Såna myggor behövs det fler av

En svärm med småflugor mot en aftonhimmel
Opinionskrönika från Västerbottens kuriren av Lisa Tegby. Om att det i den stundande valrörelsen behövs ettriga myggor som kan störa det invanda.

Det behövs fler myggor i världen, tänker jag. Men det är inte sommarkvällarna eller hjortonplockningen jag vill åt. Det är den sydafrikanske ärkebiskopen Thabo Makgoba som får mig att längta efter myggor. Hans julpredikan i St. Georgekatedralen i Kapstaden där han dundrade mot korruption och orättvisor i den sydafrikanska ANC-administrationen väckte ilska och nervositet hos makten.

När han efterlyste ett etiskt ledarskap med en känsla för rätt och fel svarade makthavarna med att de tyckte att ärkebiskopen borde ägna sig åt Guds ord. Men Thabo Makgoba har inga planer på att vara tyst: Det finns ingen som har monopol på debattutrymmet i samhället, säger han. Och vad menar de med Guds ord?

När Thabo Makgobas biografi nyligen kom ut recenserades den av den förrförre ärkebiskopen Desmond Tutu: Ärkebiskop Makgoba är som en ettrig mygga som inte låter makten få en lugn stund, säger Tutu, med största allvar och med sitt varma skratt. Och de står ju i samma mygg-tradition, de två biskopskollegorna.

Den 86-årige Tutu gav nyligen ANC-regeringen skrämselhicka när han sa att om de inte ändrade sig skulle han börja be till Gud att de ska förlora sin makt.

Att det behövs myggor som inte ger den korrupta administrationen i Sydafrika en lugn stund är sant och visst. Och myggorna tycks jobba på i Kapstaden. President Zumas dagar är väl vid det här laget lätt räknade. Men det finns fler än han som behöver störas. [Edit: President Zuma avgick på egen begäran den 14 februari, några dagar efter krönikan först publicerades.]

Och inte bara i Sydafrika utan också på en massa andra håll runtom i världen. Även här hos oss. Vad är det för mygg-surr som behövs just nu när vi är på väg in i den svenska valrörelsen? Vem vågar surra och störa det förutsägbara?

Just nu verkar det som om alla partier tävlar om att vara mest för lag och ordning – och en del av detta handlar ju enbart om att se till att de lagar som redan finns efterföljs. Och så plånboksfrågorna.

Hur kommer årets tävling om att ge oss en hundralapp mer i plånboken att se ut?

Men de långsiktiga etiska frågorna om rättvisa och solidaritet som inte bara handlar om det inhemska men som i högsta grad handlar om oss alla, vart tar de vägen?

Hur kan vi surra och störa och bråka och påminna om att alla politiska frågor borde underställas frågan om vår planets överlevnad och vårt ansvar för att förverkliga de stora orden om världsvid solidaritet och rättvisa? Vad innebär det för trafikpolitik, vapenexport och försvar, för hälsovård och bistånd?

Det är inte skojigare politikerutfrågningar och nya parti-appar vi behöver. Inte ens hundra kronor till att spendera. Det är mänskliga rättigheter, luft att andas för våra barnbarn och fred mellan folken.

Finns det månntro tillräckligt många ettriga myggor som vill störa den vanliga valdebatten och lyfta in de stora perspektiven? Till det hör rentav också att myggorna på myren får ha kvar sitt livsrum.

Lisa Tegby
Präst, Umeå

Askonsdag <3 Alla hjärtans dag

Tre hängande hjärtan

Lånar biskop Fredriks ord då de så fint förmedlar denna speciella dag då askonsdagen infaller på alla hjärtans dag.

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke. Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid. Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli. För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

A post shared by Fredrik Modéus (@biskopfredrik) on

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke.

Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid.

Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli.

För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

Fastekampanjen 2018

En leende kvinna vid en symaskin

I söndags, på fastlagsdagen, drog årets fastekampanj igång. Jag finner årets tema, ”Att resa sig starkare”, väldigt sympatiskt. Kampanjen fokuserar på det psykosociala arbetet, något som Svenska kyrkans internationella arbete har specialkompetens inom. För att genom att göra människor delaktiga blir de samtidigt tryggare, mår bättre och känner att de åter får kontroll över sin situation.

Runt om i landet gör församlingarna mycket gott arbete i kampanjen.  Du kan också bli en del av fastekampanjen genom att skänka pengar, eller hjälpa till vid din församlings kampanjande. Finns du på sociala medier kan du hjälpa till med att sprida budskapet från Svenska kyrkans internationella arbetes olika kanaler, Facebook och Twitter. Eller visa vad du själv gör genom hashtagen #fastekampanjen på Instagram.

 

 

Kampanjen har som mål att samla in 35 miljoner kronor och när jag i skrivande stund tittar på kampanjresultatet är det uppe i 165 599 kronor. Kampanjen avslutas på Palmsöndagen den 25 mars och då hoppas jag att vi uppnått målet!

Det var inte länge sedan som julkampanjen avslutades  – med drygt 40 miljoner kronor insamlade till temat ”Jag är ett liv”. Fastekampanjen har en vecka mer på sig att uppnå ett något mindre mål än så, det bådar gott.

 

Kyrkohandboken tillgänglig på nätet

Skärmdump av kyrkohandbokens framsida

För en dryg vecka sedan så publicerades Kyrkohandbokens alla delar på nätet. Perfekt för de som inte riktigt kan vänta till den kommer i pappersform!

Fast vissa delar av musiken måste du antingen söka upp i redan befintliga psalmböcker eller så får du vänta till den tryckta varianten som börjar levereras den 12 mars.

Den 1 april beräknas webbverktyget för Kyrkohandboken vara klar, till glädje för alla som gör program och agendor.

Jag har bara kollat lite snabbt i huvudvolymen och jag tycker det ser fint ut. Nu kanske min åsikt inte riktigt ”räknas” då jag har så liten erfarenhet av den snart gamla kyrkohandboken. Det enda jag har koll på är ju det som så att säga kommit ur handboken som den gudstjänstbesökaren som jag främst är.

Nu återstår att se om det blir några förändringar för mig som gudstjänstbesökare. En musiker i min hemförsamling trodde inte att det kommer att innebära några större förändringar hos oss. Och även om jag inte har en så konservativ livsåskådning så kan jag ändå tycka att en förändring ska vara för att det ska fungera bättre i varje given situation. Att förändra bara för att, nej tack, då behåller jag hellre det som var. Det finns ju något vilsamt över det invanda. Men ibland behöver det hända något nytt för att utveckling ska ske.

Den nya Kyrkohandboken tas i bruk på pingstdagen den 20 maj.

Se möjligheterna!

Orgelpipor

Det är väl känt hos kyrkofolk att det inom kort kommer att bli ett skriande behov av kyrkomusiker. Då kan det vara lätt att fastna i en negativ spiral och tänka att det är ju ändå kört, varför ska jag lägga en massa energi på att lösa problemet.

Eller så kan du försöka hitta alla dessa goda exempel och se att om fler arbetade på liknande sätt så skulle mycket vara vunnet. Om inte annat kanske det är lättare att känna sig hoppfull inför framtiden om du ser allt bra som faktiskt gör framför att fastna i de negativa tankarna.

Kyrkans tidning (26 januari) intervjuar Ingela Sjögren, förbundsordförande i Kyrkomusikernas riksförbund. Ingela tar upp både utmaningarna och lyfter de goda exemplen som finns. Som förtroendevalda bör vi verkligen ta åt oss av artikelns avslutning:

” Ingela Sjögren: – Ibland är det lätt hänt att man tar oss för givet i kyrkans verksamhet. Jag önskar att alla förtroendevalda verkligen lär känna kyrkomusikerna som yrkesroll och inser hur betydelsefulla vi är. Kyrkomusiken kan tillföra något alldeles unikt.”

Även om jag som POSKare tycker att vi är väldigt bra på att se hur betydelsefull kyrkomusiken och -musikerna är för Svenska kyrkan. Ibland kan jag känna det som att vi är den enda nomineringsgrupp som tar kyrkomusiken på allvar.

I Själevads kyrka (en kyrka som i sig själv är väl värd ett besök!) finns Lilla orgelakademin för att skapa ett intresse tidigt. Det är en del av Härnösands stifts orgelprojekt. Läs mer om hur de jobbar kring orgeln i Själevad, Mo och Björna pastorat.

 

Och så en liten bonusfilm med 15 variationer och improvisationer över ”Var bor du lilla råtta?”

 

Här kan du läsa lite om Öckerös satsningar som Ingela Sjögren lyfter som goda exempel på vad som kan göras.

Ett annat exempel på bra satsningar tidigt är suzukimetoden, vilket jag personligen har upplevt hur bra den typen av undervisning kan vara. Jag sommarjobbade i Backens kyrka som vaktmästare där Maria Axell, organist, hade orgelundervisning enligt suzukimetoden och det ger snabbt goda resultat.

Välj att fokusera på goda exempel och ge dem större möjligheter att spridas runt om i landet. Kyrkomusiken är alltför viktig för att enbart hoppas att det löser sig. Det är en svår ekvation att lösa men det betyder inte att det är omöjligt…

Medlemsstatistik

Hallon och blåbär fördelade i olika tråg uppställda i ett rutigt mönster

Så här i början av det nya året så redovisas medlemsstatistik från året innan. 2017 var ett rekordår på många sätt. Aldrig har så många lämnat Svenska kyrkan, samtidigt var det en toppnotering vad gäller aktiva inträden.

Det är tråkigt med alla dessa som väljer att lämna Svenska kyrkan, men ibland tänker jag det fokuseras lite för mycket på de som väljer att lämna medan de som aktivt valt att komma med oftast glöms bort i nyhetsrapporteringen. Kyrkans tidning skriver visserligen ur båda perspektiven i en artikel från den 18 januari, och analyschefen Pernilla Jonsson gläds över de höga inträdessiffrorna.

Med det sagt så tycker jag inte att vi helt ska sluta att titta på skälen till varför och vilka det är som lämnar. För så länge som det i största utsträckning sker på grund av att de inte tror på Gud så tycker inte jag att det finns anledning till någon större oro. Däremot bör gruppen som anger att Svenska kyrkan inte känns relevant för dem hållas liten, för om den gruppen börjar växa då finns en större anledning till oro. Den gruppen bör undersökas lite extra för att se om det finns orsaker som kanske bör rättas till för att undvika liknande medlemstapp i framtiden.

Läser i Dagen från den första februari att många med frikyrklig bakgrund har gått med i Svenska kyrkan.

”Jag har gått in i Svenska kyrkan som ett slags missnöjesyttring med det jag har i vår egen församling. Men samtidigt också så har jag gått en del i Svenska kyrkan… och upplever en gemenskap där jag känner många människor.”

Citatet som hämtats från Svenska kyrkans rapport ”Medlemmar i rörelse” visar på tendenser som om det vore tvärtom skulle behövas ses över på allvar om skälen till att lämna Svenska kyrkan till förmån för ett annat kristet samfund.

Som sagt det är tråkigt att det är så pass många som lämnat Svenska kyrkan under 2017, men samtidigt inte oväntat med höga siffror under ett kyrkovalår. Jag väljer att fokusera på det positiva under 2017; att Svenska kyrkan har inte haft så många inträden sedan 1995 och att valdeltagandet var rekordhögt. Det är en komplex fråga, samtidigt tycker jag att det ska tittas efter tendenser och mönster, både på lokal och nationell nivå, för att se om det finns goda saker att bygga vidare på (och kanske upptäcka saker som bör göras annorlunda).

Intervjuer med kandidaterna till biskopsvalet Visby stift

Ett gult hus med texten Visby stift på, med Visby domkyrka i bakgrunden

I morgon, lördag den 27 januari, är det intervjudags av kandidaterna till biskopsvalet i Visby stift.

Har du inte möjlighet att närvara i Visby domkyrka, Sankta Maria, så kan du följa det via direktsändning.

Programmet för morgondagen är följande:

9.00 Kort andakt, stiftsprost Richard Wottle
Information om dagen, stiftsjurist Anna Trônet

9.15 Intervju nr 1

10.00 Paus

10.10 Intervju nr 2

10.55 Paus

11.40 Intervju nr 3

12.25 Paus

12.35 Intervju nr 4

 

Ordningen för intervjuerna lottas ikväll fredag. Inför morgondagen kan du läsa kandidaternas presentationer, Michael Bjerkhagen, Jonas Lindberg, Louise Linder och Thomas Petersson.

Visby stifts webbplats hittar du mer information om biskopsvalet. Där läggs även upp länkar till intervjuerna så att det går att titta på dem i efterhand.

 

Foto: Henrik Wallenius/SR Gotland

Jerusalem

Bild över gamla Jerusalem taget från Olivberget

För en vecka sedan, den 17-18 januari, hölls en konferens i Kairo  – ”World Conference in Support of Jerusalem”. Konferensen anordnades av storimamen vid Al-Azhar, Sheikh al-Tayyib, under ledning av president Abdel Fatah al-Sisi. Konferensen samlade representanter från olika håll, bland annat Palestinas president Mahmoud Abbas, Alexandros påve och patriarken i den koptiska ortodoxa kyrkan Tawadros II, arabiska parlamentets chef Meshaal bin Fahm al-Salmi, Kuwaits president Marzouq Al-Ghanim och ambassadör Ahmed Aboul Gheit, generalsekreterare i Arabförbundet.

Under konferensen höll generalsekreteraren för Kyrkornas världsråd Olav Fykse Tveit ett anförande där han tryckte på att framtiden för Jerusalem är att vara en delad stad.

”Jerusalem kan inte ses som ett ensamt innehav av en tro gentemot de andra, eller av ett folk mot ett annat. Jerusalem är, och måste fortsätta att vara, en stad med tre religioner och två folk. Jerusalem betraktas som en helig stad och är älskad, genuint och djupt älskad, av alla tre Abrahamitiska religionerna – judar, kristna och muslimer”, sade Tveit och fortsatte. ”Den kärleken och den djupa anknytningen till staden måste respekteras och bekräftas i vilken lösning det än blir, om den ska vara genomförbar.”

”Samtidigt”, hävdade Tveit, ”måste vi känna igen de extraordinära och komplexa lagren i Jerusalems historia och kultur. Historian visar att engagemanget i denna region, av dessa tre religioner, inte har medfört fred för alla. Tyvärr är det fortfarande så idag. Det blir inte fred i Jerusalem om inte alla tre religioner respekteras och är inblandade i lösningen, ”tillade Tveit.

Vill du läsa hela talet, på engelska, hittar du det här. Där finns även länk till talet på tyska, franska, spanska och arabiska. Ett kortare utdrag, även det på engelska, hittar du här.

Jag som varit i Jerusalem för något år sedan delar denna syn på lösning och vilka problem som finns. Det har fungerat (tillräckligt) väl när alla respekterat varandra. Det är bara när någon hävdat att deras religion har en starkare rätt till Jerusalem som denna känsliga balans rubbats. Vilket nu blivit väldigt tydligt i och med USAs utspel att erkänna Jerusalem som huvudstad i Israel.

Jag önskar och ber för en lösning för Jerusalem. Staden jag längtat till under så många år, och som jag nu gärna vill återse. Allra helst vill jag resa till Jerusalem där alla Abrahamitiska religionerna har samma rätt till sina respektive heliga platser, gärna ännu friare än vad det var när jag var där. Det känns visserligen som en utopi just nu. Men det är vad jag ber för. Amen

Hoppfullt trots allt

När jag läser nyheter om att Svenska kyrkan tappar medlemmar och detta från Kyrkans tidning den 18 januari att det finns en stor utmaning i rekryteringen av nya medarbetare är det lätt att känna mig nedslagen. Medlemmarna flyr och samtidigt är det svårt att anställa ny personal, självklart är det en dyster läsning. Men det gäller att inte fastna i dessa dystra tankar och det är fördelen med att ingå i en kristen gemenskap. Hoppet finns alltid där.

Vi vänder blad och lägger vår förtröstan hos Gud. Tar vara på goda idéer och då känns det inte så hopplöst längre. Som detta från Växjö stift. Till hösten ska de starta upp traineeprogram i kyrkan. I processen tar de vara på vad de unga vill och behöver samtidigt som de ser programmet som en del i en långsiktig plan för att lösa rekryteringsutmaningarna.

Någonstans läste jag kommentaren om detta att det är som Volontäråret som fanns när jag var ung, och som försvann i dess dåvarande form kring 2010. Jag skulle snarare säga att det är en uppdaterad variant av Volontäråret, och om detta faller väl ut i Växjö stift är det helt klart värt att titta på hur denna lösning kan bli nationell.

Något annat som känns hoppfullt, trots allt, är helgens prästvigningar i åtta stift. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått 21 nya präster under helgens prästvigningar, från Luleå i norr till Lund i söder.

Uppsala stift

En biskop och två präster står högtidsklädda i ett vintrigt stadslandskap
Foto: Mats Lagergren

Magdalena Hedman flankeras av domprost Annica Anderbrant och biskop Ragnar Persenius.

Luleå stift

Tre präster och en biskop i högtidskläder
Foto: Emma Berkman/Luleå stift

Från vänster: Joel Hultdin, Katarina Österholm, Maja Svedmark och biskop Hans Stiglund.

Härnösand stift

Två präster och en biskop framför en kyrkport
Foto: Håkan Nordlöf

Christin Bostedt flankeras av domprost Kent Nordin och biskop Eva Nordung Byström.

Västerås stift

En präst och en biskop framför en kyrkport
Foto: Åke Paulsson

Azita Zaraii vid biskop Mikael Mogren

Stockholms stift

En biskop flankeras av fyra präster framför ett altare
Foto: Magnus Aronsson

Natalia Araya, Susanne Forsström Fäldt, Johanna Häggblom och Anna Berg flankerar biskop Eva Brunne.

Strängnäs stift

En biskop och en präst står leende framför ett altare i bakgrunden
Foto: Miriam Arrebäck

Annica Vallgren och biskop Johan Dalman.

Göteborgs stift

Två biskopar på var sin sida om fem präster, alla högtidsklädda
Foto: Torgny Lindén

Biskop Atle Sommerfeldt, domprost Karin Burstrand och biskop Per Eckerdal flankerar de nyvidga prästerna Joel Göranson, Anna Veres, Fredrik Borglin och Markus Stenbeck.

Lunds stift

En biskop och sex präster står på en trappen framför en kyrkport
Foto: Camilla Lindskog

Mathilda Ekberg, Sophie Lovén, Oskar Styf, Maria Gruber Wikström, Henrik Koverberg och Christoffer Kullenberg samt biskop Johan Tyrberg.

Kyrkogemenskap

Ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht undertecknar överenskommelsen 2016 i Uppsala domkyrka.

Idag fredag 19/1 föreläser ärkebiskop Antje på temat: ”Europa: Reformation och ansvar” under ett besök hos gammelkatolikerna i Utrecht. Föreläsningen hålls inom ramen för en ekumenikkonferens som arrangeras årligen av Nederländernas kristna råd.

I morgon lördag 20/1 hålls ett seminarium där överenskommelsen om kyrkogemenskap som undertecknades 2016 av ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht presenteras. Undertecknandet skedde under kyrkomötets avslutningsgudstjänst i Uppsala domkyrka och var ett resultat av flera års ekumenisk dialog där en genomgång av kyrkornas olika teologiska ståndpunkter gåtts igenom.

Överenskommelsen innebär huvudsakligen att de båda kyrkorna erkänner varandra som delar av den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Detta tar sig uttryck i att medlemmarna i de båda kyrkorna välkomnas i den andra kyrkan att ta del i gudstjänst- och församlingsliv, att kyrkorna erkänner varandras ämbeten och att präster kan tjänstgöra i den andra kyrkan utan att prästvigas på nytt. Överenskommelsen uppmuntrar också samarbete mellan gammalkatolska och svenskkyrkliga församlingar, och utbyte av idéer och information i teologiska och pastorala frågor.

Jag tycker att överenskommelsen bådar gott för framtiden. Vi kristna är alla en del av den världsvida kyrkan och att de olika kyrkorna som organisationer erkänner en annan kyrklig organisation är helt rätt väg att gå. Visar på ett synsätt som jag önskade kunde finnas i större utsträckning även inom Svenska kyrkan: ”Ett teologiskt samtal är alltid välkommet, och att utgå ifrån att ingen har rätt, eller fel i ett sådant samtal är alltid bra.” Så länge du håller dig inom den kristna trons råmärken så finns det inga rätt eller fel. Ingens tro är bättre, eller sämre än någon annans. Vi är alla del av den allmänneliga kyrkan.

I Svenska kyrkans pressmeddelande kan du läsa mer om ärkebiskop Antje m.fl. resa till Utrech och Rotterdam i helgen. Jag önskar dem alla en trevlig resa med många goda och lärorika samtal.

 

Bilden: Ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht undertecknar överenskommelsen 2016. Foto: Magnus Aronson/IKON