Hopp i novembermörkrets tid

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Ett annorlunda och digitalt kyrkomöte

Nu har klubban fallit, besluten är tagna och mötet är avslutat!

Detta möte har värkts fram under en viss vånda! När jag nu tittar i backspegeln kan jag konstatera att det fungerade över förväntan! Trots detta finns det mycket som POSK inte känner sig bekväma med.
Överenskommelsen mellan de olika nomineringsgrupperna reglerade hur vi skulle arbeta under kyrkomötet. POSKs ingång var att vi skulle skjuta upp kyrkomötet till nästa år men detta fick vi inte gehör för! Då gällde det att göra det bästa av situationen – vilket jag tycker att vi har gjort genom att hålla vår linje. Årets kyrkomöte skulle fatta så få beslut som möjligt, endast nödvändiga beslut för vår kyrka i denna annorlunda tid!

Kyrkomötet 2020 var ett annorlunda möte – med få aktiva i utskott och i plenum!

POSK-gruppen i kyrkomötet består av 42 aktiva människor från olika församlingar och pastorat runt om i Sverige. Men under årets kyrkomöte var det endast sju personer från POSK som hade rösträtt i plenum och 22 personer som var aktiva i utskottsarbetet. Antalet tjänstgörande reglerades i överenskommelsen. Därför har våra gruppmöten varit mycket viktiga för att hålla POSK-andan vid liv och föra spännande och utvecklande samtal.

Utskottsarbetet uppfattades tidvis som lite avvaktande troligtvis beroende på formen av digitalt möte. Det fria samtalet saknades och ersättarna saknades. Det var bara ordinarie ledamöter i respektive utskott som deltog i utskottsarbetet!

Spänstigheten i debatten i plenum uteblev också då de 44 ledamöterna framförde sina synpunkter från sitt kök, sitt matrum eller arbetsrum! Men beslut kunde vi fatta till slut!

Kyrkostyrelsen skrivelse – Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021-2023 med anledning av coronapandemin var huvudärendet under årets kyrkomöte. Vilken verksamhetsinriktning och vilken ekonomisk ram ska nationell nivå ha under åren framöver? Sedan skrivelsen blev känd har diskussionen gått höga i både Kyrkans Tidning och via brev till kyrkomötets ledamöter! Många församlingar och pastorat har reagerat kring kyrkostyrelsens förslag om hur Svenska kyrkan ska arbeta med digitalisering och samverkan.

POSK har lyssnat och kyrkomötesgruppen har lagt många timmar på att försöka förstå och tänka långsiktigt kring vilken kyrka vi vill ha i framtiden. Vår kyrka har ju redan nu under pandemin påverkats och frågorna om digitalisering och samverkan har hamnat högt på åtgärdslistan.

Kyrkomötets ekonomiutskott hade uppdraget att diskutera och ge förslag på beslut kring just verksamhet och ekonomi. Jag deltog i detta utskottsarbete, ett gott samtal med goda ambitioner! Tidigt i arbetet var vi överens om att lyfta ut avsnittet kring just digitalisering och samverkan ur skrivelsen och komma med egna förslag till beslut. Detta var helt i linje med POSK tankar.

Det var inte läge att under detta annorlunda kyrkomöte med begränsade möjligheter för samtal och debatt fatta beslut i för kyrkan avgörande frågor kring digitalisering och samverkan. De heta frågorna handlade om huruvida en del av Svenska kyrkans administrativa lösningar ska vara obligatoriska och hur de i så fall ska finansieras?

Nu blev beslutet så att ett omtag ska göras för att församlingarna ska få komma till tals i frågan då ett genomförande på sikt innebär personalförändringar på lokal nivå inom Svenska kyrkan. Vidare menar utskottet att det behöver göras en systematisk kartläggning av situationen i församlingar och pastorat om nuvarande lösningar avseende IT-plattform och administrativa system.

Nu då klubban har fallit och kyrkomötet är avslutat påbörjas ett viktigt arbete runt om i Svenska kyrkan. Låt oss lyssna på varandra och beskriva vilken kyrkan vi vill vara 2030!

Marie Wojidkow
Gruppledare för POSK i kyrkomötet, Lunds stift

 

Foto: Magnus Aronsson/Ikon