Därför hör politiska partier inte hemma i kyrkopolitiken

För en tid sedan läste jag Joel Halldorfs krönika om påve Franciskus resa till Irak. Några rader ur krönikan etsade sig fast vid mitt medvetande och jag har funderat över dessa sedan dess.

”Men för den som lever i kyrkan kan tron inte reduceras till ideologi. Tron är längtan: att sträcka sig mot den Gud som är tillvarons centrum. Därför är det naturligt att känna släktskap med människor från andra religioner som gör samma sak. Faktum är att detta blir särskilt tydligt när man lever i ett sekulariserat land. Jag känner själv ofta större gemenskap med fromma muslimer än med så kallat etniska men sekulariserade svenskar.”

Som kristen och aktiv i POSK gav dessa rader ytterligare en dimension som är så talande för varför jag anser att politiska partier inte hör hemma i kyrkopolitiken. Nu ska det väl tilläggas att just denna passagen i krönikan främst vänder sig mot SD, men jag upplever att även många socialdemokrater har en tendens att, om inte reducera tron till ideologi men åtminstone, låta ideologin komma i första hand. Även när jag pratar tro med dem.

Som exempel kan nämnas en i min närhet troende muslim och socialdemokrat som svarade på min fråga om hon kunde uppleva en gemenskap med kristna på samma sätt som jag kan känna med muslimer. För mig var den frågan bara ställd utifrån min kristna tro, men trots det så blev svaret att hon känner större gemenskap med sin partikamrat som är ateist än en muslimsk moderat. Jag blev jätteförvirrad av svaret för jag hade inte frågat efter någon annan politiskt ideologisk ståndpunkt.

Just detta att sätta sin politiska ideologi i främsta rummet är nyckeln, men samtidigt låset, till hur vi i POSK ska få alla dessa ”politiker” att förstå skillnaden mellan vår vilja att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra och att vi i och med detta absolut inte tycker att de enskilda individernas engagemang ska sluta.

En annan del som ställer till det är att många ”politiker” är hårt skolade i sitt parti, de umgås i väldigt hög utsträckning med sina partikamrater eller andra ”politiker”. Det skapar väldigt lätt en bild om att alla är ju engagerade i partier, fast i realiteten är det en väldigt liten andel av Svenska kyrkans medlemmar som är medlem i ett parti. Dessa ”politiker” sitter liksom fast i tanken om att det är bara ”politiker” som kan bestämma över Svenska kyrkan. Så när POSK då kritiserar det här systemet så tar de det nästan som en personlig anklagelse.

Tilläggas bör att även dessa nomineringsgrupper som visserligen inte direkt är kopplade till ett politiskt parti, men ändå har nära kopplingar till ett parti kan uppvisa samma tendenser. Att den politiska ideologin kommer före den kristna tron.

Min förhoppning nu när vi börjar närma oss valrörelsen är att alla ”politiker” slutar tolka POSK’s argument som en personlig förolämpning. För de allra flesta ”politiker” gör ett gott arbete för Svenska kyrkans bästa. Vi önskar bara att det inte fanns en så tydlig allmänpolitisk agenda som styrde detta arbete.

Linda Cigéhn
POSK
Stockholms stift

Gjorde överklagandenämnden rätt?

Paraplyer

Förra veckan i Kyrkans Tidning(v8) kan vi läsa om hur överklagandenämnden har upphävt beslutet i Nylöse pastorat (Göteborg) som ville göra om hela pastoratet till en församling.

Bakgrunden är att kyrkofullmäktige i Nylöse i december fattat ett beslut att lägga samman alla församlingarna i Nylöse pastorat. Dessa är Angereds, Bergsjön, Kortedala och Nylöse församlingar och dessa församlingar har sedan 1 januari 2018 varit Nylöse pastorat. (Läs om församlingarna här)

Men har överklagandenämnden verkligen gjort rätt – är det inte precis så vi vill att det skulle fungera? Att pastoraten själva bestämmer hur många församlingar det ska finnas inom ett pastorat? Att det skulle vara flexibelt.

Jo, men tanken var inte att det skulle bli stora gigantiska enheter. Tanken var att pastoraten skulle vara paraplyet som gjorde att församlingarna blev skyddade och kunde leva vidare, frodas som enhet runt den lokala kyrkan och fira gudstjänst.

Att som Nylöse nu gör, lägga samman alla församlingarna till en enda stor enhet motverkar det lokala.

Det finns många aspekter på Nylöse pastorat. Det är ett pastorat med extremt låg kyrkotillhörighet. Det är ett pastorat med stor diakonal verksamhet, många olika kulturer och många olika religioner i området. Men oavsett det så kan det inte vara rätt väg att gå att lägga samman fyra församlingar till en enda stor församling.

Och det är bra att överklagandenämnden har rivet upp beslutet. Det är bra att det kommer till en rejäl diskussion om vad en församling är, vad som är det viktigaste och hur vi ska kunna vara levande församlingar i vårt samhälle.

POSK vill värna församlingar och den omorganisation som ägde rum efter strukturutredning gav just förutsättningar för det. Levande församlingar – som kunde bära sig, för att man samarbetar i ett pastorat som gör det möjligt att bära gemensamma uppgifter.

Ur POSKs program

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet och varje församling ska utifrån lokala förutsättningar ges så stort ansvar som möjligt. I varje församling i ett pastorat finns ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvar för församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. (…)
POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara. Där det finns förutsättningar måste mindre församlingar kunna överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten.

 

 

Ska Svenska kyrkan verkligen skapa trovärdighet?

Ja, det är ju en fråga som går att ställa sig. Ska Svenska kyrkan skapa trovärdighet? Absolut, vill jag väl svara på den frågan, det är klart vi ska vara och skapa trovärdighet.

Men vill vi verkligen skapa trovärdighet åt främlingsfientliga och extrema partier som försöker skapa sig en arena för att bli legitima och ”normala”. Nej, säger, eller rättare sagt, skriker, jag då.

Men det är just det som händer och som har hänt. Först var det Sverigedemokraterna som genom sitt deltagande i kyrkovalet sakta men säkert tog plats i  de det demokratiska finrummet. Nu är det en avknoppning av SD – nämligen Alternativ för Sverige som vill ta plats i kyrkomötet.

Jonas Eek skriver på Opinionssidan i Kyrkans Tidning (4/2 nr 5)och lyfter just den här frågan. ”Ett dåligt alternativ för Svenska kyrkan”. Slutklämmen skrämmer mig mest, där Eek i ett P.S skriver:

Enligt AfS:s hemsida har partiet 2204 medlemmar. Det är ungefär lika många medlemmar som SD hade 2006, fyra år innan man kom in i riksdagen”.

Och hur tog sig SD in? Jo, genom att ställa upp i kyrkovalet. De skaffade sig en plattform och en arena där de kom in i finrummen. Och på den vägen är det.

Svenska kyrkan, genom det valsystem som vi har med direktval till alla nivåer, skapade förutsättningarna för ett politiskt parti, som inte ställer upp på Svenska kyrkans människosyn och värderingar, att få en demokratisk plattform.

Låt inte detta hända igen!

POSK har allt sedan relationsförändringen 2000, gång på gång, motionerat och drivit frågan om indirekta val, oförtröttligt! Därför det är de i församlingen som ska vara basen för dem som bestämmer i kyrkan. Det är den lokala förankringen och kännedomen som ska utgöra grogrund för de som ska ta ansvar även på andra nivåer (stifts och kyrkomöte).

Hade Svenska kyrkan haft indirekta val så hade inte Sverigedemokraterna fått de fäste de har i dag i Svenska kyrkan och i förlängningen tror jag också de hade haft svårare att komma in i riksdagen.

Låt oss göra om och göra rätt! Inför återigen indirekta val. Och låt inte politiska partier ställa upp i kyrkovalet!

Ur POSKs program

POSK anser att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Förtroendevalda från de politiska partierna utformar gärna regler för kyrkan efter vad som gäller för stat och kommun. Ett exempel på detta är dagens komplicerade och kostsamma sätt att genomföra kyrkoval.

I dag finns en partipolitisk påverkan då riksdagsfrågor drivs i kyrkomötet. Där lyfter företrädare för politiska partier fram partiernas ideologiska grund som en utgångspunkt för hur kyrkan ska formas och den kristna tron tolkas. POSK vill bidra till ökad medvetenhet om demokratins villkor inom Svenska kyrkan, bland annat genom att arbeta för ett billigare och enklare valsystem. Svenska kyrkans beslutsfattare ska vara demokratiskt valda och företräda församlingar, inte politiska partier.

Läs gärna också POSKs småskrift om indirekta val>>

 

Vi är igång!

Att kyrkovalrörelsen och debatten är igång känns tydligare och tydligare för varje dag.

I höstas skickade POSK ut en bilaga i Kyrkans tidning, en tidning som av andra grupper mottogs med stor skepsis och ifrågasättande. Framförallt de som ställer upp på en lista med politisk stämpel kändes sig kränkta och ifrågasatta. Med all rätt – vi ifrågasätter ju varför ett politiskt parti ska vara inne och bestämma i Svenska kyrkan.

Socialdemokraterna mobiliserar allt mer och förbereder sig. De har ett stort valmaskineri och de är duktiga på att samla sina krafter. De utbildar och i december antogs ett kyrkopolitiskt program, beslutat och daterat ”Partistyrelsens kansli 14 december 2020”.

Socialdemokraterna i Göteborg skriver på sin sida:

Socialdemokraterna är som parti verksamma inom Svenska kyrkan och ställer upp i kyrkovalen. Valrörelsen är därför en angelägenhet för hela organisationen, både de som är medlemmar i svenska kyrkan och de som inte är det.

Varför?

Kan någon förklara för mig varför ett kyrkoval är en angelägenhet för de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan? Jag är ju inte särskilt intresserad av att engagera mig i ett val för en lokal frikyrka. Eller en lokal fotbollsförening. Varför ska då medlemmar av socialdemokratiska partiet vara intresserade av att engagera sig i kyrkovalet till Svenska kyrkan?

Jag hänvisar till vad som står i POSKs program:

Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

Partipolitiken i Svenska kyrkan är absurd. Gärna engagerade människor, men inte ett politiskt parti! Socialdemokraterna drev själva frågan om att skilja kyrkan från staten, de skriver i sitt kyrkopolitiska program:  ”Många inom partiet var av den uppfattningen att det demokratiska välfärdssamhälle man ämnade bygga skulle göra kyrkan överflödig. Partiprogrammet slog fast att religionen var en privatsak och att kyrkan med sitt ansvar för skolan omgående borde skiljas från staten.”

Släpp sossarna loss!

Varför får då inte det kyrkliga engagemanget för en socialdemokrat vara en privatsak? Varför måste en socialdemokrat stå på en socialdemokratiskt politisk lista för att kunna engagera sig i Svenska kyrkan? Varför blir socialdemokrater uteslutna ur sitt parti om de vill ställa upp på en annan lokal partipolitisk obunden lista? Jag säger det igen – det är absurt!

Nej vänner, kyrkovalskampanjen är i högsta grad på gång. Valdagen 19 september 2021 hoppas jag att de partipolitiskt obundna listorna vinner valet. Och jag skulle önska att de politiska partierna kan ”släppa loss” sina kandidater och låta den frihet de aktar så högt även gälla möjligheten att ställa upp i kyrkovalet.

Motståndet har gynnat acceptans

För en av socialdemokraternas största anledning att mobilisera så hårt i kyrkovalet är för att mota bort Sverigedemokraterna. Men genom att socialdemokratiska partiet klamrat sig fast i Svenska kyrkan det har de istället berett en grund och ansat vägen för ett parti som står för ett människovärde som inte stämmer överens med mina uppfattningar. Och inte bara gett detta parti acceptans i kyrkan – utan även i samhället och i riksdagen. Och detta har blivit en stor förlust för Svenska kyrkan. På många sätt.

POSK ger inte upp!

Därför är det viktigt att POSK fortsätter sin kamp och sitt jobb för att lyfta kyrkans egna medlemmar. Och vår vision talar för sig själv och lyfter det absolut viktigaste för kyrkan.

POSKs vision är att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

Känn dig inte kränkt

Mats Olofsson, ledarskribent och debattredaktör på Västerbottens-Kuriren (frisinnad liberal) skriver tisdagen 12 januari och ifrågasätter varför tre politiska partier lånar ut sitt namn till kyrkovalet. Han ifrågasätter inte på något sätt de individer som vill ställa upp i kyrkovalet, och som också vill berätta hur de står politiskt, men han ifrågasätter partierna.

Han skriver:

”Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?”

Olofsson slår huvudet på spiken. Han avslutar hela sin krönika med:

”Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?”

Det är precis det här som POSK, i alla år, också har hävdat. De politiska partierna har inte i kyrkovalet att göra. Däremot ska självklart alla engagerade medlemmar som vill ställa upp i kyrkovalet få göra det. Men det allmänpolitiska partiet ska inte vara den sammanhållande länken för det kyrkliga engagemanget.

Det tråkiga är att de engagerade kyrkomedlemmar som ställer upp på partilistor genast känner sig kränkta och ifrågasatta när den här frågan kommer upp.

Men jag säger till er – Gör inte det! Sluta känn dig kränkt! För det är inte dig som person POSK ifrågasätter. Se igenom argumenten istället. Fundera över varför ditt parti ska ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan – men inte i den lokala ishockey-klubben, fotbollsföreningen, Rädda barnen, eller varför inte i den frikyrka som finns i din närhet.

För jag har aldrig hört talas om en socialdemokrat som suttit i en frikyrklig styrelse som socialdemokrat – utan där är man engagerad som medlem och intresserad. Var så även i Svenska kyrkan!

I POSKs program står det:
POSK är den största demokratiska organisationen i Svenska kyrkan för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. (…)Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald

—————
Läs hela Mats Olofssons inlägg här:
https://www.vk.se/2021-01-12/olofsson-varfor-staller-sekulara-partier-upp-i-kyrkovalet

Olofsson: Varför ställer sekulära partier upp i kyrkovalet?
Publicerad i tisdags kl. 19:00

Det är obegripligt att sekulära partier ställer upp i de kyrkliga valen.

Några av de sekulära partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. Det är obegripligt.

I september (19/9) är det kyrkoval (eller val till Svenska kyrkan). Igen – också den kyrkliga mandatperioden är fyra år och nu startar förberedelserna. Listor ska fastställas för de olika nomineringsgrupperna och insändare/debattartiklar dyker upp. På dagens debattsida finns en replik.

Så har kyrkan bestämt att dess interndemokratiska process ska se ut – med val till de tre beslutandenivåerna kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I grova drag i vart fall. Och det är egentligen inte mer med det.

Det är upp till kyrkan och dess medlemmar att bestämma och angår ingen annan – och så ska det självfallet fungera i ett anständigt demokratiskt samhälle 2021. Organisationer och sammanslutningar i civilsamhället sköter sig själva.

Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?

Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag några texter i just detta ämne. Det var upptakten till kyrkovalet 2017. När jag läser igenom dem nu slås jag verkligen av att argumentationen i dem fortfarande håller. I principfrågan har det egentligen inte hänt någonting.

Vid millennieskiftet var det tänkt att staten och kyrkan skulle gå skilda vägar. Riktigt hur det blev – eller är – med den saken kan förstås diskuteras. Dock var viljeinriktningen klar. Men tre sekulära partier (ovan) tycks inte ha dragit någon slutsats av detta för egen del. För dem väntar ytterligare ett kyrkoval – som vanligt.

Partiernas närvaro brukar motiveras av det gäller att slå vakt om folkkyrkan. En rikligt bludderfras, kallade jag det argumentet för fyra år sedan. Som företrädare för nomineringsgruppen Posk skrev i ett inlägg för några dagar sedan är mindre än fem procent av den svenska befolkningen med i ett politiskt parti.

Så den folkliga förankringen kan verkligen ifrågasättas. Också mot bakgrund av att det kyrkliga medlemskapet i just denna blygsamma befolkningsandel förmodligen inte representerar förhållandet i befolkningen som helhet. Därtill: inte mer än en tiondel av kyrkans medlemmar brukar rösta.

Folkkyrkan är en tom fras. I realiteten handlar vaktslåendet om det begreppet mer om att hålla kyrkligt aktiva och engagerade kort. Någon särskild demokratisk hållning är det inte.

Några av partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. I vart fall tvekar de inte att låta några av sina medlemmar göra det och lånar dessa partinamnet för uppgiften.

Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?

Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent
Mats Olofsson mats.olofsson@vk.se