Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Vi behöver stanna upp och se på oss själva

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 3 juli. 

”Titta titta här, titta titta där, titta titta får ni se….”

När jag var barn lyssnade jag på all möjlig musik. Bland annat gillade jag att lyssna på Owe Thörnqvist och de fyndiga texterna han sjöng finns kvar i bakhuvudet ännu. Jag minns den där Titta titta-låten som börjar lite undervisande men som sedan går över i en retsam ton där skolbarnen börjar peka finger och skylla ifrån sig. Humor och allvar i en salig blandning.

Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Ibland ser vi ner på varann eller är fullt upptagna med att syna alla andra i sömmarna. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen. Det är ett väldigt mänskligt beteende och något som vi alla gör. Men vi behöver ju stanna upp och se på oss själva också, inte bara se oss omkring och bedöma varandra. Även Jesus utmanade lärjungarna med frågan om varför de tittade så noga efter flisan i sin broders öga när de inte ens såg klart, då deras blick grumlades av något mycket större än en liten flisa. Hur vi än tittar och tittar så ser vi inte – för vi är inte överseende.

Vi granskar, ivrigt och ettrigt men utan tålamod, utan att backa för att få perspektiv. En konstnär som målar en tavla vid sitt staffli kisar lite, lägger huvudet på sned, går närmre för att rätta till en detalj i ljuset men backar också ett par steg för att se helheten och betraktar motivet lite på håll för att få rätt perspektiv. Och så där håller konstnären på, ett mästerverk är sällan ett hastverk, det tar tid och det kräver tålamod.

Men vi är snabba och otåliga, vi kanske inte alls vill illa men vi trillar så lätt dit. När vi är ute efter att värdera andra så blir det lätt att vi nedvärderar. Vi är så måna om att jämföra och plötsligt rankar och rangordnar vi trots att vi vet att olika också kan vara bra. Och vips så är vi igång och bedömer, dömer och fördömer, kritiserar och kategoriserar, jämför och sätter etiketter, pekar ut och skyller ifrån oss i stället för att stanna upp och se på rätt sätt. Vi har inte alltid det tålamod som vi skulle behöva ha med varandra. Men allra minst tålamod har vi nog med oss själva och vårt eget.

Jesus stannar upp och hjälper oss att ställa frågan: Varför gör vi så här, varför är det viktigare att leta fel än att vilja se klart?

Jag tror att han vill få oss att se allt det som är rätt i stället för att fastna i detaljerna. Jag tror att jag behöver höra, om och om igen, att det finns många olika rätt och inte bara ett enda rätt och att resten är fel. Det beror på hur man ser det. Vi behöver ljus i bilden så att vi ser nyanserna och inte bara tror att det är svart eller vitt eller en suddig bild i gråskala. Och kanske inser vi att den konstnär som målar den bild som du och jag är en del av, betraktar oss med en varm blick som ser alla färger och nyanser. Det är en kärleksfull blick. Med ögon som verkligen ser, med en blick full av tålamod, nåd och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Årets kyrkomöte genomförs på distans

Igår blev det klart att höstens kyrkomöte kommer att genomföras på distans. Detta för att undvika smittspridning och resande, men också för att de som tillhör en riskgrupp ska ha möjlighet att delta. Nomineringsgrupperna har efter samråd med kyrkomötets presidie kommit överens om formerna för ett förenklat kyrkomöte i höst.

Den extraordinära coronasituationen med bland annat begränsningen av större sammankomster innebär att det inte är möjligt att genomföra ett ordinarie kyrkomöte i år. Nomineringsgrupperna i kyrkomötet har efter samråd med kyrkomötets presidium därför gjort en skriftlig överenskommelse om förutsättningar för att genomföra kyrkomötet 2020 i förenklad form och med ledamöter närvarande på distans.

Med bibehållen proportionalitet och geografisk spridning kommer totalt 44 ledamöter att tjänstgöra i det digitala kyrkomötet, för POSKs del innebär detta 7 mandat. Inklusive teknisk personal, bisittare, presidium, sekreterare med flera blir det totala antalet betydligt fler än 50. Svenska kyrkans biskopar kommer också att delta digitalt, i både utskottsarbetet och plenum.

Överenskommelsen om ett förenklat kyrkomöte i mindre format innebär formella avsteg från kyrkoordningen och kyrkomötets arbetsordning. För att årets kyrkomöte ska kunna genomföras i denna förenklade form behöver kyrkomötet fatta beslut om vad som formellt ska gälla vid kyrkomötet 2020. I detta ingår bland annat beslut om hur sammanträden i plenum ska kunna uppfylla kravet på offentlighet. Nomineringsgrupperna är införstådda i detta.

Överenskommelsen i korthet:

  • Kyrkomötets sammanträden genomförs med enbart kyrkomötets presidium närvarande på samma fysiska plats. Övriga ledamöter deltar genom ljud- och bildöverföring i realtid.
  • Kyrkomötets plenum genomförs med 43 ledamöter som fördelas procentuellt i enlighet med ordinarie mandatfördelning, samt en ledamot från utlandskyrkan.
  • De totalt 44 mandaten fördelas på S: 13, POSK: 7, C: 6, SD: 4, BA: 4, ÖKA: 2, FK: 2, ViSK: 2, KR: 1, FiSK: 1, MPSK: 1, samt utlandsförsamlingarna: 1.
  • Samtliga stift bör vara representerade.
  • Alla ledamöter med ordinarie plats i utskott deltar digitalt i utskottsarbetet.
  • Kyrkomötet 2020 ska endast besluta i ärenden som rör kyrkostyrelsens skrivelser, motionersom anknyter till dessa och verksamhetsberättelser som lämnats av kyrkomötets nämnder.
  • Gruppmöten i anslutning till kyrkomötet genomförs digitalt med gruppens alla ledamöter.

Foto: Magnus Aronson/Ikon.

Månadsgivande ger stabil grund

Förra veckan publicerade Kyrkans Tidning en debattartikel där Lars-Gunnar Frisk menar att månadsgivande ger en stabil grund för Act Svenska kyrkan. 

Insamlingsresultatet för Act Svenska kyrkans fasteinsamlingskampanj redovisades nyligen. 24,5 miljoner insamlat, att jämföras med 30,6 miljoner förra året. Det innebär en minskning med ca 20%, men med hänsyn till omständigheterna – den pågående coronapandemin – kan resultatet ses som överraskande bra.

Det har självfallet varit mycket svårt att genomföra lokala kampanjaktiviteter i det rådande läget, och församlingskollekter har rimligen gått ner kraftigt när gudstjänster ställts in eller firats med få deltagare. Det kan antas att dessa bidrag står för större delen av minskningen, eftersom fasta bidrag från stift, församlingar och månadsgivare rimligen påverkats mindre.

Det betyder samtidigt att de delar av kampanjen vi kan påverka genom våra lokala aktiviteter har minskat betydligt mer än de 20% som kampanjen i sin helhet minskat. Det är begripligt, men visar samtidigt i blixtbelysning hur viktigt det är att vi mer målmedvetet satsar på att öka sådana insamlingssätt som är stabila och inte så beroende av temporära kampanjinsatser. Bara så blir vårt arbete med Act Svenska kyrkan långsiktigt hållbart och mindre sårbart för yttre påfrestningar.

I ett tidigare inlägg i Kyrkans tidning, september 2019,  har jag varit med och skrivit om vikten av att församlingar och stift i sina budgetar avsätter bidrag till vårt internationella arbete. Nu finns det anledning att uppmärksamma ett kanske ännu viktigare ”ben” i insamlandet: Regelbundna bidrag från många stödjare – i form av månadsgivande.

Att ha många månadsgivare till Act Svenska kyrkan ger flera fördelar. Det innebär ökad stabilitet i insamlandet, och bidrar till relationsbyggande och ökad kunskap och engagemang hos givarna, som får del av informationsbrev och givartidningen Göra skillnad. Innebörden i månadsgivande beskrivs här.

Från Act Svenska kyrkans kansli görs insatser för månadsgivandet, men vi behöver öka våra insatser lokalt får att värva många nya sådana givare. Låt den stundande sommarkampanjen för Act Svenska kyrkans arbete bli ett tillfälle då vi lokalt satsar rejält på ett kraftigt ökat månadsgivande! Det innebär också att lämpligt understödjande material för en sådan delkampanj behöver tas fram centralt (blinkning till kansliet!). Här behöver också tydliggöras att månadsgivare räknas med i den lokala församlingens insamlingsstatistik för kampanjperioderna.

Låt oss hjälpas åt att lägga grunden för en mer robust bas i insamlingsarbetet, med början under sommarens kampanj för Act Svenska kyrkan! Och, du som läser detta: Bli månadsgivare du också!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Varje människa är en berättelse

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Samverkan för livets skull

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 10 april. 

Påsken darrar och skälver i år. Hela världen håller andan. Allting rämnar och oron tätnar. På gator och torg är det tomt eller glest. Allt som var planerat ställs på ända och inget är som vanligt. Samtidigt strålar solen och emellanåt känns det som om allt är som det ska. Vi strävar på. I det som är annorlunda och det som är nytt. Och i det som är det gamla vanliga.

Och så är påsken här men inte riktigt som vanligt. De som brukar fira tillsammans med andra får nu avstå. Men som Sveriges kung sa i sitt tal till folket så kommer det en ny påsk, och då kan vi ses igen. I år får de som brukar gå till kyrkan i påskhelgen ha sin andakt hemma eller ute i naturen. Det går också bra, för kyrkan behöver inte några väggar och del av gemenskapen är man var man än är. I kyrkan finns det ändå någon som ber för dig, för dig som är orolig och för dig som är uttråkad. Trots att det inte är folk i kyrkbänkarna så är det ändå någon där som ber, för alla och för dig. Och när allt detta är över kan vi samlas igen.

Påsken är inte inställd i år. Men den är väldigt annorlunda. Kanske finns nu tid för eftertanke, eller för tacksamhet. Oron finns där också, det som är ledsamt och det som inte alls blev som man hade tänkt sig. Påsken berättar även om det, när man läser om Jesus och lärjungarna, om rädslan, besvikelsen och ovissheten. Men framför allt berättar påsken om hoppet! Det hopp som lever trots allt och som bär oss genom allt. Glädjebudskapet blir tydligt och låter sig inte hindras ens av den tyngsta sten som rullas i dess väg. Gud bär dig genom allt, genom död till liv, ut i ljuset på andra sidan. Även om marken skälver och tillvaron rämnar så är du aldrig ensam.

Påsken är på riktigt, nu som varje år. Men 2020 är det år då påsken blev mer innerlig för mig, när helgdagarna bjuder både ett mer stillsamt firande än tidigare, präglat av eftertanke och vördnad för det sköra livet. Men jag vet också att livet är starkt. Livskraften kämpar minst lika mycket som dödens virus som sprids ibland oss. Livet är starkt och jag ser nu hur många goda krafter i samhället samverkar för livets skull. En del av oss fick plötsligt mycket tid över. En hel del av oss har väldigt mycket mer att göra och vet inte hur länge det blir så. Oavsett så har de flesta av oss en oviss tid framför oss just nu. Men som Englands drottning sa i ett tal nyligen. ”Better days will return. We will be with our friends again. We will be with our families again. We will meet again.”

Till dess får vi hoppas och be. När det är mycket som jag inte vet så fokuserar jag på det jag vet. Jag håller fast vi det som bär mig vad som än händer. Nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre… Och jag vet att inga virus rår på dem.

De sörjande kvinnorna som kom till Jesus grav fann honom inte där. Stenen var bortrullad och de möttes av hälsningen att han hade gått före dem. Och budskapet var något i stil med: Då kommer vi att ses igen!

I påskens berättelse går vi från lidande och död till ljus och liv. Och livet och ljuset segrar!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Kraftsamla för Fasteinsamlingen

Nu är det EN KNAPP VECKA kvar av Fasteinsamlingen, till avslutningen på Palmsöndagen.

Årets insamlingsaktiviteter har kraftigt påverkats negativt av de senaste månadernas händelseutveckling.

Därför behövs en gemensam kraftsamling för att med en digital kampanj sista veckan bidra till ett så bra insamlingsresultat som möjligt!

Läget är kritiskt:

  • Allt syre, all tid och all uppmärksamhet i det offentliga rummet upptas av oro och diskussioner kring coronaviruset.
  • Vi har mött enorma svårigheter – ja det har närmast varit omöjligt – att bedriva en kampanj när de flesta kyrkliga verksamheter ligger nere, mycket går på sparlåga, och gudstjänsbesöken har minskat drastiskt.
  • Det är en uppenbar risk att den internationella solidariteten drunknar eller bleknar bort inför alla konkreta och näraliggande bekymmer vi gör oss. Finns tid, ork, engagemang för världen bortom Sveriges – eller Europas – gränser?
  • Samtidigt står vi inför en hotande katastrof på alla plan när smittspridningen når exempelvis Afrika på bred front.

”När många av oss hamnar i karantän, eller behöver begränsa hur vi träffas måste vi fortsätta öppna våra hjärtan och sprida kärlek. Omtanken om varandra ska finnas såväl här i Sverige som om medmänniskor på andra platser i världen.” (från Act Svenska kyrkans kampanjsida)

Vi måste samla ihop oss och göra allt vi kan – NU. Och vi måste klara av att göra detta trots allt annat nytt och ovant vi måste hantera ute i våra församlingar!

Låt oss därför utmana varandra – Kyrkans tidnings läsare, alla internationellt aktiva, våra kreativa informatörer, alla anställda och förtroendevalda, alla med hjärta för Act Svenska kyrkan – att låta kreativiteten och engagemanget flöda nu den sista veckan av Fastekampanjen!

Nu behövs en digital kampanj som slutspurt. Låt oss hitta alla goda idéer för att utnyttja internet, sociala medier, andra mediekontakter, ja ALLT vad vi kan finna på, för att låta internet ÖVERSVÄMMAS av Fastekampanjens viktiga budskap. Låt det bli en verklig mobilisering av alla våra kontakter att vara med och bidra genom att lägga upp innehåll, Gilla och dela!

Alla kyrkligt engagerade, och alla som stödjer Act Svenska kyrkans viktiga arbete, behövs, som givare, och som stödjare av en sådan kampanj. Och se för Guds skull till att använda alla gudstjänster – inte minst de som sänds via internet! – till kraftfulla pläderingar för generösa bidrag till det internationella arbetet och Fasteaktionen

Exempel på vad du och dina vänner kan göra:

Dela och bjud in till Act Svenska kyrkans insamlingsbössa på Facebook

Starta en egen insamling till Act Svenska kyrkan via Facebook. Från din Startsida, välj ”Insamlingar” i vänsterspalten, klicka ”Välj ideell organisation”. I sökrutan, skriv: ”Act” och välj sedan Act Svenska kyrkan och fyll i de uppgifter som efterfrågas.

Sprid kampanjinformation i sociala medier, framför allt Facebook.

Skriv gärna en liten introduktion, ungefär så här:

”När världen drabbas av en pandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i utsatthet. Människor som lever på marginalen, som befinner sig på flykt eller som lever i hunger och fattigdom har sämst förutsättningar att klara en kris. Stöd Act Svenska kyrkans Fasteinsamling, till stöd för människor i utsatthet runt världen.”

Kombinera sedan detta med att i samma inlägg länka till något av följande:

(Nederst på den sidan finns även ett antal blogginlägg och informationstexter som du också kan dela, med en introtext enligt ovan.)

Låt oss alla hjälpas åt med Fasteinsamlingens slutspurt fram till Palmsöndag!

Lägg gärna ut ett sånt här inlägg varje dag till och med söndag. Om några hundra personer gör detta så blir det tusentals inlägg – som gör skillnad! (Och länka gärna även till detta inlägg, så bidrar du även till att sprida tanken på en digital kampanj.)

LÅT OSS GE JÄRNET!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Svenska kyrkan ställer om!

Vi befinner oss i ett för många ganska knepigt och ovisst läge med anledning av det nya coronaviruset och covid-19. Många påverkas av förändringarna i de dagliga rutinerna och ibland känns det som att hela samhället stannar upp. Vad allt detta kommer leda till hur det kommer påverka oss fullt ut går inte att säga i dagsläget. Vi kan inte annat än lyssna till experternas råd, fortsätta tvätta händerna och be för situationen och all de som är sjuka eller som känner oro.

Församlingarna påverkas olika av detta. Men kyrkan stänger inte igen, kyrkan ställer om! För en del pågår nästan det mesta församlingslivet som vanligt, för andra är mycket av verksamheten förändrad. De flesta ställer om till att möta situationen som pågar här och nu. Gudstjänstlivet påverkas, förändras och utökas! Sällan har Svenska kyrkan framstått som så digital som i dessa tider. I sociala medier finns en stor flora av filmer och livesändningar från andakter och gudstjänster från församlingar runtom i hela Sverige. Många är de möten som nu sker via länk istället för att mötas fysiskt.

Visst är det fantastiskt med alla dessa goda initiativ till att ställa om, att inte bara ställa in. Jag blir glad över att se det stora engagemang som finns för att göra kyrkan synlig i samhället precis då när det behövs. Precis då när extra många är ensamma eller känner oro. Precis då när vi är i behov av ännu mer medmänsklighet. Precis då när vi kanske inte har möjligheten att besöka en kyrka för att delta i en gudstjänst så kan vi göra det via sociala medier eller hemsidor.

Jag tror det är viktigt för kyrkan att fortsatt finnas på plats och genomföra så mycket som möjligt av allt det som redan görs i vanliga fall. Men lika viktigt är det att anpassa verksamheten så att den fungerar och följer de råd och rekommendationer som finns.

Här i Kalmar där jag bor blir det en promenerande bokcirkel i en av församlingarna. I en annan finns det soppa för take away två dagar i veckan istället för tisdagens sopplunch.

I Ryssby-Åby pastorat har kyrkoherde Sussie Kårlin formulerat det brev som Paulus kanske skrivit i dessa tider, Första Coronabrevet.

Samtidigt har Svenska kyrkan som en av fem parter från civilsamhället gjort en överenskommelse med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges Kommuner och Regioner om att hjälpa personer över 70 år och andra grupper med matinköp och upphämtning av mediciner. Detta med hjälp av ideella krafter som samordnas i varje kommun.

I Höllviken är det barnen som håller i taktpinnen med nyhetsrapporter genom Coronanytt.

Listan här skulle kunna göras väldigt lång. Det finns säkert mycket som görs lokalt där du verkar som du gläds över i dessa tider. Mitt i det som upplevs svårt och tungt kan detta få vara ett glädjeämne som också ger hopp inför framtiden.

Victor Ramström
informatör

Vi bärs av varandras händer

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar om fasta och medmänsklighet

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå