Motionerna till kyrkomötet…

Svenska kyrkans kyrkomötet 1963. Personerna står uppställda på trappan.

Med knappt 1,5 vecka kvar på motionstiden (motionerna måste vara inne senast 5 augusti kl 16:00) så konstaterar jag att när detta blogginlägg skrivs så har trettiotre (33) motioner  inkommit till kyrkomötet i höst. (Läs alla motioner här https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden )

Ämnena rör allt från religionsdialog, församlingsbygge, medlemsvård, begravningssamfälligheter och omsorg om djuren.

På kyrkomötets webbplats finns information om vem som kan motionera och om vad som kan motioneras. https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/skriva-motion


Vem kan motionera?

Enligt kyrkoordningen får ledamöter av kyrkomötet, inkallade ersättare och biskopar genom en motion väcka ett ärende till kyrkomötets första sammanträde varje år.

Kyrkostyrelsen och kyrkomötets presidium kan väcka ett ärende genom en skrivelse (11 kap. 10 § i kyrkoordningen).

Vad kan man motionera om?

Motionerna ska handla om sådana frågor som ligger inom ramen för kyrkomötets beslutskompetens. Kyrkomötet beslutar om budget för den nationella nivån och ska utfärda bestämmelser om

  1. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
  2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
  3. tillhörigheten till Svenska kyrkan,
  4. kyrkans vigningstjänst,
  5. den kyrkliga organisationen, och
  6. de regler efter vilka församlingarna och stiften samt organen på den nationella nivån ska fullgöra sina uppgifter.

Det finns i kyrkoordningen också en bestämmelse om att kyrkomötet inte får besluta i sådana enskilda frågor som det är en församlings eller ett stifts uppgift att besluta i (10 kap. 1 § kyrkoordningen).


När motionerna fördelas till de olika utskotten finns också en plan för vilka ämnen som hör till vilket utskott och dess kompetensområde. Ibland behöver dock justeringar göras för att fördelningen av motioner ska vara någorlunda jämn.

Jag skulle gissa att vi hamnar på en en slutlig motionsflod på ungefär runt hundra (100) motioner, så som det brukar vara de år som vi har haft fri motionsrätt. Jag tänker att det finns ett uppdämt behov och det är den sista möjligheten den här mandatperioden att lyfta olika frågor.

Meningen Det finns i kyrkoordningen också en bestämmelse om att kyrkomötet inte får besluta i sådana enskilda frågor som det är en församlings eller ett stifts uppgift att besluta i (10 kap. 1 § kyrkoordningen) är en viktig information. Det händer inte allt för sällan att motioner till kyrkomötet är frågor som kan och ska lösas lokalt eller regionalt via kyrkofullmäktige eller stiftsfullmäktige.

Dock, ibland finns det en poäng att en fråga ändå har diskuteras på kyrkomötet – även om motionen avslås.

Det verkar vara en balansgång med att vilja ha den lokala bestämmanderätten och samtidigt önska att ”kyrkan” ska ha en gemensam linje och bestämma hur det ska vara. Ofta beroende på vad som har hänt i den lokala församlingen.

POSK säger tydligt i sitt program att det är församlingen som är den grundläggande enheten och där besluten ska fattas.

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet och varje församling ska utifrån lokala förutsättningar ges så stort ansvar som möjligt. I varje församling i ett pastorat finns ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvar för församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission.

POSK anser att beslut som rör församlingen ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastorat, som består av flera församlingar, har i sin tur ett kyrkoråd vilket har det övergripande ansvaret för att varje församling utvecklas efter sina förutsättningar, uppfyller de behov som finns lokalt och utför den grundläggande uppgiften. POSK menar att ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och församlingsråd behöver klargöras och framgå i kyrkorådets arbetsordning.

Det ska finnas goda möjligheter för förtroendevalda att erhålla kompetensutveckling såväl kring de regelverk som styr uppdragen de är valda till, som kring Svenska kyrkans tro och liv.

Vad tycker du? Borde kyrkomötet ha mer bestämmanderätt och kunna besluta om fler saker, så att fler motioner kunde bejakas?

Vad är dina tankar om de motioner som kommer till kyrkomötet och finns det andra sätt att hantera kyrkliga frågor?

(Bilden är från wikipedia och visar kyrkomötet 1963)

Vargen kommer igen?

Kyrkans Tidning skriver om kyrkovalet, som inträffar om 100 dagar. Statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson tror på att kyrkovalet kommer att bli fortsatt partipolitiserat.

”– Kyrkovalet blir mer politiserat, partierna mobiliserar och opinionsbildar eftersom kyrkovalet har ett stort signalvärde, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Men ni hör ju själva – det här är ju så orimligt att det inte är klokt. Visst – vi är en folkkyrka. Men det innebär inte att de politiska partierna kan ha kyrkan som en slagarena. Kyrkan ska däremot spegla samhället tillbaka med Jesus ögon, öron och händer, sätta tummen i ögat på orättvisor, stötta sjuka, svaga och vara en profetisk röst. Kyrkan, med alla sina medarbetare i Guds rike, ska ta plats och visa på andra värden i samhället. Kyrkans ska vara en andlig växtplats där jag kan få möta Gud, växa i min tro och i min gemenskap med mina kristna syskon.

Och då är det inte rimligt, inte på något sätt, att de politiska partierna ska ta över kyrkan, släta ut kyrkan och sätta sin stämpel över kyrkans budskap, försöka slipa av kanterna på kyrkan och anpassa budskapet i en politisk agenda.

Jan Strid, universitetslektor, har forskat mycket på bland annat kyrkovalet och tror inte det går att skrika ”vargen kommer” igen. Han tror inte på ökat valdeltagande. Och han ser också det orimliga i att de politiska partierna ofta har ett stor politisk valorganisation som stöttar med anställda och pengar. Till skillnad från nomineringsgrupperna.

POSK vill förändra valsystemet

POSK vill förändra valsystemet från grunden. Kyrkovalet måste återgå till att bli ett indirekt val. Och POSK skriver i sin senaste ”småskrift” hur ett sådant system kan se ut. I ett sådant system skulle de politiska partierna inte ha något som helst nöje eller nytta av att engagera sig. Däremot kan de personer som vill engagera sig i kyrkan och dess demokrati göra det på andra premisser än att de står på en partipolitisk lista.

Du kan läsa den småskriften här ”Indirekta val – varför och hur”>>

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare och så att det bättre speglar vår kyrkosyn. Stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter bör väljas av församlingarna i indirekta val så att de representerar sina respektive församlingar och stift. (ur POSKs program)

Läs hela artikeln från Kyrkans Tidning här:

”Kanske kan en mobilisering mot Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige skapa ett stort valdeltagande även i årets kyrkoval.”

Det säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning vid Göteborgs universitet.

– I dag finns ett stort politiskt intresse kring frågor som tradition, religion och svenskhet, en del av det så kallade kulturkriget, säger han.

Det intresset tror han kommer att leda till att trenden med växande valdeltagande kommer att hålla i sig.

– Kyrkovalet blir mer politiserat, partierna mobiliserar och opinionsbildar eftersom kyrkovalet har ett stort signalvärde.

Hans bild är också att många röster i kyrkovalet läggs just för att hindra nomineringsgrupper man ogillar från att få inflytande över kyrkan, snarare än att man är för någon särskild grupps politik.

Även Lennart Weibull, professor emeritus vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Göteborg och verksam vid SOM-institutet, tror att valdeltagandet kan fortsätta växa.

– Sverigedemokraterna använde kyrkovalet som en plattform på vägen mot riksdagen. Nu försöker Alternativ för Sverige att göra det också, säger han.

Lennart Weibull är själv lokal kandidat i kyrkovalet för Posk, som vill ha bort partipolitiken i kyrkan. Men han ser även positiva följder för kyrkan av att partierna deltar i kyrkovalen.

– Det leder till att det finns kända kandidater, att nya människor kommer in i kyrkans sammanhang och till en bredd. Jag tycker knappast att partipolitiska gruppers deltagande i kyrkopolitiken kan kallas för en anakronism, utan snarast för en svensk demokratisk tradition.

Erik Amnå, professor emeritus i statskunskap vid Örebro universitet, kallade – vid tiden för skilsmässan mellan staten och kyrkan – partiernas deltagande i styret av kyrkan för kolonisering.

Sedan dess tycker han att kyrkan har lyckats få en större demokratisk vitalitet genom partilivets utveckling och riksdagspartiernas deltagande.

Även Erik Amnå anser att kulturkampen tränger sig in i Svenska kyrkan, när svenska, kristna och traditionella värden anses skapa trygghet, och nationell, religiös och sexuell identitet ifrågasätts.

– Jag ser Svenska kyrkan som väldigt viktig för vår värderingsgemenskap – som den uttrycks i regeringsformen. Kyrkans uppslutning bakom jämställdhet, religionsfrihet och barnens rättigheter till exempel är oerhört viktig.

– Och kyrkans magnifika utbredning och närvaro i landet har ett viktigt arv och funktion. I landsbygden har många känslan av att vara bortglömda, det motverkas av kyrkan. Konfirmationen inlemmar landsbygdens ungdomar i en stor demokratisk organisation, som skapar identitet och lojalitet. Det är de inte bortskämda med.

Jan Strid, universitetslektor vid Göteborgs universitet, är den som forskat mest om kyrkovalen. Han väntar sig ett lägre valdeltagande i höst.

Förra årets valkampanj beskriver han som extrem: Valkampanjerna var stora, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna stod emot varandra, Posk kampanjade intensivt mot de politiska partierna och frågorna diskuterades i medierna.

– Många blev medvetna om kyrkovalet och det upplevdes som ett ödesval. Men ”Vargen kommer” kan man bara skrika en gång, säger Jan Strid.

Inför årets val ser de breda frågorna ut att vara få: Alternativ för Sverige är för okända. SD vill ta in Fädernas kyrka i psalmboken, ha en gammaldags kyrka i opposition mot andra religioner och särskilt islam.

– Kulturkampsfrågorna tror jag blir för vaga. Kyrkans samverkan med muslimska organisationer och partipolitisering kan väcka känslor, men inte så mycket att folk går och röstar.

Jan Strid invänder inte mot riksdagspartiernas deltagande i kyrkovalet, men han ser ett jämlikhetsproblem.

– Riksdagspartierna kan använda sitt partistöd i valkampanjerna, Socialdemokraterna har 50 miljoner kronor, andra grupper har inte samma resurser. Kampanjer är dyra, små nomineringsgrupper kan inte avlöna valarbetare. Det är inte rättvist.

Årsmötet och valupptakt

I dag har nära 120 POSKare över hela landet varit med på 2021 års årsmöte för POSK med uppföljande valupptakt och information.

Årsmötet genomfördes digitalt vilket möjliggjorde det höga deltagandet på tre korta timmar. Även om vi alla önskar att vi snart ska få träffas på riktigt också kunna få småprata vid kaffeborden, matköerna och så vidare.

Efter årsmötet som genomfördes smidigt, fick hela mötet en gedigen genomgång av POSKs valarbete när det gäller både strategi och praktik.

Information om årsmötet hittar du här. www.posk.se/2018-2021/arsmoten/arsmote-2021/

Småskrifterna som tagits fram när det gäller indirekta val och demokratin i Svenska kyrkan gicks igenom och rekommenderas varmt. Dessutom kommer det snart en ny småskrift och Svenska kyrkan och kyrkosyn. www.posk.se/vi-vill/smaskrifter/

Hur vi kan använda vår grafiska profil i lokalt material. www.posk.se/material/grafisk-profil/

Var vi kan beställa tröjor och kepsar osv. shop.spreadshirt.se/posk-shoppen/

Tips och trix från Victor och information från Amanda om debatt/skrivargrupp och kommande material.

Ja, det var en innehållsrik förmiddag och det är bara att konstatera att det finns ett stort gott gäng i POSK i hela landet. Många engagerade och ansvarstagande människor. Ett gott hopp inför kyrkovalet och en vilja att göra något bra för och i Svenska kyrkan.

Stort tack till POSKs informatör Victor som roddade ihop hela mötet praktiskt och skötte flera föredragningar. Stort tack till styrelsen och alla runt om kring.

Nu vinner vi valet tillsammans.

För en fri kyrka!

Vilken linje har partistyrelsen om gudstjänstliv?

Amanda Carlshamre svarar Lennart Hallengren på Kyrkans Tidning debattsida 21 april 2021.

Det är trosgemenskapen och församlingen som ska vara basen för de som beslutar i kyrkan.

REPLIK

Lennart Hallengren efterlyser i KT nummer 15 en debatt om konkreta frågor som är viktiga för Svenska kyrkan och menar att POSK kverulerar över vilka som får kandidera som nomineringsgrupp. Om vi upplevs som kritiska så är det en kritik som är både adekvat och saklig.

För POSK är Svenska kyrkans struktur, organisation och system av förtroendevalda en ytterst konkret fråga som vi gärna diskuterar. Svenska kyrkan är inte en institution eller organisation som andra. Hon är en kyrka, en del av ett världsvitt samfund, med syfte att främja en rättvis värld där människor kommer till tro och där Guds vilja får leda och ske – inte vår. En luthersk kyrka har en växelverkan mellan tradition och reformer och är en länk i ett större sammanhang av miljontals kristna som gått före oss och som kommer efter oss. Till det kommer ansvaret att känna till sin historia och parallellt kunna förnyas.

Lennart Hallengren framför att ”… vissa nomineringsgrupper kandiderar under tydligt namn. Då vet medlemmen som ska rösta i kyrkovalet vilka grundläggande värderingar de har i samhällsfrågor och i frågor som berör Svenska kyrkan.” Det är riktigt vad gäller samhällsfrågor, men låt oss vända på perspektivet. Meningen ”vilka frågor som berör Svenska kyrkan” visar på ett utifrånperspektiv, att jag som väljare antas utgå från mina politiska åsikter och applicera dem på Svenska kyrkans och dess beslut, förvaltning och inriktning. Det kanske är naturligt för den som ställer upp på en partipolitisk lista, men det är det inte för oss i POSK.

Lennart Hallengren svarar själv på sin fråga om POSKs äktenskapssyn när han närläser POSK-programmet: ”Posk delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.” Han påminner också om att detta är Svenska kyrkans rådande ordning. Det är alltså tydligt för alla att POSK står för den formulering om äktenskapet som kyrkomötet tidigare har beslutat om.

POSK består av individer som röstar på olika partier i de allmänna valen. Men vad vi röstar på i de allmänna valen lämnar vi utanför kyrkovalet – här menar vi att partipolitiken inte ska styra trossamfundet Svenska kyrkan. Lennart ställer sig frågande till varför POSK verkar särskilt avigt inställda till S, C och SD? Det korta svaret är att partistyrelserna fastställer program och mål för dessa nomineringsgrupper för kommande mandatperiod och uttrycker sin vilja med Svenska kyrkan. Men partistyrelserna har ingen som helst konfessionell grund.

POSK anser att det i stället är trosgemenskapen och församlingen som ska vara basen för de som beslutar i kyrkan. Lennart Hallengren har uppenbarligen läst vårt program, och därmed sett vilka konkreta frågor vi vill diskutera. Låt oss diskutera hur vi tydligare kan gestalta den kyrkosyn som uttrycks i de dokument som antagits av Svenska kyrkan, hur vi kan stärka de förtroendevaldas kompetens, hur gudstjänstlivet kan få teologisk och liturgisk fördjupning och hur vi ska ta oss an nya diakonala utmaningar. Det är konkreta diskussioner vi välkomnar. Vilken linje har partistyrelsen i S vad gäller Svenska kyrkans gudstjänstliv? Är ni alla överens, eller finns olika uppfattningar i partiet?

Amanda Carlshamre
ordförande POSK

Är kyrkan tom?

Är kyrkan tom? Nej, absolut inte, kyrkan är inte tom! Jag kom hem sent från jobbet ikväll, damp ner i soffan och hamnade mitt i ett spännande samtal som riksPOSK ordnat om POSKs vision. Ett samtal, om, med och för kyrkan.

Över fyrtio människor, POSKare från hela landet, olika stift och församlingar, pratade och delade erfarenheter ikväll. Och där är kyrkan. Där människor samlas – där är kyrkan.

Och detta gör mig stolt och glad över att vara POSKare! För här finns mångfalden av erfarenheter, här finns mångfalden av idéer, här finns mångfalden av engagemang – här finns POSKare!

Och jag vet att det inte bara är POSK som nomineringsgrupp som träffas och pratar tro, församling och kyrka. I församlingar runt om i Sverige pågår bibelstudier, språkkaféer, alpha-kurser, gudstjänster, kyrkkaffe… listan kan göras lång.

Och där människor träffas, delar tro och liv, ber tillsammans – där finns kyrkan! Så kyrkan är inte tom! Den är bara fylld med något annat. En del av detta ska vi behålla, även när vi återigen öppnar kyrkolokalen och vi får fira fysiska gudstjänster tillsammans.

I POSK så fortsätter möjligheten att få vara med på fler visions och diskussionskvällar. 15 april är nästa digitala möte. Anmäl dig gärna till det. https://www.posk.se/nyheter/posk-seminarier/

/Carina Etander Rimborg

Gjorde överklagandenämnden rätt?

Paraplyer

Förra veckan i Kyrkans Tidning(v8) kan vi läsa om hur överklagandenämnden har upphävt beslutet i Nylöse pastorat (Göteborg) som ville göra om hela pastoratet till en församling.

Bakgrunden är att kyrkofullmäktige i Nylöse i december fattat ett beslut att lägga samman alla församlingarna i Nylöse pastorat. Dessa är Angereds, Bergsjön, Kortedala och Nylöse församlingar och dessa församlingar har sedan 1 januari 2018 varit Nylöse pastorat. (Läs om församlingarna här)

Men har överklagandenämnden verkligen gjort rätt – är det inte precis så vi vill att det skulle fungera? Att pastoraten själva bestämmer hur många församlingar det ska finnas inom ett pastorat? Att det skulle vara flexibelt.

Jo, men tanken var inte att det skulle bli stora gigantiska enheter. Tanken var att pastoraten skulle vara paraplyet som gjorde att församlingarna blev skyddade och kunde leva vidare, frodas som enhet runt den lokala kyrkan och fira gudstjänst.

Att som Nylöse nu gör, lägga samman alla församlingarna till en enda stor enhet motverkar det lokala.

Det finns många aspekter på Nylöse pastorat. Det är ett pastorat med extremt låg kyrkotillhörighet. Det är ett pastorat med stor diakonal verksamhet, många olika kulturer och många olika religioner i området. Men oavsett det så kan det inte vara rätt väg att gå att lägga samman fyra församlingar till en enda stor församling.

Och det är bra att överklagandenämnden har rivet upp beslutet. Det är bra att det kommer till en rejäl diskussion om vad en församling är, vad som är det viktigaste och hur vi ska kunna vara levande församlingar i vårt samhälle.

POSK vill värna församlingar och den omorganisation som ägde rum efter strukturutredning gav just förutsättningar för det. Levande församlingar – som kunde bära sig, för att man samarbetar i ett pastorat som gör det möjligt att bära gemensamma uppgifter.

Ur POSKs program

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet och varje församling ska utifrån lokala förutsättningar ges så stort ansvar som möjligt. I varje församling i ett pastorat finns ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvar för församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. (…)
POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara. Där det finns förutsättningar måste mindre församlingar kunna överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten.

 

 

Känn dig inte kränkt

Mats Olofsson, ledarskribent och debattredaktör på Västerbottens-Kuriren (frisinnad liberal) skriver tisdagen 12 januari och ifrågasätter varför tre politiska partier lånar ut sitt namn till kyrkovalet. Han ifrågasätter inte på något sätt de individer som vill ställa upp i kyrkovalet, och som också vill berätta hur de står politiskt, men han ifrågasätter partierna.

Han skriver:

”Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?”

Olofsson slår huvudet på spiken. Han avslutar hela sin krönika med:

”Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?”

Det är precis det här som POSK, i alla år, också har hävdat. De politiska partierna har inte i kyrkovalet att göra. Däremot ska självklart alla engagerade medlemmar som vill ställa upp i kyrkovalet få göra det. Men det allmänpolitiska partiet ska inte vara den sammanhållande länken för det kyrkliga engagemanget.

Det tråkiga är att de engagerade kyrkomedlemmar som ställer upp på partilistor genast känner sig kränkta och ifrågasatta när den här frågan kommer upp.

Men jag säger till er – Gör inte det! Sluta känn dig kränkt! För det är inte dig som person POSK ifrågasätter. Se igenom argumenten istället. Fundera över varför ditt parti ska ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan – men inte i den lokala ishockey-klubben, fotbollsföreningen, Rädda barnen, eller varför inte i den frikyrka som finns i din närhet.

För jag har aldrig hört talas om en socialdemokrat som suttit i en frikyrklig styrelse som socialdemokrat – utan där är man engagerad som medlem och intresserad. Var så även i Svenska kyrkan!

I POSKs program står det:
POSK är den största demokratiska organisationen i Svenska kyrkan för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. (…)Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald

—————
Läs hela Mats Olofssons inlägg här:
https://www.vk.se/2021-01-12/olofsson-varfor-staller-sekulara-partier-upp-i-kyrkovalet

Olofsson: Varför ställer sekulära partier upp i kyrkovalet?
Publicerad i tisdags kl. 19:00

Det är obegripligt att sekulära partier ställer upp i de kyrkliga valen.

Några av de sekulära partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. Det är obegripligt.

I september (19/9) är det kyrkoval (eller val till Svenska kyrkan). Igen – också den kyrkliga mandatperioden är fyra år och nu startar förberedelserna. Listor ska fastställas för de olika nomineringsgrupperna och insändare/debattartiklar dyker upp. På dagens debattsida finns en replik.

Så har kyrkan bestämt att dess interndemokratiska process ska se ut – med val till de tre beslutandenivåerna kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I grova drag i vart fall. Och det är egentligen inte mer med det.

Det är upp till kyrkan och dess medlemmar att bestämma och angår ingen annan – och så ska det självfallet fungera i ett anständigt demokratiskt samhälle 2021. Organisationer och sammanslutningar i civilsamhället sköter sig själva.

Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?

Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag några texter i just detta ämne. Det var upptakten till kyrkovalet 2017. När jag läser igenom dem nu slås jag verkligen av att argumentationen i dem fortfarande håller. I principfrågan har det egentligen inte hänt någonting.

Vid millennieskiftet var det tänkt att staten och kyrkan skulle gå skilda vägar. Riktigt hur det blev – eller är – med den saken kan förstås diskuteras. Dock var viljeinriktningen klar. Men tre sekulära partier (ovan) tycks inte ha dragit någon slutsats av detta för egen del. För dem väntar ytterligare ett kyrkoval – som vanligt.

Partiernas närvaro brukar motiveras av det gäller att slå vakt om folkkyrkan. En rikligt bludderfras, kallade jag det argumentet för fyra år sedan. Som företrädare för nomineringsgruppen Posk skrev i ett inlägg för några dagar sedan är mindre än fem procent av den svenska befolkningen med i ett politiskt parti.

Så den folkliga förankringen kan verkligen ifrågasättas. Också mot bakgrund av att det kyrkliga medlemskapet i just denna blygsamma befolkningsandel förmodligen inte representerar förhållandet i befolkningen som helhet. Därtill: inte mer än en tiondel av kyrkans medlemmar brukar rösta.

Folkkyrkan är en tom fras. I realiteten handlar vaktslåendet om det begreppet mer om att hålla kyrkligt aktiva och engagerade kort. Någon särskild demokratisk hållning är det inte.

Några av partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. I vart fall tvekar de inte att låta några av sina medlemmar göra det och lånar dessa partinamnet för uppgiften.

Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?

Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent
Mats Olofsson mats.olofsson@vk.se

Årets kyrkomöte inte värt kallas kyrkomöte

I en insändare som varit publicerad på Hela Gotland och införd i Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar skriver Inger Harlevi som är ledamot i kyrkomötet från Visby stift om årets kyrkomöte.

Årets Kyrkomöte förtjänar inte att benämnas Kyrkomöte. 251 ledamöter reduceras till 44; 44 ledamöter som kommer att mötas digitalt. Därmed så försvinner möjligheterna till överläggningar i fikapauser och under måltider. Det är en råsop mot den öppna demokratin att göra på det här sättet. POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan) ville att årets Kyrkomöte på grund av Coronapandemin skulle ställas in. Tyvärr fick vi inte tillräckligt stöd för det; inte minst de politiska partierna var motståndare.

Det är än mer häpnadsväckande att kyrkostyrelsen till ett så rumphugget kyrkomöte inte begränsar sina förslag. Flera större utredningar föreslås. Hos POSK-ledamöterna har förslaget om en ny stiftsutredning väckt stor irritation och har resulterat i en motion.

POSK-gruppen i kyrkomötet har arbetat intensivt under sommaren. Det har resulterat i fyra motioner. Jag är med på två av dem. Först och främst den om att påbörja en ny stor stiftsutredning. Det förefaller att det här är en hastigt påkommen idé: när kyrkostyrelsens arbetsutskott mötte stiftspresidierna fanns inte frågan med. Och det är väl inte en kvalificerad gissning att Visby stift i så fall än en gång skulle leva farligt. POSK-ledamöter från samtliga stift finns med som undertecknare. Stiften utgör en gemenskap för församlingarna och en brygga till nationell nivå. Stiften spelar en stor roll för det kyrkliga kulturarvet. Stiftens uppgift i relation till såväl församlingar som nationell nivå kan däremot behöva belysas och förtydligas.

Den andra motionen som jag är med på handlar om kyrkans kapitalavkastning. Den är ansenlig. Vi POSK:are anser att det kapitalet ska användas för att stärka kyrkans roll i samhället efter pandemin, när vi vet att behoven är stora. Vi anser också att det ska finnas en långsiktig strategi för användandet av kapitalavkastningen.

Kyrkostyrelsen vill också centralisera ett antal funktioner. För mig tyder det på en strävan mot att försöka etablera ”kyrkans huvudkontor”, vilket är helt befängt. Svenska Kyrkans grund vilar på församlingen som självstyrande enhet. Dess verksamhet bygger på församlingens nära relation till medlemmarna. Det är på den nivån vi är kyrka i dagens samhälle i vår tid. Ingenting annat.

Jag kommer att med stort engagemang delta på POSKs gruppmöten under kyrkomötet för att i alla fall på det sättet kunna vara med och påverka. Det är så lång mitt mandat som ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ sträcker sig nu.

Inger Harlevi
Ledamot i kyrkomötet för POSK

Vi behöver stanna upp och se på oss själva

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 3 juli. 

”Titta titta här, titta titta där, titta titta får ni se….”

När jag var barn lyssnade jag på all möjlig musik. Bland annat gillade jag att lyssna på Owe Thörnqvist och de fyndiga texterna han sjöng finns kvar i bakhuvudet ännu. Jag minns den där Titta titta-låten som börjar lite undervisande men som sedan går över i en retsam ton där skolbarnen börjar peka finger och skylla ifrån sig. Humor och allvar i en salig blandning.

Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Ibland ser vi ner på varann eller är fullt upptagna med att syna alla andra i sömmarna. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen. Det är ett väldigt mänskligt beteende och något som vi alla gör. Men vi behöver ju stanna upp och se på oss själva också, inte bara se oss omkring och bedöma varandra. Även Jesus utmanade lärjungarna med frågan om varför de tittade så noga efter flisan i sin broders öga när de inte ens såg klart, då deras blick grumlades av något mycket större än en liten flisa. Hur vi än tittar och tittar så ser vi inte – för vi är inte överseende.

Vi granskar, ivrigt och ettrigt men utan tålamod, utan att backa för att få perspektiv. En konstnär som målar en tavla vid sitt staffli kisar lite, lägger huvudet på sned, går närmre för att rätta till en detalj i ljuset men backar också ett par steg för att se helheten och betraktar motivet lite på håll för att få rätt perspektiv. Och så där håller konstnären på, ett mästerverk är sällan ett hastverk, det tar tid och det kräver tålamod.

Men vi är snabba och otåliga, vi kanske inte alls vill illa men vi trillar så lätt dit. När vi är ute efter att värdera andra så blir det lätt att vi nedvärderar. Vi är så måna om att jämföra och plötsligt rankar och rangordnar vi trots att vi vet att olika också kan vara bra. Och vips så är vi igång och bedömer, dömer och fördömer, kritiserar och kategoriserar, jämför och sätter etiketter, pekar ut och skyller ifrån oss i stället för att stanna upp och se på rätt sätt. Vi har inte alltid det tålamod som vi skulle behöva ha med varandra. Men allra minst tålamod har vi nog med oss själva och vårt eget.

Jesus stannar upp och hjälper oss att ställa frågan: Varför gör vi så här, varför är det viktigare att leta fel än att vilja se klart?

Jag tror att han vill få oss att se allt det som är rätt i stället för att fastna i detaljerna. Jag tror att jag behöver höra, om och om igen, att det finns många olika rätt och inte bara ett enda rätt och att resten är fel. Det beror på hur man ser det. Vi behöver ljus i bilden så att vi ser nyanserna och inte bara tror att det är svart eller vitt eller en suddig bild i gråskala. Och kanske inser vi att den konstnär som målar den bild som du och jag är en del av, betraktar oss med en varm blick som ser alla färger och nyanser. Det är en kärleksfull blick. Med ögon som verkligen ser, med en blick full av tålamod, nåd och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Varje människa är en berättelse

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå