Vem utrotar hungern? Den känslan…!

Helena Taubner, POSKare från Hjo, Skara stift, la i dag upp ovan bild på sin facebooksida med frågan "Om jag vill utrota hungern, vem av dessa två gentlemän ska då få mina slantar?"
Ja, det ställer verkligen saken på sin spets.
Om jag vill vara med och utrota hungern i världen, hur gör jag det på bästa sätt? Är det att hjälpa en hungrig människa i nöd, just här och just nu – eller att stötta en organisation som hjälper människor på sikt?
Helena skriv på sin blogg i september 2014 om detta:
"Ja, de är säkert organiserade. Vem vet vart pengarna går?">>
Är det ena mer rätt eller fel? Nej, jag tror inte det.
Jag tror inte en enda människa, som inte bor i Sverige, egentligen vill åka till Sverige för att tigga. Sitta och frysa i regn, blåst och snö. Få utstå spott och spe. Men om det inte finns någon annan utväg? Om mina barn inte har mat att äta? Om det inte finns något jobb?
Föreställ dig när du har varit bortrest och kommer hem – tänk den känslan då! Att få komma in i din egen lägenhet/ditt hus. Lägga sig i din egen säng. Prata ditt eget språk. Att vara borta ett tag kan vara trevligt – men att behöva fly och inte veta om jag någonsin kan komma tillbaka är fruktansvärt. Eller att inte se någon som helst framtid för mig och mina barn där jag bor så att jag lämnar allt för att åtminstone försöka klara livhanken. Den känslan…!
Svenska kyrkan har på många orter arbete mer eller mindre konkret med EU-migranter. Kyrkomötet tog ett uttalande i höstas till stöd för att fortsätta det arbetet. Läs här>>
Crossroads är ett ställe som genom Stadsmissionernas försorg hjälper migranterna som kommer till Sverige.
Vem av herrarna ska få min slant? En slant till tiggaren så att han klarar livhanken – en slant till Svenska kyrkans internationella arbete så att de kan fortsätta arbeta med lokala organisationer och hjälp till självhjälp!
Ur POSKs vision och program>>:
Svenska kyrkans internationella arbete finansieras med insamlade medel, gåvor, anslag samt bidrag från till exempel Sida. POSK anser att de administrativa kostnaderna helt ska överföras till Svenska kyrkans nationella nivå, så att inga insamlade medel behöver användas till administrativa kostnader i Sverige. Arbetet med opinionsbildning är viktigt och bör fortsätta, liksom stödet att rekrytera och utbilda internationella ombud i församlingarna och stödet till vänförsamlingsprojekt. POSK anser att pastoraten bör anslå medel till internationell diakoni och mission. Det är angeläget att lära av och stödja internationella kontakter.
I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk
diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.