Ett annorlunda och digitalt kyrkomöte

Nu har klubban fallit, besluten är tagna och mötet är avslutat!

Detta möte har värkts fram under en viss vånda! När jag nu tittar i backspegeln kan jag konstatera att det fungerade över förväntan! Trots detta finns det mycket som POSK inte känner sig bekväma med.
Överenskommelsen mellan de olika nomineringsgrupperna reglerade hur vi skulle arbeta under kyrkomötet. POSKs ingång var att vi skulle skjuta upp kyrkomötet till nästa år men detta fick vi inte gehör för! Då gällde det att göra det bästa av situationen – vilket jag tycker att vi har gjort genom att hålla vår linje. Årets kyrkomöte skulle fatta så få beslut som möjligt, endast nödvändiga beslut för vår kyrka i denna annorlunda tid!

Kyrkomötet 2020 var ett annorlunda möte – med få aktiva i utskott och i plenum!

POSK-gruppen i kyrkomötet består av 42 aktiva människor från olika församlingar och pastorat runt om i Sverige. Men under årets kyrkomöte var det endast sju personer från POSK som hade rösträtt i plenum och 22 personer som var aktiva i utskottsarbetet. Antalet tjänstgörande reglerades i överenskommelsen. Därför har våra gruppmöten varit mycket viktiga för att hålla POSK-andan vid liv och föra spännande och utvecklande samtal.

Utskottsarbetet uppfattades tidvis som lite avvaktande troligtvis beroende på formen av digitalt möte. Det fria samtalet saknades och ersättarna saknades. Det var bara ordinarie ledamöter i respektive utskott som deltog i utskottsarbetet!

Spänstigheten i debatten i plenum uteblev också då de 44 ledamöterna framförde sina synpunkter från sitt kök, sitt matrum eller arbetsrum! Men beslut kunde vi fatta till slut!

Kyrkostyrelsen skrivelse – Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021-2023 med anledning av coronapandemin var huvudärendet under årets kyrkomöte. Vilken verksamhetsinriktning och vilken ekonomisk ram ska nationell nivå ha under åren framöver? Sedan skrivelsen blev känd har diskussionen gått höga i både Kyrkans Tidning och via brev till kyrkomötets ledamöter! Många församlingar och pastorat har reagerat kring kyrkostyrelsens förslag om hur Svenska kyrkan ska arbeta med digitalisering och samverkan.

POSK har lyssnat och kyrkomötesgruppen har lagt många timmar på att försöka förstå och tänka långsiktigt kring vilken kyrka vi vill ha i framtiden. Vår kyrka har ju redan nu under pandemin påverkats och frågorna om digitalisering och samverkan har hamnat högt på åtgärdslistan.

Kyrkomötets ekonomiutskott hade uppdraget att diskutera och ge förslag på beslut kring just verksamhet och ekonomi. Jag deltog i detta utskottsarbete, ett gott samtal med goda ambitioner! Tidigt i arbetet var vi överens om att lyfta ut avsnittet kring just digitalisering och samverkan ur skrivelsen och komma med egna förslag till beslut. Detta var helt i linje med POSK tankar.

Det var inte läge att under detta annorlunda kyrkomöte med begränsade möjligheter för samtal och debatt fatta beslut i för kyrkan avgörande frågor kring digitalisering och samverkan. De heta frågorna handlade om huruvida en del av Svenska kyrkans administrativa lösningar ska vara obligatoriska och hur de i så fall ska finansieras?

Nu blev beslutet så att ett omtag ska göras för att församlingarna ska få komma till tals i frågan då ett genomförande på sikt innebär personalförändringar på lokal nivå inom Svenska kyrkan. Vidare menar utskottet att det behöver göras en systematisk kartläggning av situationen i församlingar och pastorat om nuvarande lösningar avseende IT-plattform och administrativa system.

Nu då klubban har fallit och kyrkomötet är avslutat påbörjas ett viktigt arbete runt om i Svenska kyrkan. Låt oss lyssna på varandra och beskriva vilken kyrkan vi vill vara 2030!

Marie Wojidkow
Gruppledare för POSK i kyrkomötet, Lunds stift

 

Foto: Magnus Aronsson/Ikon

Årets kyrkomöte inte värt kallas kyrkomöte

I en insändare som varit publicerad på Hela Gotland och införd i Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar skriver Inger Harlevi som är ledamot i kyrkomötet från Visby stift om årets kyrkomöte.

Årets Kyrkomöte förtjänar inte att benämnas Kyrkomöte. 251 ledamöter reduceras till 44; 44 ledamöter som kommer att mötas digitalt. Därmed så försvinner möjligheterna till överläggningar i fikapauser och under måltider. Det är en råsop mot den öppna demokratin att göra på det här sättet. POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan) ville att årets Kyrkomöte på grund av Coronapandemin skulle ställas in. Tyvärr fick vi inte tillräckligt stöd för det; inte minst de politiska partierna var motståndare.

Det är än mer häpnadsväckande att kyrkostyrelsen till ett så rumphugget kyrkomöte inte begränsar sina förslag. Flera större utredningar föreslås. Hos POSK-ledamöterna har förslaget om en ny stiftsutredning väckt stor irritation och har resulterat i en motion.

POSK-gruppen i kyrkomötet har arbetat intensivt under sommaren. Det har resulterat i fyra motioner. Jag är med på två av dem. Först och främst den om att påbörja en ny stor stiftsutredning. Det förefaller att det här är en hastigt påkommen idé: när kyrkostyrelsens arbetsutskott mötte stiftspresidierna fanns inte frågan med. Och det är väl inte en kvalificerad gissning att Visby stift i så fall än en gång skulle leva farligt. POSK-ledamöter från samtliga stift finns med som undertecknare. Stiften utgör en gemenskap för församlingarna och en brygga till nationell nivå. Stiften spelar en stor roll för det kyrkliga kulturarvet. Stiftens uppgift i relation till såväl församlingar som nationell nivå kan däremot behöva belysas och förtydligas.

Den andra motionen som jag är med på handlar om kyrkans kapitalavkastning. Den är ansenlig. Vi POSK:are anser att det kapitalet ska användas för att stärka kyrkans roll i samhället efter pandemin, när vi vet att behoven är stora. Vi anser också att det ska finnas en långsiktig strategi för användandet av kapitalavkastningen.

Kyrkostyrelsen vill också centralisera ett antal funktioner. För mig tyder det på en strävan mot att försöka etablera ”kyrkans huvudkontor”, vilket är helt befängt. Svenska Kyrkans grund vilar på församlingen som självstyrande enhet. Dess verksamhet bygger på församlingens nära relation till medlemmarna. Det är på den nivån vi är kyrka i dagens samhälle i vår tid. Ingenting annat.

Jag kommer att med stort engagemang delta på POSKs gruppmöten under kyrkomötet för att i alla fall på det sättet kunna vara med och påverka. Det är så lång mitt mandat som ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ sträcker sig nu.

Inger Harlevi
Ledamot i kyrkomötet för POSK

Kapitalavkastningen

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:7 skriver tre ledamöter om att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att tydligare redovisa och budgetera kapitalförvaltningens avkastning samt att redovisa en strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Motionens motivering:
Svenska kyrkan på nationell nivå disponerar ett ansenligt kapital, upptaget till 9 674 miljoner kronor i senaste årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2020:2, tabell 17). Kapitalet har sin upprinnelse i den statliga kyrkofonden, som svarade för kostnader för bl.a. rikskyrklig verksamhet, stiftsbidrag, kyrkobyggnadsbidrag, det kyrkliga utjämningssystemet, löner till biskopar och pensionskostnader för präster. Fondens intäkter kom från pastoraten (allmän kyrkoavgift) och stiftens prästlönetillgångar (särskild kyrkoavgift). Vid relationsändringen år 2000 överlämnades till Svenska kyrkan vad som återstod av fondens kapital när pensionsåtaganden m.m. fullgjorts, 3 030 miljoner kronor. Till en början betraktades kapitalet som en ”fond” med en särskild kyrkofondsstyrelse, men efterhand kom kapitalet att betraktas som eget kapital hos nationell nivå och kyrkofondens styrelse avvecklades. Kyrkostyrelsens kapitalförvaltningsråd har framgångsrikt styrt förvaltningen av kapitalet, som vid senaste årsskifte alltså bokfördes till över 9 miljarder kronor, en tredubbling på 20 år.

Enligt gällande redovisningsregler ska en organisation vars huvudsakliga verksamhet är kapitalförvaltning redovisa såväl avkastning som värdeförändring (även orealiserad förändring) som intäkt i resultaträkningen. Till följd av det stora kapitalinnehavet räknas Svenska kyrkan på nationell nivå redovisningsmässigt som en sådan organisation. Detta medför att värdeförändringar hos värdepappersportföljen direkt bokförs som intäkt eller kostnad i nationell nivås redovisning. Detta försvårar förståelsen av redovisning och budget för oss förtroendevalda på nationell nivå, som är vana vid att värdeförändringar inte påverkar resultatet hos församlingar/pastorat och stift. Resultatet från finansförvaltningen verkar vara mycket osäkrare än det troligen i verkligheten är. Värdet på aktier och fonder varierar kraftigt – vilket inte minst vårens kursfall och uppgång i pandemins skugga vittnar om – men avkastningen i form av utdelningar och räntor m.m. varierar inte alls lika mycket. Vi föreslår därför att kyrkostyrelsen i kommande skrivelser rörande årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2) och verksamhet och ekonomi (kyrkostyrelsens skrivelse 1) redovisar respektive budgeterar kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på två poster: 1. utdelningar och räntor m.m. och 2. värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad). Vi är medvetna om att dessa uppgifter för ett enskilt år finns i notform i den separata årsredovisningen (för 2019 i not 7 till resultaträkningen, uppdelade på nio detaljposter). Någon jämförelse mellan olika år kan dock inte göras; det framgår endast av resultaträkningen att den totala avkastningen från kapitalförvaltningen ökat från 143 mnkr 2018 till 1 582 mnkr år 2019.

Kyrkomötet 2016 beslutade att mål för storleken på den nationella nivåns kapital ska vara lägst 6,5 miljarder kronor, och att målet årligen ska uppräknas med hänsyn till konsumentprisindex. Kyrkostyrelsen framhöll (kyrkostyrelsens skrivelse 2016:7):

Genom att sätta målet för den nationella nivåns kapital högre kan avkastningen från förvaltningen förväntas även fortsatt kunna bidra till att bekosta långsiktiga åtaganden när det gäller administrativ samverkan och andra av stiften särskilt prioriterade områden och därtill möjliggöra särskilda satsningar i likhet med den avseende arbetet med flyktingar och asylsökande.

Budgetutskottet anförde (B 2016:3):

Att kyrkostyrelsen ska lämna förslag till kyrkomötet om hur överstigande kapital ska hanteras, om faktiskt utfall enligt årsbokslut överstiger målet med mer än 25 procent, var en regel som infördes 2008.

Utskottet föreslog att regeln skulle tas bort, vilket också blev kyrkomötets beslut:

Det ska inte uppfattas som att den nationella nivåns kapital bara ska öka och öka. Utan det är snarare ett uttryck för att dialogen mellan kyrkostyrelsen och kyrkomötet om storleken på den nationella nivåns kapital ska vara levande i kyrkostyrelsens årligen återkommande skrivelser och i utskottets betänkanden. Utskottet förväntar sig att kyrkostyrelsen i kommande skrivelser, årsredovisningar samt verksamhet och ekonomi för den nationella nivån, kommenterar utfall och utveckling och vid behov föreslår hantering av den faktiska storleken på kapitalet.

I kyrkostyrelsens skrivelse Verksamhet och ekonomi 2021–2023 anför styrelsen under avsnitt 1.2 En ansvarsfull budgetering i bilaga 2 följande:

En långsiktig hållbar ekonomi på nationell nivå förutsätter att den löpande verksamheten finansieras av avgiften för gemensam verksamhet, medan särskilda tidsbegränsade insatser eller investeringar kan finansieras med avkastningen av det förvaltade kapitalet.

Kyrkostyrelsens avsikt är således att genom besparingar se till att den årliga kapitalavkastningen på i genomsnitt mer än 400 mnkr inte behöver tas i anspråk för den löpande verksamheten, utan i sin helhet återinvesteras. Detta står i skarp kontrast till både kyrkostyrelsens egen uppfattning 2016 och de beslut som kyrkomötet då fattade. Istället för att användas ”till att bekosta långsiktiga åtaganden när det gäller administrativ samverkan och andra av stiften särskilt prioriterade områden” ska nu enbart tidsbegränsade insatser göras med kapitalavkastningen. Kapitalet kommer då sannolikt att fortsätta att växa i snabb takt, och naturligtvis därmed bli en ännu värdefullare resurs för framtiden. Kyrkostyrelsen måste rimligen ha övervägt att använda en (mindre) del av avkastningen för idag angelägna behov, exempelvis utvecklingen av gemensamma system. Kyrkostyrelsen bör därför få i uppdrag att redovisa för kyrkomötet sin långsiktiga strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att

  1. uppdra till kyrkostyrelsen att i kommande skrivelser rörande årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2) redovisa kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på utdelningar och räntor m.m. och värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad),
  2. uppdra till kyrkostyrelsen att i kommande skrivelser rörande verksamhet och ekonomi (kyrkostyrelsens skrivelse 1) budgetera kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på utdelningar och räntor m.m. och värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad),
  3. uppdra till kyrkostyrelsen att redovisa för kyrkomötet sin långsiktiga strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Hans-Olof Andrén, Inger Harlevi och Stig Axelsson
Ledamöter för POSK i kyrkomötet

Stiftsindelningen

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:8 skriver ledamöter från alla stift om att kyrkostyrelsen inte ska genomföra en utredning om stiftsindelningen. 

Motionens motivering:
I kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 redovisas att styrelsen planerar att den närmaste tiden ”initiera ett antal större utredningar för fördjupning i frågor av genomgripande betydelse för Svenska kyrkan och för ett fortsatt rikt och hållbart kyrkoliv”. Avsikten är att ta fram ”fakta och underlag för beslut inom några större strukturella inomkyrk- liga områden”. Faktainhämtandet ska göras genom ”fleråriga utredningar”. Detta sätt att initiera stora utredningar skiljer sig från vad som hittills varit brukligt, och är sär- skilt förvånande i en situation med ett reducerat kyrkomöte på distans vilket försvårar genomlysningen av ett så viktigt ärende. Tidigare har det vanligen varit kyrkomötet som antingen begärt större utredningar eller haft synpunkter på deras inriktning.

En av de stora utredningar som aviseras är frågan om ”den mest ändamålsenliga stiftsindelningen”. Tanken verkar hastigt påkommen, eftersom frågan inte varit uppe vid kyrkostyrelsens regelbundna stiftsöverläggningar. Någon förankring av behovet av en utredning finns alltså inte. Erfarenheten av tidigare försök att ändra stifts- indelningen är negativ. Det har varit omöjligt att genomföra förändringar, trots att samhällsutvecklingen har gjort att stiftens medlemstal blivit mycket olika. Skälet är givetvis att stiften i vår episkopala kyrka har en stor identitetsskapande funktion. Stiften utgör både en gemenskap för sina församlingar och en brygga till nationell nivå (kyrkoprovinsen) och den världsvida kyrkan. Stiften är ett levande kulturarv, i många fall från tidig medeltid, och församlingens relation till sin biskop och sin domkyrka är en grundläggande samhörighet som har såväl pastorala som administra- tiva sidor. Härtill kommer att även om ett stift dras in finns stiftsstadens historiska byggnader kvar och måste fortsatt tas om hand. Det gäller naturligtvis domkyrkorna, men också i många fall biskopsgårdar, domprostgårdar och andra historiska byggnader. Vi avstyrker därför ännu ett försök att ändra stiftsindelningen, och föreslår att kyrkostyrelsen får i uppdrag att inte genomföra en sådan utredning.

Om en utredning av stiften ändå på sikt ska göras finns det annat än indelnings- frågan att fokusera på. Stiften har fått ändrade roller, både vid relationsändringen år 2000 och under tiden därefter. Det gäller såväl stiftens relation till (de betydligt färre och större) församlingarna och pastoraten som deras relation till en allt mer mång- facetterad nationell nivå. Den lokala organisationen med församlingar och pastorat har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete som ledde fram till en ny organisation år 2014. Motsvarande översyn av stiftens organisation har inte ägt rum. Det finns i dag en osäkerhet kring stiftens uppgifter och vi ser ett behov av att genomlysa både stiftens teologiska grund och deras uppgift i förhållande till såväl stiftets församlingar som till den nationella nivån, vars teologiska grund och uppdrag också behöver belysas. Den dialog mellan kyrkostyrelsen och stiftsstyrelserna om vilka av de uppgifter som nu görs på nationell nivå stiften kunde tänka sig att ta över bör också fullföljas innan en utredning inleds.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att inte nu genomföra en utredning om stiftsindelningen.

Hans-Olof Andrén, Boel Johansson, Sven Gunnar Persson, Per Lindberg, Kjell Kallenberg, Anders Brunnstedt, Victor Ramström, Marie Wojidkow, Stig Axelsson, Leif Grip, Lisa Tegby, Inger Harlevi och Anders Roos
Ledamöter för POSK i kyrkomötet

Avgiftsfinansiering av löne- & ekonomicenter

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:5 skriver flera ledamöter om att kostnader för IT, löne- och ekonomicenter ska hanteras genom avgifter direkt till anslutna enheter och inte genom avgiften för gemensam verksamhet.

Motionens motivering:
Det finns goda skäl att anta att en centralisering av IT, löne- och ekonomicenter skulle kunna sänka totalkostnaden för denna service om den upphandlas och utformas på ett professionellt sätt, med skalbarhet och flexibilitet som viktiga egenskaper.

I kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 (s. 37, tredje stycket) sägs:
på sikt kommer det att krävas en avgiftsväxling, när stora delar av enheternas kostnader för IT, löne- och ekonomicenter läggs på nationell nivå och finansieras av avgiften för gemensam verksamhet som genom en kyrkoordningsändring behöver höjas från och med år 2024.

Det är inte en klok väg att låta kostnaderna för IT, löne- och ekonomicenter finansieras via avgiften för gemensam verksamhet. Det leder till att incitament för effektivisering varken ges till utförare eller anslutna enheter.

Det här rör sig delvis om volymtjänster som kan standardiseras och därmed pris- sättas med utgångspunkt från de anslutna enheternas storlek. Antal anställda, antal lönespecifikationer, antal bokföringsallegat m.m., är alla mått som är förutsägbara, men också dimensionerande för volymtjänsterna. I offentlig förvaltning och i närings- livet används dessa mått ofta som grund för debitering för producerade volymtjänster, inte så att en prislapp sätts för varje mått, men väl att man för en avtalad period prognostiserar och följer upp en överenskommen omfattning.

Den del av de centraliserade tjänsterna inom IT, löne- och ekonomicenter som gäller specialistkompetens, t.ex. kvalificerat stöd från ekonom, bör finansieras med timdebitering till de anslutna enheterna. Då kan de anslutna enheternas skilda behov enklare tillgodoses. En del enheter kan ha behov av stöd i besvärliga situationer med besparingskrav, avyttringar, uppsägningar etc. men också ha behov av tillfälligt utökat stöd i t.ex. budgetarbete p.g.a. sjukdom eller vakanser. För många anslutna enheter gäller dock att de har etablerade processer och god kompetens som inte genererar extraarbete med felaktiga konteringar, uteblivna attesteringar etc. och då ska de inte drabbas av schablondebiteringar. För tjänsterna inom området specialistkompetens kan man för en avtalad period prognostiera samt följa upp och justera överenskommen omfattning.

En avgiftsfinansiering skulle leda till en eftersträvansvärd transparens och flexibilitet gentemot anslutna enheter. Det blir tydligt vad man betalar för, men det är också ett sätt att ge de anslutna enheterna del av de besparingar som de gemensamma tjänsterna inom IT, löne- och ekonomicenter kan ge genom egna effektiviseringar. Flexibilitet gentemot både utförare och anslutna enheter säkerställer att volymer och tjänster kan förändras

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att kostnader för IT, löne- och ekonomicenter ska hanteras genom avgifter direkt till anslutna enheter.

Anders Brunnstedt, Per Lindberg, Peter Bernövall och Lena Arman.
Ledamöter för POSK i kyrkomötet

Kyrkostyrelsens skrivelse V&E

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:11 skriver flera ledamöter om att årets kyrkomöte endast ska besluta om budget för 2021 och att de utredningar som nämnts i kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 Verksamhet och ekonomi inte ska påbörjas förrän ett fullsatt kyrkomöte haft möjlighet att behandla frågan.

Motionens motivering:
Kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 med anledning av coronapandemin har många förtjänster. Man konstaterar att den pågående pandemin påverkar förutsättningarna för verksamheten på alla nivåer: nationell, regional och lokal nivå i Svenska kyrkan. Man ger i bilaga 1 en bred och intressant omvärldsbeskrivning. Vad som saknas är en teologisk och pastoral analys av denna beskrivning. Vad betyder detta för verksamheten på de olika nivåerna? Man konstaterar att pandemin och andra samhällsförändringar starkt kommer att påverka kyrkans liv och verksamheter, men gör trots detta knappast några försök till teologisk och pastoral analys. Man konstaterar att de ekonomiska förutsättningarna kommer att förändras, avgiftsunderlaget kommer att minska och därmed den huvudsakliga inkomstkällan.

Styrelsen behåller de redan beslutade målbilderna, vilket i sig är bra, men diskuterar inte hur dessa kan komma att förändras på grund av de förändringar som kommer att behöva genomföras.

Styrelsen aviserar en rad kommande utredningar som utan närmare beskrivningar ska ske och man aviserar en höjning av 7-öringen inom en inte avlägsen framtid. Allt detta utan att beskriva hur dessa förslag har förankrats på stifts- och församlingsnivå. Är det rimligt att ytterligare belasta församlingarna, som är Svenska kyrkans byggstenar och som dessutom är juridiskt självständiga enheter? Detta samtidigt som man spår att församlingarnas ekonomi kommer att förändras och att intäkterna drastiskt kommer att minska. Man analyserar inte heller vad detta kommer att betyda vad avser personal och omställningar.

Av utredningsförslaget kan man utläsa att en ny centraliserad organisation kommer att ersätta den nuvarande. Detta är en stark förändring av den episkopala kyrkostruktur som präglat Svenska kyrkan alltsedan medeltiden. Vilken förankring har en sådan förändring och varifrån kommer ett sådant uppdrag?

Kyrkomötet 2020 är ett reducerat kyrkomöte med ett fåtal ledamöter som närvarar digitalt. Detta innebär att några sedvanliga samtal, diskussioner och debatter inte kommer att kunna äga rum. Sådana diskussioner och debatter är nödvändiga om en verklig demokrati ska kunna säkerställas.

Vårt förslag är därför att 2020 års kyrkomöte vad avser skrivelsen om verksamhet och ekonomi endast ska besluta om budget för 2021 och att kyrkostyrelsen får återkomma till kommande kyrkomöte med grundliga teologiska och pastorala analyser för sina förslag. Därvid är det viktigt att de förankringsprocesser man gjort också redovisas.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att
1. vad avser kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 enbart besluta om kostnadsram för 2021.
2. uppdra till kyrkostyrelsen att inte påbörja de i skrivelsen nämnda utredningarna förrän ett fullsatt kyrkomöte haft möjlighet att behandla frågan.

Anders Roos, Anne Olofsson, Kjell Kallenberg, Inger Harlevi, Johan Garde, Anders Brunnstedt, Lisa Tegby, Sven Gunnar Persson, Victor Ramström, Jörgen Åkesson, Emma Hedlundh och Lena Arman.
Ledamöter för POSK i kyrkomötet

Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Humor är inget skämt

Ett antal hoppande, glada barn på en strand i solnedgång.

Läser en intressant artikel i Kyrkans tidning med en intervju av teologen Ola Sigurdson. Han menar att religion skulle vara humorbefriad är en myt och anser att det gemensamma skrattet påminner om nåd.

Ola Sigurdson ska påbörja den avslutande delen i ett trebandsverk om humor och teologi i början av nästa år och sedan publiceras alla tre delarna samtidigt. Enligt artikeln har intresset för humor följt Sigurdson sedan tonåren då en vän på gymnasiet kläckte idén att skriva en manual med namnet ”När är det roligt?” för de som tycker sig sakna humor ska kunna slå upp vad som är roligt eller inte.

Tyvärr är humor för komplex och situationsbunden för en sådan manual så den idén har inte kunnat genomföras men att undersöka humor i olika kontexter har Sigurdson inte släppt. Och ju mer han undersökt desto större har frågan blivit och nu är han strax framme vid att avsluta sitt trebandverk om humor och teologi. Sigurdson delar inte alls myten om att religion ska vara humorbefriad, där judisk humor är det klassiska exemplet på att så verkligen inte är fallet.

Artikeln tar upp exempel från Sigurdson där bibeln visar på sin tids humor:

”Markusevangeliets skildring av Jesus – konungens – intåg i Jerusalem, som vrider och vänder på ett textmotiv som förekommer i flera tidigare texter.

– För det första så rider han på en åsna, som är ett arbetsdjur och inte ett konungsligt djur. För det andra så går han fram till templet, men går inte in, utan vänder tillbaka och går ut igen. Och det är ju helt enkelt det som kallas för Västgötaklimax.

– Och det här tror jag är en djup satir över konungsliga anspråk. Det är som om Stefan Löfven skulle komma på besök till Göteborg och då kommer åkandes på en flakmoppe längs Avenyn.”

Idag kan det vara svårt att tolka det humoristiska i berättelserna, men enligt Sigurdson kan det framgå tydligare dels beroende på översättningen, dels på sammanhanget.

” – Vi måste göra det med de medel som står oss i dag till buds. Det är en tolkningsakt. Det går inte att återskapa det som var det ursprungliga, att återskapa hur roligt någonting var på 100-talet. Däremot kan man fundera på hur vi gestaltar detta i dag. Och måste man inse att det är någon form av humor i det, för att kunna förstå innebörden av något.”

Sigurdson anser att rätt avvägd blir humorn ett vapen mot självförhärligande; ett sätt att visa och känna samhörighet med andra och att visa på sin egen otillräcklighet – att skratta med sig själv i gemensamhet med andra. Samtidigt menar han att fel avvägd har humorn motsatt effekt, att skratta åt någon annan är något helt annat. Sigurdson ger antisemitiska skämtteckningar från 1900-talets början, innan nazismen och Förintelsen, som exempel på det senare. Vilket gör att skrattet fastnar i halsen.

Sigurdson tycker att humorn behöver tas på större allvar. Humor handlar om vad det innebär att vara människa och att relatera till andra människor och Gud – en ofta förbisedd men för många en viktig dimension.

Artikeln avslutas med Sigurdsons syn på #tacofredag som bloggen tagit upp tidigare. Han tycker att det säger mer om Twitters, dåvarande begränsning på, 140 tecken än det teologiska tillståndet i Svenska kyrkan. Twitter lämpar sig väl för underhållning då det inte finns plats för så mycket mer. Sigurdson tycker att det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant på Twitter och samtidigt föra teologiska diskussioner på andra ställen. Artikeln avslutar Sigurdsons resonemang kring frågan med att det finns en anledning till att han skriver ett trebandsverk om humor och teologi och inte tweetar sina åsikter om humor.

Jag tycker att det är skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om min syn på ”tacoJesus” och personligen skulle jag faktiskt uppskatta mer humor från Svenska kyrkans twitterkonto. Samtidigt ska kommunikationsenheten på Kyrkokansliet ta till sig av kritiken som följde efter #tacofredag och hitta en bra balans för hur och vad som faktiskt är okej att skämta om. Att utesluta skämt helt och hållet tycker jag är fel väg att gå för jag tolkade alla dessa ”gillanden” och reTweeter som att det var efterlängtat med lite humor från Svenska kyrkan.

 

En angränsande fråga till Twitter som kanske inte direkt handlar om humor:
Den 14 december skulle kyrkostyrelsen tagit beslut om nya riktlinjer för sociala medier för bland annat kyrkostyrelsen själv, men skrivelsen stoppades för att bearbetas ytterligare inför beslutet. (Kanske kände kyrkostyrelsen ett behov av att förstärka skrivningen just kring humor?)

Jag vet dock inte mer än vad som framgår av artikeln i Kyrkans tidning och där känns det snarare som att kyrkostyrelsen delar yttrandefrihetsexperten Nils Funckes syn på riktlinjerna. Enligt en annan artikel i Kyrkans tidning tycker han att formuleringen ”De förtroendevalda på Svenska kyrkans nationella nivå har en viktig roll att bidra till en nyanserad bild av vad Svenska kyrkan gör och står för.” i riktlinjerna kan tolkas som att de förtroendevalda beläggs med munkavle.

Jag delar inte Funckes syn men jag förstår att skrivningen kan tolkas så. Min förhoppning nu är att bland annat denna del av riktlinjerna formuleras på ett sätt så att det inte kan tolkas som att förtroendevalda (och personal) tystas, utan tydliggör att vi får skriva vad vi vill om Svenska kyrkan på sociala medier men inte hur som helst, vilket är min tolkning av vad som framkommer i de båda artiklarna i ämnet.

Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

POSKs reservation till beslut om kyrkohandbok

I onsdags lämnade POSKs ledamöter i kyrkostyrelsen in en reservation till beslutet om ny kyrkohandbok. Detta för att erbjuda ett handlingsalternativ där arbetet med handbokens musik kan fortsätta samtidigt som församlingarna får en kyrkohandbok som kan användas. Nedan följer reservationen i sin helhet.

Kyrkans tidning skriver om reservationen och hur de andra nomineringsgrupperna ser på saken. Och jag tror att bloggen lär återkomma i frågan för än är inte sista ordet sagt.

Reservation

Vi menar att kyrkostyrelsens i sin skrivelse borde ha föreslagit följande.

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötet

  1. Kyrkomötet beslutar att anta texterna i bilaga till denna skrivelse framlagt förslag till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I att användas i gudstjänster från och med pingstdagen 2018.
  2. Kyrkomötet beslutar att uppdra åt kyrkostyrelsen att snarast återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna.
  3. Kyrkomötet beslutar att fram till dess att kyrkomötet fattat beslut om Kyrkohandbokens musikdelar så får musiken i det av kyrkostyrelsen framlagda förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I användas.
  4. Kyrkomötet beslutar att anta kyrkostyrelsens förslag till ändringar i kyrkoordningen.

Motiv

Arbetet med förslag till ny Kyrkohandbok har väckt ett stort engagemang men också kritik. Kritik har väckts inte minst mot förslagets musikdelar. När kyrkostyrelsens nu lägger fram sitt förslag till ny kyrkohandbok menar kyrkostyrelsens majoritet att all befogad kritik av musiken anses vara tillfredställande tillgodosedd. Vi menar att det är uppenbart att kyrkostyrelsen inte har lyckats hitta arbetsformer som möjliggjort en tillfredställande beredning av förslagets musikdelar. I slutfasen av arbetet har revisonsgruppen genomfört en angelägen teologisk bearbetning men har upplevt sig hindrad att göra mer genomgripande åtgärder gällande musiken. Den kritik som framförts beträffande musiken är enligt vår mening inte beaktad i tillräcklig omfattning.

Kyrkostyrelsen menar i skrivelsen att kyrkohandboken ”ska bidra till församlingens gudstjänstglädje och därmed hjälpa människor att finna vägen till gudstjänstfirandet”. Vidare pekar man på musikens viktiga roll i gudstjänstlivet som en röd tråd genom gudstjänsten och betonar ”musikens stora och växande betydelse för gudstjänstlivet”. Vi delar helt denna bedömning och menar att det därför är av yttersta vikt att den musik som fastställs i en Kyrkohandbok är av hög kvalitet, har möjlighet att hålla över tid samt är väl förankrad i församlingarna. Just därför är det inte tillfredställande att kritiken av musiken fortfarande är stark bland kyrkomusiker, inom akademin och hos musikorganisationer. Det finns inte en motsättning mellan en för kyrkan värdefull bruksmusik och det arbete som bedrivs inom de musikvetenskapliga institutionerna. Tvärtom är deras arbete i detta sammanhang just inriktat på bruksmusiken i kyrkan.

Vi menar att förslaget är så pass välarbetat vad gäller exempelvis struktur, språk och teologiatt det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet, men att arbetet med Kyrkohandbokens musik måste få fortsätta.

Detta menar vi kan göras genom att kyrkostyrelsen får i uppdrag att återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Förslagsvis görs detta genom att en kommitté av sakkunniga musiker tillsätts med uppdraget att i en öppen dialog bearbeta musiken i syfte att stärka dess kvalité så att kyrkostyrelsen kan återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Ett liknande arbetssätt har nyligen används framgångsrikt i den Norska kyrkan för att hantera arbetet med musiken i deras nya kyrkohandbok. Arbetet bör kunna resultera i ett nytt förslag till kyrkomötet år 2019. Vi menar att detta arbetssätt skulle ha förutsättningar att både stärka kvalitén i förslaget och öka förtroendet, inte minst bland kyrkomusiker, för den nya kyrkohandboken. I arbetet bör gudstjänstmusik A ägnas särskild vikt. Denna gudstjänstmusik får anses ha en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv som brukas brett bland församlingarna och som – med bearbetning – till skillnad från de andra gudsjänstmusikserierna har fått ett brett stöd i remissomgångarna. Det är även den enda av de föreslagna gudstjänstmusikserierna som har alternativ för kyrkoårets alla skiftningar.

Vi är övertygade om ett arbetssätt som detta skulle ge bättre förutsättningar för att den nya kyrkohandboken verkligen kan bidra till församlingarnas gudstjänstglädje. Att vid årets kyrkomöte fastställa textdelarna utan musik skulle även ha den fördelen att det blir möjligt att göra förändringar av texten utan att för den delen samtidigt behöva ändra tonsättningen.

Det är knappast möjligt att överskatta det värde som en ny kyrkohandbok skulle kunna få för gudstjänstlivet om den antas med bred anslutning. Att antalet deltagare vid de allmänna gudstjänsterna har minskat med mer än en tredjedel på några årtionden är ledsamt men välkänt. Om en ny kyrkohandbok kunde väcka positivt intresse i breda kretsar av det svenska samhället och då inte minst bland dem som har särskilt intresse för teologi, språk och musik hade detta blivit till glädje för kyrkolivet. Ärendet har därför stor kyrkopolitisk betydelse.

Uppsala den 13 juni 2017
Erik Sjöstrand
Nils Gårder
Anna Lundblad

Ersättare Katarina Wedin ansluter sig till reservationen.