Marie Rydén Davoust

Marie Rydén Davoust är vice ordförande för POSK, har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Eskilstuna och som ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen.

Varför är du engagerad i POSK?
”För jag är engagerad i Svenska kyrkan. Att som körsångare och gudstjänstdeltagare få vara med att påverka både lokalt och nationellt tillsammans med flera kollegor är både viktigt och roligt. Som blivande diakon kan jag också bidra med att göra diakonala perspektiv mer synliga inom POSK och där vi verkar.”

Anders Brunnstedt

Anders Brunnstedt är ordförande för POSK i Västerås stift och sitter med i POSKs styrelse. Han har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Falun, i Västerås stift och som ledamot i kyrkomötet.

Varför är du engagerad i POSK?
”Mitt engagemang i POSK-rörelsen har gett mig möjlighet att bidra till och ta ansvar i styrelsearbetet i det som är vår kyrkas viktigaste organisationsdel – församlingen. POSK har gett mig ett stort nätverk av människor aktiva i gudstjänstgemenskaperna runt om i Svenska kyrkan.”

Därför hör politiska partier inte hemma i kyrkopolitiken

För en tid sedan läste jag Joel Halldorfs krönika om påve Franciskus resa till Irak. Några rader ur krönikan etsade sig fast vid mitt medvetande och jag har funderat över dessa sedan dess.

”Men för den som lever i kyrkan kan tron inte reduceras till ideologi. Tron är längtan: att sträcka sig mot den Gud som är tillvarons centrum. Därför är det naturligt att känna släktskap med människor från andra religioner som gör samma sak. Faktum är att detta blir särskilt tydligt när man lever i ett sekulariserat land. Jag känner själv ofta större gemenskap med fromma muslimer än med så kallat etniska men sekulariserade svenskar.”

Som kristen och aktiv i POSK gav dessa rader ytterligare en dimension som är så talande för varför jag anser att politiska partier inte hör hemma i kyrkopolitiken. Nu ska det väl tilläggas att just denna passagen i krönikan främst vänder sig mot SD, men jag upplever att även många socialdemokrater har en tendens att, om inte reducera tron till ideologi men åtminstone, låta ideologin komma i första hand. Även när jag pratar tro med dem.

Som exempel kan nämnas en i min närhet troende muslim och socialdemokrat som svarade på min fråga om hon kunde uppleva en gemenskap med kristna på samma sätt som jag kan känna med muslimer. För mig var den frågan bara ställd utifrån min kristna tro, men trots det så blev svaret att hon känner större gemenskap med sin partikamrat som är ateist än en muslimsk moderat. Jag blev jätteförvirrad av svaret för jag hade inte frågat efter någon annan politiskt ideologisk ståndpunkt.

Just detta att sätta sin politiska ideologi i främsta rummet är nyckeln, men samtidigt låset, till hur vi i POSK ska få alla dessa ”politiker” att förstå skillnaden mellan vår vilja att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra och att vi i och med detta absolut inte tycker att de enskilda individernas engagemang ska sluta.

En annan del som ställer till det är att många ”politiker” är hårt skolade i sitt parti, de umgås i väldigt hög utsträckning med sina partikamrater eller andra ”politiker”. Det skapar väldigt lätt en bild om att alla är ju engagerade i partier, fast i realiteten är det en väldigt liten andel av Svenska kyrkans medlemmar som är medlem i ett parti. Dessa ”politiker” sitter liksom fast i tanken om att det är bara ”politiker” som kan bestämma över Svenska kyrkan. Så när POSK då kritiserar det här systemet så tar de det nästan som en personlig anklagelse.

Tilläggas bör att även dessa nomineringsgrupper som visserligen inte direkt är kopplade till ett politiskt parti, men ändå har nära kopplingar till ett parti kan uppvisa samma tendenser. Att den politiska ideologin kommer före den kristna tron.

Min förhoppning nu när vi börjar närma oss valrörelsen är att alla ”politiker” slutar tolka POSK’s argument som en personlig förolämpning. För de allra flesta ”politiker” gör ett gott arbete för Svenska kyrkans bästa. Vi önskar bara att det inte fanns en så tydlig allmänpolitisk agenda som styrde detta arbete.

Linda Cigéhn
POSK
Stockholms stift

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars. 

Jag möter många rädslor när jag möter människor i samtal. I nästan all ångest, oro och frustration så är rädslan det frö som gror under allt.

Ibland är man inte lika rädd för framtiden som man är för den tid som en gång var och som fortfarande påverkar oss eller hindrar oss. Och ibland fastnar vi i spärren mellan rädslan för det som varit och rädslan för hur det ska bli.

En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss.

En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva.

Rädslan stänger av så att vi inte ser de vägar eller möjligheter som öppnas upp.

Rädslan för det som är vårt eget kan hindra oss att göra rätt sak för en annan.

Och när vi ser på oss själva så kan vi erkänna att det finns något som vi alla är rädda för, men det kan vara olika för dig och för mig. Även den modigaste kan vara rädd, om inte annat så för sin egen rädsla.

Rädslan finns i oss som en del av att vara människa och den kan vara en sund självbevarelse som gör att vi inte utsätter oss för risker att skadas. Frågan är hur stor plats rädslan får ta i vårt liv och hur man hanterar rädslan för sin egen eller för andras skull?

Jag tror att Jesus också var rädd. Inte så ofta kanske, för det märks inte så ofta i evangelieberättelserna, men han var ju även människa.

Och strax innan han blir fängslad inför människors dom och korsfästelse av honom märks rädslan när han går till Getsemane i mörkret för att be, då ber han om att få slippa – om det är möjligt. Han ber om en alternativ väg om den finns. Jesus ber: Låt mig slippa gå igenom detta om du vill det, inte för att jag vill det.

Men det är just detta att gå igenom som är rätt väg. Att ta sig igenom sorgen, göra upp med frustrationen eller ta sig över hindret är egentligen den enda vägen för att komma rätt och kunna fortsätta på vägen som leder framåt. Det hjälper inte att försöka gå runt. Man behöver gå rakt igenom. Den stora trösten när man trotsar rädslan och går rakt in i nattens mörker är att då vet man, när man står mitt i det, att man går mot morgonen och gryningsljuset när man fortsätter gå…rakt igenom.

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga men den ska inte hindra oss att våga. Rädslan behöver inte ens ha uppgiften att skydda oss bevara oss för det gör Guds omsorg och kärlek. Om vi vågar låta Gud göra det.

Det finns en uppmaning som återkommer gång på gång i bibeln: Var inte rädd!

Vi kan se det som en uppmuntran på vägen: Var inte rädd. Jag ser det som ett hopp: Var inte rädd, för det finns något som är starkare än rädslan och som förmår och kan åstadkomma mycket mer än rädslan någonsin kan åstadkomma. En del stavar det tro, hopp och kärlek. Det är vägen och det är starkt. En del beskriver det med orden liv, ljus och hopp. Det är vägens riktning och det leder oss rätt.

De ord du får med dig på vägen i dag är: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är alltid älskad.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Anders Brännström

Anders Brännström är ordförande för POSK i Uppsala stift och en av dem som senaste året arbetet för att det där bildats flera nya POSK-grupper.

Varför är du engagerad i POSK?
”Jag vill att Svenska kyrkan skall ge alla människor möjlighet att växa i tro på Jesus Kristus och delta i kyrkans gemenskap. Kyrkans fokus skall vara individerna och församlingarna.
 Jag tycker att Svenska kyrkan skall byggas av människors intresse och engagemang för kyrkan och att partipolitik skall utövas på andra ställen.”

Celina Falk

Celina Falk från Luleå stift är ledamot i kyrkomötet för POSK. Utöver detta är hon bland annat också engagerad i kyrkostyrelsens internationella råd och som delegat i Kyrkornas Världsråds centralkommitté.

Varför är du engagerad i POSK?
”För mig är POSK det självklara valet eftersom jag vill att kyrkan ska vara en god kraft i samhället och aktiv i samhällsdebatten men inte vara partipolitisk. Jag vill att församlingen ska vara en plats där tro kan bli handling och gemenskapen i den världsvida kyrkan stärkas.”

Att lyfta blicken och göra det möjliga

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 25 februari.

Ibland när vi är ute på våra coronapromenader, maken och jag, går vi igenom Umeå Östra. Jag tittar alltid lystet på tavlan med tider för avgångar och ankomster. Klockan 14.21 kan vi åka till Stockholm, säger jag. Eller kl 21.21. Vi far! Nu!

Ta det lugnt, säger maken.

Att åka tåg är frihet för mej. Att sitta och läsa och fika och tänka och titta ut genom fönstret. Att vara på väg.

Stockholm är barn och barnbarn för mej. Och muséer och kaféer och kyrkor och teater och vänner. Att åka tåg till Stockholm står mycket högt på min längtanslista just nu.

Det finns annat på den listan också. Att ta i hand och ge en kram. Att jobba som vanligt med många fysiska möten. Förtroliga samtal där man får luta sig fram mot varandra över tekopparna. Eller att sitta tillsammans och skratta utan att vara rädd för att smitta eller bli smittad. Att gå i kyrkan och på teatern. Och att ha fest.

Men nu är det som det är. En ofrivillig fasta från mycket av livets goda för att minska smittspridning, svår sjukdom och död.

Visst är det trist. Och visst är jag less.

En del tycker inte att den ofrivilliga fastan är något bekymmer. Lite skönt rentav. För andra är det tungt och väldigt ensamt. Några har drabbats av svår covid eller av död och sorg. Det kan man nog inte ens kalla för fasta. Det är bara hemskt och sorgligt och där måste vi på de sätt som är möjliga också i denna tid bära varandra.

Och mitt i alltihopa har nu den kristna fastetiden börjat. Många har en aning om att fettisdagen har nåt med fastan att göra – just det, den stora semmeldagen är den sista dagen innan fastans början. Annars är det väl mest vi som är riktiga kyrknördar som tänker på att från askonsdagen till långfredagen är det fastetid. Vi följer Jesus upp mot Jerusalem, mot en förnedrande rättegång, mot lidande och död. Vi utmanas av hans sätt att vara, att se möta och upprätta andra mitt i sin egen vånda. Och vi väntar på påskens ljus.

Fasta finns i alla religioner. Ibland med riter och späkningar, också i kristendomen. Men poängen med den religiösa fastan är inte riterna, inte ens att avstå från viss mat eller något annat. Allt det kan hjälpa till ibland. Men poängen är att se klarare. Att se sig själv och fundera på vad man håller för viktigt i livet. Kanske upptäcka att man sitter väldigt mycket fast i oväsentligheter. Och att se andra. Att få proportioner på sin egen tillvaro.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skällde ut fromma fastare, som var bra på riter: Ni späker er, hänger med huvudet som ett strå och ligger i säck och aska, dundrade han. Kallar ni det fasta? Och så fortsätter han: Nej, detta är den fasta jag vill se… att du befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den fattige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Då bryter gryningsljuset fram för dig…

De här Jesajaorden är verkligen ett av mina favoritbibelställen. Det är så jordiskt. Det säger att när jag lyfter blicken och ser andra, då öppnar sig tillvaron. När jag tittar upp från mina funderingar på om jag gör rätt eller från hur hemskt jag har det, då kan jag plötsligt ge mitt lilla, men dock, bidrag till en bättre värld.

Jag vet, ibland är allt så mörkt så man orkar inte se sig omkring. Då behöver man söka stöd och hjälp. Men mina och andras suckar över att jag har så tråkigt, att jag står för långt ner i vaccinkön, att jag inte kan resa som jag vill, de behöver en lyft blick.

Skulle inte rentav vår ofrivilliga fasta och profeten Jesajas rytande in i den kristna fastan kunna mötas?

Folkhälsomyndigheten är inte perfekt och inte regeringen heller. De kunde inte veta i somras allt de borde ha gjort redan då. Och vaccinet kom inte igår utan dröjer lite längre. Men jag har mat och husrum, telefon och internet och hälsovård när jag behöver det, också för annat än covid. Jag bor inte i Syrien eller i Jemen. Jag kan lyfta blicken.

Jag minns inte en enda fastegudstjänst från min uppväxt. Det jag minns av fastan är den lila fastesparbössan på matbordet från Lutherhjälpen, den kom alltid i brevlådan. Och så minns jag samtal vid matbordet, både om barnen i Indien – där var det hemskt då, och om hur man bäst äter semlor  – mamma och pappa ville märkligt nog ha varm mjölk till sina.

Jag har ingen lila sparbössa på bordet nu. Men jag kan swisha och jag kan lyssna till Johan Mattias Sommarström i Ekot som öppnar mina ögon för livet i Jemen. Och semlor har jag. Jag kan lyfta blicken för att se, och sen göra vad jag förmår. Och tänk om det är då jag kommer att ana ljuset.

Förresten dröjer det nog inte så länge innan jag kan ta tåget till Stockholm heller.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Är kyrkan tom?

Är kyrkan tom? Nej, absolut inte, kyrkan är inte tom! Jag kom hem sent från jobbet ikväll, damp ner i soffan och hamnade mitt i ett spännande samtal som riksPOSK ordnat om POSKs vision. Ett samtal, om, med och för kyrkan.

Över fyrtio människor, POSKare från hela landet, olika stift och församlingar, pratade och delade erfarenheter ikväll. Och där är kyrkan. Där människor samlas – där är kyrkan.

Och detta gör mig stolt och glad över att vara POSKare! För här finns mångfalden av erfarenheter, här finns mångfalden av idéer, här finns mångfalden av engagemang – här finns POSKare!

Och jag vet att det inte bara är POSK som nomineringsgrupp som träffas och pratar tro, församling och kyrka. I församlingar runt om i Sverige pågår bibelstudier, språkkaféer, alpha-kurser, gudstjänster, kyrkkaffe… listan kan göras lång.

Och där människor träffas, delar tro och liv, ber tillsammans – där finns kyrkan! Så kyrkan är inte tom! Den är bara fylld med något annat. En del av detta ska vi behålla, även när vi återigen öppnar kyrkolokalen och vi får fira fysiska gudstjänster tillsammans.

I POSK så fortsätter möjligheten att få vara med på fler visions och diskussionskvällar. 15 april är nästa digitala möte. Anmäl dig gärna till det. https://www.posk.se/nyheter/posk-seminarier/

/Carina Etander Rimborg

Gjorde överklagandenämnden rätt?

Paraplyer

Förra veckan i Kyrkans Tidning(v8) kan vi läsa om hur överklagandenämnden har upphävt beslutet i Nylöse pastorat (Göteborg) som ville göra om hela pastoratet till en församling.

Bakgrunden är att kyrkofullmäktige i Nylöse i december fattat ett beslut att lägga samman alla församlingarna i Nylöse pastorat. Dessa är Angereds, Bergsjön, Kortedala och Nylöse församlingar och dessa församlingar har sedan 1 januari 2018 varit Nylöse pastorat. (Läs om församlingarna här)

Men har överklagandenämnden verkligen gjort rätt – är det inte precis så vi vill att det skulle fungera? Att pastoraten själva bestämmer hur många församlingar det ska finnas inom ett pastorat? Att det skulle vara flexibelt.

Jo, men tanken var inte att det skulle bli stora gigantiska enheter. Tanken var att pastoraten skulle vara paraplyet som gjorde att församlingarna blev skyddade och kunde leva vidare, frodas som enhet runt den lokala kyrkan och fira gudstjänst.

Att som Nylöse nu gör, lägga samman alla församlingarna till en enda stor enhet motverkar det lokala.

Det finns många aspekter på Nylöse pastorat. Det är ett pastorat med extremt låg kyrkotillhörighet. Det är ett pastorat med stor diakonal verksamhet, många olika kulturer och många olika religioner i området. Men oavsett det så kan det inte vara rätt väg att gå att lägga samman fyra församlingar till en enda stor församling.

Och det är bra att överklagandenämnden har rivet upp beslutet. Det är bra att det kommer till en rejäl diskussion om vad en församling är, vad som är det viktigaste och hur vi ska kunna vara levande församlingar i vårt samhälle.

POSK vill värna församlingar och den omorganisation som ägde rum efter strukturutredning gav just förutsättningar för det. Levande församlingar – som kunde bära sig, för att man samarbetar i ett pastorat som gör det möjligt att bära gemensamma uppgifter.

Ur POSKs program

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet och varje församling ska utifrån lokala förutsättningar ges så stort ansvar som möjligt. I varje församling i ett pastorat finns ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvar för församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. (…)
POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara. Där det finns förutsättningar måste mindre församlingar kunna överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten.

 

 

Vi har hjärtat i kyrkan

POSK kämpar för en kyrka som är fri från partipolitik som istället bygger på tro och engagemang.
–Det handlar om att bygga relationer, att bygga församling och kyrka tillsammans,
 säger Amanda Carlshamre, ordförande för POSK.

Det är oktober 2018. Amanda Carlshamre är ny på stockholmsbänken vid kyrkomötet. Hon har skrivit sin första motion till kyrkomötet och som nyvald ledamot för POSK väntar hon på att den ska tas upp till diskussion. En stund senare står hon i talarstolen och argumenterar för att kyrkomötet bör använda konsensus-metoden istället för den parlamentariska metoden med enbart bifall eller avslag.
– Vi fick en uppfriskande debatt! De andra nomineringsgrupperna ifrågasätter ju detta starkt. Det är inte så det fungerar inom politiken och inom Sveriges riksdag.

Hon skrattar när hon återberättar historien om sin första motion, men medger att hon skulle kunna skriva samma motion en gång till.
– Den demokratiska processen inom Svenska kyrkan måste på sikt förändras, och då måste vi fundera på alla aspekter – även hur vi fattar beslut. POSK är flitiga på att skriva motioner och ge sig in i debatten om både former och innehåll, säger Amanda.

Hon sitter i cafésoffan på Enskilda högskolan i Bromma (tidigare Teologiska högskolan, reds.anm). Här får hon vara i en lärande miljö med andra studerande och förkovra sig i litteraturen. Amanda har ett fullspäckat schema dag som kväll.

Sedan våren 2019 är hon ordförande för POSK. Dessutom arbetar hon som konsulent på Sveriges kristna råd. Men det är studierna till diakon som upptar det mesta av hennes tid.
– Jag brinner för kyrkan och vill se en förändring av systemet, det är självklart för mig att engagera mig, säger hon.

I september hade POSK sitt årsmöte och beslutade om det nya programmet.
– Vi har en god vision i POSK där vi bland annat formulerat att vi vill att Svenska kyrkan är en brobryggare mellan olika kyrkor i Sverige och ute i världen. Kyrkor rymmer olika traditioner och vi vill främja det. Vi har en gedigen kunskap inom POSK om ekumenik och kyrkosyn. Tittar vi ut i världen är Sverige unika med ett system där kyrkan styrs av partipolitiska grupper. Det framstår som märkligt. Vi är ju trots allt en trosgemenskap och förenas inte genom våra åsikter, säger Amanda.

Det gör att alla inom POSK inte alltid tycker lika i alla frågor vilket nomineringsgruppen ofta får kritik för.
– Vi respekterar varandra inom POSK och att vi kan tycka olika. Vi har en bredd inom gruppen från olika perspektiv och erfarenheter och då tycker man olika ibland. Det är inget problem utan berikande. Vår vision och vårt program ligger till grund för POSKs frågor. Till skillnad från en del andragrupper där alla ofta röstar likadant, så gör vi sällan det. Vi representerar många åsikter och församlingar – och den mångfalden påverkar givetvis hur vi röstar, säger Amanda.

Grundbulten i POSK är en kyrka som är fri från partipolitik med mångfald och respekt i fokus.
– Vi vill ha en kyrka med Kristus i centrum. Vi har idag ett kyrkovalssystem med partilinjer som medför att det blir politik av vår gemenskap och som dessutom kostar miljoner kronor att genomföra. Vi vill se en förenklad modell som bättre stämmer överens med vår bekännelse och lära, fortsätter Amanda.

Precis liksom andra grenar inom kyrkan behövs fler krafter till POSK.
– Är du engagerad i kyrkan så välkomnar vi dig att ta steget vidare och bli förtroendevald. Det är fint att få dela ansvaret för vår kyrka, och vi rustar och utbildar gärna den som vill ställa upp men känner sig osäker. Ditt engagemang för kyrkan är värdefullt, säger Amanda.

POSK är den näst största nomineringsgruppen i kyrkomötet och finns representerade i många församlingar ute i landet.
– POSKare är engagerade församlingsbor som är synliga i kyrkorummet på gudstjänster och i verksamheter, vilket gör att vi är med och beslutar om den kyrka vi verkar i. Att vi vill bryta partipolitiseringen gör att många väljer att lägga sin röst på oss, eftersom vi så tydligt talar om att vi är en trosgemenskap snarare än en åsiktsgemenskap. Det handlar om relationer, att bygga församling och kyrka tillsammans. Det finns en klokskap och en stor kärlek till kyrkan inom gruppen och vi väljer POSK för vår tro och inte vår åsikt, avslutar Amanda.

AMANDA CARLSHAMRE

ÅLDER: 31
BOR: Stockholm
FAMILJ: Fästman med två barn
POSK: Ordförande sedan maj 2019, ledamot i kyrkomötet
VIKTIGASTE FRÅGAN FÖR KYRKAN: Att verka för levande församlingar
BIBELCITAT OM ENGAGEMANG: ”Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.” PS 33:20-22