Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

Varför har så många vänt bort blicken?

Denna krönika publicerades den 23 november 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 24/11). Då den passar så bra in i tiden och vad som händer i och med #vardeljus väljer vi att publicera den redan idag (i vanliga fall brukar bloggen vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar)

Vi människor är bra på att anpassa oss. Vi vänjer oss. Vi tänjer oss. Och tur är väl det. Annars skulle vi inte klara oss. Så vi tar fram vinterjackan när det blir kallt. Vi anpassar oss till nya regler och nya smaker. Och till nya livsomständigheter. Till och med att ha blivit övergiven eller att ha drabbats av sorg eller annat som vi absolut inte ville, vänjer vi oss vid.

Att inte vänja sig kan bli både nedbrytande och destruktivt. Bittra människor som sitter fast i det som borde ha varit annorlunda förstör livet för sig själva och kan bli en tung börda för sin omgivning. Förändring måste få ta tid, men leve vår fantastiska anpassningsförmåga!

Men den har sina mycket farliga baksidor.

Den förfärliga och fantastiska #metoo-kampanjen har satt fingret på anpassningens skuggsida. Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något?

Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Varför har de som i egna eller andras ögon är stora genier bara kunnat ta för sig, förnedra och utnyttja? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?

Det finns många förklaringar förstås. Skammen att ha blivit ett offer. Beroendeställningar och osäkra anställningsförhållanden. Alkoholkulturen. Könsmaktsordningen. Och den där tron på att såna här är dom, sånt här får man finna sig i, sånt här händer väl. Man vänjer sig. Man tänjer sig. Och man håller tyst, vare sig förnedringen har hänt på teatern eller på universitetet, på sjukhuset eller på kontoret, på mötet, i köket eller i kyrkan.

Det är för väl att fördämningen har brustit nu. Att tillvänjningen har blivit uppenbar. Sen är det mycket som återstår. Att vänja sig vid att man har både rätten och plikten att säga ifrån är en ny och arbetsam tillvänjning. Att berätta vad man utsatts för kan kännas som ett plågsamt avklädande. Att bestämt ta bort en oönskad hand eller att inte acceptera sexistiska tillmälen vare sig mot sig själv eller någon annan gör en inte alltid uppskattad och kommer då och då att få en att anses snipig. Men det är det värt.

Vådan av att vänja sig när man inte borde vänja sig. #metoo-lavinen drar även i gång mina tankar på hur vi ständigt vänjer oss vid orätt och elände i världen.

Hur ska vi kunna låta bli att vänja oss vid flyktingläger och vapenhandel, vid barnäktenskap och översvämningar, vid lögnaktiga presidenter och allt det andra? Det rör oss på ett annat sätt än oönskade beröringar på jobbet, men det är minsann också en del av vårt gemensamma liv.

Men det är ju så mycket att man orkar inte och man uthärdar inte. Det är sant. Man orkar inte allt och i nån bemärkelse måste man blunda för en del av världens nöd och inse sin begränsning. Eller kanske inte ändå …

Visserligen kan man inte engagera sig i allting hela tiden. Man måste också vara uppmärksam på faran i att ständigt blunda och förhärda sig. Annars tappar man en del av sin mänskliga värdighet.

Jag kan verkligen inte göra allting. Men tillsammans med andra kan och måste jag vara med och hålla uppe ett opinionstryck för en rättvis och fredlig värld. Jag kan tillsammans med andra påverka och förvänta mig att politiker verkar för frihet, jämlikhet och solidaritet och inte rösta på några andra än de som gör det.

Jag kan stödja organisationer som arbetar för fred och framtid, för mänskliga rättigheter och utbildning. Jag kan lära mig mer om något speciellt område och jag kan samtala och debattera. Politik och påverkan är en del av livet vi har tillsammans.

Och jag kan vägra att acceptera dåliga värderingar i min närmiljö. Jag kan stå upp mot sexism och rasism i min vänkrets och på min arbetsplats. Jag kan visa civilkurage till vardags även när det är obekvämt och kostar på. Har inte #metoo visat att om fler hade gjort det tidigare hade världen, i alla fall i detta avseende, faktiskt sett annorlunda ut?

Lisa Tegby
präst i Umeå

#vardeljus

Idag den 24 november lanserades uppropet #vardeljus som en del av #metoo-kampanjen. På sidan vardeljus.blog har det från 9.01 idag kommit nya berättelser var tionde minut om vad olika kvinnor har utsatts för inom kyrkan. Kampanjen startades för att genom berättelser gemensamt sätta ljus på maktstrukturer som vi vill ska förändras ”och nu är det nog! Tystnaden behöver brytas, skammen behöver placeras där den hör hemma. Den är inte vår att bära!”

Uppropet har skrivits under av 1382 kvinnor som på detta sätt vill visa på att även kyrkan, tyvärr men inte oväntat, också är drabbad. Vill du bidra med din upplevelse kan du göra det antingen genom att fylla i kontaktformuläret eller mejla till vardeljus.svk@gmail.com.

Ärkebiskop Antje, som är en av undertecknarna, skriver i sitt uttalande om uppropet:

”Jag önskar att vi kunde säga att kyrkan är fri från sådana kränkningar. Men jag vet också att så inte är fallet. Uppropet #Vardeljus talar ett tydligt språk. Några av händelserna som berättas har varit föremål för juridiska och kyrkorättsliga processer, andra har levt i tystnaden, tills nu.

Dessa berättelser måste få höras. Jag har undertecknat uppropet och jag känner vrede över de strukturer som tillåter att sådant fortfarande sker. Samtidigt har jag som ärkebiskop ett ansvar för att vi reagerar och förändrar.”

Även stift, pastorat och församlingar har varit snabba med att lyfta detta på de sätt som de kan, och det är jättebra. För oss som är förtroendevalda och sitter i kyrkoråd eller liknande instanser kan följderna av detta upprop bli väldigt påtagliga då vi är arbetsgivare och måste kanske vara med och fatta jobbiga men nödvändiga beslut utifrån saker som nu lyfts till ytan. Då måste vi komma ihåg att det är viktigt att det är den utsatta som vi lyssnar till, tror på och hjälper att placera skulden där den hör hemma – det är aldrig den utsattas fel!

Det här är stort. Det är jobbigt, men samtidigt nödvändigt att även Svenska kyrkan nu blir en så påtaglig del av #metoo. Vi måste alla rannsaka oss själva och inse att detta är ett strukturellt problem som även drabbar Svenska kyrkan, hur mycket vi än hoppas att så inte vore fallet.

Musikkommitté väntas få brett stöd

Behandlingen av kyrkohandboken i kyrkomötet tog en oväntad vändning under tisdagens debatt. Då fick ett förslag från Torvald Johansson, POSK, om att tillsätta en kommitté av sakkunniga musiker och teologer stöd av gruppledarna för S, C och BA. 

Kommitténs uppdrag är att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Dels handlar det om Gudstjänstmusik A, som ju har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv. Dels omfattar uppdraget även att självständigt och efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta kompletterande musik till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik A-C. Musik önskas från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton och från våra systerkyrkor utanför Europa.

– Jag är mycket glad över att vi fått ett så brett stöd för ett fortsatt arbete med musiken till handboken, säger Hans-Olof Andrén, gruppledare för POSK i kyrkomötet. Genom den nya regleringen, när ny musik får användas utan att den fastställs i kyrkomötet, kan resultaten från kommitténs arbete fortlöpande tas i bruk i gudstjänsten.

– Detta stöd gör också att vi i POSK på torsdag kommer att rösta för att både text och musik i handboken antas av kyrkomötet, förstås med de förbättringar som tillkommit under utskottsbehandlingen bl a till följd av våra och andras motioner. Vi tror att det är viktigt att en ny handbok antas med brett stöd.

Kyrkohandboken –
lång debatt i kyrkomötet

På kyrkomötet pågick under gårdagen debatten kring nya kyrkohandboken från förmiddagen till sena kvällen. Det var stundtals väldigt många teologiska begrepp som bollades fram och tillbaka i inläggen och som för en ej utbildad teolog som mig kändes svåra att hänga med i. Men samtidigt var det väldigt lärorik. Det märktes att det var en fråga som engagerade då många var uppe och talade. Några dök upp vid varje diskussionsblock och uttryckte starka uttryck mot kyrkohandboksförslaget, de kom framförallt från SD och Frimodig kyrka. Så här skriver Kyrkans tidning om debatten.

POSK har under lång tid varit kritisk till framförallt arbetet kring musiken och hade inför dagen lagt ett yrkande om återremiss på musikdelen. Återremiss innebär alltså att beslutet kring denna del av handboken inte skulle tas på torsdag, utan istället lyftas ur och arbetas vidare kring. Under gårdagen hände dock saker som gjorde att POSK drog tillbaka sitt yrkande och istället kom med ett särskilt yrkande som innebär att kyrkohandboken tas i sin helhet men att arbetet med musiken fortsätter ändå. Detta yrkande ställer sig alla de stora nomineringsgrupperna sig bakom vilket gör att det har majoriteten bakom sig på torsdag när beslut ska fattas.
Så här skriver Kyrkans tidning om den vändningen.

Vill du titta på och höra hur debatten lät kring detta besked så hittar du det på Svenska kyrkans webbTV där du hittar en länk som heter 2017-11-21 (19:00-22:45) under rubriken 21 november. När du väl fått igång den sändningen så går det att hoppa fram till ärende 12, block J: Återremiss av kyrkohandboksförslaget genom att klicka på den rutan.

Bloggen har all anledning att återkomma till detta!

 

(Obeservera att bilden är från 2016, Ola Isaksson var inte närvarande vid årets kyrkomöte)

Globala målen för hållbar utveckling

logotype för Globala målen för hållbar utveckling

Just nu pågår Kyrkornas globala vecka, vilket jag uppmärksammat i bloggen tidigare. Årets tema följer Agenda 2030 där världens ledare har samlats kring 17 globala mål för att när dessa uppnås 2030 så leder det till; Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter i världen. Att lösa klimatkrisen. Att främja fred och rättvisa.

 

Svenska kyrkan arbetar självklart på det sätt som hon kan med detta.

 

Agenda 2030

Senaste åren har ungefär en miljon människor lyfts ur fattigdom varje vecka. Det bevisar att förändring är möjlig! Nu vill vi lägga i en högre växel för att nå målet – jämlika, ekologiskt hållbara och fredliga samhällen! #globalaveckan

Publicerat av Svenska kyrkans internationella arbete den 21 november 2017

 

Svenska kyrkans webb finns alla 17 målen uppräknade och det är lätt att hitta vad Svenska kyrkan och Svenska kyrkans internationella arbete gör för att bidra till att uppnå målen. Det är en intressant läsning (som nog kräver lite större fokus än att samtidigt följa kyrkomötet!) och glädjande att se att det är så mycket arbete som görs. Som filmen ovan trycker på så måste vi alla hjälpa till och ju fler som arbetar för Agenda 2030 desto lättare uppnås målen.

Debatt om ensamkommande barn och unga

Såhär på barnkonventionens dag, vad passade då bättre att debattera än Gunvor Torstenssons (POSK) m.fl. motion om Behandling av ensamkommande flyktingbarn. Det var en fråga som engagerade flest antal debattörer under förmiddagens pass och det kom några bifall på motionen i sin helhet.

Gunvor var lite försiktig och valde att yrka bifall på Kyrkolivsutskottets förslag att anta de två första punkterna men att avslå den sista punkten. Hon har tagit till sig av utskottets tankar och utlåtande och håller med kritiken till den tredje punkten och valde därför att följa utskottets förslag till beslut.

Manilla Bergström var aktiv i debatten med inlägg och några replikskiften. Hon yrkade på bifall på motionen i sin helhet med ett tillägg i tredje punkten; ”och unga”, så att den punkten får lydelsen:
” Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmana Sveriges regering och Migrationsverket att stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och ungdomar med starka asylskäl.” Hon höll ett engagerat och gripande anförande där hon uppmanade oss att lyssna, trots att hon tyckte att i den bästa av världar skulle hon inte behöva stå i talarstolen just nu!

Dag Sandahl (FK) tyckte att frågan var komplicerad och ville inte yrka på något, men ansåg väl i viss mån att detta inte var en fråga för kyrkomötet. Han berättade att han varit i kontakt med någon i Kabul som hävdade att det varje vecka landar flyg fyllda med turister i Kabul, så han tyckte att situationen i Kabul kan ju inte vara så allvarlig om folk åker dit på semester. Ett uttalande som fick ärkebiskop Antje att gå upp som sista talare och komma med ett faktatillägg med en namngiven och trovärdig källa att situationen är allvarlig i Kabul och Afghanistan. Dag var även uppe vid ett flertal tillfällen i replik där han återkom till frågans svårighet och att det finns en moralisk aspekt i frågan.

Birgitta Lindén (S) yrkade bifall på motionen i sin helhet och Wanja Lundby-Wedin (S) yrkade bifall på punkt ett och tre, men att punkt två skulle anses besvarad. Jag kan tycka att det ytterligare visar på Socialdemokraternas splittring i frågan och samtidigt skönt att höra att det finns viktiga personer inom S som har denna syn i frågan.

Ytterligare bifall till motionen i sin helhet (med Manillas tillägg) kom från Anki Erdmann (ViSK), hon påpekade även att hela gruppen ställer sig bakom detta bifall. Hon ansåg att denna frågan var den viktigaste frågan för årets kyrkomöte.

Evelina Johansson (FK) talade om att kyrkomötet och Svenska kyrkan inte ska öka på polariseringen och vill inte sätta sig i ”fiendeskap” till migrationsverket. Hon kom även med nytt påfund, cirkulärpolitiska partier, vilket fick Wanja Lundby-Wedin att begära replik. Jag tror mig förstå vad Evelina försökte sig på att hävda med detta men i just den här frågan där Wanja så tydligt står för något annat än sina partikamrater i regeringen blev kanske inte utfallet vad jag tänker mig att hon ville hävda. Även Manilla och Gunvor begärde replik på Evelinas anförande där de båda tog upp det eventuella fiendeskapet till migrationsverket vilket de båda hävdade inte alls var fallet. Manilla lyfte att hon är för något, inte emot!

Biskop Fredrik Modeus höll ett anförande där han med emfas hävdade att detta verkligen var en fråga för kyrkomötet och Svenska kyrkan. Vilket vi såhär på barnkonventionens födelsedag märkte då bland annat Katarina kyrka ringde i kyrkklockorna strax efter debatten var avslutad i plenum för att låta de unga ensamkommande stanna i Sverige.

Motionssvar från De Ungas Kyrkomöte

Till årets kyrkomöte har De Ungas Kyrkomöte besvarat 21 motioner varav 4 av dem i ett samlat svar då de rör samma fråga. Frågorna rör allt från idealitet på förtroendeposter till utveckling av kunskapsappar. Då det inkommit flera motioner rörande (eventuellt) byte av valsystem så besvaras fyra av dem med ett gemensamt förslag till beslut.

De Ungas Kyrkomöte verkar finna POSKs motioner intressanta då sju av de besvarade motionerna har minst en POSKare skrivit under. Frimodig kyrka har fått förhållandevis få motioner uppmärksammade med sina fyra besvarade motioner men de har lämnat in flest motioner till kyrkomötet med sina 40. Övriga gruppers motioner som De Ungas Kyrkomöte har tittat på är SD, MPSK, ViSK, BA, grupplösa och C och S som medmotionärer.

När jag nu tar upp motionssvaren så tar jag upp dem utifrån utskotten som haft hand om motionerna och när debatten tas i plenum så att det underlättar att kunna följa frågan under kyrkomötet.

Kyrkolivsutskottet

Debatteras under måndag 20/11 från 10:20

De Ungas Kyrkomöte har tagit upp Niklas Grahns (POSK) motion om Könsfördelningen i Svenska kyrkan. De ställer sig både positiv och negativ till motionen.  De ser positiv på första att satsen och vill gärna se en kartläggning av könsfördelningen i Svenska kyrkan då de ser det som att det ger en kunskap om hur Svenska kyrkan ska uppnå en större mångfald. Den andra att-satsen ser de lite mer problem med och istället för att uppnå en jämn könsfördelning skulle de hellre lägga fokus på att nå fler människor. Trots detta skulle De Ungas Kyrkomöte se att motionen bifölls för de tycker att motionen i sin helhet är bra.

Nästa motion som De Ungas Kyrkomöte behandlat är Gunvor Torstensson (POSK) m.fl. motion om Behandling av ensamkommande barn. Här känner ombuden på De Ungas Kyrkomöte starkt med motionärerna för de utsatta flyktingarna och delar synen på problematiken hur de ensamkommande barnen blir behandlade. Att Svenska kyrkan tar tydlig ställning i frågan tycker De Ungas Kyrkomöte är bra och vill att kyrkomötet ska bifalla de två första att-satserna. Men de finner den andra att-satsen felskriven och vill därför inte önska bifall på den, om den inte skrivs om.

Ytterligare motioner som De Ungas Kyrkomöte tagit upp som faller under Kyrkolivsutskottet är Anders Ahls (SD) motion om Skolavslutningar i kyrkan. De Ungas Kyrkomöte problematiserar motionen med ett långt svar och vill bara se bifall på första att-satsen som handlar om att undersöka hur vanligt det är att skolorna inte har kyrkliga avslutningar.

Julia Kronlids (SD) motion om Söndagsskolematerial tycker De Ungas Kyrkomöte har en bra andemening men vill ändå se ett avslag på motionen då de tycker att det redan finns mycket material till söndagsskola och ser det problematiskt att kyrkomötet ska detaljstyra församlingarnas arbete och verksamhet.

Axel W Karlsson (-) motionerar om Pride-rörelsen och här vill De Ungas Kyrkomöte se ett avslag på motionen i sin helhet då den strider mot vår värdegrund som kyrka.

Sista motionen under Kyrkolivsutskottet (som jag tar upp) från De Ungas Kyrkomöte är Ann-Christine From Utterstedt (SD) motion om Kunskapsapp/spel för barn och unga. De Ungas Kyrkomöte finner motionen besvarad då det redan finns en applikation som motionären efterfrågar och de anser att det är onödigt att lägga ytterligare resurser på något sådant.

Tillsyn- och uppdragsutskottet

Debatteras under måndag 20/11 från 15:20

Även här kommer en motion från Niklas Grahn (POSK) nu gällande ABC för kyrkans undervisning och De Ungas Kyrkomöte finner motionen lite svårtolkad. De har valt att se den utifrån konfirmandundervisning och vill se att motionen avslås i sin helhet. Istället skulle de vilja att att-satserna skulle lyda:
att kyrkostyrelsen ska ta fram en kursplan för Svenska kyrkans konfirmandarbete.
att kursplanen utformas i samråd med erfarna församlingsarbetare, teologer, unga i Svenska kyrkan och biskopsmötet.

Kyrkorättsutskottet

Debatteras under måndag 20/11 från 19:20

Bertil Murray (FK) och Leif Nordlander (FK) har inkommit med en motion om Arvoden för kyrkligt förtroendevalda och här är De Ungas Kyrkomöte främst positiva även om de kommer med ett eget förslag till beslut där de ser att de förtrodendevalda kan välja mellan ersättning av förlorad arbetsinkomst eller arvodering. Personligen gillar jag verkligen den lösningen, för självklart ska en kunna få ersättning för förlorad arbetsinkomst samtidigt som det inte kan begäras av alla och då kan arvodering vara bra för de som till exempel studerar.

Ekonomi- och egendomsutskottet

Debatteras under måndag 20/11 från 20:40

Här finner vi Mats Hagelins (BA) motion om Golv och tak för kyrkoavgiften och här tar De Ungas Kyrkomöte upp att frågan varit uppe i kyrkomötet vid ett flertal tillfällen tidigare utan att någon lösning stått att finna. De vill att kyrkomötet ska avslå motionen i sin helhet. Men samtidigt vill de skicka med tanken till kyrkomötet att borde finnas en möjlighet att reglera kyrkoavgiften nationellt samt att se till att öka kunskapen om hur Svenska kyrkans tillgångar används då de anser att den kunskapen idag är bristfällig. En syn jag delar med De Ungas Kyrkomöte.

Ekumenikutskottet

Debatteras under måndag 20/11 från 21:40

Sofia Särdquist (POSK) m.fl. har skrivit under motionen Implementera de fem ekumeniska imperativen och De Ungas Kyrkomöte ställer sig positiva till motionen och önskar se bifall på motionen i sin helhet. De föreslår att detta arbete har ett församlingsfokus då mötet mellan människor sker i församlingarna. De Ungas Kyrkomöte anser att fokuset bör ligga på ”vi” och poängterar att all ekumenik är viktig, inte bara den mellan katoliker och lutheraner.

Sent måndagkväll kanske även Ylva Wahlström Ödmanns (MPSK) motion om Strategi för kyrkans internationella arbete kommer upp till debatt. Denna motion föreslår De ungas Kyrkomöte att avslå då de inte tycker att kyrkomötet bör värdera projekt eller lyfta ett specifikt ämne över något annat inom Svenska kyrkans internationella arbete.

Bertil Murray (FK) motion om Ekumenisk gest i anslutning till reformationsåret skapar många frågetecken och tankar hos De Ungas Kyrkomöte och tycker att frågan bör utredas ordentligt först innan det går att besluta något i frågan och de hänvisar istället till motionen ovan om de fem ekumeniska imperativen.

Gudstjänstutskottet

Debatteras på tisdag 21/11 från 10:30

De flesta motionerna till årets kyrkomöte rör kyrkohandboken och De Ungas Kyrkomöte  behandlar en av dem; Jerker Schmidt (-) och Niklas Larsson (C) motion Låt David och Jonatan vara med vid vigselgudstjänst. De problematiserar att texten som motionärerna lägger fram som förslag till bibeltext att läsa vid en vigselgudstjänst är tagen ur sitt sammanhang, men då detta är förekommande vid andra sammanhang så önskar de ändå så motionen bifallen.

Organisationsutskottet

Debatteras på onsdag 22/11 från 14:00

Här har De Ungas Kyrkomöte tagit fyra motioner i ett, det gäller Berth Löndahl (FK) och Leif Nordlander (FK) Utredning av indirekta val, Dan Sarkar (FK) Svenska kyrkans demokrati, Hans-Olof Andrén (POSK) m.fl. Utred indirekta val och Nils Gårder (POSK) Utred Svenska kyrkans val. De Ungas Kyrkomöte lyfter att Svenska kyrkans unga arbete med att se över och förändra årsmötesformerna och rekommenderar att även Svenska kyrkan genomgår en liknande process. De påpekar även att om en sådan utredning ska göras så måste barn och ungas perspektiv viktiga. Om ett nytt valsystem införs får detta inte innebära att barn och ungas inflytande minskar. De Ungas Kyrkomöte vill se avslag på alla fyra motionerna och föreslår istället att Kyrkomötet beslutar om följande istället:
att uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda hur val i kyrkoordningen kan utformas istället för nuvarande system med remiss till församlingar och stift samt barnkonsekvensanalys av nuvarande valsystem och möjliga alternativ till dagens valsystem.

Som ni nu märkt så har jag inte tagit med alla 21 motioner, utan bara ett urval av dessa vill du läsa alla motionssvaren så hittar du dem här, De Ungas Kyrkomöte 2017

Det slutliga svaret

Helgkrönika från Göteborgsposten publicerad den 11 november 2017.

När jag var barn var jag nog väldigt frågvis och väntade mig svar på allt, så som barn gör. Mina föräldrar hade tålamod att försöka komma med svar på alla mina frågor och följdfrågor. Och vid det här laget vet jag ju själv hur det är att svara på ett barns alla varför då, som följs av ett nytt varför då och så vidare. Jag skulle tro att mina frågor som barn ofta handlade om livet, om Gud, om tro och om mig själv och min plats på jorden. För jag minns att mina föräldrars svar till slut blev: för att Gud ville det!

För att Gud ville det är väl många gånger det slutliga svaret på stora frågor och ett svar som det inte lönar sig att ställa följdfrågor på. Åtminstone inte till en annan människa. Inte ens ett barns mamma eller pappa vet ju det som Gud vet. För att Gud vill kan dels vara svaret som stänger frågeleken där och då och dels kan det svaret betyda att resten av frågorna istället får adresseras direkt till Gud. Och vad vill Gud, då? Guds intention är kärlek. Så till sist är väl Guds kärlek svaret?

För att Gud älskar! Det är ett svar som även jag gärna ger ett frågvist barn, eller en frågvis konfirmand, eller en vuxen som söker svar. Inte för att jag vill avsluta frågeleken utan just för att jag tror att svaret öppnar för ännu vidare teologiska funderingar och för ännu fler frågor. Att Guds avsikt och drivkraft är kärlek går att läsa i den sammanfattande bibelvers, Joh.3:16, som kallas Lilla Bibeln: Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Den meningen väcker följdfrågor och intentionen är klart och tydligt kärlek.  Sonen, frälsaren kom för att rädda oss människor, för att Gud älskar oss. Och Gud vill inte att någon enda ska gå under, så står det också i Bibeln. Gud vill omfamna oss alla så att alla räddas från det som är ont i världen.

Den vers som följer på Lilla Bibeln kan inte lika många av oss utantill men den är lika viktig: Ty Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Varför? Jo, för att Gud vill det, för att Gud vill oss väl, för att Gud älskar oss. Det handlar egentligen om frälsning. Att frälsa är att rädda, skydda och befria någon. Tänk dig hur en fjättrad fånge eller en utsatt slav hade ett halsjärn, en tung skavande järnring med en kätting runt halsen. Tänk dig känslan av att frihalsas, frälsas, när järnringen lyfts av från halsen. Räddad och befriad! En fantastisk känsla. För att Gud vill det! Ett enkelt svar och samtidigt en alldeles hänförande tanke.

Frälsningen kommer ifrån Gud och Guds avsikt med den är kärlek. Guds mål med frälsningen är också kärlek. Att Gud räddar och befriar oss människor för att Gud älskar oss. För att Gud vill det, för att Gud älskar dig. Och den kärleken, befrielsen och räddningen finns där från början, innan vi ens har ställt frågorna.

Manilla Bergström
Präst, Göteborg

Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.