansvarstagande.

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

Manilla är kandidat till kyrkomötet och står på POSKs lista för Göteborgs stift.

Ingen framtid utan ideellt engagemang

För drygt 20 år sedan ändrades relationen mellan Svenska kyrkan och staten. Även om vissa band fortfarande finns kvar är Svenska kyrkan nu en egen organisation. Det betyder att vi som har ansvar i kyrkan både kan och måste tänka nytt i många avseenden samtidigt som vi bevarar det som är vår kärna.

Vår uppfattning är att ideellt engagemang kommer att spela en ännu större roll i Svenska kyrkan i framtiden. Anställda kan inte ensamma bygga livskraftiga församlingar, och därför måste ideellt engagemang uppmuntras och ideella måste ges goda förutsättningar att utföra sina viktiga uppdrag. En god relation mellan anställda och ideella är fundamental. Vi arbetar alla för kyrkan, men på olika sätt, och ideella och anställda måste komplettera varandra.

Ett sätt att belysa vikten av ideella medarbetare är att anknyta till Svenska kyrkans grundläggande uppgift och dess fyra dimensioner – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

I gudstjänsten har de ideella en given plats som kan bli ännu tydligare i framtiden. Den största gruppen ideellt engagerade i gudstjänsten är sannolikt körsångare och andra musikaliskt aktiva, som får möjlighet att bidra till ett levande gudstjänstliv genom att ge av sin tid. Kyrkomusikens betydelse kan inte nog understrykas, och det krävs resurser för att denna stora ideella arena ska kunna fortsätta att växa. Gudstjänstgrupper är ett annat exempel på ett sammanhang där människor kan göra betydande ideella insatser och på så vis främja en ökad delaktighet. Att känna att man får bidra och göra skillnad i församlingens liv kan ge en starkare förankring och en breddad representation kan också berika gudstjänsterna. Det finns många exempel på församlingar som arbetar aktivt med detta och som skulle kunna utgöra positiva förebilder för andra.

Kyrkans undervisning skulle även den kunna berikas än mer av ideella. I dag har vi en mycket stor grupp ungdomar som är ideellt engagerade som ledare i konfirmandarbetet, och det är en enorm tillgång för kyrkan att de finns med och tar stort ansvar för undervisningen tillsammans med anställd personal. Här blir det tydligt hur viktigt det är att olika perspektiv och erfarenheter får plats, och det skulle kunna fungera på liknande sätt i andra delar av undervisningsuppdraget.

Diakoni är ännu ett område där ideella redan i dag gör stora och betydande insatser i församlingarna, vilket inte minst har synliggjorts under coronapandemin. Behovet av stöd och hjälp bland samhällets mest utsatta grupper kommer att vara mycket stort även när pandemin är över, och det är ibland plågsamt tydligt att institutioner på till exempel kommunal nivå inte själva kan möta dessa behov. Svenska kyrkans diakonala arbete gör då en viktig skillnad för många människor, och behovet av ideellt engagerade på detta område kommer sannolikt att bli allt större. Därför behövs tydliga satsningar och genomtänkta arbetssätt som hjälper ideella att hitta sin roll i detta viktiga arbete.

Mission ger kanske associationer till att kristna åkte till främmande länder för att omvända människor, men i dag behöver missionen äga rum på hemmaplan, i de sammanhang där vi alla finns. Med utgångspunkt i Jesu ord i missionsbefallningen om att gå ut i världen och göra alla människor till lärjungar handlar det om att ge människor en möjlighet att komma till tro, leva i tro och hitta en plats i kyrkans gemenskap. Detta kan inte ske om inte varje kristen i mötet med andra berättar om sin tro och om hur ett kristet liv kan se ut. Ideellt engagerade med sina olika kunskaper, erfarenheter och egenskaper kan stärka Svenska kyrkans mission bland människor på ett sätt som avgörande kompletterar och stärker det arbete som präster, diakoner och andra anställda kan uppnå. Genom de ideellas kontaktytor i samhället kan nya människor och nya grupper av människor hitta vägen till kyrkan och församlingsgemenskapen.

POSK vill att ideella medarbetare efterfrågas, utbildas, uppmuntras och ges ansvar i Svenska kyrkans församlingar. Därigenom kan vi öka mångfalden, kompetensen, arbetsinsatserna och därmed kraften i vår kyrka.

Detta vill vi i POSK arbeta för under mandatperioden 2022–2025 och i framtiden.

Rösta på POSK i kyrkovalet 2021 – för Svenska kyrkans skull – och välkommen att vara ideellt engagerad!

Anders Brännström
Emma Hedlundh
Mårten Sundmark
POSK i Uppsala stift

Marie Rydén Davoust

Marie Rydén Davoust är vice ordförande för POSK, har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Eskilstuna och som ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen.

Varför är du engagerad i POSK?
”För jag är engagerad i Svenska kyrkan. Att som körsångare och gudstjänstdeltagare få vara med att påverka både lokalt och nationellt tillsammans med flera kollegor är både viktigt och roligt. Som blivande diakon kan jag också bidra med att göra diakonala perspektiv mer synliga inom POSK och där vi verkar.”

Nej, allt är faktiskt inte politik!

Det gäller att hålla sig uppdaterad med vad som händer i de andra nomineringsgruppernas olika sociala medier. Så i helgen fastnade jag hos Borgerligt alternativ på FB där jag både blev beklämd över tonen hos BA och fick ett klargörande över varför de tycker det är så viktigt med den ideologiska stämpeln.

För mig blev det också så klart varför Svenska kyrkan anklagas för att vara vänsterorienterad när den är kyrka! När biskoparna går ut med ett gemensamt yttrande, om miljön eller flyktingsituationen, så höjs allt som oftast röster från högerkanten att Svenska kyrkan är så vänsterinriktad. Fast de egentligen bara låtit kyrkans liv och röst finnas i samhället. Precis som jag tycker att det ska vara.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill utmåla varandra som huvudmotståndare i Svenska kyrkans val den 17 september.Vill du ha ett alternativ till dem båda? Rösta Borgerligt!

Publicerat av Borgerligt alternativ den 31 augusti 2017

Men för BA är visst att ha en åsikt politik. Och är någon opolitisk så saknar den åsikter. Nu ska jag kanske inte dra alla över en kam men jag känner ändå att det är nog en övervägande majoritet som verkar tycka detsamma. Har du en åsikt som du framför så är det politik! Så med den logiken så är det ju självklart att om det kommer ett biskopsbrev; där det kristna budskapet framförs. Där den lilla människan värnas. Som vill skapa rättvisa och fred. Då är det ganska lätt för någon som tolkar alla åsikter som framförs, som politik.  Om det budskapet då går på tvärs med sin egen ideologi, men samtidigt passar väldigt bra in vänsterpolitiken. Då är det självklart lätt att ropa ut att kyrkan är vänsterorienterad.

Nä, BA, allt som framförs som en åsikt är inte politik. I kyrkan är det teologin som ska vara vår utgångspunkt. Vi ska följa Jesus, göra hans ord levande och relevant idag. Gör du en annan teologisk tolkning av till exempel ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:40) så är det så du ska kritisera kyrkan. Endast då blir din kritik relevant för mig.

Jag tycker också att alla dessa som försvarar politikens varande i Svenska kyrkan skulle lära sig vad ”Politisk” betyder.

Politik har inte i kyrkan att göra. Ja, det heter kyrkopolitik, men jag skulle föredra att det upphörde att användas till förmån till kyrkostyre. Att säga att Jesus var politisk tycker jag är att hålla på med historieförvanskning. Jesus kritiserade makten, men att han för den skull ville bestämma över samhället är långt ifrån sanningen.

Så kära BA (och S), jag har många åsikter trots att jag i kyrkans kontext är opolitisk. För samhällsstyre har inte i kyrkan att göra. Däremot vill jag att kyrkan ska vara en tydlig röst i samhället, utifrån ett teologiskt perspektiv.

 

Ur POSKs program:

Diakonins kärlek

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig och innebär att möta människor i utsatta livssituationer med delaktighet, respekt och solidaritet, och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nya utmaningar som asylboenden och EU-migranter ställer krav på församlingens diakoni. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Här finns stort utrymme för ideellt engagemang.

Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det alltid ska finnas en diakon för varje församling, vilket innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att resurser tillförs för reflektion och kompetensutveckling kring nya diakonala utmaningar
att det införs en bestämmelse i kyrkoordningen om att det ska finnas en diakon för varje församling

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar i midsommartid

I midsommartid är ljuset och naturen, växandet och blomstrandet i fokus. Så även i kyrkan. Livet och ljuset är det centrala. Glädjen över jordens skönhet och vårt ansvar för skapelsen och allt skapat. 

Helgen bjuder på två helgdagar. Midsommardagen vars tema är skapelsen och Johannes Döparens dag som uppmanar oss människor till samma mod som denne profet visade. Alla bibeltexter handlar om Guds storhet, vår fantastiska jord, om länder och folk, om trygghet och frihet.

Med oss in i firandet av den här midsommarhelgen har vi också några moln på himlen.

I det svenskaste av svenska, när människor samlas till gemenskap och fest, tar varandra i handen och dansar i ring, finns blandade känslor. En besvikelse på landet Sverige, känslan av att skämmas över att vara svensk, oron för hur livet ska bli för nya svenskar som får besked om att det land de nu tagits emot i, är ett land som stänger ute deras nära och kära.

Oavsett vad ett riksdagsbeslut kommer att innebära i praktiken sänds signaler som är något som vare sig rimmar med det jag läser i bibeln eller med det jag känner när jag ser den svenska flaggan. Den vajar lika blå som himlen men inte är det några moln tecknade på flaggans himmelsblå fond. Jag ser en flagga med två vägar som korsar varandra. De kommer från olika håll och möts på mitten, ett möte mitt i ett kors. En guldgul korsning mot en klarblå botten vars färg kanske påminner någon om de hav man tvingas korsa ibland för att ta sig vidare på nya vägar.

I midsommartid får jag associationer som får mig att tänka på öppenhet, ljus och frihet. Så även när jag tittar i Bibeln och läser de texter som hör till helgens teman om vördnaden inför allt skapat och uppmaningarna att vandra på fredens väg, som ljusets barn. Och när jag läser om Johannes döparen, om profetens mod och hans blick för dem som lider nöd så önskar jag oss alla inspiration från sådana som honom som beredde väg, och öppnade upp sinnen!

Uppmaningar om att visa varandra barmhärtighet hörs även hos profeterna i gamla testamentet. Sakarja säger: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

I det land jag lever har vi fina traditioner. Så även svensk tradition som blivit känd i länder långt bort, att här finns det plats för såväl änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Här finns det plats för alla. Här finns det utrymme för lika och olika. Här finns medmänsklighet och nya möjligheter. Och vi, som alla är människor, uppmanas att visa varandra nåd, barmhärtighet och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.