fbpx

Vilken kyrka vill vi ha? Vigseldebatten splittrar

I en intervju om kyrkovalet i Sveriges radios program Studio ett den 6/9 sade ärkebiskop Antje Jackelén klart och tydligt att det är omöjligt att införa ett krav för prästvigning som skulle innebära att man måste viga par av samma kön, eftersom ett sådant krav skulle strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och inskränka biskoparnas ansvar.

Denna ståndpunkt är densamma som yttrats av Svenska kyrkans läronämnd tidigare, bland annat med anledning av Anna Ekströms motion till kyrkomötet 2016. Man kan önska att debatten i denna fråga därmed skulle få ett slut, men jag hyser inga större förhoppningar om det eftersom det finns präster och förtroendevalda som inte tycks acceptera detta svar.

Anna Ekström menar i sin replik i Dagen 27/8 att vi inte kan “gömma oss bakom fina ord”, och jag tycker att det är anmärkningsvärt att på det sättet försöka nonchalera vad som sägs av dem som har ett särskilt ansvar för lärofrågor i vår kyrka. Det är också ett ifrågasättande av den episkopala ordning som innebär att det är biskopen som har självständigt ansvar för att viga präster till tjänst.

I Svenska kyrkan har vi en ordning som innebär att de som tillhör vigningstjänsten – biskopar, präster och diakoner – och de av medlemmarna valda representanterna – de förtroendevalda – har ett gemensamt ansvar för kyrkans styrning och ledning. Det vore orimligt att det skulle vara det förtroendevalda kyrkomötet som ensamt hade att besluta om vad som ska gälla för att bli prästvigd.

Det skulle kunna innebära att en kravlista förändrades beroende av vilka grupper som för stunden hade majoritet, och i den situationen kan vi inte hamna utan att riskera kyrkans episkopala identitet. Jag frågar mig dessutom vad det innebär att en stor grupp förtroendevalda så tydligt vill gå emot läronämnden. Vad gör det med oss som kyrka?

En annan ingång i den här frågan är att det skulle handla om diskriminering och dålig människosyn. Både Anna Ekström och centerpartisterna Niklas Larsson och Daniel Tisell (Dagen 9/9) tar upp detta när de lyfter fram alla människors lika värde och att alla människor är Guds avbild. Detta kan och vill naturligtvis ingen vettig människa säga emot – i den kristna tron är människans unicitet och värdighet ett fundament – men det är heller inte det som ska vara i fokus i debatten.

Den som menar att det kristna äktenskapet är till för man och kvinna har inte per definition sagt att den kvinna som älskar en annan kvinna är mindre värd eller mindre älskad av Gud. Man har heller inte värderat kärleken. Det enda man har sagt är att man ansluter sig till ett av de sätt att se på äktenskapet som – efter ett tydligt majoritetsbeslut 2009 – ryms i Svenska kyrkan.

Vi är många som ansluter oss till det andra synsättet – att äktenskapet är öppet även för par av samma kön, och det innebär inte att vi säger att de som inte tycker så är oälskade av Gud.

Diskriminering sker enligt lag om någon missgynnas eller kränks av skäl som till exempel sexuell läggning. I diskrimineringslagen anges ett antal samhällsområden där lagen är tillämplig, och det tydliggörs både i denna lag och i äktenskapsbalken att det här inte är fråga om diskriminering då vigsel i ett samfund inte faller inom något av dessa områden.

I äktenskapsbalken slås fast att ingen vigselförrättare inom ett trossamfund är skyldig att viga, och frågan anses dessutom vara inomkyrklig. Det innebär just detta som jag och flera har anfört, nämligen att det är Svenska kyrkan som samfund som har vigselrätt och som ska se till att par som önskar vigsel ska få det, medan den enskilda prästen aldrig är tvungen att viga, oavsett skäl.

I det läget kan kritiker hävda att det är orimligt att konsekvent kunna neka just par av samma kön, och det är man i sin fulla rätt att tycka. Men faktum är att det finns ett stort antal präster som med glädje skulle ställa sig i kö för att få vara vigselförrättare åt dessa par, så Svenska kyrkan tar ansvar för att de ska få gifta sig och ser till att det sker med samma respekt och värme som vi ska möta alla människor med.

Jag vill avslutningsvis återknyta till något som jag också skrev om i min första text, nämligen detta att vi som kyrka inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap med gemensam grund i tron på Jesus Kristus som vår frälsare. Efter att ha följt debatten både här och i andra forum blir det allt tydligare för mig att vi står vid ett vägskäl.

Kommer vi på sikt att fortsätta vara den kyrka jag allt som oftast är stolt över – den kyrka som har högt i tak och låga trösklar, som bjuder in till gemenskap med Gud som upprätthåller våra liv, som hjälper oss att leva i gemenskap med varandra utifrån vad Jesus har lärt oss om kärlek till medmänniskan, eller kommer vi att avgränsa och definiera ut, att strömlinjeforma och likrikta?

Hur kommer vi att vara kyrka? Jag har inte svaret, men jag vet vad jag hoppas på: En kyrka som härbärgerar våra olikheter och som låter alla som vill vara en del av Kristi kropp.

Emma Hedlundh

präst och kyrkomötesledamot för POSK, Uppsala stift

 

Ur POSKs program

En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och andra diskrimineringsgrunder. För POSK är det viktigt att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.

POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande. Hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan par av samma kön ska stå fast i sin helhet.

 

Läs mer

Emma Hedlundh, debattartikel: ”Nej till nytt villkor för att få prästvigas”
www.posk.se/2021/08/nej-till-nytt-villkor-for-att-fa-prastvigas/

Ärkebiskop Antje Jackelén (tidningen Dagen): ”Man kan inte tvinga präster att viga samkönade par”
www.dagen.se/nyheter/kyrkovalet/2021/09/14/arkebiskopen-forvanad-over-vigselplikt-som-valfraga/

Helena Taubner, blogginlägg: ”Vigselrätt? Ja. Vigselplikt? Nej.”
www.posk.se/2021/08/vigselratt-ja-vigselplikt-nej/ 

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Torsdag i svart

Träd utan löv i dimma

Idag är det torsdag och jag, min vana trogen, klär mig i svart. Det gör jag för att uppmärksamma och stötta Kyrkornas världsråds (World Council of Churches, WCC) internationella kampanj ”Thursdays in black”.

Jag har nu gjort detta i några år, skulle tro att jag är inne på mitt femte år nu om jag minns rätt. Det var en väninna till mig som var på en studieresa till Bosnien och där blev hon uppmärksammad på ”Thursdays in black”. Hon berättade om detta för mig när hon kommit hem och sedan dess har även jag stöttat kampanjen.

Ett drygt år senare från det att jag blivit uppmärksammad på kampanjen hade Kyrkornas globala vecka det som sitt tema under hösten 2014. Vilket förstärkte mitt eget engagemang i frågan. Jag har även haft förmånen att träffa Fulata Moyo och lyssna till hennes otroliga berättelse om varför hon kämpar så med denna viktiga fråga.

Kampanjen går ut på att synliggöra de strukturer som leder till könsbaserat våld. I krig och under konflikter används alltför ofta våldtäkt som ett vapen för att bryta ner civilbefolkningen. Även här i Sverige utsätts framförallt kvinnor men även män för denna typen av våld. Problemen med denna typ av könsbaserat våld behöver synliggöras som ett brott mot mänskliga rättigheter. När du klär dig i svart på torsdagar visar du att du delar visionen om en värld utan våld och våldtäkt.

Läs gärna mer om kampanjen här:
http://www.oikoumene.org/en/get-involved/thursdays-in-black (På engelska)
https://globalaveckan.se/material/arkiv/2013-2014-helig-fred-tro-som-fredsskapare/kampanj-2014-thursdays-in-black-en-varld-utan-vald-och-valdtakt/ (Publicerat i samband med Kyrkornas globala vecka 2014)
https://fred.skr.org/2016/03/17/thursdays-in-black/ (Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot för POSK om kampanjen)

Helt ärligt: Jag är så less nu! Ja, inte att klä mig i svart på torsdagar – det går på rutin. Men att jag ska behöva göra det, för att kampanjen ännu behövs och att det är en viktig kamp att föra! Det är jag less på.
I ljuset av #metoo som sprids över hela världen och som uppmärksammats väldigt mycket i Sverige känner jag i alla fall hopp om att det får upp ögonen hos fler om detta strukturella problem som finns överallt! Jag läste med stor glädje SKRs direktor Björn Cedersjös blogginlägg på samma tema innan jag började skriva mitt eget inlägg.

Var med i kampen. Stötta #metoo genom att bära svart på torsdagar. Jag hoppas att jag slipper klä mig i svart snart! Framförallt hoppas jag på att min tioåriga dotter slippa föra kampanjen vidare när hon är i vuxen ålder!!

En svart cirkel med vit text som lyder: Thursdays in Black. En värld utan våld och våldtäkt

Rätten och plikten att höja sin röst

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Frågor och svar

En grå katt som sitter och tittar uppåt

Mats Hermansson, som är domprost i Visby, har ställt några frågor till nomineringsgrupperna inför kyrkovalet. Han menar att nomineringsgrupperna slår in öppna dörrar genom att säga att alla vill ha en öppen kyrka med mycket musik och många ideella medarbetare, och efterlyser istället svar på en rad frågor. Så här svarar vi inom POSK:

Vad säger man om HBTQ arbetet i kyrkan?

POSK menar att alla personer har samma rättigheter och att de ska mötas med kärlek och respekt när de kommer till kyrkan. Vi står helt bakom det beslut som Svenska kyrkan tog 2009 när det gäller vigsel av samkönade par. Vi står också bakom beslutet att alla arbetsplatser inom Svenska kyrkan bör sträva efter att HBT-certifieras. Svenska kyrkan har valt en processmodell, Regnbågsnyckeln, framtagen av Ekho (riksförbundet för kristna hbtq-personer), Sensus och och Växjö stift.

Det finns betydligt fler präster som vill viga samkönade par än det finns par som vill gifta sig. Svenska kyrkan viger! Det är vi stolta över.

Ur POSKs program:

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

 

Vill man utveckla dialogen med de andra världsreligionerna?
Ja! Svenska kyrkan har en stark tradition som brokyrka, en samlade kraft. Det ska vi fortsätta med! Dialogen har historiskt främst inneburit ekumeniska samarbeten med andra kristna samfund och kyrkor, men i takt med att andelen människor från andra religioner ökar i vår närhet blir det också tydligt att interreligiös dialog är en framtidsfråga. Världen behöver mer av samtal mellan religioner, inte mindre. POSK ser också vikten av att allt fler utövare av andra religioner får tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Ur POSKs program:

Församlingarnas medarbetare måste vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har Svenska kyrkan också ett ansvar att möta och föra dialog med andra trosbekännare. Religionsdialog utövas idag främst på stiftsnivå och nationell nivå men kan behöva stärkas på lokal nivå. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan mission, som är en del av församlingens grundläggande uppgift, och religionsdialog.

 

Ska kyrkan engagera sig för flyktingar och tiggare?

Ja! Vi har som kyrka ett ansvar för varandra, och särskilt för samhällets mest utsatta.

Ur POSKs program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig och innebär att möta människor i utsatta livssituationer med delaktighet, respekt och solidaritet, och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nya utmaningar som asylboenden och EU-migranter ställer krav på församlingens diakoni. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Här finns stort utrymme för ideellt engagemang. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det alltid ska finnas en diakon för varje församling, vilket innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

 

Ska kyrkan ryta och protestera när människovärdet är hotat av den politiska makten – oavsett vem som för tillfället styr?
Ja! Kyrkan måste vara tydlig som just kyrka, och det innebär att stå upp för människovärdet i alla lägen. För att det ska vara möjligt måste det organiserade partipolitiska inflytandet över kyrkan upphöra.

Ur POSKs program:

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner.

 

Är demokratin så viktig att de förtroendevalda har en given och central plats – eller är det lika bra att prästerna tar hand om det mesta?

Det är essentiellt för en luthersk kyrka att den är demokratisk! Reformationens kanske mest centrala budskap var (och är) att varje kristen har ett ansvar för kyrkan. Svenska kyrkan har en tydlig demokrati där förtroendevalda och människor i vigningstjänsten tar ett gemensamt ansvar för att fullgöra församlingens grundläggande uppgift.

Ur POSKs program:

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

 

Kvinnoprästmotståndet, hur länge ska vi tolerera det?

Inte en dag till! Däremot ska samtalen med kvinnoprästmotståndare föras med respekt.

Att kvinnor har samma rättighet att vigas till präst som andra är en fullständig självklarhet för POSK. Diskussionen skulle egentligen inte behöva föras längre (de första kvinnorna prästvigdes i april 1960 och sedan 1982 har kvinnliga präster samma rättigheter som övriga präster), men tyvärr ser verkligheten inte ut så utan kvinnoprästmotstånd förekommer fortfarande om än i begränsad utsträckning.

POSK betonar att teologisk mångfald måste kunna rymmas inom Svenska kyrkan. Därför kan frågan om kvinnoprästmotstånd tyckas vara svår att besvara. Men, POSK står fast vid att alla som verkar inom kyrkan måste acceptera och kunna samarbeta med kvinnliga präster.

Ur POSKs program:

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och verkar för respektfulla samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger även bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

 En kyrka med ansvar för alla gynnas av en bred rekrytering av såväl anställda, förtroendevalda som ideella medarbetare. Präster, diakoner och biskopar av olika kön är en självklarhet och en tillgång för kyrkan. En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och all annan diskrimineringsgrund.

En hoppfull betraktelse i fastan

Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.