Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Leve det nödvändiga osynliga i livet!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Svenska kyrkan i EU-valet och kvalet

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 23 maj.

Under den gångna helgen befann jag mig i min födelsestad Örebro för en återträff med min gamla gymnasieklass. Efter middag på lördagen skulle vi på söndagen träffa vår klassföreståndare på fika, vilket arrangörerna hade planerat in på gudstjänsttid klockan 11.

Eftersom fiket låg 50 meter från Betelkyrkan, som jag tillhörde i min ungdom, så tog jag vägen förbi kyrkans anslagstavla för att spana in vad som var på gång. Utöver ett trevligt samtal med en inpasserande gudstjänstbesökare kunde jag till min stora förvåning och tillfredsställelse konstatera att församlingen i tisdags ordnade en utfrågning av partiföreträdare om EU, med inriktning på EU som fredsprojekt. Den sortens intresse för tidens samhällsfrågor tillhörde det jag ofta saknade i det frikyrkliga Örebro jag växte upp i på 60-talet, så det var en positiv överraskning.

Det finns goda skäl för kyrkorna att engagera sig i samband med EU-valet – och för den delen även riksdagsval. Givetvis inte genom att ta ställning för, eller uppmana till röstning på, vissa partier. Men det finns många frågor som vi som kristna har all anledning att engagera oss i, och många viktiga värden att värna. Vid de tillfällen på senare år då kyrkor och närstående organisationer har arrangerat politikerutfrågningar så har de varit fokuserade på sådana viktiga frågor.

Genom att ställa frågor om hur EU-länderna ska främja freden, ta hand om och stödja flyktingar och asylsökande, ta ansvar för hållbarhets- och klimatfrågor, stödja fattiga EU-migranter, motverka trafficking inom Europa – och andra frågor – kan vi som kyrka bidra till att lyfta fram frågorna och ge dem en tydligare plats på agendan. Kanske också, i bästa fall, ge underlag för större tydlighet och klarhet om partiernas positioner – och därmed bidra till ett mer välinformerat val för dem som tar del av frågor och svar.

Inför valet 2010 anordnade vi inom Svenska kyrkan i Umeå tre utfrågningar, med riks-, landstings- respektive kommunpolitiker, med ambition att lyfta frågor med koppling till bland annat solidaritet och diakonala frågor. Dessvärre var vi nog relativt ensamma i Svenska kyrkan om detta då, och tyvärr orkade vi inte med någon uppföljning 2014 eller 2018.

Frikyrkliga Diakonia har varit mer på alerten, och ordnat serier av utfrågningar vid flera av de senaste valen, utifrån biståndsperspektiv, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. I senaste valet genomförde man till exempel över 30 evenemang av typen utfrågningar och samtal där Diakoniapersonal eller lokala valambassadörer deltog, och med medverkan av ca 70 politiker varav de flesta var riksdagskandidater på valbar plats.

Utöver Betelkyrkans utfrågning häromdagen så har jag sett EN enda liknande utfrågning inför detta val; den som Sveriges kristna rådordnade i Immanuelskyrkan i Stockholm i april, i anslutning till sina Nätverksdagar kring migrations- och integrationsfrågor. Flera exempel tyder på att ekumeniska organisationer – med medlemskyrkor som vi kanske många gånger uppfattar som mindre engagerade i samhällsfrågor än Svenska kyrkan – tar frågor om solidaritet och internationellt samarbete i samband med EU-valet på större allvar än vi riktigt förmår inom Svenska kyrkan.

KEK, Europeiska kyrkokonferensen, och CCME, Churches’ Commission for Migrants in Europe– med bred representation från olika kyrkofamiljer – har publicerat ett ”verktyg” för att främja ett aktivt engagemang bland de kristna kyrkorna i Europa och deras medlemmar; mot växande populism och politisk extremism och kring hur EU ska främja solidaritet i frågor kring bl.a. migration, för att möta utmaningarna kring klimatförändring och hållbar utveckling.

Dokumentet avslutas med några uppmaningar till enskilda att rösta för fred, mänsklig värdighet och hållbarhet, att uppmuntra andra, särskilt unga, att rösta, att lära känna kandidater och partier inför valet, och att delta i lokala debatter. Med mera. Som en röd tråd ingår att det är viktigt med ett högt valdeltagande och med människor som röstar utifrån kristet humanistiska värderingar, i en tid då extrema och främlingsfientliga krafter mobiliserar för ökat inflytande inom EU.

Verktyget finns här.

Det ligger nära till hands att se olika former av utfrågningar av kandidater i EU-valet som ett bra sätt att skapa uppmärksamhet och engagemang utifrån frågor som ligger nära till hands för oss som kristen kyrka. Från Svenska kyrkans sida har vi dock märkbart svårt att göra oss hörda i dessa sammanhang. Vi är förstås en del av de ekumeniska initiativen, och på Svenska kyrkans webbplats ges utrymme för EU-valet, vilket dock är sorgligt lite uppmärksammat och så vitt jag kunnat se inte har fått särskilt stort genomslag.

Den sidan är dock värd att uppmärksamma.

Man kan fråga sig vad som gör det så svårt för Svenska kyrkan att finna former för att främja sina hjärtefrågor när det kommer till allmänna val? Har det möjligen att göra med Svenska kyrkans ålderdomliga valsystem, som är så marinerat av partipolitiskt inflytande? Gör detta att vi får svårt att tala frimodigt i viktiga samhällsfrågor för att vi så lätt kan misstänkliggöras för att stå för partipolitisering även där, och att agera med en ”dold agenda”? En form av självsnöpning i så fall – och ett hinder för att fullt ut vara en kyrka i samtiden.

Nu är vi inne i (den tama och intetsägande) EU-valrörelsens slutskede, och de missade tillfällena för Svenska kyrkan är ett faktum för denna gång. Vågar en hoppas på att vi till kommande valrörelser ska kunna hitta former för ett tydligare sätt att väcka och belysa för kyrkorna viktiga frågor – helst då i ett ekumeniskt sammanhang? Det vore en angelägen uppgift att formulera redan nu.

Under tiden återstår bara en uppmaning att göra: Rösta för Guds skull!

Lars-Gunnar Frisk
Umeå

En strimma av ljus i det mörka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 april.

När jag slog på Rapport förra måndagen och möttes av de skakande bilderna av det brinnande Notre Dame hade jag just suttit och läst berättelsen om Jesu död i Johannesevangeliet som jag skulle predika över på Långfredagen.

Där berättas det om hur lärjungen Johannes, Maria, Jesu mor, och ytterligare några kvinnor stannade kvar hos Jesus på korset ända till slutet. Alla andra flydde. Det är begripligt. Skriken och fasan och stanken där på Golgata var säkert förfärlig. Hela avrättningen måste ha varit vidrig. Men Maria och Johannes stannade kvar.

Maria, det är ju Notre Dame, vår dam, Jesu mamma. Maria har fått ge namn åt 1100-talskatedralen i Paris, liksom åt många fler kyrkor och katedraler. Att hon har gudomliggjorts har jag svårt att förstå mig på. Men att hon varit och är medmoder och medsyster, samtalspartner och vän åt oändligt många, framför allt kvinnor, genom historien, det kan jag begripa. Hon är verkligen Notre Dame, vår dam, vår kvinna, vår syster som vet hur smärtsamt och komplicerat livet kan vara. Den här påsken blev hon väldigt tydlig för mig.

Hela påskberättelsen är grundläggande mänsklig. Där finns smärtan, våldet mot den oskyldige, döden, förvirringen och den stora tystnaden innan det som man inte alls väntat sig händer, och en väg mot liv och hopp öppnar sig. Jag må vara religiös och partisk, men jag tror verkligen att mönstret från död till liv är allmänmänskligt.

Det känns som det är slutet på allting, ropade Carl Bildt ut på Twitter när han sett Notre Dame i lågor. Hur mycket mer ska det inte ha känts så för dem som stod där vid korset på Golgata? Hur många människor på Sri Lanka tänker inte så just nu? Är det inte väldigt många, kanske de flesta, som någon gång har varit i förtvivlan och uppgivenhet och bara sett mörker omkring sig? Det kan ha handlat om livskatastrofer och mänskliga förluster, om omöjliga återvändsgränder, till synes helt förlorade möjligheter eller något annat, som när man står vid sidan om verkar större eller mindre, men för den som är mitt i det under en tid är bara svart.

Det finns inget att förenkla kring de stora katastroferna. De drar bara ner livets rullgardin och så är det mörkt. Men märkligt nog, också mitt i det kan ljus anas. Från Sri Lanka berättar människor om en ny gemenskap och omsorg mitt i det svåra. Gamla gränser försvinner när man delar sorg och behöver stödja varandra. På Golgata uppmanade Jesus Maria och Johannes att ta hand om varandra – han visste att de skulle behöva det.

Utan att veta vad som skulle hända gick de två iväg från korset. Med böjda huvuden och tunga sinnen, men tillsammans. Sen höll de sig stilla i mörkret. Och det kändes säkert som om det var slutet på allting. De stannade i det mörka. Precis som många andra i samma situation hade de inget val. Men de hade varandra. Och det skulle visa sig att ljuset, livet skulle återvända. På ett sätt som de inte väntat sig och vågat tro skulle det visa sig att livet är starkare än döden.

Att stå ut med att vara vilsen, inte veta, bara vänta. Jag funderar vidare. Ur mörker kan det ofta växa ljus. Inte alltid som man vill eller väntar sig. Men på nya sätt, ofta överraskande. Inte sällan tar det tid. Men det kommer. Livet ger sig inte.

Hur handskas vi med den insikten? Att stå ut med det omöjliga ett tag. Att vara kvar i det svåra och vänta, att vända och vrida på saker och inte genast fixa till det, är inte det underskattat? Har vi utrymme för att sorg och ovisshet, förvirring och växt tar tid?

När de första bilderna inifrån den brandhärjade katedralen kablades ut över världen var det förkolnade trärester, damm och aska man såg. Men över allt skrot hängde silverkorset kvar. Och genom ett av de skadade fönstren letade sig en solstrimma in som fick korset att lysa där i askdammet. Det kan tyckas som en tillfällighet. Men också tillfälligheter kan ha ett budskap. Korset, de svåra erfarenheterna, askan och det förkolnade finns kvar.

Men denna strimma av ljus mitt i det som raserats. Det kanske ändå inte är slutet på allting.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Blomsterkransar och feministisk utrikespolitik

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Det är den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Tillsammans med fem andra kvinnor på besök hos Svenska kyrkans indiska samarbetspartners, och våra indiska värdar, kliver jag ut ur minibussen i den lilla byn Kilkavarapet i sydöstra Indien. Solen steker och det är 35 grader varmt. Byn är fattig, det syns på husen – en del av dem skulle vi nog hellre kalla för skjul med sina hoplappade papp- och plåtväggar. Men mitt i fattigdomen finns en värdighet och en skönhet. I synnerhet är det kvinnorna i sina vackra färgstarka dräkter och fina frisyrer som utstrålar stolthet samtidigt som jag ju anar vilken kamp deras liv är.

Vi hör trummorna och vi ser dansen redan innan vår buss stannat. Och när vi klivit av får vi alla blomstergirlanger runt halsen, vi välkomnas med applåder och glada rop och så dras vi med i en vandring och en dans längs byns små gator och kringelikrokar. Vi passerar brunnar där kvinnorna hämtar vatten, några små butiker som vi knappt skulle kalla hål i väggen, skuttande barn, trötta gamlingar som sitter utanför sina hus, ett hindutempel med färgstarka gudabilder på taket och en enkel skola. Och hela tiden trummor och dans och varma leenden. Här är det fattigt, men det är inte fattigt på generositet.

Till slut kommer vi fram till en enkel kyrka med kors och altare längst fram och med massor av färgglada girlanger som fladdrar från taket. Och så en stor banderoll utanför kyrkbyggnaden. Balance for better står det på den. Balans till det bättre. Det är kvinnodagens tema i den indiska lutherska kyrkan.

Förmodligen skulle jag ha svårt att klara av att leva i den här byn. Men jag känner mig hemma här. När den manliga biskopen, som också har kommit hit idag, har haft ett alldeles för långt och delvis obegripligt inledningsanförande äter vi lunch med bananblad som tallrikar. Men biskopen kom den här dagen – det ska sägas till hans försvar, för hans närvaro var en viktig solidaritetshandling i ett land där kvinnokamp och jämställdhet verkligen inte är en självklarhet. Här behövs verkligen balans till det bättre!

Efter lunchen sätter vi oss ned med några av kvinnorna i byn. De berättar om fattigdomen som det svåraste. Och om att männen inte märker av fattigdomen på samma sätt. För det är ju vi som ska se till att familjen får mat och kläder, säger de. Ett par av kvinnorna är sjuksköterskor, andra är lärare. De berättar om våld mot kvinnor som en självklarhet i många byar och hem. Ibland kommer våldsutsatta kvinnor till hälsokliniken men ofta inte. Som om våld i hemmet är något självklart. 75 % av allt våld mot kvinnor i Indien sker i hemmen lär vi oss under vårt besök. Men vi lär oss också av en jurist som vi träffar om en organisation av She-teams – grupper som arbetar anonymt, anmäler våld mot kvinnor som de ser och hör talas om. De stöder utsatta kvinnor och har på vissa håll lyckats bli en kraft som män är rädda för. Respektera kvinnor, She-teamet ser dig! är deras paroll.

Kvinnorna i byn berättar för oss om sin kvinnogrupp och hur viktigt det är att mötas. De får stöd av kyrkans kvinnosekreterare som i sin tur har sina vidare nätverk. Och så förstår jag vilken symbolisk laddning detta att kvinnor nu kan prästvigas också i Indien har. Att elva av tolv lutherska kyrkor nu har kvinnliga präster är ett tecken på kvinnors inflytande i både kyrka och samhälle. Och man jobbar hårt för att den tolfte kyrkan nu ska ta samma steg. Det var varmt med min svarta prästskjorta den här dagen, men jag är glad att jag hade den på mig!

Vi försöker förstå hur kvinnorna i byn tycker att vi ska stötta dem. Håll kontakt med oss, säger dom. Kom hit. Berätta hur ni gör och be för oss. Det är inte pengar de ber om utan främst kontakt. Men jag tänker ju att visst handlar det om pengar också, om stöd till projekt som kan ge utbildning och mötesplatser. Och jag blir stolt över de samarbeten som Svenska kyrkan och många andra organisationer har och hur vi bygger sammanhang som stöder genusrättvisa och upprättelse.

När vi börjar prata om politiken i Indien blir en del av kvinnorna dystra. Den starka hindunationalismen är inte en politik där mänskliga rättigheter och religionsfrihet är självklarheter. Och kastväsendet är visserligen inte politiskt erkänt men finns ändå i stor utsträckning kvar, framför allt på landsbygden. I den här byn är de flesta daliter, kastlösa.

Men så kan vi berätta om Svenska kyrkans kontakter med SIDA och med utrikesdepartementet. Om hur vi både vad gäller Indien och andra länder kan lyfta frågor om mänskliga rättigheter med vår regering och driva på att de tar det vidare till FN och tillbaka till Indiens regering.

Feministisk utrikespolitik!! tänker jag där jag sitter med blomsterkrans runt halsen under parollen Balance for better i en liten indisk by. Det är ju det här som det handlar om. Eller som kyrkans kvinnosekreterare sa: Att bygga en ny värld är en väldigt liten sak. Och en väldigt stor sak.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Vi sänds vidare med liv och tröst

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 29 mars.

Några av våra mest omtyckta psalmer är skrivna av Lina Sandell. Hon var mycket produktiv redan i unga år och började dikta redan som barn. Hon skriver om tillit och trygghet och visar på en ljus bild av Gud. Allteftersom åren gick fick hon egen erfarenhet av sorger och bekymmer men hennes förtröstan på Gud bestod och hennes Gudsbild förändras inte så mycket som den fördjupas. Hennes psalmer återspeglar bilden av en Gud som är närvarande i både livet och i döden och hela vägen vidare i det eviga livet.

I psalmen Blott en dag ett ögonblick i sänder finns beskrivningen av hur man steg för steg kan ta sig an det som är svårt, en liten bit i taget och att man inte behöver oroa sig för morgondagens utmaningar redan idag. Var dag har ju nog av sitt. I strofen Som din dag så skall din kraft och vara beskriver Lina Sandell hur Gud ger kraft för dagen och hur man trots allt får precis den ork som behövs för att ta sig an det man inte skulle orka utan kraft från ovan.

I Bibelns berättelse om Mose och Israels folk som vandrade i öknen mot det land som väntade på dem, kan vi läsa om hur de fick ta emot manna från himlen. Det beskrivs hur Gud försåg sitt folk med mat varje dag men bara just så mycket att de kunde samla ihop lagom mycket. Var och en fick det de behövde men man samlade inte så mycket att det blev över. De behövde inte samla ihop mer än det som gavs för dagen, för varje dag försågs de med mer och just bara tillräckligt.

De var ju på vandring, så de behövde inte bära med sig något i öknen som hade blivit över från gårdagen. De kunde vända sig mot himlen på nytt varje dag, de kunde lita på sin Gud och de kunde ta emot det som Gud gav dem tills de orkade vidare.

Nu är vi mitt i fastan och då firas midfastosöndagen i kyrkan. Människor samlas kring Livets bröd som är brödet från himlen. I nattvardens måltid delar vi liv och bröd med varandra och det liv som detta bröd ger, vittnar om försoningens och rättvisans tecken i en värld som är trasig. Vi människor sänds vidare på vår vandring, ut i världen med försoning och rättvisa, liv och tröst.

Lina Sandell som redan i sin barndom blev märkt av sjukdom visste mycket väl att livet består av både fröjd och smärta, möda och vila och hon skriver i psalmens andra vers om att inte känna oro för morgondagen även om vägen framåt är oviss. Guds löfte är hennes stora tröst och trygghet och de sista orden i psalmen är en bön: Hjälp mig Herre att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Samma himmel. Samma rättigheter.

135 miljoner människor är i akut behov av humanitärt stöd. En siffra svår att förstå, men bakom den finns människor som fått sin trygghet sönderslagen av krig, våld och naturkatastrofer. Svenska kyrkans internationella arbetes fastekampanj 2019 har temat ”Samma himmel. Samma rättigheter.”

Krig, våld och naturkatastrofer slår sönder miljoner människors tillvaro varje dag. Varje person som drabbas har rätt till trygghet, värdighet och behöver stöd för att leva vidare. Att rädda liv och lindra nöd är alltid högsta prioritet när katastrofen är ett faktum.

De som drabbas hårdast är de som från början har minst resurser eller saknar skyddsnät. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer katastrofinsatser över hela världen.

I Svenska kyrkans fastekampanj, som pågår från fastlagssöndagen till palmsöndagen, samlar vi in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete – för varje människas lika värde och makt över sitt eget liv.

Du kan vara med och skänka gåvor genom att swisha valfritt belopp till 9001223 eller betala in via bankgiro 900-1223/plusgiro 90 01 22-3.

Du kan vara med och stötta och dela information om kampanjen på olika sätt. Tex genom att dela information om den på sociala medier. På Svenska kyrkans Youtube-kanal finns ett flertal olika filmer som passar bra att dela på exempelvis Facebook och Twitter.

Tillsammans stödjer vi katastrofinsatser över hela världen.

Kyrkans inre liv är annat än lagar och regler

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 7 mars menar Mats Rimborg att motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det bara är där den kan avskaffas.

I ett överraskande ögonblick av klarsyn proklamerar Jesper Eneroth (S) och Niklas Larsson (C) det närmast självklara, nämligen att riksdagen inte ska styra kyrkans inre liv och arbete. Men när man läser vidare framgår det snart att de med detta avser frågor som territorialprincipens bevarande, hur medlemsavgiften ska beräknas, och om en särskild lagstiftning som bara gäller ett enskilt trossamfund kan anses vara nödvändig. Det säger en hel del om dessa herrars brist på insikt om vad den kyrka de beslutar om i kyrkomötet egentligen har för uppdrag, när detta betecknas som kännetecken på kyrkans inre liv.

De riksdagsledamöter vars motioner beskrivs på nyhetsplats i samma nummer av Kyrkans Tidning som debattartikeln har i sak rätt i allt de föreslår. Den tekniska möjligheten att införa ett tak för kyrkoavgiften har förbättrats i och med att den nya Public service-avgiften har just en sådan konstruktion och det förslaget är därför väl värt att väckas på nytt. Fri församlingstillhörighet är en närmast nödvändig konsekvens av de stora toppstyrda enheter som har kommit att bli resultatet av strukturreformen, där församlingsråden avlövas och kyrkoråden i de stora pastoraten värnar om sin makt. Det måste bli möjligt för medlemmarna att välja församling själva när de i praktiken saknar möjlighet att påverka fromhetsriktning och verksamhet i den där de bor.

Motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det är riksdagen som har stiftat lagen och bara där den kan avskaffas. Den infördes för att partierna krävde det då och när den tioåriga övergångstiden nu sedan länge är över har den spelat ut sin roll. Precis tvärtemot vad Eneroth och Larsson skriver utgjorde den ett hinder mot en mer ändamålsenlig organisation när strukturutredningen lade fram sina förslag i betänkandet ”Närhet och Samverkan”. Det är därför vi nu måste använda begrepp som ”pastorat och församling som inte ingår i ett pastorat”, och församlingens styrelse ibland kallas församlingsråd och ibland kyrkoråd. Att de sekulära partiorganisationernas marionetter i kyrkomötet oroas är naturligt, men inget vi andra i kyrkan behöver ta hänsyn till.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs program 2018-2021

POSK verkar för en friare församlingstillhörighet. POSK strävar efter att öka möjligheterna för den som tillhör Svenska kyrkan att bli vald till förtroendeuppdrag i en annan församling än där man bor. Medlemmar som studerar på annan ort eller av olika skäl behöver flytta till särskilda boenden ska kunna välja församling. Omflyttningar inom landet innebär i dag att församlingsgemenskapen bryts. För att främja delaktighet i församlingen på den nya bostadsorten bör den enskilde välkomnas och påminnas om glädjen över att det kyrkliga engagemanget får en fortsättning.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Nödvändiga reformer sker inte genom lag

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 28 februari menar Nils Gårder att det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett annat plan.

Det är med oro jag ser på hur inomkyrkliga frågor åter förvandlas till riksdagsfrågor.  Lagen om Svenska kyrkan utgör varken ett hinder eller en förutsättning för verkligt angelägna reformer. Att påstå att lagen i allt måste bevaras är inte heller framsynt. Men viktigast av allt: Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett helt annat plan.

Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar i en accelererande takt. Det är i första hand unga personer, som beslutar att utträda.  När man frågar varför, blir svaret: Jag tror inte på Gud. Svenska kyrkans organisation väcker inget intresse.  Det som efterfrågas är förkunnelse, som är begriplig – i ord och handling.

Men hur skall de kunna vända sig till den som de inte kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den de inte hört? Hur skall de kunna höra utan att någon berättar? (Fritt från veckans episteltext)

Kyrkans inkomster minskar. Inom mindre än tio år är nuvarande ekonomiska ramar inte möjliga att upprätthålla. Vad skall vi då behålla? Inte kostsamma yttre ordningar. Det vi behöver är välutbildade, hängivna och modiga medarbetare samt livaktiga församlingar med regelbundet gudstjänstliv och kvalificerad undervisning som leder till vittnesbörd om tron. Det finns möjlighet att spara på annat och samtidigt uppnå fördelar. Ett exempel är valet till Svenska kyrkans kyrkomöte. Det bör som i andra kyrkor ske indirekt med församlingsmedlemmarna som bas. På så sätt hålls kyrkans nivåer samman, den lokala kompetensen tas till vara och kostnaden sänks.  Sådant förutsätter ingen åtgärd av riksdagen.

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Andreas blir ny biskop i Stockholm

Idag har det varit biskopsval i Stockholms stift. Det var den andra och sista av de två valomgångarna. Vid en presskonferens i S:ta Clara kyrka i Stockholm presenterades idag den av då två kandidater som fått flest röster. Stockholms stifts nästa biskop blir Andreas Holmberg.

– Jag är rörd, tacksam och glad över förtroendet som visats mig. Å ena sidan liten och ödmjuk inför det uppdrag som väntar mig. Å andra sidan sprittande glädje och tillförsikt inför det som komma skall, säger Andreas Holmberg.

Andreas Holmberg är idag stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor i Stockholms stift. Tidigare har han arbetat som församlingspräst i Stockholms stift i femton år samt som lärare i Tanzania.
Han disputerar under våren på en avhandling om församlingar i mångreligiösa och mångkulturella miljöer.

POSK säger grattis till Andreas och önskar dig alla välsignelse i uppdraget!
Den 22 september klockan 11.00 vigs Andreas till biskop av ärkebiskopen i Uppsala domkyrka och tas emot i Storkyrkan 29 september.

Vid stiftsstyrelsens sammanträde idag så fastställdes det slutgiltiga valresultatet.

Andreas Holmberg, 557 röster (56,2%)
Marika Markovits, 434 röster (43,8%)
Ogiltiga, 10 röster

1001 personer röstade vilket ger ett valdeltagande på 89,5%

Foto: Mats Åsman