Kraftsamla för Fasteinsamlingen

Nu är det EN KNAPP VECKA kvar av Fasteinsamlingen, till avslutningen på Palmsöndagen.

Årets insamlingsaktiviteter har kraftigt påverkats negativt av de senaste månadernas händelseutveckling.

Därför behövs en gemensam kraftsamling för att med en digital kampanj sista veckan bidra till ett så bra insamlingsresultat som möjligt!

Läget är kritiskt:

  • Allt syre, all tid och all uppmärksamhet i det offentliga rummet upptas av oro och diskussioner kring coronaviruset.
  • Vi har mött enorma svårigheter – ja det har närmast varit omöjligt – att bedriva en kampanj när de flesta kyrkliga verksamheter ligger nere, mycket går på sparlåga, och gudstjänsbesöken har minskat drastiskt.
  • Det är en uppenbar risk att den internationella solidariteten drunknar eller bleknar bort inför alla konkreta och näraliggande bekymmer vi gör oss. Finns tid, ork, engagemang för världen bortom Sveriges – eller Europas – gränser?
  • Samtidigt står vi inför en hotande katastrof på alla plan när smittspridningen når exempelvis Afrika på bred front.

”När många av oss hamnar i karantän, eller behöver begränsa hur vi träffas måste vi fortsätta öppna våra hjärtan och sprida kärlek. Omtanken om varandra ska finnas såväl här i Sverige som om medmänniskor på andra platser i världen.” (från Act Svenska kyrkans kampanjsida)

Vi måste samla ihop oss och göra allt vi kan – NU. Och vi måste klara av att göra detta trots allt annat nytt och ovant vi måste hantera ute i våra församlingar!

Låt oss därför utmana varandra – Kyrkans tidnings läsare, alla internationellt aktiva, våra kreativa informatörer, alla anställda och förtroendevalda, alla med hjärta för Act Svenska kyrkan – att låta kreativiteten och engagemanget flöda nu den sista veckan av Fastekampanjen!

Nu behövs en digital kampanj som slutspurt. Låt oss hitta alla goda idéer för att utnyttja internet, sociala medier, andra mediekontakter, ja ALLT vad vi kan finna på, för att låta internet ÖVERSVÄMMAS av Fastekampanjens viktiga budskap. Låt det bli en verklig mobilisering av alla våra kontakter att vara med och bidra genom att lägga upp innehåll, Gilla och dela!

Alla kyrkligt engagerade, och alla som stödjer Act Svenska kyrkans viktiga arbete, behövs, som givare, och som stödjare av en sådan kampanj. Och se för Guds skull till att använda alla gudstjänster – inte minst de som sänds via internet! – till kraftfulla pläderingar för generösa bidrag till det internationella arbetet och Fasteaktionen

Exempel på vad du och dina vänner kan göra:

Dela och bjud in till Act Svenska kyrkans insamlingsbössa på Facebook

Starta en egen insamling till Act Svenska kyrkan via Facebook. Från din Startsida, välj ”Insamlingar” i vänsterspalten, klicka ”Välj ideell organisation”. I sökrutan, skriv: ”Act” och välj sedan Act Svenska kyrkan och fyll i de uppgifter som efterfrågas.

Sprid kampanjinformation i sociala medier, framför allt Facebook.

Skriv gärna en liten introduktion, ungefär så här:

”När världen drabbas av en pandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i utsatthet. Människor som lever på marginalen, som befinner sig på flykt eller som lever i hunger och fattigdom har sämst förutsättningar att klara en kris. Stöd Act Svenska kyrkans Fasteinsamling, till stöd för människor i utsatthet runt världen.”

Kombinera sedan detta med att i samma inlägg länka till något av följande:

(Nederst på den sidan finns även ett antal blogginlägg och informationstexter som du också kan dela, med en introtext enligt ovan.)

Låt oss alla hjälpas åt med Fasteinsamlingens slutspurt fram till Palmsöndag!

Lägg gärna ut ett sånt här inlägg varje dag till och med söndag. Om några hundra personer gör detta så blir det tusentals inlägg – som gör skillnad! (Och länka gärna även till detta inlägg, så bidrar du även till att sprida tanken på en digital kampanj.)

LÅT OSS GE JÄRNET!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Svenska kyrkan ställer om!

Vi befinner oss i ett för många ganska knepigt och ovisst läge med anledning av det nya coronaviruset och covid-19. Många påverkas av förändringarna i de dagliga rutinerna och ibland känns det som att hela samhället stannar upp. Vad allt detta kommer leda till hur det kommer påverka oss fullt ut går inte att säga i dagsläget. Vi kan inte annat än lyssna till experternas råd, fortsätta tvätta händerna och be för situationen och all de som är sjuka eller som känner oro.

Församlingarna påverkas olika av detta. Men kyrkan stänger inte igen, kyrkan ställer om! För en del pågår nästan det mesta församlingslivet som vanligt, för andra är mycket av verksamheten förändrad. De flesta ställer om till att möta situationen som pågar här och nu. Gudstjänstlivet påverkas, förändras och utökas! Sällan har Svenska kyrkan framstått som så digital som i dessa tider. I sociala medier finns en stor flora av filmer och livesändningar från andakter och gudstjänster från församlingar runtom i hela Sverige. Många är de möten som nu sker via länk istället för att mötas fysiskt.

Visst är det fantastiskt med alla dessa goda initiativ till att ställa om, att inte bara ställa in. Jag blir glad över att se det stora engagemang som finns för att göra kyrkan synlig i samhället precis då när det behövs. Precis då när extra många är ensamma eller känner oro. Precis då när vi är i behov av ännu mer medmänsklighet. Precis då när vi kanske inte har möjligheten att besöka en kyrka för att delta i en gudstjänst så kan vi göra det via sociala medier eller hemsidor.

Jag tror det är viktigt för kyrkan att fortsatt finnas på plats och genomföra så mycket som möjligt av allt det som redan görs i vanliga fall. Men lika viktigt är det att anpassa verksamheten så att den fungerar och följer de råd och rekommendationer som finns.

Här i Kalmar där jag bor blir det en promenerande bokcirkel i en av församlingarna. I en annan finns det soppa för take away två dagar i veckan istället för tisdagens sopplunch.

I Ryssby-Åby pastorat har kyrkoherde Sussie Kårlin formulerat det brev som Paulus kanske skrivit i dessa tider, Första Coronabrevet.

Samtidigt har Svenska kyrkan som en av fem parter från civilsamhället gjort en överenskommelse med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges Kommuner och Regioner om att hjälpa personer över 70 år och andra grupper med matinköp och upphämtning av mediciner. Detta med hjälp av ideella krafter som samordnas i varje kommun.

I Höllviken är det barnen som håller i taktpinnen med nyhetsrapporter genom Coronanytt.

Listan här skulle kunna göras väldigt lång. Det finns säkert mycket som görs lokalt där du verkar som du gläds över i dessa tider. Mitt i det som upplevs svårt och tungt kan detta få vara ett glädjeämne som också ger hopp inför framtiden.

Victor Ramström
informatör

Vi bärs av varandras händer

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar om fasta och medmänsklighet

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

 

Omringad

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Våga tala om din tro!

I veckan har en ny rapport presenterats som visar att varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro.

Det är Sveriges kristna råd som tagit fram rapporten ”Unga troende i samhället” som visar att många unga troende döljer sin tro och ibland upplever sig kränkta för sin tros skull, i vissa fall till och med av lärare. Rapporten grundar sig på en enkät som genomförts där 393 unga kristna från olika kyrkotraditioner deltagit.

Rapporten, som du kan läsa här, har i veckan fått mycket uppmärksamhet och bland annat medverkade ärkebiskop Antje Jackelén och Joakim Winbom i Nyhetsmorgon i tv 4.

Kanske är inte detta någon överraskande nyhet, men undersökningen visar ändå att detta faktiskt är ett problem. Hela samhället behöver ta frågor som detta på allvar och aktivt arbeta för att vända utvecklingen. Fördomar och okunskap får aldrig styra inställningen till religion.

Jag tror att vi är många som på olika sätt ibland undviker att prata om vår tro, att vi är kristna. Det kan i stunden verka vara en enklare väg. Jag själv har gjort det och känner igen mig i en hel del av de frågor som rapporten lyfter. Oftast beror det nog på att slippa mötas av alla de fördomar som finns kring hur en kristen människa är eller ska vara.

I veckan har jag varit i Rom med ett stort gäng ungdomar och konfirmander från Kalmar domkyrkoförsamling. En av höjdpunkterna på resan var när de unga ledarna berättar för konfirmanderna om sin väg till kyrkan och vad som gjort att de stannat kvar efter sin egen konfirmation. Det är inte ofta som så många lyssnar så intensivt och intresserat till de fantastiska berättelserna, berättelser som berör.

Alla dessa olika berättelser tror jag att många fler skulle behöva höra. Men såhär efter resan har jag funderat en del kring att många av ungdomarna som vågar berätta faktiskt ofta får genomgå allt detta som rapporten visar. Det gör deras berättelser bara viktigare. Att de delar med sig till andra unga gör att fler själva faktiskt vågar öppna sig och tro och bli mer bekväma att prata om sin tro.

Det är bara genom att berätta som det går att uppnå förändring. Jag är också glad att jag oftast mötts av respekt när jag faktiskt vågat stå upp och säga: Ja jag är kristen! Det har blivit många goda och fina samtal som öppnat upp att vilja förstå mer om kyrkan och om kristen tro. Vi är många som är kristna och om vi faktiskt vågar prata om det så kanske vi kan vara med och uppnå en förändring i samhället.

Låt oss utmana varandra att öppna oss och tala om vår tro!

Victor Ramström
informatör

Nytt biskopsbrev om nattvarden

I samband med att Svenska kyrkans biskopar är samlade ett par dagar i Göteborg publicerar de ett nytt biskopsbrev. Brevet med titeln ”Fira nattvard” behandlar teologiska, ekumeniska och historiska perspektiv kring nattvardsfirandet.

Brevet vänder sig i första hand till Svenska kyrkans församlingar och präster och är ett redskap för samtal om vad nattvarden betyder och vilken roll den spelar. Det lyfter bland annat vanliga praktiska och pastorala frågor som vem som får dela ut nattvard eller vad man ska göra av bröd och vin som blir över efter mässans slut.

Nattvarden har firats i alla tider genom hela kyrkans historia, men förståelse och praxis har varierat över tid. Tillsammans med dopet är nattvarden ett av våra sakrament i Svenska kyrkan. Detta biskopsbrev kan ses som en fortsättning på det brev om dopet som kom 2011. Att lyfta fram dopet och nattvarden är en självklar del av lärandet om kristen tro.

– Svenska kyrkan har varit med om en nattvardsväckelse. I dag firar vi fler gudstjänster med nattvard och fler gudstjänstdeltagare tar emot nattvarden än för bara några decennier sedan, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa biskopsbrevet.

Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och
en enda mänsklighet.
Amen.

Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julen som sånger, hopp och motstånd

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

För alla flickors rätt till ett värdigt liv

Miljontals flickor världen över lever under förtryck och utsätts för hot, våld och övergrepp – bara för att de är flickor. Det kan vi aldrig acceptera.
Act Svenska kyrkans julinsamling 2019 har temat ”För alla flickors rätt till ett värdigt liv”

Vi kan aldrig acceptera att fattigdom och normer ger flickor sämre förutsättningar för ett värdigt liv. Alla flickor ska själva kunna påverka sin framtid. De ska själva få välja hur och med vem de vill leva sitt liv. De äger rätten att bestämma över sin egen kropp. Förtrycket och övergreppen på flickor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Vi lever alla under samma himmel och har samma rättigheter. Act Svenska kyrkan stödjer humanitära insatser och projekt över hela världen för att stärka flickor och kvinnors rätt till god hälsa, värdighet och makt över sitt eget liv.

I Act Svenska kyrkans julinsamling som pågår från första advent 2019 till trettondedag jul 2020, samlar vi in pengar till Act Svenska kyrkan och arbete för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Du kan vara med och skänka gåvor genom att swisha valfritt belopp till 9001223 eller betala in via bankgiro 900-1223/plusgiro 90 01 22-3.

Du kan vara med och stötta och dela information om kampanjen på olika sätt. På Svenska kyrkans intranät kan du läsa mer och hämta en hel del material att använda och sprida, tex via sociala medier.

Tillsammans arbetar vi för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Foto: Jesper Wahlström /Ikon