Känn dig inte kränkt

Mats Olofsson, ledarskribent och debattredaktör på Västerbottens-Kuriren (frisinnad liberal) skriver tisdagen 12 januari och ifrågasätter varför tre politiska partier lånar ut sitt namn till kyrkovalet. Han ifrågasätter inte på något sätt de individer som vill ställa upp i kyrkovalet, och som också vill berätta hur de står politiskt, men han ifrågasätter partierna.

Han skriver:

”Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?”

Olofsson slår huvudet på spiken. Han avslutar hela sin krönika med:

”Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?”

Det är precis det här som POSK, i alla år, också har hävdat. De politiska partierna har inte i kyrkovalet att göra. Däremot ska självklart alla engagerade medlemmar som vill ställa upp i kyrkovalet få göra det. Men det allmänpolitiska partiet ska inte vara den sammanhållande länken för det kyrkliga engagemanget.

Det tråkiga är att de engagerade kyrkomedlemmar som ställer upp på partilistor genast känner sig kränkta och ifrågasatta när den här frågan kommer upp.

Men jag säger till er – Gör inte det! Sluta känn dig kränkt! För det är inte dig som person POSK ifrågasätter. Se igenom argumenten istället. Fundera över varför ditt parti ska ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan – men inte i den lokala ishockey-klubben, fotbollsföreningen, Rädda barnen, eller varför inte i den frikyrka som finns i din närhet.

För jag har aldrig hört talas om en socialdemokrat som suttit i en frikyrklig styrelse som socialdemokrat – utan där är man engagerad som medlem och intresserad. Var så även i Svenska kyrkan!

I POSKs program står det:
POSK är den största demokratiska organisationen i Svenska kyrkan för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. (…)Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald

—————
Läs hela Mats Olofssons inlägg här:
https://www.vk.se/2021-01-12/olofsson-varfor-staller-sekulara-partier-upp-i-kyrkovalet

Olofsson: Varför ställer sekulära partier upp i kyrkovalet?
Publicerad i tisdags kl. 19:00

Det är obegripligt att sekulära partier ställer upp i de kyrkliga valen.

Några av de sekulära partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. Det är obegripligt.

I september (19/9) är det kyrkoval (eller val till Svenska kyrkan). Igen – också den kyrkliga mandatperioden är fyra år och nu startar förberedelserna. Listor ska fastställas för de olika nomineringsgrupperna och insändare/debattartiklar dyker upp. På dagens debattsida finns en replik.

Så har kyrkan bestämt att dess interndemokratiska process ska se ut – med val till de tre beslutandenivåerna kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I grova drag i vart fall. Och det är egentligen inte mer med det.

Det är upp till kyrkan och dess medlemmar att bestämma och angår ingen annan – och så ska det självfallet fungera i ett anständigt demokratiskt samhälle 2021. Organisationer och sammanslutningar i civilsamhället sköter sig själva.

Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?

Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag några texter i just detta ämne. Det var upptakten till kyrkovalet 2017. När jag läser igenom dem nu slås jag verkligen av att argumentationen i dem fortfarande håller. I principfrågan har det egentligen inte hänt någonting.

Vid millennieskiftet var det tänkt att staten och kyrkan skulle gå skilda vägar. Riktigt hur det blev – eller är – med den saken kan förstås diskuteras. Dock var viljeinriktningen klar. Men tre sekulära partier (ovan) tycks inte ha dragit någon slutsats av detta för egen del. För dem väntar ytterligare ett kyrkoval – som vanligt.

Partiernas närvaro brukar motiveras av det gäller att slå vakt om folkkyrkan. En rikligt bludderfras, kallade jag det argumentet för fyra år sedan. Som företrädare för nomineringsgruppen Posk skrev i ett inlägg för några dagar sedan är mindre än fem procent av den svenska befolkningen med i ett politiskt parti.

Så den folkliga förankringen kan verkligen ifrågasättas. Också mot bakgrund av att det kyrkliga medlemskapet i just denna blygsamma befolkningsandel förmodligen inte representerar förhållandet i befolkningen som helhet. Därtill: inte mer än en tiondel av kyrkans medlemmar brukar rösta.

Folkkyrkan är en tom fras. I realiteten handlar vaktslåendet om det begreppet mer om att hålla kyrkligt aktiva och engagerade kort. Någon särskild demokratisk hållning är det inte.

Några av partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. I vart fall tvekar de inte att låta några av sina medlemmar göra det och lånar dessa partinamnet för uppgiften.

Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?

Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent
Mats Olofsson mats.olofsson@vk.se

Årets kyrkomöte inte värt kallas kyrkomöte

I en insändare som varit publicerad på Hela Gotland och införd i Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar skriver Inger Harlevi som är ledamot i kyrkomötet från Visby stift om årets kyrkomöte.

Årets Kyrkomöte förtjänar inte att benämnas Kyrkomöte. 251 ledamöter reduceras till 44; 44 ledamöter som kommer att mötas digitalt. Därmed så försvinner möjligheterna till överläggningar i fikapauser och under måltider. Det är en råsop mot den öppna demokratin att göra på det här sättet. POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan) ville att årets Kyrkomöte på grund av Coronapandemin skulle ställas in. Tyvärr fick vi inte tillräckligt stöd för det; inte minst de politiska partierna var motståndare.

Det är än mer häpnadsväckande att kyrkostyrelsen till ett så rumphugget kyrkomöte inte begränsar sina förslag. Flera större utredningar föreslås. Hos POSK-ledamöterna har förslaget om en ny stiftsutredning väckt stor irritation och har resulterat i en motion.

POSK-gruppen i kyrkomötet har arbetat intensivt under sommaren. Det har resulterat i fyra motioner. Jag är med på två av dem. Först och främst den om att påbörja en ny stor stiftsutredning. Det förefaller att det här är en hastigt påkommen idé: när kyrkostyrelsens arbetsutskott mötte stiftspresidierna fanns inte frågan med. Och det är väl inte en kvalificerad gissning att Visby stift i så fall än en gång skulle leva farligt. POSK-ledamöter från samtliga stift finns med som undertecknare. Stiften utgör en gemenskap för församlingarna och en brygga till nationell nivå. Stiften spelar en stor roll för det kyrkliga kulturarvet. Stiftens uppgift i relation till såväl församlingar som nationell nivå kan däremot behöva belysas och förtydligas.

Den andra motionen som jag är med på handlar om kyrkans kapitalavkastning. Den är ansenlig. Vi POSK:are anser att det kapitalet ska användas för att stärka kyrkans roll i samhället efter pandemin, när vi vet att behoven är stora. Vi anser också att det ska finnas en långsiktig strategi för användandet av kapitalavkastningen.

Kyrkostyrelsen vill också centralisera ett antal funktioner. För mig tyder det på en strävan mot att försöka etablera ”kyrkans huvudkontor”, vilket är helt befängt. Svenska Kyrkans grund vilar på församlingen som självstyrande enhet. Dess verksamhet bygger på församlingens nära relation till medlemmarna. Det är på den nivån vi är kyrka i dagens samhälle i vår tid. Ingenting annat.

Jag kommer att med stort engagemang delta på POSKs gruppmöten under kyrkomötet för att i alla fall på det sättet kunna vara med och påverka. Det är så lång mitt mandat som ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ sträcker sig nu.

Inger Harlevi
Ledamot i kyrkomötet för POSK

Vi behöver stanna upp och se på oss själva

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 3 juli. 

”Titta titta här, titta titta där, titta titta får ni se….”

När jag var barn lyssnade jag på all möjlig musik. Bland annat gillade jag att lyssna på Owe Thörnqvist och de fyndiga texterna han sjöng finns kvar i bakhuvudet ännu. Jag minns den där Titta titta-låten som börjar lite undervisande men som sedan går över i en retsam ton där skolbarnen börjar peka finger och skylla ifrån sig. Humor och allvar i en salig blandning.

Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Ibland ser vi ner på varann eller är fullt upptagna med att syna alla andra i sömmarna. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen. Det är ett väldigt mänskligt beteende och något som vi alla gör. Men vi behöver ju stanna upp och se på oss själva också, inte bara se oss omkring och bedöma varandra. Även Jesus utmanade lärjungarna med frågan om varför de tittade så noga efter flisan i sin broders öga när de inte ens såg klart, då deras blick grumlades av något mycket större än en liten flisa. Hur vi än tittar och tittar så ser vi inte – för vi är inte överseende.

Vi granskar, ivrigt och ettrigt men utan tålamod, utan att backa för att få perspektiv. En konstnär som målar en tavla vid sitt staffli kisar lite, lägger huvudet på sned, går närmre för att rätta till en detalj i ljuset men backar också ett par steg för att se helheten och betraktar motivet lite på håll för att få rätt perspektiv. Och så där håller konstnären på, ett mästerverk är sällan ett hastverk, det tar tid och det kräver tålamod.

Men vi är snabba och otåliga, vi kanske inte alls vill illa men vi trillar så lätt dit. När vi är ute efter att värdera andra så blir det lätt att vi nedvärderar. Vi är så måna om att jämföra och plötsligt rankar och rangordnar vi trots att vi vet att olika också kan vara bra. Och vips så är vi igång och bedömer, dömer och fördömer, kritiserar och kategoriserar, jämför och sätter etiketter, pekar ut och skyller ifrån oss i stället för att stanna upp och se på rätt sätt. Vi har inte alltid det tålamod som vi skulle behöva ha med varandra. Men allra minst tålamod har vi nog med oss själva och vårt eget.

Jesus stannar upp och hjälper oss att ställa frågan: Varför gör vi så här, varför är det viktigare att leta fel än att vilja se klart?

Jag tror att han vill få oss att se allt det som är rätt i stället för att fastna i detaljerna. Jag tror att jag behöver höra, om och om igen, att det finns många olika rätt och inte bara ett enda rätt och att resten är fel. Det beror på hur man ser det. Vi behöver ljus i bilden så att vi ser nyanserna och inte bara tror att det är svart eller vitt eller en suddig bild i gråskala. Och kanske inser vi att den konstnär som målar den bild som du och jag är en del av, betraktar oss med en varm blick som ser alla färger och nyanser. Det är en kärleksfull blick. Med ögon som verkligen ser, med en blick full av tålamod, nåd och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Varje människa är en berättelse

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Vi bärs av varandras händer

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Julen som sånger, hopp och motstånd

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

De små handlingarna är också viktiga

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Det är klart att de har rätt, de som säger att vegetarisk mat på en förskola inte kommer att förändra världen. Eller att det inte blir någon revolution i resandet för att en klimataktivist tar båt i stället för flyg över Atlanten. Att plastsortering eller att ta cykeln i stället för bilen och att gå på secondhandmarknader inte ändrar på vårt samhälle.

På ett sätt har de alldeles rätt. Små enstaka handlingar ändrar inte världen. De är just små och enstaka.

Ändå är de viktiga.

Somliga tycks ha lätt att förakta dem som i sitt eget liv vill ta konsekvenserna av vad de vet om det som hotar vår tillvaro. Föraktet kan handla om just det konsekventa och principfasta. Kan hon aldrig äta en korvbit och måste hon läsa på varenda etikett? Föraktet kan också gälla den som inte är helt konsekvent men gör vad den kan för miljön eller fattigdomsbekämpningen eller vad det nu kan vara. Jaså, nu flyger han! Där ser man vad hans principer var värda! I båda fallen tar man sig rätten att ställa sig vid sidan om och tycka. Och förakta.

Förakt är inte konstruktivt. Inte sällan är det ett sätt att slippa bry sig och ta ansvar. Ibland handlar det om okunskap, en bristande insikt om att världen behöver förändras och att det faktiskt finns medel att göra det.

Världens stora frågor måste lösas med politiska och ekonomiska styrmedel. Det vet nog även aktivisten i båten på Atlanten eller den som cyklar till secondhandbutiken. Politiker måste ta till sig vad vetenskap och erfarenhet förmedlar om klimatets förändring, företagsledare måste inse vilka regimer deras företag stöder och vad det gör med människors liv. Men politiker, företagsledare och andra makthavare är inte bara några långt därborta och däruppe. De styr oss men de är också påverkbara.

De små handlingarna är viktiga. De är viktiga för att de gör en liten förändring i världen. Men också för att de hjälper till att hålla uppmärksamheten på tillvarons stora frågor. Varje paket fairtrade-kaffe påminner om människors arbetsvillkor. Varenda cykeltur kan säga något om luften i New Delhi. Varje språkkafé är ett uttryck för hur mycket vi har att lära av varandra.

De små handlingarna påminner oss också om att vi alla, eller våra barnbarn, kommer att bli tvungna att förändra våra liv på grund av folkvandringar och klimatförändringar. Det är vad vetenskapen pekar på. Det kanske inte blir förändringar till det sämre. Men det blir annorlunda.

De små handlingarna är också ett rop. De är utropstecken som säger att vi vill ha ett bättre, rättvisare och renare samhälle. Politiker brukar vara känsliga för utropstecken, särskilt när de är många.

Och inte minst. Är inte de små handlingarna ett sätt att bevara vår mänskliga värdighet? Genom att se sanningen i vitögat, göra vad man tror är rätt och rättvist blir man mer människa?

Att göra vad man kan utan att förakta andra, är inte det att bidra till att göra det mänskliga livet ännu mer mänskligt?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

 

En mycket lycklig ung flicka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 september.

”En mycket lycklig ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid….”

Snabbt och smart vred 16-åriga Greta Thunberg det ironiska vapnet ur den 73-årige manlige presidentens hand. Hon gjorde helt enkelt hans ironi till en presentation av sig själv på sitt twitterkonto. En mycket lycklig ung flicka. Den 73-årige presidenten och den 16-åriga miljöaktivisten har förmodligen rätt olika bilder av vad lycka är. Hur mycket de nu funderar på saken; det har jag ju ingen aning om.

Men när Greta Thunberg gör presidentironin till en presentation av sig själv sätter hon igång mina tankar om lycka. Vad är det att ha ett gott liv?

Är inte det att göra det som man ser som viktigt och meningsfullt? Att vara i ett sammanhang och att påverka. Att betyda nåt och att få använda de resurser och begränsningar man har fått med sig som just den unika människa man är.

Ett sånt liv innehåller förhoppningsvis stunder av glädje och vila, av känslan av att allt är som det ska. Men ett meningsfullt liv rymmer också tårar och vrede, uppgivenhet och kamp. Och vardag med dagligt slit, en så trofast vandring man förmår i den riktning man tror är rätt. Och mitt i det ett glädjeblänk då och då.

Jag är alldeles övertygad om att lycka, i sin schablonvariant, är överskattad. Och att vi är och kan vara mycket lyckligare än vi tror, bara vi ser oss omkring och förstår att uppskatta vad vi har och vad vi har möjlighet att göra.

Visst är hon ett fenomen, Greta Thunberg. Hon är värd att lyftas för sitt rakryggade mod, sitt konsekventa engagemang och sin skärpa. Och genom henne har uppenbarligen så mångas engagemang kunnat komma till uttryck. Hon var den som behövdes just nu. Och när hon använde sin kapacitet och sina begränsningar – och bådadera är helt klart till nytta – då satte hon igång något som låg och väntade på att komma till uttryck.

Sen har det ju visat sig att hon är inte den enda unga flickan som tagit täten när det gäller att värna vår miljö. I Nigeria, i Amazonas, i USA kliver också unga flickor fram som ledargestalter för den oro och den kampvilja som finns för en dräglig och möjlig framtid på jorden. En god effekt av FN:s klimatmöte just nu är väl att dessa unga får mötas och glädjas åt och få stöd av varandra.

Greta Thunberg och de andra unga vet att det är allvar nu. Det är inget de har hittat på själva. Häromdagen kom rapporten från FN:s klimatpanel om att havsytan riskerar att höjas med 120 cm under 2000-talet – den höjdes med 15 cm under förra århundradet. Polarisarna smälter, orkaner och översvämningar ökar och vi måste lyssna på vetenskapen och handla. Det räcker inte med eftertanke, det behövs omvändelse.

Politiker och företag, samhällen, föreningar, kyrkor och enskilda måste agera. Och ju rikare vi är, och dit hör hela vårt samhälle, desto mer måste vi göra. Att 50 procent av alla växthusgaser släpps ut av jordens 10 rikaste procent säger något om vilka som har störst ansvar. Liksom att de 50 procent av jordens befolkning som har minst resurser står för bara 10 procent av utsläppen. Insikten om allvaret för vår planet måste på så många sätt handla om solidaritet och samhällsförändring.

Och den som tycker att Greta Thunberg och hennes kamrater är unga idealister kan leta fram den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatchers tal från 1989. Där varnar hon för vad som händer med vår miljö och säger att människan är både orsaken och möjligheten till förändring. Lite synd att det talet hölls just dagen innan Berlinmuren föll – det hade kanske fått större uppmärksamhet en annan dag!

Men fler än hon har talat om detta både förr och senare. Påven Franciskus var skarp i tonen framför allt mot de rika länderna i sin miljöencyklika 2015. Häromdagen presenterade den svenska ärkebiskopen ett biskopsbrev om klimatet på bokmässan. Det innehåller en dialog mellan vetenskap och tro och har kraftfulla uppmaningar till politiker och individer, till samhälle och kyrka.

En del kommer, likt den 73-årige mannen i Washington, att fortsätta att förakta kampen för livet, unga aktivister och erfarna vetenskapsföreträdare. Dem måste vi gå förbi. Om vi alla som vill en rimlig framtid för jordens människor gör vad vi kan av hela vårt hjärta kommer det att räcka långt. Vi är många och vi blir fler. Och kanske upptäcker vi att det finns väldigt mycket lycka i vår gemensamma kamp.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Skilda världar. Eller kanske inte?

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Jag är en potatis

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

  • Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
  • Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
  • Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg