Att se framåt med trygghet

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 18 december. 

Sista söndagen i advent är Jungfru Marias söndag. Och så tänder vi fjärde ljuset. När vi gör det, då märks det att vi är nära, snart framme. Maria var nära, nära att föda kanske man tänker så här strax före jul, men jag menar nära Gud, uppvuxen nära berättelserna om Guds löfte och profetiorna om att stora saker skulle ske. Fjärde och sista söndagen i advent, då har vi kommit nära den högtid då det stora ska firas.

Människan fick ta emot Gud på jorden, så som vi tar emot allt nytt liv, i ett skört litet barn. Mänskligheten fick uppleva det gudomliga mötet genom Messias, Guds son, som föddes i skymundan. Det är Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå som vi sjunger till jul. Och sjunger gör änglarna över Betlehem när natten blir ljus som på dagen. Glädjen är stor och rädslan skingras när mörkret drar sig undan från det ljus som lyser starkare än alla ljus. Den unga mamman vyssar världens frälsare i sin famn. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.

Så vad handlar allt detta om? Om man hör berättelsen i sitt stora sammanhang märks att de som väntar kan se framåt med trygghet. Den som känt rädsla får känna frid, den som känt oro får känna tillit.

Tillsammans med Maria väntar vi på livets Gud, tillsammans med Maria och varandra får glädjas över nåden, nåden att få ta emot livets största gåva. När hon får ta emot budet om vad som ska ske med henne och med alla som får del av detta genom henne är hon ung men full av tillit, hon är utan egna tillgångar men rik på nåd, överväldigad men ödmjuk. Jag gissar att hon känner sig överraskad men trygg, omtumlad och samtidigt glad. Och utvald.

Det handlar om att vi också får känna så. Du och jag. En tonårsflicka skulle nog flina åt att få höra att hon var utvald och tvivla på att det var sant, tror jag. Eller så skulle hon kanske känna sig förskräckt och vilja dra sig undan. Många av oss skulle känna likadant och troligtvis reagera på samma sätt oavsett ålder eller bakgrund. Men nu får vi känna annorlunda. Vi får lov att känna förundran och hopp.

Julen handlar om förväntan och glädje, på så många sätt. Det handlar om nåd och frid. Om att vi får se framåt och att vi kan se framtiden an med trygghet. Även vi, här långt senare. Advent år tjugohundratjugo, den här julen, det här året behöver vi kanske mer än någonsin få se framåt. Och se framåt med hopp och tillförsikt, med en framtidstro och en tro på att stora saker får ske, än i dag. Nu när du tänder även det fjärde ljuset och alla ljus lyser, så är det en påminnelse om att du är nära. Ljuset är nära.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Hopp i novembermörkrets tid

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Allhelgona är en tid att minnas

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

Allhelgonahelgen består av två kyrkliga helgdagar: alla helgons dag och alla själars dag. Historiskt har vi skilt på dagarna genom att minnas helgonen på alla helgons dag på lördagen och att minnas våra nära och kära på alla själars dag på söndagen. På kyrkogårdarna lyser mängder av ljus och påminner om Guds ljus som räddar oss från döden.

Svenska kyrkans hemsida finns mycket att läsa om allhelgona. Där kan du tända ett digitalt ljus på Bönewebben eller hitta länkar för att delta i en digital minnesgudstjänst. Där finns också en allhelgonahälsning från ärkebiskop Antje Jackelén. Du kan också få information om hjälp och stöd om du känner sorg.

Ikväll klockan 18.00 direktsänds en nationell minnesstund från Uppsala domkyrka i TV4. Där hedras alla som dött under året och offren i den pågående pandemin. Ärkebiskopen och kungaparet deltar tillsammans med representanter från Sveriges Interreligiösa Råd, sjukvården och de som mist en anhörig under året.

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Om viljan att göra skillnad för varandra

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 16 september.

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.

Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.

Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.

Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.

Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.

Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

En strimma av ljus i det mörka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 april.

När jag slog på Rapport förra måndagen och möttes av de skakande bilderna av det brinnande Notre Dame hade jag just suttit och läst berättelsen om Jesu död i Johannesevangeliet som jag skulle predika över på Långfredagen.

Där berättas det om hur lärjungen Johannes, Maria, Jesu mor, och ytterligare några kvinnor stannade kvar hos Jesus på korset ända till slutet. Alla andra flydde. Det är begripligt. Skriken och fasan och stanken där på Golgata var säkert förfärlig. Hela avrättningen måste ha varit vidrig. Men Maria och Johannes stannade kvar.

Maria, det är ju Notre Dame, vår dam, Jesu mamma. Maria har fått ge namn åt 1100-talskatedralen i Paris, liksom åt många fler kyrkor och katedraler. Att hon har gudomliggjorts har jag svårt att förstå mig på. Men att hon varit och är medmoder och medsyster, samtalspartner och vän åt oändligt många, framför allt kvinnor, genom historien, det kan jag begripa. Hon är verkligen Notre Dame, vår dam, vår kvinna, vår syster som vet hur smärtsamt och komplicerat livet kan vara. Den här påsken blev hon väldigt tydlig för mig.

Hela påskberättelsen är grundläggande mänsklig. Där finns smärtan, våldet mot den oskyldige, döden, förvirringen och den stora tystnaden innan det som man inte alls väntat sig händer, och en väg mot liv och hopp öppnar sig. Jag må vara religiös och partisk, men jag tror verkligen att mönstret från död till liv är allmänmänskligt.

Det känns som det är slutet på allting, ropade Carl Bildt ut på Twitter när han sett Notre Dame i lågor. Hur mycket mer ska det inte ha känts så för dem som stod där vid korset på Golgata? Hur många människor på Sri Lanka tänker inte så just nu? Är det inte väldigt många, kanske de flesta, som någon gång har varit i förtvivlan och uppgivenhet och bara sett mörker omkring sig? Det kan ha handlat om livskatastrofer och mänskliga förluster, om omöjliga återvändsgränder, till synes helt förlorade möjligheter eller något annat, som när man står vid sidan om verkar större eller mindre, men för den som är mitt i det under en tid är bara svart.

Det finns inget att förenkla kring de stora katastroferna. De drar bara ner livets rullgardin och så är det mörkt. Men märkligt nog, också mitt i det kan ljus anas. Från Sri Lanka berättar människor om en ny gemenskap och omsorg mitt i det svåra. Gamla gränser försvinner när man delar sorg och behöver stödja varandra. På Golgata uppmanade Jesus Maria och Johannes att ta hand om varandra – han visste att de skulle behöva det.

Utan att veta vad som skulle hända gick de två iväg från korset. Med böjda huvuden och tunga sinnen, men tillsammans. Sen höll de sig stilla i mörkret. Och det kändes säkert som om det var slutet på allting. De stannade i det mörka. Precis som många andra i samma situation hade de inget val. Men de hade varandra. Och det skulle visa sig att ljuset, livet skulle återvända. På ett sätt som de inte väntat sig och vågat tro skulle det visa sig att livet är starkare än döden.

Att stå ut med att vara vilsen, inte veta, bara vänta. Jag funderar vidare. Ur mörker kan det ofta växa ljus. Inte alltid som man vill eller väntar sig. Men på nya sätt, ofta överraskande. Inte sällan tar det tid. Men det kommer. Livet ger sig inte.

Hur handskas vi med den insikten? Att stå ut med det omöjliga ett tag. Att vara kvar i det svåra och vänta, att vända och vrida på saker och inte genast fixa till det, är inte det underskattat? Har vi utrymme för att sorg och ovisshet, förvirring och växt tar tid?

När de första bilderna inifrån den brandhärjade katedralen kablades ut över världen var det förkolnade trärester, damm och aska man såg. Men över allt skrot hängde silverkorset kvar. Och genom ett av de skadade fönstren letade sig en solstrimma in som fick korset att lysa där i askdammet. Det kan tyckas som en tillfällighet. Men också tillfälligheter kan ha ett budskap. Korset, de svåra erfarenheterna, askan och det förkolnade finns kvar.

Men denna strimma av ljus mitt i det som raserats. Det kanske ändå inte är slutet på allting.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Barnen litar blint på att vi finns där

Barnleksaker på stranden
Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 21 juli.

Min syster och jag har många barn. Vi har omsorg om varandras barn, om de som är våra egna och om de som är en bonus i livet och vi vet barnens olika behov i sina olika faser. En del av barnen är ganska små ännu och de vet att vi finns där. De till och med räknar med att vi finns där och litar blint på att vi går intill eller strax bakom.

En av dessa varma sommardagar gick jag i trädgården och plockade upp efter både det ena och det andra barnet. Som om jag följde en snitslad bana av utspridda attiraljer, en badhanduk där, ett cyklop där, en liten plånbok, ett par solglasögon, ytterligare en avkrängd baddräkt…

Jag böjde mig ner, samlade ihop och sa med en suck: Tänk att de bara lämnar sina grejer precis där de står, springer vidare och räknar med att någon annan tar hand om det!

Då plirade min syster mot mig i solskenet och sa: Det är så Gud gör med oss. Jag stannade upp och tänkte efter. Ja, det är ju så Gud gör med oss, Gud går bakom och samlar ihop.

Hon är finurlig, min syster. Och hon ger mig ofta andra perspektiv så att jag ser livet i ett nytt ljus. Plötsligt tyckte jag om att gå där och lägga saker på sin rätta plats, vika ihop badlakanet, hänga upp den våta baddräkten som blivit liggande i gräset. Och jag log när jag gjorde det, jag suckade inte. Jag gick med cyklopet i handen och tänkte på andra gånger som min syster fått mig att höja blicken och se på situationen ur en annan synvinkel.

Visst är vi alla något av de där barnen som glömt kvar något på marken när vi var fokuserade på den pågående leken eller som inte orkade samla ihop allt direkt för att vi behövde vila? Visst brister vi ibland i detta att hålla ordning men är ändå tryggt förvissade om att vi är del av en större omsorg och en ordning där någon ser till mitt bästa? I samma trygghet som barnen. Och strax bakom går Gud och hjälper oss att samla upp, vika ihop, sortera, lägga i ordning. Ibland med en suck och ibland med ett leende men tålmodig, trofast och nära.

Vi vet att barnen kommer att lära sig den hårda vägen vad som kan hända med solglasögon som blir liggande i gräset där de springer runt och att barnet en vacker dag kommer att plocka upp en stinkande halvmöglig badhanduk som de glömt att packa upp och hänga på tork. Vi vill att de ska lära sig för framtiden men vi vill att de ska känna sig trygga i nuet också. Så här går vi, soliga sommardagar i deras svirrande vindlande fotspår och ser till att de kan vara trygga med att allt blir bra. Detsamma gör vi regniga dagar, inomhus, bland skor och väskor i hallen, bland disk och rester i köket. Då går vi där som vanligt, förmanande, kanske suckande men tålmodigt närvarande. Och även då kan vi försöka minnas sommardagen med badutflykten och le åt den finurliga kommentaren Det är så Gud gör med oss.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Våga riskera att misslyckas

Bild på en skylt med texten: "Världen vore allt bra fattig om ingen vågade ta risken att misslyckas!" (Säger man i Djupforsen när man prövar något nytt och inte vet hur det kommer att gå...)

Läser Tankar för helgen och mina tankar börjar vandra tillbaka till i tisdags när jag skrev inlägget om Kristen politik. När jag var färdig med inlägget i tisdags dök det upp en bild i mitt facebook-flöde med ett citat från en barnboksserie taget i Mulle Meck-parken.

”Världen vore allt bra fattig om ingen vågade ta risken att misslyckas!”

Så löd citatet och jag kopplade genast ihop det med ett citat från ärkebiskop Antje:

”Våra begränsningar och risken att det kan bli fel är ingen ursäkt för att låta bli.”

Plötsligt förstår jag varför detta verkar vara ett återkommande tema för mig just nu. I min direkta närhet har det hänt flera jobbiga saker där detta är satt på sin spets. Bland annat har en person blivit uppsagd med omedelbar verkan, och jag ser nu hur denna händelse lägger locket på och gör att arbetskamrater och andra i anknytning till denna arbetsplats inte vågar testa gränserna. Och så får det ju inte bli. Vi måste våga följa vår kallelse. Även om det finns risk att misslyckas.

Även jag måste våga vara obekväm. Kliva utanför mina egna begränsningar. För den enda ursäkt jag har till att inte göra det är att jag inte vill misslyckas. Men tänk om jag lyckas, vad dumt det vore att missa den chansen!

/Linda, informatör