Besök i stiftsföreningarna

POSK i skara stift

POSK satsar på att stärka våra stiftsföreningar i deras viktiga arbete. Nu har en mötesserie inletts, det närmaste halvåret ska alla styrelser för stiftsföreningarna besökas.

I helgen var vi informatörer, Victor och Lars-Gunnar, på två besök i våra stiftsföreningar. Vi började i Sundsvall i lördags för att träffa styrelsen för POSK i Härnösands stift. Därefter gick resan söderut till Skövde på söndagen och POSK i Skara stift.

Det är roligt att komma ut och träffa alla aktiva POSKare runt om i landet. I mitt fall är det dessutom en viktig del av introduktion, att träffa så många som möjligt av alla de jag på olika sätt kommer att ha kontakt med under tiden fram till nästa val.
Våra besök handlar om att stärka våra stiftsföreningar ännu mer. Att ge dem verktyg och tips på hur de kan arbeta. Men det handlar minst lika mycket på att lyssna in vad de behöver och hur de har arbetet tidigare. Finns det metoder de använt som kan användas i fler stift? Det gäller att dra lärdom av varandra för att underlätta vårt arbete.

Efter två besök kan vi konstatera att ett stort arbete har bedrivits i de stiften. Flera lokala grupper har haft framgång i senaste kyrkovalet. Det är glädjande att höra de tänka och reflektera kring sitt eget arbete, vad de kunde gjort bättre, vad som var för ambitiöst, eller vad som var en vinnande strategi.

Nu ser vi fram emot alla de andra besöken, näst på tur är Göteborgs stift på lördag.

/ Victor Ramström
Informatör för POSK

Biskopsvalet i Uppsala avgjort

Idag den 6 november var det biskopsval i Uppsala stift, den andra omgången av två.
Knappt 600 av de 700 elektorerna la sina röster på de två kandidater som gått vidare från den första omgången.

Efter första räkningen står det klart att Karin Johannesson kan utnämnas till biskop electa för Uppsala stift med 60,1% av rösterna. Karin Johannesson är idag lektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet,

POSK säger grattis till Karin!
Biskop Ragnar Persenius lägger ned staven den 24 februari och den 3 mars 2019 vigs Karin till biskop i Uppsala domkyrka.

DET PRELIMINÄRA VALRESULTATET

Karin Johannesson, 357 röster (60,1%)
Karin Sarja, 231 röster (38,9%)

Ogiltiga, 6 röster

Summa angivna röster: 594 röster
Det slutliga valresultatet är klart den 8 november

Foto: Uppsala stift

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Förberedelse pågår..

Kyrkogårdsarbetare räfsar löv, krattar grusgångar och städar bland buskar och träd. Människor kommer och dekorerar anhörigas gravar och kyrkorna hålls öppna för möjligheten att tända ljus.
Stora förberedelser pågår på de flesta kyrkogårdar och i de flesta kyrkor runt om i landet. Allhelgonahelgen är på intåg. En högtid som blir allt större och viktigare för varje år som går. Våra kyrkor fylls av människor och musik på olika gudstjänster.

På lördag firar vi Alla helgons dag och på söndag Alla själars dag. Två dagar som ganska ofta blandas samman. Det är egentligen på söndagen som vi ska minnas och tänka lite extra på våra släktingar som gått före oss.

Jag har alltid tyckt att det är något fint och alldeles särskilt att sakta vandra fram på en kyrkogård. Vid allhelgona är det extra speciellt. Lågor från hundratals eller tusentals ljus fladdrar vid gravarna och vid minneslunden möts vi ofta av ett helt hav av ljus som lyser upp i mörkret.
Lika fint är det när ljusbärarna inne i kyrkorna är fyllda av ljus tända för nära och kära. Och tänk då att varje ett av dessa ljus som brinner är fyllda med minnen. Glada, roliga, tråkiga, ledsamma och fina minnen.
Det blir då liksom naturligt att stanna upp i vardagen och tänka på frågor om livet, och om döden. Att tänka på våra nära som inte längre finns med oss, men att också tänka på vår egen död.
Kanske är det därför som allhelgonatraditionen blir viktigare för både små och stora.

Biskop Martin Modéus skriver i en artikel i Barometern:

”På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.

Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.”

 I helgen tar jag ett extra varv på kyrkogården, tänder några ljus och hedrar och tänker på de som gått före, det känns gott!

/ Victor Ramström
informatör POSK

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Biskopsval i Uppsala

Idag har det hållits biskopsval i Uppsala stift. Karin Johannesson och Karin Sarja fick flest röster och går vidare till en andra omgång.

Det var idag klockan 11.00 som valet startade i stiftets nio valområden. Valförättare hade kallat de knappa 700 röstberättigade prästerna, diakonerna och elektorerna till att välja ny biskop.
Valet stod mellan de fem kandidaterna som tidigare gått vidare från nomineringsvalet. Karin Johannesson, Karin Sarja, Sven Hillert, Carin Åblad Lundström och Lars Åstrand.

 611 personer röstade i den första omgången. Ingen kandidat fick mer än hälften av rösterna, därför går ettan och tvåan vidare till en andra valomgång den 6 november.

Såhär fördelade sig rösterna:

Karin Johannesson 267 44 %
Karin Sarja 174 28 %
Sven Hillert 88 14 %
Lars Åstrand 47  8 %
Carin Åblad Lundström 31 5 %.

Resultatet är preliminärt, den slutgiltiga räkningen sker den 18 oktober.

Nuvarande biskop Ragnar Persenius lägger ner staven den 24 februari och den nya biskopen vigs den 3 mars i Uppsala domkyrka.

All information om biskopsvalet i Uppsala stift och presentation av biskopskandidaterna finns på Uppsala stifts hemsida.

/ Victor

Titelskydd för församlingspedagoger

Johan Garde skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte som han undertecknat tillsammans med POSKarna Amanda Carlshamre och Celina Falk.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Församlingspedagoger är en central del av Svenska kyrkans arbete med alla olika åldrar. Församlingspedagoger är specialiserande på att arbeta medvetet och strategiskt med lärande och undervisning. För Svenska kyrkan som i nuläget står inför en stor utmaning gällande just dessa frågor är alltså församlingspedagogerna väldigt viktiga.

Församlingspedagogernas utbildning är idag mycket omfattande. Den som läser till församlingspedagog ska först läsa en lärarutbildning som är flera år lång och sedan läsa 1 år på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det ger en stor kompetens som bidrar till att det pedagogiska arbetet i församlingarna håller en hög kvalité. Tidigare behövdes inte en lärarutbildning men då behövdes istället andra grundutbildningar som gav stor kompetens, dock med något annorlunda inriktning.

Idag är det så att vem som helst kan anställas som församlingspedagog oavsett vad personen har för utbildning. Vi som skrivit motionen tycker inte att det är rimligt. Bara den som genomgått den mycket omfattande utbildning som Svenska kyrkan kräver ska kunna få anställas som församlingspedagog.

Det betyder dock inte att det inte finns behov av andra som arbetar med pedagogiska uppgifter i församlingarna men de ska i så fall ha andra titlar.

Vår förhoppning är att denna motion kan vara ett steg i att höja församlingspedagogernas status och att detta också kan vara till hjälp med rekrytering av framtida församlingspedagoger.

/ Johan Garde
ledamot i kyrkomötet för POSK

Kyrkomötet är öppnat

Idag har höstens kyrkomöte inletts. Det är den första av två sessioner i höst som de 251 ledamöterna samlas till, den andra sker i slutet av november. Det är också det första kyrkomötet för den nya mandatperioden.

Under förmiddagen samlades de olika nomineringsgrupperna till gruppmöte. POSK har 43 mandat och är den näst största gruppen i kyrkomötet. Under gruppmötena diskuteras aktuella frågor och vi skickar med varandra tankar inför de arbeten vi ska göra i våra olika utskott.

På eftermiddagen var det dags för den högtidliga mässan och kyrkomötets öppnande i Uppsala domkyrka.
Mässan leddes av biskop Susanne Rappmann, Göteborgs stift. Närvarade gjorde bland många andra kung Carl XIV Gustaf, kronprinsessan Victoria och den Syrisk-ortodoxa kyrkans patriark Ignatius Aphrem II.

Efter själva mässan skedde själva öppnandet där kyrkomötets ordförande Karin Perers hade ett inledningsanförande. Därefter hade ärkebiskop Antje Jackelén ett anförande. Anförandena avslutades med hälsningsanförande av patriark Ignatius Aphrem II och Svenska Kyrkans Ungas förbundsordförande Jakob Schwarz. Mellan varven var det musik av en ensemble ur gospelkören By Grace och Daniel Stenbaek på piano. Till sist var det utdelande av ärkebiskopens Stefansmedalj som tilldelades Ragnar Norrman, kyrkohistoriker och Johannes Söderberg, TV-producent och präst.
Hela öppnandet kan du se på svenskakyrkan.tv

Efter en promenad till Uppsala konsert och kongress så upptogs arbetet i plenum. Ledamöter, presidier och ersättare valdes i de åtta utskotten, gudstjänst, organisation, tillsyns- och uppdrag, ekonomi, kyrkoliv, samhälls- och kultur och förvaltarskap. Under kvällen började arbetet i de olika utskotten, de kommer fortsätta att arbeta fram till fredag eftermiddag då kyrkomötet ajourneras tills novembersessionen startar.

/ Victor

Flygplatskyrkans framtid

Resenär på en flygplats

Marie Rydén Davoust skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte som hon undertecknat tillsammans med Gun Eriksson (S) och Daniel Tisell (C).

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Svenska kyrkans arbete på våra största flygplatser i Sverige är uppskattat, och för många ganska okänt. Flygplatskyrkan med dess präster är en del av vardagen för resenärer och anställda genom att vara medvandrare, genom samtal, och att tillföra perspektiv och inkludera verksamhet i ett internationellt samarbete. Vid kris och katastrofer finns redan etablerade sammanhang.

Det här arbetet har den lokala församlingen eller pastoratet ansvar för, precis som t.ex. sjukhuskyrka eller för den delen all övrig verksamhet inom församlingens geografiska gräns. Detta ansvar ryms inom det som kallas för vistelsebegreppet dvs ansvaret att bedriva kyrklig verksamhet för alla som vistas inom församlingens område. En flygplats är både en stor arbetsplats och en plats där många resenärer passerar. Det handlar både om vardag och om krissituationer. När de som vistas på flygplatserna räknas i många tusental eller, som i Arlandas fall, i miljoner blir uppdraget övermäktigt för ett enskilt pastorat. Det behöver bli ett annat sätt att organisera den här verksamheten för att den ska kunna leva vidare. Hur det ska se ut i en framtid behöver undersökas grundligare, men i grunden finns det olika möjliga varianter; genom att flera pastorat får uppdraget tillsammans med ytterligare ekonomiskt stöd, att stiften får ett ökat ansvar eller att det knyts till nationell nivå i någon form.

Den här frågan har varit aktuell tidigare och då blev det ingen förändring. Nu riskerar arbetet att gå förlorat om det inte sker en förändring. Det vore väldigt tråkigt! Det är alltid lättare att fortsätta och utveckla en verksamhet än att bygga upp något från grunden igen.

/ Marie Rydén Davoust
ledamot i kyrkomötet för POSK

Gudstjänster och andakter på Svenska kyrkans hemsida!

Hans-Olof Andrén skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Till det kristna livet hör bön, bibelläsning och gudstjänst. Jag tror att många av oss behöver hjälp med vårt andaktsliv, och särskilt för dem som av olika anledningar har svårt att läsa i andaktsböcker är radiomediet avgörande. En viss hjälp kan man få av Sveriges radios morgonandakter (som sänds tidigt men finns tillgängliga närsomhelst som så kallade poddar på SR Play). Men vissa andakter är inte kristna utan judiska eller muslimska, och de kristna är inte alltid svenskkyrkliga. Och lördag-söndag sänds inga andakter alls.

Det finns församlingar i Svenska kyrkan som sänder andakter, men dessa är inte alltid så lätta att hitta. Jag föreslog därför till förra årets kyrkomöte att det på Svenska kyrkans nationella webbplats varje dag ska läggas ut en länk till en aktuell svenskkyrklig andakt. Och kyrkomötet biföll förslaget och uppdrog åt kyrkostyrelsen att ”på webbplatsen tillgängliggöra dagliga svenskkyrkliga poddradioandakter”! Men sedan har inget hänt. Det finns inga länkar någonstans på Svenska kyrkans nationella webbplats till några andakter. När jag sökte på ”andakt” fick jag 8609 träffar på dokument som innehåller ordet ”andakt”. En bönewebb finns förstås, men bön och andakt är två olika saker.

I en andakt bör det ju förekomma text och förkunnelse förutom bön, gärna psalmsång eller annan musik, och välsignelsen. Andakter som produceras dagligen kan dessutom i bönen ta upp viktiga händelser i tiden. Uppdraget gällde att tillgängliggöra – en länk till webbplatsen för en församling som redan producerar andakter är tillräckligt. Möjligen kunde det vara en stimulerande uppgift för kyrkokansliets personal att någon gång själv leda en andakt som tillgängliggörs på webbplatsen, men det är alltså inte ett krav, bara en möjlighet.

Jag föreslog också att det skulle läggas en länk till en svenskkyrklig gudstjänst varje söndag och helgdag på Svenska kyrkans webbplats. Och också detta beslutade kyrkomötet! Men inte heller detta är genomfört. Jag letar förtvivlat på den nationella webbsidan efter gudstjänster, men hittar inget. Söker jag på ”gudstjänst” får jag veta att det firas många gudstjänster i Svenska kyrkan, lite om vad de innehåller och hur jag hittar en gudstjänst nära mig. Detta är ju närmast ett hån mot alla dem som inte kan ta sig till en gudstjänst av olika skäl – sjukdom, ålderdom, familjesituation, resa etc. ”Tillsammans erbjuder Svenska kyrkan nu en bred digital gudstjänstverksamhet där människor är” skriver kyrkostyrelsen. Det stämmer inte för alla dem som ”är” på den nationella webbplatsen och letar.

Jag har förstått att röster i kyrkostyrelsen har varit kritiska mot att nationell nivå ska producera/spela in gudstjänster som kan tillgängliggöras på Svenska kyrkans webbplats eftersom det inte är nationell nivås uppgift att fira gudstjänst. Men detta har det ju aldrig varit fråga om! Vad det gäller är att tillgängliggöra – dvs. publicera en länk till – en gudstjänst som firas i en församling och som streamas (direktsänds) och sedan finns tillgänglig som podd på webben. Det borde inte vara någon oöverkomlig uppgift för kyrkokansliet att varje sön- och helgdag på Svenska kyrkans nationella webbplats publicera en länk till en vanlig svenskkyrklig huvudgudstjänst som ändå sänds på webben.

Eftersom kyrkostyrelsen inte har gjort vad kyrkomötet har beslutat om, och ändå i sin rapport om behandlade ärenden skriver att detta uppdrag är färdigbehandlat, har jag skrivit en ny motion till årets kyrkomöte som föreslår att kyrkomötet ska återförvisa ärendet till kyrkostyrelsen. Det ska vara lätt att hitta en daglig andakt och en huvudgudstjänst varje sön- och helgdag på Svenska kyrkans nationella webbplats, och det med högst ett par klick från startsidan. Vilken bild ger det av Svenska kyrkan, när webbplatsen flödar över av information om kyrkans många verksamheter, men inte förmedlar delaktighet i andakt och gudstjänst, i bön, bibelord, förkunnelse, lovsång och välsignelse – vanlig svenskkyrklig andlighet?

/Hans-Olof Andrén
ledamot i kyrkomötet