Samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan

Mats Rimborg som är ordförande för POSK i Göteborgs stift skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om hur samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska ha en demokratisk organisation. Så står det i lagen om Svenska kyrkan, och det är de allra flesta överens om. Hur den kyrkliga demokratin ska utformas i praktiken, och om det finns anledning att ifrågasätta den stora likheten mellan kyrkliga och allmänna politiska val, finns det olika uppfattningar om. Men att alla medlemmar ska ges möjlighet till inflytande i sin kyrka är en självklarhet.

Under en lång tid var det bristande intresset för att utnyttja sin rösträtt den främsta orsaken till oro, men i kyrkovalet 2017 deltog nästan en miljon medlemmar, fler än någonsin tidigare. Engagemanget väcktes i många fall av överdriven rädsla för att Svenska kyrkan var hotad; av främlingsfientlighet, homofober eller kvinnoförtryckare. Kunskapen om kyrkan och vad de olika nomineringsgrupperna stod för var inte alltid så stor, men man ville ändå vara med och påverka.

Men i många fall visade det sig vara omöjligt att göra någon skillnad. I 96 av de 685 lokala valen till kyrkofullmäktige, alltså nästan vart sjunde sådant, fanns det bara en kandidatlista, ofta med en oklar agenda. I nättidningen Höglandsnytt presenterades valresultatet i Ydre pastorat i södra Östergötland på följande sätt: ”Nordkorea eller Höglandet. Ibland är det svårt att märka någon skillnad. Som till exempel efter kyrkovalet där en nomineringsgrupp tog hem 100 procent av rösterna. Det fanns nämligen ingen annan att rösta på.”

Det går för all del att påverka valresultatet i någon mån genom att kryssa för vissa namn, men då gäller det verkligen att ha reda på vilka kandidaterna är och vad de står för. Men i stort sett är det den lilla grupp som utgör valberedning för listan som avgör valresultatet, och inte de röstande.

Nästa kyrkoval infaller den 19 september 2021 och kandidatlistorna ska vara klara senast 15 april det året. Det finns fortfarande gott om tid att ge väljarna verkliga valmöjligheter på dessa platser genom att bilda nya lokala grupper som kan ställa upp i valet, och tala om vad de vill verka för i öppna och sakliga debatter i stället för att göra upp i hemlighet. Särskilt de etablerade partipolitiskt obundna grupperna kan ha mycket att vinna på att engagera sig i detta arbete, eftersom det ger dem draghjälp i valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Ni som stod med på någon av dessa 96 listor kan göra en insats för den kyrkliga demokratin genom att inför nästa val tydliggöra vad ni står för. Ta reda på vad de grupper som finns i ert stift vill genom att läsa deras program och prata med deras företrädare, anslut er till den grupp där ni känner er mest hemma, och skapa en lokal lista tillsammans med de likasinnade som finns där ni bor.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

 

Ur POSKs program 2018-2021

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Följ hearingen från Stockholm

Idag klockan 13.00 startar hearingen av de sex kandidaterna i biskopsvalet i Stockholms stift, Andreas Holmberg, Marika Markovits, Jonas Eek, Sven Milltoft, Bengt Kristensson Uggla och Gunilla Hallonsten.

Kandidaterna kommer att frågas ut både i grupp och enskilt. Du kan följa det hela live här.

Den 12 februari sker första valomgången, får ingen av kandidaterna 50% av rösterna då så blir det en andra valomgång den 5 mars.

/ Victor

 

Ett otydligt liv

Erik Olebark Ringheim skriver på Tankar inför helgen:

Jag såg nyligen en videoinstallation med en TV-skärm som visade ett brus, inte helt olikt myrornas krig på tv fast med fler mörka prickar än ljusa. Bland dessa prickar kan man skönja två otydliga gestalter, två skuggkroppar, som ömsom förtätas, ömsom förtunnas. ”En bild av människans passage mellan två världar” stod det på skylten bredvid.

Otydlig är kanske ett bra ord för att beskriva konstverket även om jag egentligen drar mig något för att beskriva det – jag kan omöjligtvis göra verket eller dess konstnär rättvisa. Ändå: otydlig.

Men ju längre tid jag står för att betrakta verket, desto mindre otydligt blir det. Inte så att bruset blir mindre, men jag själv blir liksom tydligare i förhållande till verket.
Så är det rätt ofta när det kommer till konst. Tar vi oss tiden att inte bara titta på tavlan, skulpturen eller dansen, utan faktiskt betrakta den, försöka nå detaljerna i den, lyssna efter vad den försöker säga, ja då är det inte ovanligt att den faktiskt också talar till oss.

På samma sätt är det med bibelns berättelser. Tar vi oss tid att läsa dem lite mer nogsamt märker vi snart att de säger mer till oss än vad vi kanske först upptäckte. Men det är inte så enkelt alla gånger att få till det där. Livet knackar ofta på och påminner om allt annat som ska göras. Det kan vara lite knepigt att få till på egen hand.

I böneformen Tidegärden läses bland annat psaltarpsalmer och där finns en asterisk i slutet av varannan rad, den markerar att läsaren ska tystna för en stund så att det lästa hinner sjunka ned och slå rot i oss.

Det är en rätt effektiv hjälp så att jag slutar stressa för att hinna bli klar med kvällsbönen på sju minuter. Som en kär vän till mig sa: När du ber din sju minuter långa kvällsbön till Gud, tar du dig då även sju minuter till att lyssna på Guds svar?

Asterisken hjälper mig.

Att stå kvar vid konstverket hjälpte också mig att fundera över detta med att passera mellan världar och att det i kristen tro sker genom dopet.

Martin Luther uttryckte det som att vi varje dag ska dö och uppstå med Kristus. I dopgudstjänsten ber vi Gud om hjälp att den döpta dag för dag ska kunna leva i sitt dop. När ger jag mig tid att fundera över mitt dop?

Kanske kan det vara så att när jag vaknar om morgonen ska jag ta en stund att lyssna efter rösten från himlen, som ibland är tydlig som en duvas, ibland mer diskret,  och lyssna efter vad den säger till mig idag? Vissa dagar kanske det tar sju minuter, andra någon enstaka. Ibland hör vi rösten tydligt, ibland knappt alls. Men lyssnar vi inte efter den överhuvudtaget får den svårt att passera genom bruset på skärmen och den blir, ja, otydlig.

Erik Olebark Ringheim, präst

Debatten om predikoturer

Återigen har debatten om predikoturernas vara eller inte vara blossat upp. En fråga som väcker känslor på många sätt. Jag kan förstå att den gör det, men behöver det verkligen vara så?

På flera håll i landet har predikoturerna plockats bort succesivt. Nu senast är det stiftsstyrelsen i Stockholms stift som beslutat att avsluta annonseringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. På detta sätt sparar de ca 4 miljoner kronor varje år.

I höstas var jag i Färjestaden, Södra Ölands pastorat, och lyssnade på en föreläsning med Magdalena Widmark som är analysansvarig på kyrkokansliets kommunikationsenhet. En del av föreläsningen handlade då just om predikoturerna och effekten av dem. Stockholms stift togs upp som exempel och följande diagram presenterades:

Alltså, av de 1,7 miljoner invånare som finns i Stockholms stift så är det mindre än en tredjedel som läser DN eller SvD och det är så få som 0,1% som påverkas helt och hållet av predikoturen, 2100 personer. Dessa personer är absolut inte oviktiga för kyrkan, tvärtom. Men det är totalt sett en väldigt liten del som påverkas eller har användning av informationen i predikoturen.

Det måste finnas effektivare sätt att nå ut till den lilla skara som påverkas helt och hållet av predikoturen. Ofta sägs det dessutom att denna grupp är desamma som våra trognaste kyrkobesökare. Kanske är ett blad som delas ut vid varje gudstjänst med samma information som i dagens predikoturer ett alternativ för att nå just dem.

Det finns säkert mängder med idéer om hur denna grupp kan nås istället. Idag har vi ju så många kanaler att välja på. Men jag roade mig med ett litet räkneexempel. De 2100 personer som påverkas helt och hållet av predikoturen får istället ett brev varje månad med den kommande månadens predikoturer. Portokostnaden för det skulle bli ca 200 000 kronor om året. Lägg till kostnad för material och arbetstid. Kostnaden för det hela kommer då vara avsevärt lägre än de 4 miljoner kronor som det nu betalas för annonsering varje år.

Jag tror inte att det är någon av de som fattar beslut i frågor som denna som vill göra kyrkan mer osynlig, tvärtom. Men vi behöver stanna upp och fråga oss själva, hur möter vi människor med det kristna budskapet och evangeliet idag? Hur kan vi på bästa sätt berätta om det som händer i våra kyrkor så att det också når ut bättre? Kanske är det då vittnesbördet från oss själva som kommer att ge störst genomslag och inte några få ord i en tidningsannons.

/Victor Ramström

Legenden om den fjärde vise mannen

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 4 januari.

Vid trettondedag jul firas att tre vise män når fram till den nyfödde Jesus med sina gåvor.

Om de var tre kungar med varsin kamel, så som det brukar se ut i våra julkrubbor, vet jag inte. Men dessa besökare från fjärran land som inte fanns i närheten just den natten när undret skedde och Gud uppenbarade sig på jorden, även de, leddes till Betlehem av stjärnan för att få möta sin himmelske konung och hylla honom.

Det finns en berättelse, som inte står med i Bibeln, en legend berättad av många, nedtecknad av Henry van Dyke bland andra.

I legenden om den fjärde vise mannen berättas om den stjärntydare som kom på efterkälken och inte nådde fram samtidigt som de andra tre, de som gav sig av med guld, rökelse och myrra. Han sålde allt han ägde för att köpa en dyrbar gåva till kungabarnet. Gåvan var tre stora ädelstenar. När han var på väg till mötesplatsen för stjärntydarnas gemensamma avfärd mot den stad där stjärnan lyste som starkast blev han fördröjd då han mötte en sårad man vid vägens kant.

Den fjärde stjärntydaren som kallas Artaban räddade den rånade och slagne mannens liv och förde honom till en trygg plats. För att ge den sårade vård betalade Artaban med en av de tre juvelerna som var till den konung han skulle gå att söka. Han fortsatte sedan mot mötesplatsen men eftersom han blivit så försenad hade karavanen redan gett sig av och när han väl lyckades nå fram till Betlehem på egen hand, fanns inget kungabarn att finna där. I stället rådde där ett kaos. Mödrar grät, barn skrek, soldater härjade och gossebarn dödades.

Stjärntydaren Artaban fick höra av en av kvinnorna att Herodes beordrat att alla pojkar under två år skulle dödas och just som hon berättade detta med sin egen son på armen kom en soldat för att rycka barnet ur famnen på henne. För att hindra soldaten att döda barnet tog Artaban fram ytterligare en av ädelstenarna, gav den åt soldaten och räddade så gossens liv.

Stjärntydaren gav sig av till Egypten för att leta efter den nyfödde konung som han anade hade flytt dit, men Artaban fann honom ingenstans.

Så lär han, med en enda dyrbar juvel kvar, ha fortsatt söka men kom inte att råka den konung han ville räcka sin gåva. Efter att Artaban sökt i ett trettiotal år hörde han talas om att Judarnas konung fanns i Jerusalem och skyndade dit för att äntligen få möta konungen.

I tumultet i Jerusalem stötte Artaban ihop med en gråtande flicka som försökte fly för sitt liv. Hennes familj var skuldsatt och hennes far inte kunde rädda familjen på annat sätt än att sälja sin dotter som slav. Då tog Artaban fram den sista juvelen, en stor skimrande pärla, köpte familjen fri och räddade flickans liv.

I Jerusalem skälvde marken den dagen och han nådde till sist fram till Jesus som då blivit korsfäst. Där stod han tomhänt framför korset, utan några juveler till sin konung. Men vi som hört legenden berättas, vet att ädelstenarna gavs åt dem som behövde dem och vi vet hur hans kärleksfulla gåvor till de människor han mötte längs livets väg mottogs även i Guds hjärta.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Ärkebiskopen i samtal om AI

Utvecklingen går snabbt och vi hör allt oftare talas om AI – artificiell intelligens. Men vad är AI egentligen? Det kan beskrivas som en form av datorprogram som efterliknar mänskligt beteende och tänkande. Hela området kring AI är brett och det finns olika typer och tolkningar kring vad det är. Men en sak är säker, det kommer att påverka vår vardag allt mer framöver.

I december berättade tidningen Ingenjören, som är en medlemstidning för Sveriges Ingenjörer, att experter med olika bakgrund bjudits in till ett samtal om AI. En av dem som deltog var ärkebiskop Antje Jackelén.
Tanken har varit att samla personer med olika bakgrund till samtal om AI och etik för att få idéer om hur utvecklingen kan påverkas i rätt riktning.

Ärkebiskop Antje säger i intervjun:

– För att kunna identifiera hot och möjligheter med AI krävs det att olika kompetenser möts. Teologin tränar oss inom kyrkan att hantera komplexa frågor, säger Antje Jackelén och betonar hur viktigt det är att alla människor ser sitt bidrag som en del av något större.

– När Lunds domkyrka byggdes arbetade många med att hugga de stora stenblocken. En stenhuggare som fick frågan vad han gjorde svarade ”jag hugger sten”. En annan svarade ”jag bygger en katedral”. Jag vill att vi alla har ”katedral-perspektivet” för att bli bättre rustade för de svåra frågorna kring AI och etik.

Den framtida tekniska utvecklingen är minst sagt spännande, men det finns också utmaningar. Glädjande har ärkebiskopen funnits med i samtal för att lyfta de etiska frågorna kring AI.

Artikeln i sin helhet kan du läsa här.

/ Victor Ramström

Annandag jul

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Fylld av he­lig an­de rik­ta­de han blic­ken mot him­len och såg Guds härlig­het och Je­sus som stod på Guds högra si­da, och han sa­de: ”Jag ser him­len öppen och Människo­so­nen stå på Guds högra si­da.” Då ro­pa­de de högt och höll för öro­nen, och al­la störta­de sig över ho­nom på en gång och släpa­de ut ho­nom ur sta­den för att ste­na ho­nom. Vitt­ne­na la­de si­na mant­lar framför fötter­na på en ung man som het­te Saul. Så ste­na­de de Ste­fa­nos, som åkal­la­de Her­ren och sa­de: ”Her­re Je­sus, ta emot min an­de.” Han föll på knä och ro­pa­de högt: ”Her­re, ställ dem in­te till svars för den­na synd.” Med de or­den dog han. Också Saul tyck­te det var rik­tigt att han döda­des.

Den da­gen börja­de en svår förföljel­se mot försam­ling­en i Je­ru­sa­lem, och al­la ut­om apost­lar­na sking­ra­des över he­la Ju­deen och Sa­ma­ri­en. Några from­ma män be­grav­de Ste­fa­nos och höll stor döds­kla­gan över ho­nom. Men Saul for hårt fram mot försam­ling­en. Han träng­de in i hus ef­ter hus, släpa­de bort män och kvin­nor och lät sätta dem i fäng­el­se.

De som ha­de sking­rats vand­ra­de om­kring och pre­di­ka­de bud­ska­pet. Fi­lip­pos kom till hu­vud­sta­den i Sa­ma­ri­en och förkun­na­de Kristus för fol­ket där. Al­la lyss­na­de uppmärk­samt på hans ord när de hörde ho­nom ta­la och såg de tec­ken han gjor­de. Ty från många som var be­sat­ta for de ore­na an­dar­na ut un­der höga rop, och många lyt­ta och la­ma bo­ta­des. Det blev stor glädje i den sta­den.

Juldagen

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julnatten

Jesaja 9:1a, 2-7 
Natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Hoppets flickor, vad vi behöver er!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.