Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

Allhelgonahelgen består av två kyrkliga helgdagar: alla helgons dag och alla själars dag. Historiskt har vi skilt på dagarna genom att minnas helgonen på alla helgons dag på lördagen och att minnas våra nära och kära på alla själars dag på söndagen. På kyrkogårdarna lyser mängder av ljus och påminner om Guds ljus som räddar oss från döden.

På Svenska kyrkans hemsida finns mycket att läsa om allhelgona. Där kan du tända ett digitalt ljus på Bönewebben eller hitta länkar för att delta i en digital minnesgudstjänst. Där finns också en allhelgonahälsning från ärkebiskop Antje Jackelén. Du kan också få information om hjälp och stöd om du känner sorg.

Ikväll klockan 18.00 direktsänds en nationell minnesstund från Uppsala domkyrka i TV4. Där hedras alla som dött under året och offren i den pågående pandemin. Ärkebiskopen och kungaparet deltar tillsammans med representanter från Sveriges Interreligiösa Råd, sjukvården och de som mist en anhörig under året.

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 16 september.

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.

Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.

Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.

Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.

Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.

Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 april.

När jag slog på Rapport förra måndagen och möttes av de skakande bilderna av det brinnande Notre Dame hade jag just suttit och läst berättelsen om Jesu död i Johannesevangeliet som jag skulle predika över på Långfredagen.

Där berättas det om hur lärjungen Johannes, Maria, Jesu mor, och ytterligare några kvinnor stannade kvar hos Jesus på korset ända till slutet. Alla andra flydde. Det är begripligt. Skriken och fasan och stanken där på Golgata var säkert förfärlig. Hela avrättningen måste ha varit vidrig. Men Maria och Johannes stannade kvar.

Maria, det är ju Notre Dame, vår dam, Jesu mamma. Maria har fått ge namn åt 1100-talskatedralen i Paris, liksom åt många fler kyrkor och katedraler. Att hon har gudomliggjorts har jag svårt att förstå mig på. Men att hon varit och är medmoder och medsyster, samtalspartner och vän åt oändligt många, framför allt kvinnor, genom historien, det kan jag begripa. Hon är verkligen Notre Dame, vår dam, vår kvinna, vår syster som vet hur smärtsamt och komplicerat livet kan vara. Den här påsken blev hon väldigt tydlig för mig.

Hela påskberättelsen är grundläggande mänsklig. Där finns smärtan, våldet mot den oskyldige, döden, förvirringen och den stora tystnaden innan det som man inte alls väntat sig händer, och en väg mot liv och hopp öppnar sig. Jag må vara religiös och partisk, men jag tror verkligen att mönstret från död till liv är allmänmänskligt.

Det känns som det är slutet på allting, ropade Carl Bildt ut på Twitter när han sett Notre Dame i lågor. Hur mycket mer ska det inte ha känts så för dem som stod där vid korset på Golgata? Hur många människor på Sri Lanka tänker inte så just nu? Är det inte väldigt många, kanske de flesta, som någon gång har varit i förtvivlan och uppgivenhet och bara sett mörker omkring sig? Det kan ha handlat om livskatastrofer och mänskliga förluster, om omöjliga återvändsgränder, till synes helt förlorade möjligheter eller något annat, som när man står vid sidan om verkar större eller mindre, men för den som är mitt i det under en tid är bara svart.

Det finns inget att förenkla kring de stora katastroferna. De drar bara ner livets rullgardin och så är det mörkt. Men märkligt nog, också mitt i det kan ljus anas. Från Sri Lanka berättar människor om en ny gemenskap och omsorg mitt i det svåra. Gamla gränser försvinner när man delar sorg och behöver stödja varandra. På Golgata uppmanade Jesus Maria och Johannes att ta hand om varandra – han visste att de skulle behöva det.

Utan att veta vad som skulle hända gick de två iväg från korset. Med böjda huvuden och tunga sinnen, men tillsammans. Sen höll de sig stilla i mörkret. Och det kändes säkert som om det var slutet på allting. De stannade i det mörka. Precis som många andra i samma situation hade de inget val. Men de hade varandra. Och det skulle visa sig att ljuset, livet skulle återvända. På ett sätt som de inte väntat sig och vågat tro skulle det visa sig att livet är starkare än döden.

Att stå ut med att vara vilsen, inte veta, bara vänta. Jag funderar vidare. Ur mörker kan det ofta växa ljus. Inte alltid som man vill eller väntar sig. Men på nya sätt, ofta överraskande. Inte sällan tar det tid. Men det kommer. Livet ger sig inte.

Hur handskas vi med den insikten? Att stå ut med det omöjliga ett tag. Att vara kvar i det svåra och vänta, att vända och vrida på saker och inte genast fixa till det, är inte det underskattat? Har vi utrymme för att sorg och ovisshet, förvirring och växt tar tid?

När de första bilderna inifrån den brandhärjade katedralen kablades ut över världen var det förkolnade trärester, damm och aska man såg. Men över allt skrot hängde silverkorset kvar. Och genom ett av de skadade fönstren letade sig en solstrimma in som fick korset att lysa där i askdammet. Det kan tyckas som en tillfällighet. Men också tillfälligheter kan ha ett budskap. Korset, de svåra erfarenheterna, askan och det förkolnade finns kvar.

Men denna strimma av ljus mitt i det som raserats. Det kanske ändå inte är slutet på allting.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 21 juli.

Min syster och jag har många barn. Vi har omsorg om varandras barn, om de som är våra egna och om de som är en bonus i livet och vi vet barnens olika behov i sina olika faser. En del av barnen är ganska små ännu och de vet att vi finns där. De till och med räknar med att vi finns där och litar blint på att vi går intill eller strax bakom.

En av dessa varma sommardagar gick jag i trädgården och plockade upp efter både det ena och det andra barnet. Som om jag följde en snitslad bana av utspridda attiraljer, en badhanduk där, ett cyklop där, en liten plånbok, ett par solglasögon, ytterligare en avkrängd baddräkt…

Jag böjde mig ner, samlade ihop och sa med en suck: Tänk att de bara lämnar sina grejer precis där de står, springer vidare och räknar med att någon annan tar hand om det!

Då plirade min syster mot mig i solskenet och sa: Det är så Gud gör med oss. Jag stannade upp och tänkte efter. Ja, det är ju så Gud gör med oss, Gud går bakom och samlar ihop.

Hon är finurlig, min syster. Och hon ger mig ofta andra perspektiv så att jag ser livet i ett nytt ljus. Plötsligt tyckte jag om att gå där och lägga saker på sin rätta plats, vika ihop badlakanet, hänga upp den våta baddräkten som blivit liggande i gräset. Och jag log när jag gjorde det, jag suckade inte. Jag gick med cyklopet i handen och tänkte på andra gånger som min syster fått mig att höja blicken och se på situationen ur en annan synvinkel.

Visst är vi alla något av de där barnen som glömt kvar något på marken när vi var fokuserade på den pågående leken eller som inte orkade samla ihop allt direkt för att vi behövde vila? Visst brister vi ibland i detta att hålla ordning men är ändå tryggt förvissade om att vi är del av en större omsorg och en ordning där någon ser till mitt bästa? I samma trygghet som barnen. Och strax bakom går Gud och hjälper oss att samla upp, vika ihop, sortera, lägga i ordning. Ibland med en suck och ibland med ett leende men tålmodig, trofast och nära.

Vi vet att barnen kommer att lära sig den hårda vägen vad som kan hända med solglasögon som blir liggande i gräset där de springer runt och att barnet en vacker dag kommer att plocka upp en stinkande halvmöglig badhanduk som de glömt att packa upp och hänga på tork. Vi vill att de ska lära sig för framtiden men vi vill att de ska känna sig trygga i nuet också. Så här går vi, soliga sommardagar i deras svirrande vindlande fotspår och ser till att de kan vara trygga med att allt blir bra. Detsamma gör vi regniga dagar, inomhus, bland skor och väskor i hallen, bland disk och rester i köket. Då går vi där som vanligt, förmanande, kanske suckande men tålmodigt närvarande. Och även då kan vi försöka minnas sommardagen med badutflykten och le åt den finurliga kommentaren Det är så Gud gör med oss.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg