fbpx

Omringad

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift