Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Barnen litar blint på att vi finns där

Barnleksaker på stranden
Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 21 juli.

Min syster och jag har många barn. Vi har omsorg om varandras barn, om de som är våra egna och om de som är en bonus i livet och vi vet barnens olika behov i sina olika faser. En del av barnen är ganska små ännu och de vet att vi finns där. De till och med räknar med att vi finns där och litar blint på att vi går intill eller strax bakom.

En av dessa varma sommardagar gick jag i trädgården och plockade upp efter både det ena och det andra barnet. Som om jag följde en snitslad bana av utspridda attiraljer, en badhanduk där, ett cyklop där, en liten plånbok, ett par solglasögon, ytterligare en avkrängd baddräkt…

Jag böjde mig ner, samlade ihop och sa med en suck: Tänk att de bara lämnar sina grejer precis där de står, springer vidare och räknar med att någon annan tar hand om det!

Då plirade min syster mot mig i solskenet och sa: Det är så Gud gör med oss. Jag stannade upp och tänkte efter. Ja, det är ju så Gud gör med oss, Gud går bakom och samlar ihop.

Hon är finurlig, min syster. Och hon ger mig ofta andra perspektiv så att jag ser livet i ett nytt ljus. Plötsligt tyckte jag om att gå där och lägga saker på sin rätta plats, vika ihop badlakanet, hänga upp den våta baddräkten som blivit liggande i gräset. Och jag log när jag gjorde det, jag suckade inte. Jag gick med cyklopet i handen och tänkte på andra gånger som min syster fått mig att höja blicken och se på situationen ur en annan synvinkel.

Visst är vi alla något av de där barnen som glömt kvar något på marken när vi var fokuserade på den pågående leken eller som inte orkade samla ihop allt direkt för att vi behövde vila? Visst brister vi ibland i detta att hålla ordning men är ändå tryggt förvissade om att vi är del av en större omsorg och en ordning där någon ser till mitt bästa? I samma trygghet som barnen. Och strax bakom går Gud och hjälper oss att samla upp, vika ihop, sortera, lägga i ordning. Ibland med en suck och ibland med ett leende men tålmodig, trofast och nära.

Vi vet att barnen kommer att lära sig den hårda vägen vad som kan hända med solglasögon som blir liggande i gräset där de springer runt och att barnet en vacker dag kommer att plocka upp en stinkande halvmöglig badhanduk som de glömt att packa upp och hänga på tork. Vi vill att de ska lära sig för framtiden men vi vill att de ska känna sig trygga i nuet också. Så här går vi, soliga sommardagar i deras svirrande vindlande fotspår och ser till att de kan vara trygga med att allt blir bra. Detsamma gör vi regniga dagar, inomhus, bland skor och väskor i hallen, bland disk och rester i köket. Då går vi där som vanligt, förmanande, kanske suckande men tålmodigt närvarande. Och även då kan vi försöka minnas sommardagen med badutflykten och le åt den finurliga kommentaren Det är så Gud gör med oss.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Våga riskera att misslyckas

Bild på en skylt med texten: "Världen vore allt bra fattig om ingen vågade ta risken att misslyckas!" (Säger man i Djupforsen när man prövar något nytt och inte vet hur det kommer att gå...)

Läser Tankar för helgen och mina tankar börjar vandra tillbaka till i tisdags när jag skrev inlägget om Kristen politik. När jag var färdig med inlägget i tisdags dök det upp en bild i mitt facebook-flöde med ett citat från en barnboksserie taget i Mulle Meck-parken.

”Världen vore allt bra fattig om ingen vågade ta risken att misslyckas!”

Så löd citatet och jag kopplade genast ihop det med ett citat från ärkebiskop Antje:

”Våra begränsningar och risken att det kan bli fel är ingen ursäkt för att låta bli.”

Plötsligt förstår jag varför detta verkar vara ett återkommande tema för mig just nu. I min direkta närhet har det hänt flera jobbiga saker där detta är satt på sin spets. Bland annat har en person blivit uppsagd med omedelbar verkan, och jag ser nu hur denna händelse lägger locket på och gör att arbetskamrater och andra i anknytning till denna arbetsplats inte vågar testa gränserna. Och så får det ju inte bli. Vi måste våga följa vår kallelse. Även om det finns risk att misslyckas.

Även jag måste våga vara obekväm. Kliva utanför mina egna begränsningar. För den enda ursäkt jag har till att inte göra det är att jag inte vill misslyckas. Men tänk om jag lyckas, vad dumt det vore att missa den chansen!

/Linda, informatör

Vi får hela livet på oss att växa i vår tro

En bäbis som döps över en dopfunt av glas
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 29 april

Många av de barn jag döper har en dopdräkt, en lång vit klänning, och ofta har den gått i arv i generationer och använts av släktens alla barn. Ibland får jag frågan om barnet måste ha en dopklänning och svaret är att det måste man inte alls. Man kan vara klädd hur som helst och vissa bebisar är inte klädda alls, i de fall de döps i en kyrka med en stor dopfunt som barnet kan doppas i. När dopdräkten inte är självklar kan den bli ännu mer intressant eftersom samtalet om klänningens symbolik får mer fokus.

Jag brukar berätta om fornkyrkans första församlingar där de som lät sig döpas först fick gå igenom en läroperiod i församlingen där dessa dopkandidater, en sorts aspiranter som kallades katekumener utmärkte sig bland församlingens medlemmar genom att vara klädda i vita klädnader i samband med sitt dop. Jag förklarar att våra små barn som inte själva kan komma till dopet också kan få döpas och ofta kläs i en alldeles för lång klänning. Den symboliserar att man, som den lilla människa man är, får lov att fortsätta växa i sin tro, växa in i livet som döpt och växa som lärjunge på samma sätt som man med tiden får växa i en alldeles för lång klänning.

Jag brukar fråga dopfamiljerna om de har noterat att prästen också har en vit ”klänning” på sig i kyrkan. En vit dräkt som är så lång att den går ända ner till golvet och som är så vid att den är alldeles för stor för prästen, såväl för en lång smal präst som för en prost som är rund som en ost. One size – fits nobody. Och det är en tanke med det.

Vi får hela livet på oss att växa som troende och att växa i vår tro bit för bit. Inte ens som vuxen är man färdigvuxen. Och inte som präst heller! Så där går vi runt i våra för stora vita klädnader med stora vida ärmar och vi känner igen oss i det lilla barnets klädnad om dopbarnet då är klädd i en sådan dopdräkt.

Men när jag tänker på det Jesus sa om barnen och att Guds rike tillhör sådana som de, så undrar jag om de egentligen behöver vara mer än en liten människa som redan vet det mest väsentliga om livet. Även det minsta lilla dopbarn som jag har på min arm förstår vikten av tillit, av kärlek och att vara älskad.

Jesus ord om dopet och tron var att vi alla skulle vara lärjungar, döpas i Faderns, Sonens och Den heliga andes namn och lära oss buden om Guds kärlek till människorna. I det lilla barnets blick ser jag att det förstår essensen i Jesus ord och löftet om att han är nära oss, alltid. För det späda barnet litar på att aldrig bli ensam, på att alltid vara älskad. Och kärleken får oss att växa, gemenskapen och tryggheten formar oss och får oss att växa till som människor och som lärjungar. Och det är egentligen inte krångligare än att vilja leva nära och försöka likna Honom som älskar oss. Det börjar med att vi försöker härma den som visar oss kärlek, precis så som barnet lär sig att le genom att härma den som ler mot henne. Hon är så liten att hon knappt vet hur man gör. Men där börjar vårt växande. Och det fortsätter hela livet.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Jag kan inte greppa allt

En liten grodd som trängt igenom grov jord
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 16 mars 2018

Då och då hälsar jungfru Maria på i mitt liv. Jo, åtminstone berättelsen om Maria som får besök av Herrens ängel. Det är en berättelse som dyker upp i så här års när vi firar Marie bebådelsedag. Och det möte som det då berättas om brukar komma mig nära när jag befinner mig i situationer där jag av någon anledning undrar om det jag står inför är rimligt eller greppbart: är detta verkligen möjligt?

När jag nu tänker på Marias möte med ängeln tänker jag inte i första hand på vad ängeln sa till henne att Gud skulle åstadkomma. Jag tänker inte enbart på hur Gud kan förmå göra det som verkar omöjligt. Däremot fastnar jag för hennes reaktion. Hon blev först rädd och hon undrade sedan hur det överhuvudtaget skulle kunna ske. Men dialogen mellan dem slutar med att ängeln säger att inget är omöjligt för Gud och hon är trygg med det.

I hela bibeln från början till slut går en röd tråd av berättelser om hur Gud förmår göra det som ingen människa kan. Genom både gamla och nya testamentet lyser den glödande röd, även i mörkret. Och tråden lyser av hopp: Det är inte kört, i Guds kraft är allting möjligt. Det omöjliga blir möjligt redan från begynnelsen i Guds skapelse. Guds mäktiga verk beskrivs då Gud griper in och befriar sitt folk, räddar oss alla till liv eller när Gud förvandlar både människors inre eller situationer så att det omöjliga blir möjligt. Bibeln fortsätter berätta om möten mellan Gud och människor, som exempelvis Maria eller Moses, där de först tvekar eller ryggar tillbaka men sedan öppnar upp sitt hjärta och sitt sinne för att acceptera Guds plan och vara den del av den.

Detta hopp som lyser tydligt för mig i bibelns berättelser är verkligt och berör mig. För Gud är allting möjligt! Men visst tvekar jag ibland och ryggar tillbaka till en början. Visst ifrågasätter jag om det verkligen är möjligt och vill veta hur det egentligen ska gå till. Men jag är bara människa och jag kan inte greppa allt. Jag förstår inte hur vårt klot kan vara en beboelig plats i universum. Jag förstår inte ens hur en blomma kan växa genom asfalt, jag kan inte ta in hur livets kraft kan bli ett foster som utvecklas till ett barn trots att jag har burit tre barn i min egen kropp. Jag kan verkligen inte förstå allt det underliga och underbara i livet men jag ser att det är möjligt. Jag får vara med om Guds mäktiga verk om och om igen, i mitt eget liv, i andras liv, i skapelsen runt omkring mig och i bibelns berättelser. Och jag blir vittne till att det både är verkligt och möjligt.

Mina konfirmander kanske skulle kommentera det jag skriver genom att använda uttrycket ”Men på riktigt?”. Ett uttryck som mer används som en loj kommentar snarare än som en fråga om det verkligen är sant. Och mitt svar är: Ja, på riktigt! Och det gör att jag fortsätter hoppas på Gud, på livets kraft, på mirakel i människors liv och på underverk i till synes omöjliga situationer. Gud förmår mer än jag kan föreställa mig. Och dessutom får vi vara en del av det.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Ge ljusets strålar en ny riktning

Ljusglitter i en rund kristallprisma
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 2 februari 2018

När jag använde ordet solkatt häromveckan tittade barnen därhemma på mig med undrande blickar. Jag insåg att barn nuförtiden sällan roar sig med solkatter. De har inte förstått tjusningen med att rikta ljuset i en ny vinkel, att sprida ljuset vidare eller ge ljusets strålar en ny riktning.

Jag förklarade för dem hur man kan vinkla en spegel eller något som reflekterar solljuset från himlen och skickar det vidare så att ljusets strålar träffar någon annanstans, kanske överraskande träffar någon annan och hur det kan dansa vidare med hjälp av reflektorns rörelser.

Jag kom att tänka på samtalet med barnen nu när Kyndelsmässodagen ska firas och berättelsen om hur den gamle Simeon inne i templet möter ljuset från himlen när han får hålla den Messias han väntat på i sin famn.

En av anledningarna till att solkatten fick liv när jag läste om Simeon i templet är en gammal sångtext som jag skrev en gång som heter Vänd mot himlen.

Det glittrar. Det glimmar till som guldstänk här och där. Det skimrar. Det blänker till. Jag undrar vad det är.

Jag tittar. Jag sträcker mig och reser mig på tå. Och kisar, så spejar jag. Vill se vad som står på.

Märkligt ljus, som landar där på marken framför mig. Dröjer kvar, blir starkare. Det skiner ifrån dig.

Vidare, allt närmare och lyser där jag står. Stigande den söker mig, en gåva som jag får.

Nu står jag helt plötsligt här med famnen fylld av guld. Glittrande och glädjande. Av sång är hjärtat fullt.

En solkatt från himmelen som lyser stark och klart. Den speglar ett ljus från Gud och värmer underbart.

Den spegelns små speglingar är för att vi ska se, Ännu mer. Mot himlen vänd kan skenet återges. En solkatt nu vänd mot dig med ljus och glasklar glans. Den vittnar så vackert om en himmel någonstans.

I templet bar Maria och Josef in det ljus som Simeon hade väntat på i hela sitt långa liv. I templet skedde det efterlängtade mötet med Herren när den gamle fick se frälsningen som Gud hade lovat att Simeon skulle få se medan han ännu levde.

På ikoner som återspeglar detta Herrens möte kan man se Maria, Josef, profetissan Hanna och Simeon som står med Jesus i sin famn.

Guds folk väntade på Messias och den längtan och förväntan som Simeon symboliserar är större än vad jag kan beskriva. Men Lukas som berättar om det i sitt evangelium återberättar det så att Simeon brister ut i lovsång när den stora profetian infrias och blir verklighet för honom när han får möta det ljus och den räddning som Gud uppenbarar, för honom och för alla folk. Guds stora ljus som ska bli synligt för alla. Och för dig och mig.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

En ljus jul för barnen

Julkrubbefigurer, Josef, Maria och Jesusbarnet i krubban, framför en massa lampor ur fokus i bakgrunden.
Krönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 22 december 2017

Nu är det jul igen och ofta är barnen i centrum för våra julfiranden. I mitt hjärta rör sig oroliga bilder kring barns utsatthet som blir en skarp kontrast till bilden av förväntansfulla barns tindrande ögon på julafton.

I vår stora värld där många människor lever i enorm utsatthet är det barnen som är allra mest utsatta. Samtidigt är det barnen som är vårt hopp och som ska stå för framtidstron.

I år har barns utsatthet belysts såväl av Musikhjälpen i Sveriges Radio som av julkampanjens insamling i Svenska kyrkan.

Vi kan inte blunda för hur barn som redan lever i utsatta miljöer på olika platser i världen blir systematiskt utnyttjade i organiserad brottslighet eller blir offer för en människohandel som fråntar barnen rätten till sin egen kropp, sitt eget liv och sin känsla av människovärde och människovärdighet. Även våra barn här hemma, deras kompisar eller våra grannar kan vara utan det skydd och värn som barn behöver för att känna sig trygga och älskade. I sina hem och på sina skolor är många barn utsatta för handlingar som fråntar dem deras självkänsla, livsgnista eller självklara rätt till trygghet.

Mitt i en sådan värld föddes en gång ett barn, värnlöst och sårbart såsom barn är. Det berättas att det barnet föddes i ett stall av en ung mor och att det barnet sedan tvingades på flykt med sina föräldrar som ville skydda sitt barns liv.

Där och då blev Gud människa och många har häpnat över att Gud valde att göra sitt intåg i världen som ett barn. Ett utsatt barn i en utsatt tid. Men där och då tändes ett ljus i världen och en hoppets stjärna som lyser starkare än alla andra stjärnor på det mörka himlavalvet. För att visa oss vad kärlek är, för att påminna oss om hopp och tro. Som en litet barn möter Gud oss människor, nära och i ögonhöjd. I barns ögon ser vi ibland ett tindrande hopp, ibland ser vi en tom blick som vi behöver ge nytt ljus men där möter Gud oss, i barnets blick.

Till jul vill vi se barn i ring runt granen. Den här julen, och alltid, vill jag att vi ska slå ring runt barnen. En skyddande ring som gör att ingen kommer åt dem. En ring som stänger ute dem som mobbar eller psykar sin kompis, som stänger ute den som utnyttjar den som är liten och sårbar. En ring av starka ryggar som stänger ute mörkret och där barnet i ringens mitt möter kärleksfulla ansikten som ger barnen ljus i blicken igen.

Det finns en sång med texten:

Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen. Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga. Ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss.

Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga. Gud är hos oss, ljus i natten, för att hjälpa oss att våga. Ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss.

Jag hoppas att vi som är sedda av det barnet också ska se barnens utsatthet, våga göra skillnad och kunna sprida värme och ljus i världen. Med önskan om en fridfull och hoppfull jul för alla!

Manilla Bergström

Präst Göteborg

Det slutliga svaret

Helgkrönika från Göteborgsposten publicerad den 11 november 2017.

När jag var barn var jag nog väldigt frågvis och väntade mig svar på allt, så som barn gör. Mina föräldrar hade tålamod att försöka komma med svar på alla mina frågor och följdfrågor. Och vid det här laget vet jag ju själv hur det är att svara på ett barns alla varför då, som följs av ett nytt varför då och så vidare. Jag skulle tro att mina frågor som barn ofta handlade om livet, om Gud, om tro och om mig själv och min plats på jorden. För jag minns att mina föräldrars svar till slut blev: för att Gud ville det!

För att Gud ville det är väl många gånger det slutliga svaret på stora frågor och ett svar som det inte lönar sig att ställa följdfrågor på. Åtminstone inte till en annan människa. Inte ens ett barns mamma eller pappa vet ju det som Gud vet. För att Gud vill kan dels vara svaret som stänger frågeleken där och då och dels kan det svaret betyda att resten av frågorna istället får adresseras direkt till Gud. Och vad vill Gud, då? Guds intention är kärlek. Så till sist är väl Guds kärlek svaret?

För att Gud älskar! Det är ett svar som även jag gärna ger ett frågvist barn, eller en frågvis konfirmand, eller en vuxen som söker svar. Inte för att jag vill avsluta frågeleken utan just för att jag tror att svaret öppnar för ännu vidare teologiska funderingar och för ännu fler frågor. Att Guds avsikt och drivkraft är kärlek går att läsa i den sammanfattande bibelvers, Joh.3:16, som kallas Lilla Bibeln: Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Den meningen väcker följdfrågor och intentionen är klart och tydligt kärlek.  Sonen, frälsaren kom för att rädda oss människor, för att Gud älskar oss. Och Gud vill inte att någon enda ska gå under, så står det också i Bibeln. Gud vill omfamna oss alla så att alla räddas från det som är ont i världen.

Den vers som följer på Lilla Bibeln kan inte lika många av oss utantill men den är lika viktig: Ty Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Varför? Jo, för att Gud vill det, för att Gud vill oss väl, för att Gud älskar oss. Det handlar egentligen om frälsning. Att frälsa är att rädda, skydda och befria någon. Tänk dig hur en fjättrad fånge eller en utsatt slav hade ett halsjärn, en tung skavande järnring med en kätting runt halsen. Tänk dig känslan av att frihalsas, frälsas, när järnringen lyfts av från halsen. Räddad och befriad! En fantastisk känsla. För att Gud vill det! Ett enkelt svar och samtidigt en alldeles hänförande tanke.

Frälsningen kommer ifrån Gud och Guds avsikt med den är kärlek. Guds mål med frälsningen är också kärlek. Att Gud räddar och befriar oss människor för att Gud älskar oss. För att Gud vill det, för att Gud älskar dig. Och den kärleken, befrielsen och räddningen finns där från början, innan vi ens har ställt frågorna.

Manilla Bergström
Präst, Göteborg

Kampen mot draken

Krönika i Göteborgs-Posten 30 september

Denna helg firar kyrkan ärkeängeln Mikael. Han är den ängel som sägs stå närmast Gud, en skyddsängel för Israels folk och den ängel som även för människornas talan inför Gud själv. Ärkeängeln är ledare för en här av andra änglar och Mikael är en mycket kraftfull ängel som ger sig in i striden mot ondskan och skyddar Guds folk. Mikael avbildas ofta med ett svärd och den kraft han har i kampen är livets, räddningens och ljusets makt.

Idag manifesteras en kamp på stadens gator och torg i vår stad Göteborg. Främlingsfientliga krafter har fått tillstånd att gå i demonstrationståg med sitt nazistiska budskap mitt ibland oss och det väcker massor av känslor. Ilska och förtvivlan bland annat, irritation och oro men uppenbarligen väcker det inte känslan av maktlöshet. För även de goda krafter som utkämpar ljusets kamp i tillvaron stämmer upp och gör sina röster hörda idag. Friheten och samhörigheten kommer att både synas och höras.

Visst finns det de som vill splittra och förgöra men de kan bara det – och inget mer. Och deras tid är kort, som det står i Bibeln. Och så finns det ett motstånd som vill ena och förena och det kommer att stå kvar, växa i kraft och föra ljuset vidare. Det berättas om ängeln Mikael i de judiska skrifterna, i Nya testamentet i Bibeln och enligt uppgift även i Koranen. Berättarrösten ljuder alltså i flera olika traditioner men det handlar om samma Ängel och om en gudomlig kraft i kampen mot ondskan. Och idag mer än någonsin, glädjer det mig att det finns starka berättelser som förenar oss. Traditionen bjuder på bilder av hur ondskans söndrande djävulskraft störtas till marken som en sårad drake av den mäktiga ängelns svärd och styrka. Och även här idag ser jag tydligt att goda krafter inte låter sig nedslås.

Det finns en ständig kamp att föra och det är lätt att välja sida. Jag väljer att stå för människors lika värde med dem som för en kamp med ickevåld, med utsträckta händer och ett vidöppet hjärta. Och för mig är det så uppenbart vilken kraft som är starkast!

För även om rädslan kan få blodet i våra ådror att isa, så är det kärleken som får livskraften att pulsera igen.

Även om folk vill bygga murar, så har de ju ingen chans mot dem som väljer att bygga broar. De som av feghet gömmer sig bakom andra bleknar när någon annan modigt tar ett steg fram med sitt vittnesbörd. Och ängslans jämmer kommer alltid att överröstas av glädjens sång.

Himlens Gud, som sänder dina heliga änglar till vår hjälp mot ondskans alla makter, ge oss glädje och uthållighet i den goda kampen.

Amen

Manilla Bergström,
präst i Göteborg