Varje människa är en berättelse

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Vi bärs av varandras händer

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Julen som sånger, hopp och motstånd

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

De små handlingarna är också viktiga

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Det är klart att de har rätt, de som säger att vegetarisk mat på en förskola inte kommer att förändra världen. Eller att det inte blir någon revolution i resandet för att en klimataktivist tar båt i stället för flyg över Atlanten. Att plastsortering eller att ta cykeln i stället för bilen och att gå på secondhandmarknader inte ändrar på vårt samhälle.

På ett sätt har de alldeles rätt. Små enstaka handlingar ändrar inte världen. De är just små och enstaka.

Ändå är de viktiga.

Somliga tycks ha lätt att förakta dem som i sitt eget liv vill ta konsekvenserna av vad de vet om det som hotar vår tillvaro. Föraktet kan handla om just det konsekventa och principfasta. Kan hon aldrig äta en korvbit och måste hon läsa på varenda etikett? Föraktet kan också gälla den som inte är helt konsekvent men gör vad den kan för miljön eller fattigdomsbekämpningen eller vad det nu kan vara. Jaså, nu flyger han! Där ser man vad hans principer var värda! I båda fallen tar man sig rätten att ställa sig vid sidan om och tycka. Och förakta.

Förakt är inte konstruktivt. Inte sällan är det ett sätt att slippa bry sig och ta ansvar. Ibland handlar det om okunskap, en bristande insikt om att världen behöver förändras och att det faktiskt finns medel att göra det.

Världens stora frågor måste lösas med politiska och ekonomiska styrmedel. Det vet nog även aktivisten i båten på Atlanten eller den som cyklar till secondhandbutiken. Politiker måste ta till sig vad vetenskap och erfarenhet förmedlar om klimatets förändring, företagsledare måste inse vilka regimer deras företag stöder och vad det gör med människors liv. Men politiker, företagsledare och andra makthavare är inte bara några långt därborta och däruppe. De styr oss men de är också påverkbara.

De små handlingarna är viktiga. De är viktiga för att de gör en liten förändring i världen. Men också för att de hjälper till att hålla uppmärksamheten på tillvarons stora frågor. Varje paket fairtrade-kaffe påminner om människors arbetsvillkor. Varenda cykeltur kan säga något om luften i New Delhi. Varje språkkafé är ett uttryck för hur mycket vi har att lära av varandra.

De små handlingarna påminner oss också om att vi alla, eller våra barnbarn, kommer att bli tvungna att förändra våra liv på grund av folkvandringar och klimatförändringar. Det är vad vetenskapen pekar på. Det kanske inte blir förändringar till det sämre. Men det blir annorlunda.

De små handlingarna är också ett rop. De är utropstecken som säger att vi vill ha ett bättre, rättvisare och renare samhälle. Politiker brukar vara känsliga för utropstecken, särskilt när de är många.

Och inte minst. Är inte de små handlingarna ett sätt att bevara vår mänskliga värdighet? Genom att se sanningen i vitögat, göra vad man tror är rätt och rättvist blir man mer människa?

Att göra vad man kan utan att förakta andra, är inte det att bidra till att göra det mänskliga livet ännu mer mänskligt?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

 

En mycket lycklig ung flicka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 september.

”En mycket lycklig ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid….”

Snabbt och smart vred 16-åriga Greta Thunberg det ironiska vapnet ur den 73-årige manlige presidentens hand. Hon gjorde helt enkelt hans ironi till en presentation av sig själv på sitt twitterkonto. En mycket lycklig ung flicka. Den 73-årige presidenten och den 16-åriga miljöaktivisten har förmodligen rätt olika bilder av vad lycka är. Hur mycket de nu funderar på saken; det har jag ju ingen aning om.

Men när Greta Thunberg gör presidentironin till en presentation av sig själv sätter hon igång mina tankar om lycka. Vad är det att ha ett gott liv?

Är inte det att göra det som man ser som viktigt och meningsfullt? Att vara i ett sammanhang och att påverka. Att betyda nåt och att få använda de resurser och begränsningar man har fått med sig som just den unika människa man är.

Ett sånt liv innehåller förhoppningsvis stunder av glädje och vila, av känslan av att allt är som det ska. Men ett meningsfullt liv rymmer också tårar och vrede, uppgivenhet och kamp. Och vardag med dagligt slit, en så trofast vandring man förmår i den riktning man tror är rätt. Och mitt i det ett glädjeblänk då och då.

Jag är alldeles övertygad om att lycka, i sin schablonvariant, är överskattad. Och att vi är och kan vara mycket lyckligare än vi tror, bara vi ser oss omkring och förstår att uppskatta vad vi har och vad vi har möjlighet att göra.

Visst är hon ett fenomen, Greta Thunberg. Hon är värd att lyftas för sitt rakryggade mod, sitt konsekventa engagemang och sin skärpa. Och genom henne har uppenbarligen så mångas engagemang kunnat komma till uttryck. Hon var den som behövdes just nu. Och när hon använde sin kapacitet och sina begränsningar – och bådadera är helt klart till nytta – då satte hon igång något som låg och väntade på att komma till uttryck.

Sen har det ju visat sig att hon är inte den enda unga flickan som tagit täten när det gäller att värna vår miljö. I Nigeria, i Amazonas, i USA kliver också unga flickor fram som ledargestalter för den oro och den kampvilja som finns för en dräglig och möjlig framtid på jorden. En god effekt av FN:s klimatmöte just nu är väl att dessa unga får mötas och glädjas åt och få stöd av varandra.

Greta Thunberg och de andra unga vet att det är allvar nu. Det är inget de har hittat på själva. Häromdagen kom rapporten från FN:s klimatpanel om att havsytan riskerar att höjas med 120 cm under 2000-talet – den höjdes med 15 cm under förra århundradet. Polarisarna smälter, orkaner och översvämningar ökar och vi måste lyssna på vetenskapen och handla. Det räcker inte med eftertanke, det behövs omvändelse.

Politiker och företag, samhällen, föreningar, kyrkor och enskilda måste agera. Och ju rikare vi är, och dit hör hela vårt samhälle, desto mer måste vi göra. Att 50 procent av alla växthusgaser släpps ut av jordens 10 rikaste procent säger något om vilka som har störst ansvar. Liksom att de 50 procent av jordens befolkning som har minst resurser står för bara 10 procent av utsläppen. Insikten om allvaret för vår planet måste på så många sätt handla om solidaritet och samhällsförändring.

Och den som tycker att Greta Thunberg och hennes kamrater är unga idealister kan leta fram den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatchers tal från 1989. Där varnar hon för vad som händer med vår miljö och säger att människan är både orsaken och möjligheten till förändring. Lite synd att det talet hölls just dagen innan Berlinmuren föll – det hade kanske fått större uppmärksamhet en annan dag!

Men fler än hon har talat om detta både förr och senare. Påven Franciskus var skarp i tonen framför allt mot de rika länderna i sin miljöencyklika 2015. Häromdagen presenterade den svenska ärkebiskopen ett biskopsbrev om klimatet på bokmässan. Det innehåller en dialog mellan vetenskap och tro och har kraftfulla uppmaningar till politiker och individer, till samhälle och kyrka.

En del kommer, likt den 73-årige mannen i Washington, att fortsätta att förakta kampen för livet, unga aktivister och erfarna vetenskapsföreträdare. Dem måste vi gå förbi. Om vi alla som vill en rimlig framtid för jordens människor gör vad vi kan av hela vårt hjärta kommer det att räcka långt. Vi är många och vi blir fler. Och kanske upptäcker vi att det finns väldigt mycket lycka i vår gemensamma kamp.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Skilda världar. Eller kanske inte?

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Jag är en potatis

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

  • Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
  • Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
  • Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Var inte så enskild!
sa meteorologen

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Leve det nödvändiga osynliga i livet!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Svenska kyrkan i EU-valet och kvalet

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 23 maj.

Under den gångna helgen befann jag mig i min födelsestad Örebro för en återträff med min gamla gymnasieklass. Efter middag på lördagen skulle vi på söndagen träffa vår klassföreståndare på fika, vilket arrangörerna hade planerat in på gudstjänsttid klockan 11.

Eftersom fiket låg 50 meter från Betelkyrkan, som jag tillhörde i min ungdom, så tog jag vägen förbi kyrkans anslagstavla för att spana in vad som var på gång. Utöver ett trevligt samtal med en inpasserande gudstjänstbesökare kunde jag till min stora förvåning och tillfredsställelse konstatera att församlingen i tisdags ordnade en utfrågning av partiföreträdare om EU, med inriktning på EU som fredsprojekt. Den sortens intresse för tidens samhällsfrågor tillhörde det jag ofta saknade i det frikyrkliga Örebro jag växte upp i på 60-talet, så det var en positiv överraskning.

Det finns goda skäl för kyrkorna att engagera sig i samband med EU-valet – och för den delen även riksdagsval. Givetvis inte genom att ta ställning för, eller uppmana till röstning på, vissa partier. Men det finns många frågor som vi som kristna har all anledning att engagera oss i, och många viktiga värden att värna. Vid de tillfällen på senare år då kyrkor och närstående organisationer har arrangerat politikerutfrågningar så har de varit fokuserade på sådana viktiga frågor.

Genom att ställa frågor om hur EU-länderna ska främja freden, ta hand om och stödja flyktingar och asylsökande, ta ansvar för hållbarhets- och klimatfrågor, stödja fattiga EU-migranter, motverka trafficking inom Europa – och andra frågor – kan vi som kyrka bidra till att lyfta fram frågorna och ge dem en tydligare plats på agendan. Kanske också, i bästa fall, ge underlag för större tydlighet och klarhet om partiernas positioner – och därmed bidra till ett mer välinformerat val för dem som tar del av frågor och svar.

Inför valet 2010 anordnade vi inom Svenska kyrkan i Umeå tre utfrågningar, med riks-, landstings- respektive kommunpolitiker, med ambition att lyfta frågor med koppling till bland annat solidaritet och diakonala frågor. Dessvärre var vi nog relativt ensamma i Svenska kyrkan om detta då, och tyvärr orkade vi inte med någon uppföljning 2014 eller 2018.

Frikyrkliga Diakonia har varit mer på alerten, och ordnat serier av utfrågningar vid flera av de senaste valen, utifrån biståndsperspektiv, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. I senaste valet genomförde man till exempel över 30 evenemang av typen utfrågningar och samtal där Diakoniapersonal eller lokala valambassadörer deltog, och med medverkan av ca 70 politiker varav de flesta var riksdagskandidater på valbar plats.

Utöver Betelkyrkans utfrågning häromdagen så har jag sett EN enda liknande utfrågning inför detta val; den som Sveriges kristna rådordnade i Immanuelskyrkan i Stockholm i april, i anslutning till sina Nätverksdagar kring migrations- och integrationsfrågor. Flera exempel tyder på att ekumeniska organisationer – med medlemskyrkor som vi kanske många gånger uppfattar som mindre engagerade i samhällsfrågor än Svenska kyrkan – tar frågor om solidaritet och internationellt samarbete i samband med EU-valet på större allvar än vi riktigt förmår inom Svenska kyrkan.

KEK, Europeiska kyrkokonferensen, och CCME, Churches’ Commission for Migrants in Europe– med bred representation från olika kyrkofamiljer – har publicerat ett ”verktyg” för att främja ett aktivt engagemang bland de kristna kyrkorna i Europa och deras medlemmar; mot växande populism och politisk extremism och kring hur EU ska främja solidaritet i frågor kring bl.a. migration, för att möta utmaningarna kring klimatförändring och hållbar utveckling.

Dokumentet avslutas med några uppmaningar till enskilda att rösta för fred, mänsklig värdighet och hållbarhet, att uppmuntra andra, särskilt unga, att rösta, att lära känna kandidater och partier inför valet, och att delta i lokala debatter. Med mera. Som en röd tråd ingår att det är viktigt med ett högt valdeltagande och med människor som röstar utifrån kristet humanistiska värderingar, i en tid då extrema och främlingsfientliga krafter mobiliserar för ökat inflytande inom EU.

Verktyget finns här.

Det ligger nära till hands att se olika former av utfrågningar av kandidater i EU-valet som ett bra sätt att skapa uppmärksamhet och engagemang utifrån frågor som ligger nära till hands för oss som kristen kyrka. Från Svenska kyrkans sida har vi dock märkbart svårt att göra oss hörda i dessa sammanhang. Vi är förstås en del av de ekumeniska initiativen, och på Svenska kyrkans webbplats ges utrymme för EU-valet, vilket dock är sorgligt lite uppmärksammat och så vitt jag kunnat se inte har fått särskilt stort genomslag.

Den sidan är dock värd att uppmärksamma.

Man kan fråga sig vad som gör det så svårt för Svenska kyrkan att finna former för att främja sina hjärtefrågor när det kommer till allmänna val? Har det möjligen att göra med Svenska kyrkans ålderdomliga valsystem, som är så marinerat av partipolitiskt inflytande? Gör detta att vi får svårt att tala frimodigt i viktiga samhällsfrågor för att vi så lätt kan misstänkliggöras för att stå för partipolitisering även där, och att agera med en ”dold agenda”? En form av självsnöpning i så fall – och ett hinder för att fullt ut vara en kyrka i samtiden.

Nu är vi inne i (den tama och intetsägande) EU-valrörelsens slutskede, och de missade tillfällena för Svenska kyrkan är ett faktum för denna gång. Vågar en hoppas på att vi till kommande valrörelser ska kunna hitta former för ett tydligare sätt att väcka och belysa för kyrkorna viktiga frågor – helst då i ett ekumeniskt sammanhang? Det vore en angelägen uppgift att formulera redan nu.

Under tiden återstår bara en uppmaning att göra: Rösta för Guds skull!

Lars-Gunnar Frisk
Umeå