Integration-arkiv

Nej tack – aldrig mer normalitet!

3 oktober, 2020 kl. 00:51

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Svenska kyrkan och SD:s agenda passar inte ihop

8 september, 2017 kl. 10:33

Skrivet av Victor Ramström

Tegelkyrka sedd från kyrkogården. Det är soligt väder och träden är gröna.

Följande öppna brev till Jimmie Åkesson skrev prästen Stefan Klint inför kyrkovalet 2013. Då vi i POSK tycker att brevet är aktuellt än idag väljer vi att, med Stefan Klints tillåtelse, återigen publicera det här i bloggen. Brevet infördes i GöteborgsPosten 26 augusti 2013

Hej Jimmie Åkesson.

Jag har läst ditt sommartal i Sölvesborg från i lördags. Du betonade där att Sverige är ett kristet land. Att skilja det svenska från det kristna eller det kristna från det svenska, menade du, är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka.

Men låt mig nämna några typiskt kristna företeelser som är desamma oavsett var i världen vi befinner oss: dopet, nattvarden, Bibeln, kärleksbudskapet, jul, påsk, Jesus, Gud. Eller några typiskt svenska saker som inte nödvändigtvis har med det kristna att göra: föräldrapenning, barnomsorg och sjukvård för alla, allemansrätten, midsommar och att vara lagom religiös.

När du säger att du vill slå vakt om religionsfriheten men att man måste respektera vårt lands kristna arv, misstänker jag att du vill använda kyrkan för ditt eget politiska syfte, ett syfte som för mig är väsensskilt från det kristna arv som du talar om.

Du predikar en lära där människor blir bedömda inte som individer, utan som tillhöriga en viss grupp som du har bestämt har vissa egenskaper: svenskar, somalier, invandrare, muslimer eller kristna. Det är en farlig lära som underblåser rädslan hos människor för det som är annorlunda och som reser murar mellan människor i stället för att riva ner dem.

För dig består det kristna arvet i en särpräglad svensk kyrka. Du talar om kyrkobyggnader som är tillverkade av inhemska material och utformade eller utsmyckade på ett sätt som är unikt för vårt land. För dig är det viktigt att psalmerna vi sjunger är typiskt svenska och att prästerna predikar på det svenska språket.

Influenser från hela världen

Men det kristna arvet har vi fått av en judisk man och hans lärjungar från Mellanöstern, Afrika och Sydeuropa, förmedlade till oss av brittiska, tyska och antagligen ryska och grekiska missionärer. Våra svenska kyrkor är byggda efter asiatiska och sydeuropeiska förebilder. Psalmerna i vår svenska psalmbok är författade av danskar, fransmän, britter, tyskar, peruaner, sydafrikaner, stockholmare och västgötar.

Teckning av Fader Dan med texten "Sverigedemokraterna driver en kampanj om att göra Svenska kyrkan svensk igen. - De får väl börja med att plocka bort Jesus, den gamle judebabben som språkade med alla möjliga sorters folkslag och kulturer han stötte på." — Illustration: Wisti

Och om min svenskkyrkliga församling fick ta emot flyktingar från Syrien, skulle jag predika det kristna kärleksbudskapet på arabiska om jag bara kunde. Eller på teckenspråk om min församling främst bestod av döva. Det är budskapet och inte språket som är viktigt. Det är den världsvida gemenskapen av bröder och systrar, den allmänneliga kyrkan i trosbekännelsen, som är kyrkans sammanhang och ärende, inte en viss nationell tillhörighet.

Du oroar dig för att Svenska kyrkan på senare år har blivit allt mindre svensk och allt mindre kristen. Om du menar att kyrkan blivit mindre ängslig och mer öppen för den kulturella och religiösa mångfald som präglar det svenska samhället, då har kyrkan blivit mer och inte mindre kristen. Du hävdar att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan. Om du menar att kyrkan höjer sin röst med krav på rättvisa och solidaritet med svaga och utsatta individer, eller att kyrkan tar ställning för varje människas frihet att förverkliga sina drömmar och sin kallelse oavsett etnicitet eller sexualitet, då har kyrkan inte blivit mindre utan mer kristen.

Jesus inkluderade invandrare

Du är arg för att kyrkan ägnar sig åt att gömma flyktingar och kallar det att stödja islamiseringen i Sverige. Om du hade levt på Bibelns tid Jimmie, gissar jag att du lika ivrigt hade anklagat Jesus för att stödja samaritiseringen eller hednafieringen av det traditionella judiska samhället, med tanke på hur Jesus inkluderade invandrare och icke-judar i sin verksamhet. Jag gissar att du hade velat använda ditt inflytande i den egyptiska riksdagen till att hindra flyktingar som Maria och Josef med sitt nyfödda barn från att söka asyl i ditt land undan Herodes terrorregim. Tänk om din politiska agenda hade haft framgång. Då hade vi varken haft kristendom eller blågula fanor med kors på här uppe hos oss, varken ägg eller sockerkaka för att anknyta till din egen liknelse.

Och du är fortfarande arg för att biskop Eva Brunne i samband med riksdagens öppnande 2010 höll en predikan mot rasism och främlingsfientlighet, som fick dig och dina partikamrater att tåga ut ur kyrkan. Men glöm inte att det var ditt eget beslut Jimmy. Det var du som kände dig träffad. Men du behöver inte ta det personligt. Biskopar präster och pastorer predikar om medmänsklighet och mot främlingsfientlighet varje söndag. Det vore annars att svika uppdraget som förkunnare av det kristna budskapet i det svenska samhället på 2000-talet.

Nu hoppas du att ditt parti ska få ökat inflytande i det kommande kyrkovalet. Sanningen är att arvet som kyrkan förvaltar passar din politiska agenda illa. Ta det som ett gott råd: leta någon annanstans efter en värdegrund som kan stödja din politiska ideologi. Släpper du in det kristna evangeliet kommer murarna som du bygger att rivas ner från insidan.

Stefan Klint
präst i Svenska kyrkan i Göteborg, Örgryte församling
Initiativtagare till ungdomsprojektet Göteborg-Berlin ToR mot rasism och för demokrati och mänskliga rättigheter

Stefan Klint är idag tf kyrkoherde i Annedals församling i Göteborg (red. anm.)

Förlåt att vi tjatar

31 augusti, 2017 kl. 11:56

Skrivet av Sofia Imberg Kelhoffer

Nu igen? En variant till på samma tema? Kan ni inte bättre?

Jodå, men det här är en prioriterad fråga vi i POSK samlas kring och kämpar för. Vi tror att Svenska kyrkan behöver stå fri från politiska partier. Absolut inte fri från politiskt engagerade förtroendevalda och kandidater, men från en struktur som låser inne och begränsar.

Vi ser och uppskattar alla engagerade människor på partipolitiska listor, människor med varm kärlek till Svenska kyrkan och en stark förankring i en gudstjänstfirande församling. Närvaron på sammanträden och viljan att ta ansvar bygger på engagemang och kunskaper. Men strukturen med partipolitik i Svenska kyrkan är något annat. När politiska partier har sin grund och styrning utanför kyrkan finns en risk att andra meriter än kyrkligt engagemang avgör vilka som bereds möjlighet att komma till tals. En risk att en annan lojalitet än den till Svenska kyrkans väl kan komma att avkrävas för att annan politisk hänsyn väger tyngre. Om inte idag, så i morgon.

Och då undrar jag: är det värt att ta den risken?

En annan sak händer redan nu: När några politiska partier öppet säger att Svenska kyrkan är en viktig plattform och arena för partiets politik, så öppnas dörren för andra att säga samma sak. Då får andra också legitimitet för att se Svenska kyrkan som en plattform och en arena för att sprida sina åsikter även när åsikterna går rakt emot både Jesu kärleksbudskap och Svenska kyrkan som en del i den världsvida kyrkan. Så länge det finns partipolitik i kyrkan så får alla partier den demokratiska rätten att göra samma sak. Just nu är det Sverigedemokrater. I morgon kanske någon annan. Det finns valkampanjer som bygger på att uppmuntra många att rösta för att undvika SD. Det är väldigt viktigt också för oss i POSK – med mångfald och respekt som en valfråga. Men vi tror att en förändrad struktur utan politiska partier är en av sakerna som i längden kan vinna kampen mot främlingsfientligt inflytande i kyrkan.

Så förlåt, men vi tjatar vidare.

Sofia Imberg Kelhoffer
POSK Uppsala
2:e vice ordförande kyrkofullmäktige Uppsala pastorat

Ur POSKs program:

Flykting- och integrationsfrågor

Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar ett hopp. Mötet med kristna från andra delar av världen och med människor av annan tro får oss att reflektera och fördjupa vår egen identitet. Dessa möten tvingar oss också att se över prioriteringar av resurser och arbetssätt på alla nivåer i Svenska kyrkan för att bättre kunna möta de behov som finns.

POSK menar att den öppna kyrkan och ett öppet och välkomnande förhållningssätt är den enda möjliga vägen i dagens situation ofta präglad av våldsspiraler. Särskilt viktiga är våra möten och vårt engagemang för kristna från olika delar av världen.

I de segregerade områdena främst i storstädernas förorter måste Svenska kyrkans församlingar arbeta tillsammans med många andra goda krafter i samhället för att motverka hemlöshet, rotlöshet, fattigdom och utanförskap. Detta gäller också glesbygdsförsamlingar med asylboenden. En tydlig närvaro med ett starkt kärleksbudskap ska motverka nedbrytande och förstörande riktningar. Budskapet om att Guds frälsning gäller alla och att Guds kärlek vill allas bästa och deras upprättelse måste vara tydligt.

Svenska kyrkans församlingar och kyrkor ska vara öppna för kristna minoritetskyrkors gudstjänster. Det är också viktigt att fira gudstjänster tillsammans.

I ett mångreligiöst samhälle är det viktigt att olika religionsutövare har tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att Svenska kyrkans församlingar rustas än mer att ta emot migranter och människor på flykt
att resurser tillförs de församlingar som har en stor andel flyktingar och invandrare inom sina gränser

Var är medmänskligheten, moralen?

24 december, 2016 kl. 08:00

Skrivet av Lisa Tegby

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.

I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Juluppropet – för en human migrationspolitik

20 december, 2016 kl. 12:31

Skrivet av Victor Ramström

Den 14 december introducerade Sveriges kristna råd #juluppropet och där bland annat ärkebiskop Antje Jackelén presenterade kampanjen: Juluppropet – för en human migrationspolitik.

I den uppmanar svenska kyrkoledare regeringen att agera för en human migrationspolitik. För att ge den än mer tyngd så kan alla som vill skriva under uppropets tre punkter som sedan ska lämnas in till regeringen.

Skriver du under uppropet så uppmanar du regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Fram till den 31 januari 2017 pågår namninsamlingen.

I samband med lanseringen höjdes ett antal kritiska röster som, återigen, tyckte att kyrkan skulle sluta vara politiska. En kritik som ärkebiskop Antje Jackelén snart tillbakavisade med följande uttalande:

”Vi är inte politiska, vi är kristna”

Juluppropet grundar sig i ett tydligt kristet budskap att värna de minsta och svagaste. Jesus själv var flykting som litet barn och han föddes bostadslös. För mig är att avvisa en flykting att avvisa Gud.

Jag tänker också att vara en del av samhället, som kyrkan är, så är det så gott som omöjligt att vara helt opolitisk i det som kyrkan verkar för. Ordet politik är bildat från grekiskans τὰ πολιτικά (tà politiká) som betyder statsangelägenheter. Så vad som är angeläget för staten och kommunen är även angeläget för kyrkan och församlingen.

Vad jag inte riktigt förstår det är vad de egentligen menar med ”kyrkan”, jag tolkar de kritiska rösterna som att det är Svenska kyrkan de är kritiska mot. Men det här är inte ett upprop enbart från Svenska kyrkan utan alla som är med i Sveriges kristna råd står bakom uppmaningen. Så varför dessa kritiska röster mot ”kyrkan” när det menas Svenska kyrkan. Och varför kommer Katolska kyrkan eller Equmeniakyrkan undan då? Eller menar kritikerna ”kyrkan” som den världsvida kyrkan som har sitt ursprung en julnatt i Betlehem, där Jesus föddes hemlös och sedan fick fly för att undkomma kung Herodes hemska påbud att döda alla gossebarn under två års ålder.

Om det innebär att kyrkan är politisk för att värna dagens Jesusbarn på flykt så tar jag gärna det. För mig är det främst att vara kristen att skriva på #juluppropet, att det även innebär ett politiskt ställningstagande är ju på grund av frågans tyngd.

Från POSK’s program:

Flykting- och integrationsfrågor
Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar ett hopp. Mötet med kristna från andra delar av världen och med människor av annan tro får oss att reflektera och fördjupa vår egen identitet. Dessa möten tvingar oss också att se över prioriteringar av resurser och arbetssätt på alla nivåer i Svenska kyrkan för att bättre kunna möta de behov som finns.