En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten

Kyrkogård i Värmland

Sten Janson skriver om en av motionerna till höstens kyrkomöte som han själv, Hans-Olof Andrén, Stefan Linderås och Jörgen Åkesson undertecknat. Alla ledamöter i kyrkomötet för POSK.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Det beslut riksdagen tog om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan från 1 januari 2000 innebar att staten anförtrodde åt Svenska kyrkans församlingar att fortsatt vara huvudmän för begravningsverksamheten, med undantag för Stockholm och Tranås där kommunen redan tidigare varit huvudman. Svenska kyrkan fick därmed två viktiga uppdrag av staten i samband med relationsförändringen, dels att vara ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift (Lagen om Svenska kyrkan), dels att vara myndighet för begravningsverksamheten (Begravningslagen).

Att riksdagen lät kyrkan få fortsatt ansvar för begravningsverksamheten berodde delvis på att man menade att det skulle underlätta den kommande relationsförändringen om Svenska kyrkan fick behålla myndighetsansvaret för begravningsväsendet. De flesta begravningsplatserna var kyrkogårdar runt en kyrkobyggnad, Svenska kyrkan har i alla tider skött begravningsverksamheten och gjort det bra, och det fanns inget tryck från kommunerna att överta verksamheten.

Nu har det gått 18 år och situationen är något förändrad. Man kan bl.a. notera att Svenska kyrkan har stabiliserats som fristående trossamfund och att behovet att vara begravningsmyndighet inte är påtagligt. Kyrkan bör snarare fokusera på sitt kärnuppdrag: att vara en missionerande och öppen evangelisk-luthersk folkkyrka. Vidare har Sverige i högre utsträckning blivit ett invandringsland och medlemstalet i Svenska kyrkan sjunker. 2024 bedöms mindre än 50 % av befolkningen tillhöra Svenska kyrkan. Beslutet 2016 om enhetlig begravningsavgift i hela landet med undantag för Stockholm och Tranås har väckt irritation på vissa håll, speciellt i Stockholms kranskommuner, där begravningsavgiften höjts dramatiskt.

POSK vill med denna motion lyfta fram att det är angeläget för Svenska kyrkan att nu granska det uppdrag kyrkan fick av staten vid relationsförändringen år 2000 att vara huvudman för begravningsverksamheten. Vi föreslår att kyrkostyrelsen låter tillsätta en grupp med bred kompetens som dels skall analysera och utvärdera hur Svenska kyrkan har hanterat sitt myndighetsansvar sedan 1/1 2000, dels utreda konsekvenserna av en eventuell överföring av huvudmannaskapet för begravningsverksamheten från Svenska kyrkan till kommunerna.

Motionen framför dessutom tanken att ett ämne för ett eventuellt tematiskt kyrkomöte 2021 kunde vara just begravningsverksamheten i Svenska kyrkan och hur kyrkan vill ställa sig till detta uppdrag i framtiden.

/ Sten Janson
Göteborg
Ledamot i Kyrkomötet för POSK

Ur POSKs program 2018-2021

Begravningsverksamhet innefattar myndighetsutövning gentemot hela befolkningen. För närvarande ingår den i det kyrkliga huvudmannaskapet. Förutsättningarna för huvudmannaskapet har nyligen ändrats genom att staten har infört en enhetlig begravningsavgift för hela landet med undantag av Stockholm och Tranås som har kommunalt huvudmannaskap. Detta medför en ojämlikhet för människor beroende på var man bor.
Mycket talar för att huvudmannaskapet kommer att ifrågasättas i kommuner som får en väsentlig höjning av begravningsavgiften. Svenska kyrkan bör därför skapa beredskap för och utreda konsekvenserna av en överföring av huvudmannaskapet för begravningsverksamheten från Svenska kyrkan. Kyrkogårdar kan även fortsättningsvis skötas av Svenska kyrkan såväl med som utan ett huvudmannaskap.