En mycket lycklig ung flicka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 september.

”En mycket lycklig ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid….”

Snabbt och smart vred 16-åriga Greta Thunberg det ironiska vapnet ur den 73-årige manlige presidentens hand. Hon gjorde helt enkelt hans ironi till en presentation av sig själv på sitt twitterkonto. En mycket lycklig ung flicka. Den 73-årige presidenten och den 16-åriga miljöaktivisten har förmodligen rätt olika bilder av vad lycka är. Hur mycket de nu funderar på saken; det har jag ju ingen aning om.

Men när Greta Thunberg gör presidentironin till en presentation av sig själv sätter hon igång mina tankar om lycka. Vad är det att ha ett gott liv?

Är inte det att göra det som man ser som viktigt och meningsfullt? Att vara i ett sammanhang och att påverka. Att betyda nåt och att få använda de resurser och begränsningar man har fått med sig som just den unika människa man är.

Ett sånt liv innehåller förhoppningsvis stunder av glädje och vila, av känslan av att allt är som det ska. Men ett meningsfullt liv rymmer också tårar och vrede, uppgivenhet och kamp. Och vardag med dagligt slit, en så trofast vandring man förmår i den riktning man tror är rätt. Och mitt i det ett glädjeblänk då och då.

Jag är alldeles övertygad om att lycka, i sin schablonvariant, är överskattad. Och att vi är och kan vara mycket lyckligare än vi tror, bara vi ser oss omkring och förstår att uppskatta vad vi har och vad vi har möjlighet att göra.

Visst är hon ett fenomen, Greta Thunberg. Hon är värd att lyftas för sitt rakryggade mod, sitt konsekventa engagemang och sin skärpa. Och genom henne har uppenbarligen så mångas engagemang kunnat komma till uttryck. Hon var den som behövdes just nu. Och när hon använde sin kapacitet och sina begränsningar – och bådadera är helt klart till nytta – då satte hon igång något som låg och väntade på att komma till uttryck.

Sen har det ju visat sig att hon är inte den enda unga flickan som tagit täten när det gäller att värna vår miljö. I Nigeria, i Amazonas, i USA kliver också unga flickor fram som ledargestalter för den oro och den kampvilja som finns för en dräglig och möjlig framtid på jorden. En god effekt av FN:s klimatmöte just nu är väl att dessa unga får mötas och glädjas åt och få stöd av varandra.

Greta Thunberg och de andra unga vet att det är allvar nu. Det är inget de har hittat på själva. Häromdagen kom rapporten från FN:s klimatpanel om att havsytan riskerar att höjas med 120 cm under 2000-talet – den höjdes med 15 cm under förra århundradet. Polarisarna smälter, orkaner och översvämningar ökar och vi måste lyssna på vetenskapen och handla. Det räcker inte med eftertanke, det behövs omvändelse.

Politiker och företag, samhällen, föreningar, kyrkor och enskilda måste agera. Och ju rikare vi är, och dit hör hela vårt samhälle, desto mer måste vi göra. Att 50 procent av alla växthusgaser släpps ut av jordens 10 rikaste procent säger något om vilka som har störst ansvar. Liksom att de 50 procent av jordens befolkning som har minst resurser står för bara 10 procent av utsläppen. Insikten om allvaret för vår planet måste på så många sätt handla om solidaritet och samhällsförändring.

Och den som tycker att Greta Thunberg och hennes kamrater är unga idealister kan leta fram den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatchers tal från 1989. Där varnar hon för vad som händer med vår miljö och säger att människan är både orsaken och möjligheten till förändring. Lite synd att det talet hölls just dagen innan Berlinmuren föll – det hade kanske fått större uppmärksamhet en annan dag!

Men fler än hon har talat om detta både förr och senare. Påven Franciskus var skarp i tonen framför allt mot de rika länderna i sin miljöencyklika 2015. Häromdagen presenterade den svenska ärkebiskopen ett biskopsbrev om klimatet på bokmässan. Det innehåller en dialog mellan vetenskap och tro och har kraftfulla uppmaningar till politiker och individer, till samhälle och kyrka.

En del kommer, likt den 73-årige mannen i Washington, att fortsätta att förakta kampen för livet, unga aktivister och erfarna vetenskapsföreträdare. Dem måste vi gå förbi. Om vi alla som vill en rimlig framtid för jordens människor gör vad vi kan av hela vårt hjärta kommer det att räcka långt. Vi är många och vi blir fler. Och kanske upptäcker vi att det finns väldigt mycket lycka i vår gemensamma kamp.

Lisa Tegby
Präst i Umeå