fbpx

En öppen kyrka, mitt i världen.

En öppen kyrka, mitt i världen.

I kyrkovalstider talar många om en öppen kyrka. Det gör vi också. Vi är glada åt att vara del av Svenska kyrkan, som är en öppen folkkyrka. Det betyder att hon har plats för alla och är till för alla. Svenska kyrkan kräver ingen bekännelse av den som är med. Sommarkaféer och konfirmandläger, gudstjänster och samtalsgrupper vänder sig till alla som vill vara med. Dörrarna är vidöppna och det är högt i tak.

Man kan ha olika åsikter om mycket i kyrkan. En viktig del av kyrkans identitet är att hon är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Kyrkan kan aldrig identifieras med en politisk åskådning, en nation eller en speciell grupp. Kyrkan är världsvid och mångkulturell. Kyrkans centrum är Jesus Kristus. I rummet med de vidöppna dörrarna och det höga taket finns ett altare i mitten. Där har kyrkan sitt centrum. Utifrån det, med samma generositet och respekt för människor som Jesus hade, hämtar kyrkan kraft och inspiration. Tro kan uttryckas på olika sätt och måste tolkas på nytt i varje tid och varje sammanhang. Men den tolkas alltid utifrån vad Jesus sagt och visat om Gud och människor.

Kyrkan ska förmedla tro och hopp till den enskilde. Det sker både i stora gudstjänster och i små samtalsrum. Men tro och hopp förmedlas också i handling. Att värna varje människas lika värde är en grundbult i kristen tro. Att stå upp för den som förnedras och föraktas, att ge stöd till den som är utsatt och illa medfaren. Sådant arbetar kyrkans diakoni med varje dag.

Det är också kyrkans uppgift att vara profetisk och ibland besvärlig. Hon ska ropa högt när kvinnor och barn våldtas, när naturen missbrukas, när människor kränks eller utesluts p.g.a. kön, etnicitet, sexuell läggning, när människovärdet bedöms utifrån köpkraft eller produktivitet. Vi gläds åt att kyrkan självklart värnar och viger hbtq-personer. Vi vill att kyrkans skogsbruk i snabb takt ska fortsätta att förändras så att biologisk mångfald och hållbarhet värnas. Vi vill ha en kyrka och ett samhälle som tar klimathotet på allvar och är beredd till omställning som gör skillnad.

När kyrkan tar ställning i sådana politiska frågor ska hon göra det utifrån sin tro och sin tolkning av evangeliet, inte utifrån partipolitiska lojaliteter. De partipolitiska gränsdragningarna är bra i den sekulära politiken, men irrelevanta när kyrkan ska besluta om psalmer, prästutbildning eller kyrklig organisation. Och när kyrkan tar ställning i sådant som berör samhälle och politik ska hon vara obunden och fri. Hon ska inte vara rädd för att stöta sig med något parti.

Gudstjänstdeltagandet minskar, tempot i samhället ökar, klimatutmaningarna är allvarliga och demokratin och freden hotas på många håll i världen. Mitt i allt detta tror vi på kyrkan som en kraft och möjlighet. Vi vill arbeta för en kyrka som ger mening och hopp, vi vill hitta nytt språk för tro och gudstjänst och vi vill förmedla kunskap om tro. Vi vill samverka med alla goda krafter för att bidra till förändring, rättvisa och fred. Vi tror på en vidöppen kyrka som hämtar sin kraft och identitet från altaret i mitten.

Därför företräder vi POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, i kyrkovalet. Där möts människor som på olika sätt är engagerade i och kan kyrkan, som tror och som tvivlar, som har olika bakgrund och olika uppfattningar i många samhällsfrågor, men som tillsammans vill arbeta för en öppen, kraftfull, modig kyrka som har Jesus Kristus i centrum och drivs av hans patos för den enskilda människans frid och frihet och för fred och försoning i världen.

Detta är mer än partipolitik. Det är kyrka.

Lisa Tegby, Katarina Glas

Kyrkomöteskandidater för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

Lisa Tegby

Katarina Glas

Debattartikeln har publiceras i Västerbotten-Kuriren 3 september 2021

https://www.vk.se/2021-09-03/debatt-en-oppen-kyrka-mitt-i-varlden

Förstår du vad du läser?

Många i vårt land har ett annat språk än svenska som sitt hjärtats språk. Det kan bero på många olika orsaker. Men att få läsa eller höra på sitt eget språk kan göra att förståelsen blir bättre.

POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, har därför tagit fram programmet på många olika språk, så att alla ska kunna ha möjlighet att hitta sitt hjärtas språk.

På sidan hittar du lättare svenska, uppläst svenska, många olika samiska språk, engelska, romani, finska och teckenspråk. Allt för att alla medlemmar i Svenska kyrkan ska kunna ta till sig POSKs program och vision för Svenska kyrkan.

På hjärtats språk

 

Vår vision är en kyrka fri från partipolitik

I en artikel inför kyrkovalet i Dagen skriver POSKs ordförande Amanda Carlshamre att kyrkans tro och liv ska formas utifrån svenskkyrklig teologi och inte utifrån en allmänpolitisk ideologi. Kyrkans kärna får inte kompromissas bort för att bättre passa en politisk agenda.

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK, är den största obundna gruppen i Svenska kyrkan. POSK finns för oss som vill ta ansvar i Svenska kyrkan utan att binda oss till något allmänpolitiskt parti. Våra kandidater är sprungna ur den lokala församlingsgemenskapen och det är det lokala förtroendet som avgör vilka som företräder POSK. Tiden är mogen för Svenska kyrkan att vara en fri kyrka.

Svenska kyrkans struktur är bred och komplex. Den dubbla ansvarslinjen mellan ämbete och lekmän både frigör och förpliktigar oss som kyrka att verka för det gemensamma bästa. Vi har dock en unik organisering för medlemmars inflytande.

Genom en utblick i den världsvida Kyrkan som Svenska kyrkan är del av ser vi att det inte finns någon kyrka med liknande demokratisk organisation, där parti­politiska grupperingar ställer upp.

Det finns många anledningar till varför andra kyrkor inte väljer att organisera sig som Svenska kyrkan: att det inte överensstämmer med kyrkans egen kyrkosyn, att kyrkan är en gemenskap av kristna och att det självfallet är de kristna som ska leda och styra sin kyrka, att partistyrelser inte ska fastslå hur kyrkan ska förvalta och förverkliga evangeliet med mera. En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är en bönegemenskap, en bordsgemenskap och en berättelsegemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

Låt oss ta Sverigedemokraterna som exempel. De menar att de ska fortsätta att ställa upp i kyrkovalet så länge Socialdemokraterna gör det. De utser S till sina huvudmotståndare, som nappar, och kyrkan blir i kyrkovalet en skådeplats för en partipolitisk maktkamp långt från vad kyrkan är och ska vara. I politiken gäller det att bekämpa dem som inte tycker lika.

Som förtroendevald i Svenska kyrkan är syftet att finna vägar där olika kyrkliga riktningar kan samverka – vi har alla del i uppdraget att förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling. Tvärtom borde kyrkopolitikens uppdrag vara att hålla samman kyrkan så att alla traditioner kan känna sig hemma: folkkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och gammalkyrkliga.

POSK erbjuder ett alternativ för dig som tycker att kyrkans tro och liv ska formas utifrån svenskkyrklig teologi och inte utifrån en allmänpolitisk ideologi. Vår vision är en kyrka som är fri från partipolitisk inblandning. Kyrkans kanter och kärna får inte slipas av och kompromissas bort för att bättre passa en politisk agenda.

Vi som kandiderar för POSK har lämnat våra politiska åsikter i vapenhuset och genom vår bredd av mångfald så visar vi att det är möjligt att samla och ena människor med olika politiska ståndpunkter vilket vi värdesätter högt.

Vi är engagerade gudstjänstfirare, medarbetare inom diakoni-, barn- och ungdomsverksamhet samt kör- och musiklivet. Vår vilja att stå till förfogande på en lista i kyrkovalet grundar sig i vårt lokala engagemang.

Församlingen är Svenska kyrkans primära enhet, vilket är ett av de starka skälen till att POSK verkar för indirekta val, vilket vi också presenterar ett antal alternativ för i publicerade småskrifter på vår hemsida. I ett sådant system skulle de politiska partierna inte ha nytta eller nöje av att ställa upp. Här ska sägas att POSK vill och antar att individer inom de politiska grupperingarna skulle välja att engagera sig även med ett annat valsystem än dagens.

Finge POSK bestämma skulle kyrkovalet handla om hur vi ännu bättre kan spegla Guds vilja, inte vår egen, i gudstjänst och liv och hur vi bäst utvecklar arbetet med ideella i våra församlingar samt på vilket sätt vi kan söka enhet med andra kyrkor i en gemenskap som tydligt talar om frälsningen och hoppet. Vi skulle i kyrkovalet vilja samtala om hur vi på bästa sätt skapar mötesplatser för närvaro, gemenskap och möjligheten att växa i tro.

Vi vill helst ta bort, eller åtminstone drastiskt sänka, arvodet till förtroendevalda i Svenska kyrkan och vi vill diskutera hur vi kan bistå fler unga i att finna sitt kall till kyrkliga utbildningar för att möta behoven av personalförsörjning och på vilket sätt vi bäst kan värna våra kyrkor som viktigt kulturarv. Det här är frågor som POSK brinner för.

Svenska kyrkan drar nytta av alla de möten som sker runt om i våra församlingar och ska med kraft och omsorg ge röst åt de utsatta, vara saltet i samhällsdebatten och kritisera politiska beslut utan att stämplas åt det ena eller andra hållet som leder till interna friktioner. POSK är en stark röst för en kyrka som är fri från partipolitik, för en kyrka där vi möter varandra med respekt och talar tydligt om Jesus Kristus, men där vi också strävar efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro.

Lägger du din röst på en “POSKare” röstar du på en person som gläds åt mångfalden och står upp för enande värden. Alla – oavsett förutsättningar som kön, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, funktionsförmåga och socioekonomisk bakgrund – ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.

När de politiska partierna inser att det är dags att sluta ställa upp i kyrkovalet som partipolitiska grupperingar kommer POSKare att fortsätta engagera sig. Inte för POSKs skull, utan för kyrkans skull.

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Hoppets flickor, vad vi behöver er!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.

#vardeljus

Idag den 24 november lanserades uppropet #vardeljus som en del av #metoo-kampanjen. På sidan vardeljus.blog har det från 9.01 idag kommit nya berättelser var tionde minut om vad olika kvinnor har utsatts för inom kyrkan. Kampanjen startades för att genom berättelser gemensamt sätta ljus på maktstrukturer som vi vill ska förändras ”och nu är det nog! Tystnaden behöver brytas, skammen behöver placeras där den hör hemma. Den är inte vår att bära!”

Uppropet har skrivits under av 1382 kvinnor som på detta sätt vill visa på att även kyrkan, tyvärr men inte oväntat, också är drabbad. Vill du bidra med din upplevelse kan du göra det antingen genom att fylla i kontaktformuläret eller mejla till vardeljus.svk@gmail.com.

Ärkebiskop Antje, som är en av undertecknarna, skriver i sitt uttalande om uppropet:

”Jag önskar att vi kunde säga att kyrkan är fri från sådana kränkningar. Men jag vet också att så inte är fallet. Uppropet #Vardeljus talar ett tydligt språk. Några av händelserna som berättas har varit föremål för juridiska och kyrkorättsliga processer, andra har levt i tystnaden, tills nu.

Dessa berättelser måste få höras. Jag har undertecknat uppropet och jag känner vrede över de strukturer som tillåter att sådant fortfarande sker. Samtidigt har jag som ärkebiskop ett ansvar för att vi reagerar och förändrar.”

Även stift, pastorat och församlingar har varit snabba med att lyfta detta på de sätt som de kan, och det är jättebra. För oss som är förtroendevalda och sitter i kyrkoråd eller liknande instanser kan följderna av detta upprop bli väldigt påtagliga då vi är arbetsgivare och måste kanske vara med och fatta jobbiga men nödvändiga beslut utifrån saker som nu lyfts till ytan. Då måste vi komma ihåg att det är viktigt att det är den utsatta som vi lyssnar till, tror på och hjälper att placera skulden där den hör hemma – det är aldrig den utsattas fel!

Det här är stort. Det är jobbigt, men samtidigt nödvändigt att även Svenska kyrkan nu blir en så påtaglig del av #metoo. Vi måste alla rannsaka oss själva och inse att detta är ett strukturellt problem som även drabbar Svenska kyrkan, hur mycket vi än hoppas att så inte vore fallet.

Torsdag i svart

Träd utan löv i dimma

Idag är det torsdag och jag, min vana trogen, klär mig i svart. Det gör jag för att uppmärksamma och stötta Kyrkornas världsråds (World Council of Churches, WCC) internationella kampanj ”Thursdays in black”.

Jag har nu gjort detta i några år, skulle tro att jag är inne på mitt femte år nu om jag minns rätt. Det var en väninna till mig som var på en studieresa till Bosnien och där blev hon uppmärksammad på ”Thursdays in black”. Hon berättade om detta för mig när hon kommit hem och sedan dess har även jag stöttat kampanjen.

Ett drygt år senare från det att jag blivit uppmärksammad på kampanjen hade Kyrkornas globala vecka det som sitt tema under hösten 2014. Vilket förstärkte mitt eget engagemang i frågan. Jag har även haft förmånen att träffa Fulata Moyo och lyssna till hennes otroliga berättelse om varför hon kämpar så med denna viktiga fråga.

Kampanjen går ut på att synliggöra de strukturer som leder till könsbaserat våld. I krig och under konflikter används alltför ofta våldtäkt som ett vapen för att bryta ner civilbefolkningen. Även här i Sverige utsätts framförallt kvinnor men även män för denna typen av våld. Problemen med denna typ av könsbaserat våld behöver synliggöras som ett brott mot mänskliga rättigheter. När du klär dig i svart på torsdagar visar du att du delar visionen om en värld utan våld och våldtäkt.

Läs gärna mer om kampanjen här:
http://www.oikoumene.org/en/get-involved/thursdays-in-black (På engelska)
https://globalaveckan.se/material/arkiv/2013-2014-helig-fred-tro-som-fredsskapare/kampanj-2014-thursdays-in-black-en-varld-utan-vald-och-valdtakt/ (Publicerat i samband med Kyrkornas globala vecka 2014)
https://fred.skr.org/2016/03/17/thursdays-in-black/ (Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot för POSK om kampanjen)

Helt ärligt: Jag är så less nu! Ja, inte att klä mig i svart på torsdagar – det går på rutin. Men att jag ska behöva göra det, för att kampanjen ännu behövs och att det är en viktig kamp att föra! Det är jag less på.
I ljuset av #metoo som sprids över hela världen och som uppmärksammats väldigt mycket i Sverige känner jag i alla fall hopp om att det får upp ögonen hos fler om detta strukturella problem som finns överallt! Jag läste med stor glädje SKRs direktor Björn Cedersjös blogginlägg på samma tema innan jag började skriva mitt eget inlägg.

Var med i kampen. Stötta #metoo genom att bära svart på torsdagar. Jag hoppas att jag slipper klä mig i svart snart! Framförallt hoppas jag på att min tioåriga dotter slippa föra kampanjen vidare när hon är i vuxen ålder!!

En svart cirkel med vit text som lyder: Thursdays in Black. En värld utan våld och våldtäkt

Käthe – en föregångare

Så här på internationella kvinnodagen under reformationsåret tycker jag det verkligen är värt att lyfta fram Käthe, eller Katarina von Bora som hon egentligen hette, Martin Luthers hustru.

Ett äktenskap som till en början var byggd på en sorts rimlighet att just de två skulle gifta sig men som sedan utvecklades till en innerlig kärlekshistoria. Käthe var en stark och driftig kvinna som höll i det lutherska hushållet, ett arbete som idag skulle motsvara chef och arbetsledare för ett medelstort företag. Käthe och Martin fick tillsammans sex barn men, som var vanligt på den tiden, var det bara fyra som nådde vuxen ålder.

Jag tänker att vi kvinnor femhundra år efter reformationen har mycket att tacka Luther för. Även Käthe har varit en viktig pusselbit till allt som reformationen har fört med sig. Bara det att Käthe och Martin levde öppet tillsammans, till skillnad från dåtidens hemlighållande av prästbarnens mödrar, har fått stora effekter i historien. Så här skriver biskop Mogren om detta:

På senare tid har flera forskare uppmärksammat vilket genombrott det var när reformationens prästfruar klev fram i historien. En av forskarna är finsk-amerikanskan Kirsi Stjerna, professor i kyrkohistoria i Los Angeles. Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.

Jag tänker också att Käthe var en väldigt speciell kvinna som faktiskt klarade av att axla detta. Jag funderar också mycket över vem som egentligen stod bakom det som följde i reformationens spår. Som att alla, både pojkar och flickor, skulle få gå i skola och lära sig läsa. Var det Martin eller kanske Käthes idéer. Käthe var påläst och kunde teologiskt reflektera över olika frågeställningar, något hon lärt sig under sina år i kloster.

Vi bör även hålla i tanken att mycket av det som Käthe gjorde öppet och med stolthet inte alltid sågs på med blida ögon. Det hade nog inte vem som helst klarat av i 1500-talets Tyskland.

Idag, på internationella kvinnodagen, känner jag mig extra stolt över att vara lutheran för tänk vilka framsteg för kvinnor som följt i reformationens spår. Idag, på internationella kvinnodagen under reformationsåret, får Martin Luther faktisk stå tillbaka lite till förmån för hans hustru Käthe. Det är hon väl värt.

Bild: Målning av Lucas Cranach den äldre 1526

POSKs syn i vigningsfrågan

Detta inlägg höll Anders Roos i debatten kring vigningsfrågan under kyrkomötet

De olika kyrkliga traditionerna och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att Svenska kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapsuppfattning kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Därför menar POSK
– att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan personer av samma kön ska stå fast i sin helhet.
– att äktenskapssynen inte ska ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan

/Anders Roos
Kyrkomötesledamot för POSK Stockholm stift

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610