Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julen som sånger, hopp och motstånd

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

För alla flickors rätt till ett värdigt liv

Miljontals flickor världen över lever under förtryck och utsätts för hot, våld och övergrepp – bara för att de är flickor. Det kan vi aldrig acceptera.
Act Svenska kyrkans julinsamling 2019 har temat ”För alla flickors rätt till ett värdigt liv”

Vi kan aldrig acceptera att fattigdom och normer ger flickor sämre förutsättningar för ett värdigt liv. Alla flickor ska själva kunna påverka sin framtid. De ska själva få välja hur och med vem de vill leva sitt liv. De äger rätten att bestämma över sin egen kropp. Förtrycket och övergreppen på flickor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Vi lever alla under samma himmel och har samma rättigheter. Act Svenska kyrkan stödjer humanitära insatser och projekt över hela världen för att stärka flickor och kvinnors rätt till god hälsa, värdighet och makt över sitt eget liv.

I Act Svenska kyrkans julinsamling som pågår från första advent 2019 till trettondedag jul 2020, samlar vi in pengar till Act Svenska kyrkan och arbete för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Du kan vara med och skänka gåvor genom att swisha valfritt belopp till 9001223 eller betala in via bankgiro 900-1223/plusgiro 90 01 22-3.

Du kan vara med och stötta och dela information om kampanjen på olika sätt. På Svenska kyrkans intranät kan du läsa mer och hämta en hel del material att använda och sprida, tex via sociala medier.

Tillsammans arbetar vi för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Foto: Jesper Wahlström /Ikon