Hopp i novembermörkrets tid

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Ett annorlunda och digitalt kyrkomöte

Nu har klubban fallit, besluten är tagna och mötet är avslutat!

Detta möte har värkts fram under en viss vånda! När jag nu tittar i backspegeln kan jag konstatera att det fungerade över förväntan! Trots detta finns det mycket som POSK inte känner sig bekväma med.
Överenskommelsen mellan de olika nomineringsgrupperna reglerade hur vi skulle arbeta under kyrkomötet. POSKs ingång var att vi skulle skjuta upp kyrkomötet till nästa år men detta fick vi inte gehör för! Då gällde det att göra det bästa av situationen – vilket jag tycker att vi har gjort genom att hålla vår linje. Årets kyrkomöte skulle fatta så få beslut som möjligt, endast nödvändiga beslut för vår kyrka i denna annorlunda tid!

Kyrkomötet 2020 var ett annorlunda möte – med få aktiva i utskott och i plenum!

POSK-gruppen i kyrkomötet består av 42 aktiva människor från olika församlingar och pastorat runt om i Sverige. Men under årets kyrkomöte var det endast sju personer från POSK som hade rösträtt i plenum och 22 personer som var aktiva i utskottsarbetet. Antalet tjänstgörande reglerades i överenskommelsen. Därför har våra gruppmöten varit mycket viktiga för att hålla POSK-andan vid liv och föra spännande och utvecklande samtal.

Utskottsarbetet uppfattades tidvis som lite avvaktande troligtvis beroende på formen av digitalt möte. Det fria samtalet saknades och ersättarna saknades. Det var bara ordinarie ledamöter i respektive utskott som deltog i utskottsarbetet!

Spänstigheten i debatten i plenum uteblev också då de 44 ledamöterna framförde sina synpunkter från sitt kök, sitt matrum eller arbetsrum! Men beslut kunde vi fatta till slut!

Kyrkostyrelsen skrivelse – Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021-2023 med anledning av coronapandemin var huvudärendet under årets kyrkomöte. Vilken verksamhetsinriktning och vilken ekonomisk ram ska nationell nivå ha under åren framöver? Sedan skrivelsen blev känd har diskussionen gått höga i både Kyrkans Tidning och via brev till kyrkomötets ledamöter! Många församlingar och pastorat har reagerat kring kyrkostyrelsens förslag om hur Svenska kyrkan ska arbeta med digitalisering och samverkan.

POSK har lyssnat och kyrkomötesgruppen har lagt många timmar på att försöka förstå och tänka långsiktigt kring vilken kyrka vi vill ha i framtiden. Vår kyrka har ju redan nu under pandemin påverkats och frågorna om digitalisering och samverkan har hamnat högt på åtgärdslistan.

Kyrkomötets ekonomiutskott hade uppdraget att diskutera och ge förslag på beslut kring just verksamhet och ekonomi. Jag deltog i detta utskottsarbete, ett gott samtal med goda ambitioner! Tidigt i arbetet var vi överens om att lyfta ut avsnittet kring just digitalisering och samverkan ur skrivelsen och komma med egna förslag till beslut. Detta var helt i linje med POSK tankar.

Det var inte läge att under detta annorlunda kyrkomöte med begränsade möjligheter för samtal och debatt fatta beslut i för kyrkan avgörande frågor kring digitalisering och samverkan. De heta frågorna handlade om huruvida en del av Svenska kyrkans administrativa lösningar ska vara obligatoriska och hur de i så fall ska finansieras?

Nu blev beslutet så att ett omtag ska göras för att församlingarna ska få komma till tals i frågan då ett genomförande på sikt innebär personalförändringar på lokal nivå inom Svenska kyrkan. Vidare menar utskottet att det behöver göras en systematisk kartläggning av situationen i församlingar och pastorat om nuvarande lösningar avseende IT-plattform och administrativa system.

Nu då klubban har fallit och kyrkomötet är avslutat påbörjas ett viktigt arbete runt om i Svenska kyrkan. Låt oss lyssna på varandra och beskriva vilken kyrkan vi vill vara 2030!

Marie Wojidkow
Gruppledare för POSK i kyrkomötet, Lunds stift

 

Foto: Magnus Aronsson/Ikon

Allhelgona är en tid att minnas

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

Allhelgonahelgen består av två kyrkliga helgdagar: alla helgons dag och alla själars dag. Historiskt har vi skilt på dagarna genom att minnas helgonen på alla helgons dag på lördagen och att minnas våra nära och kära på alla själars dag på söndagen. På kyrkogårdarna lyser mängder av ljus och påminner om Guds ljus som räddar oss från döden.

Svenska kyrkans hemsida finns mycket att läsa om allhelgona. Där kan du tända ett digitalt ljus på Bönewebben eller hitta länkar för att delta i en digital minnesgudstjänst. Där finns också en allhelgonahälsning från ärkebiskop Antje Jackelén. Du kan också få information om hjälp och stöd om du känner sorg.

Ikväll klockan 18.00 direktsänds en nationell minnesstund från Uppsala domkyrka i TV4. Där hedras alla som dött under året och offren i den pågående pandemin. Ärkebiskopen och kungaparet deltar tillsammans med representanter från Sveriges Interreligiösa Råd, sjukvården och de som mist en anhörig under året.

Splittra inte upp insamlandet till internationellt arbete

Vi lever i coronatid, med vad det innebär av påverkan på våra liv, i Sverige och inte minst globalt. Att behoven där Act Svenska kyrkan verkar ute i världen är enorma, samtidigt som vi upplever hinder i insamlingsarbetet, har belysts i Kyrkans tidning. Vi vill här ta upp ännu ett par viktiga faktorer.

I Kyrkans tidning nummer 41 har ledamöter av kyrkostyrelsens internationella råd i ett inlägg ”Fattigdomen ökar – kraftsamla för Act Svenska kyrkan” kraftfullt beskrivit situationen i pandemins spår. Läs detta viktiga inlägg!

Där beskriver de den akuta ekonomiska och sociala kris som följer av pandemin, med sönderslagna försörjningsmöjligheter och med ökat våld till följd av den stress som pandemin skapat. Samtidigt har vårt lokala insamlingsarbete minskat, på grund av färre gudstjänster och kollekter – och svårigheter att ordna olika insamlingsaktiviteter. Dessutom drar SIDA undan delar av stödet till Act Svenska kyrkans arbete.

Situationen är alltså ytterst allvarlig, och vi måste på alla sätt arbeta hårt för att kunna övervinna svårigheterna och så långt som möjligt möta de enorma behoven. Vi vill därför peka på ett par aspekter vi tror kan vara av stor vikt i dessa ansträngningar.

Det första gäller en rent intern faktor inom en del av våra församlingar. Vår erfarenhet är att medvetenheten om Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan inte sällan lämnar mycket i övrigt att önska. Då sviktar även insikten om den viktiga uppgift vi har att stödja samarbetspartners och systerkyrkor runtom i världen – och att detta bör vara en central del i varje församlings självförståelse.

Brister av det slaget kan bland annat innebära ett svagt intresse för att kraftsamla kring insamlingar till Act Svenska kyrkans arbete. Inte sällan innebär det dessvärre också att diverse insamlingar inom olika församlingar sker till stöd för helt andra organisationer än vårt egna insamlingsarbete till Act Svenska kyrkan. Det kan handla om Röda korset, Rädda barnen och andra organisationer – ibland även helt privata initiativ till hjälpinsamlingar.

Intentionerna är förstås goda, och visst gör många sådana organisationer ett gott arbete. Inte desto mindre splittrar detta våra insamlingsansträngningar, och suddar ut betydelsen av det unika katastrof- och utvecklingsarbete vi som kyrka står mitt i – tillsammans med kyrkor och kyrkligt anknutna partners runtom i världen.

Andra hjälporganisationer har sina uppdrag och sin profil, värda all respekt. Men vem tror att de skulle komma på tanken att samla till Act Svenska kyrkan i stället för de egna ändamålen? En gång per år gör vi gemensam sak med dessa, och samlar till Världens barn-insamlingen – vilket ger god utdelning till Act Svenska kyrkans arbete. Resten av året behöver vi lägga full kraft på vår egen insamlingsverksamhet.

Vi ska också komma ihåg att Svenska kyrkans internationella arbete innefattar så mycket mer än ren insamling: Information, opinionsbildning, gudstjänster och bön – allt detta sådant som befordrar insamlingsarbetet!

Till sist vill vi slå ett kraftfullt slag för en ofta försummad delkampanj kopplad till våra insamlingar: Månadsgivande. Varenda fast bidragsgivare som binder sig för ett litet eller stort månatligt bidrag är oerhört betydelsefull för att ge stadga och uthållighet i insamlandet. Detta inte minst när gudstjänstbesökare, kollekter och möjligheterna till särskilda insamlingsaktiviteter minskar drastiskt genom den pandemi vi står mitt i.

Här finns en stor och viktig uppgift för alla Svenska kyrkans församlingar!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Irene Gustafsson
Ombud för Act Svenska kyrkan, Överluleå församling Boden

Gällande situationen i
Härnösands stift

POSK följer med oro och bestörtning den situation som Härnösands stift nu befinner sig i och delar biskopsmötets uppfattning om att konflikten synliggör principiella frågor som kräver djupare reflektion.

I POSKs antagna program för mandatperioden 2022-2025 pekar vi, liksom biskopsmötet i sitt uttalande, på vikten av att beakta de ekumeniska dokument som Svenska kyrkan tillsammans med andra kyrkor antagit och som beskriver en gemensam kyrkosyn. Vi vill att Svenska kyrkan ska verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka och med detta följer givetvis en ordning med konsekvenser, där biskopsämbetet är grunden för stiftet och där den apostoliska successionen synliggör den roll och funktion som en vigd biskop har lokalt och världsomspänt med de som gått före i biskopsämbetet. Kring biskopen samlas stiftet och den lokala kyrkan med sina församlingar men denne vigs alltså inte enbart till tjänst i ett specifikt stift, utan vigs också till tjänst för den världsvida kyrkan.

POSK ser fortsatt ett behov av en genomgående reform kring Svenska kyrkans organisation, och vi är därför tydliga med att vi verkar för att utreda nationella nivåns och stiftens teologiska grund, organisation, uppdrag och finansiering – enskilt och i relation till varandra, detta för att titta närmare på de grundläggande teologiska frågorna kring biskopsrollen, den dubbla ansvarslinjen, relationen mellan församling och biskop, förtroendevalda osv. Den uppkomna situationen aktualiserar givetvis många av de frågor vi tycker ska lyftas i en sådan utredning och det krävs i framtiden en annan ordning för att en situation där man frångår kyrkans episkopala identitet och ansvar inte ska kunna uppstå. Att en av de två ansvarslinjerna ensidigt vill besluta om uppsägning av en förtroendevald och senare anställd biskop står i strid mot vår ecklesiologi och självförståelse som episkopal kyrka.

Vi ber för de inblandade i Härnösand stift, för klokhet och urskiljning i de beslut som ligger framför och om försoning där förtroendet skadats. En annan organisation är nödvändig.

Amanda Carlshamre
riksordförande för POSK

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Den lokala organisationen med församlingar och pastorat har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete som ledde fram till en ny lokal organisation 2014. Motsvarande översyn av den nationella nivån och stiftens uppdrag har inte ägt rum. Det finns i dag en osäkerhet kring deras uppgifter och POSK menar att det nu är dags att genomlysa den nationella nivåns teologiska grund och vad dess uppdrag är och bör vara, enskilt och i relation till stiften. På samma sätt behövs en genomlysning av stiftens teologiska grund och uppgift i förhållande till såväl församlingar som till den nationella nivån.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.
att utreda nationella nivåns och stiftens teologiska grund, organisation, uppdrag och finansiering, enskilt och i relation till varandra.

Foto: IKON/ Kerstin Stickler

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Kyrkan behöver organiseras om

Flera tidningar i Uppsala stift har i samband med att det är 1 år kvar till kyrkovalet publicerat insändare från Anders Brännström och Erik Eckerdal om att kyrkans organisation behöver förändras och inte vara en spegling av Sveriges politiska system, utan vara uppbyggd på ett annat sätt.

Den 19 september nästa år är det kyrkoval. Svenska kyrkan har sedan första halvan av 1900-talet i sina strukturer och sin organisation på många sätt utvecklats mer som en stat eller nation än en kristen kyrka. Dessvärre finns strukturerna kvar efter 2000 när kyrkan formellt skildes från staten. Ekonomiskt innebär det att resurser avdelas för att upprätthålla en kostsam organisation i stället för att lösa kyrkans uppgifter. Några av de politiska partierna bibehåller sitt allmänpolitiska inflytande i kyrkan på ett sätt som inte gagnar kyrkan.

Sveriges politiska system har vuxit fram under århundraden. Regeringen styr landet och riksdagen beslutar om lagar och statens budget. Underifrån arbetar kommuner utifrån det kommunala självstyret och med ansvar för många verksamheter som berör medborgarnas vardag. Mellan staten och kommuner finns regioner med ansvar för sådant som hålls samman på den regionala nivån som sjukvård och kommunikationer.

Vi menar att en kristen kyrka, som Svenska kyrkan, inte ska vara uppbyggd på samma sätt. Kyrkostyrelsen och kyrkomötet ska inte vara regering och riksdag. Stiften ska inte vara regioner. Församlingarna ska inte vara kommuner.

För den som är van att arbeta i det politiska systemet och i politiska partier kan det kännas tryggt att låta kyrkans olika organisationsnivåer spegla nationens. Vi menar att det är fel.  Kyrkan ska byggas utifrån kristna utgångspunkter och inte partipolitiska.

Det centrala i den kristna kyrkan är församlingarna. Det är i församlingarna som det bedrivs gudstjänster, undervisning, mission och diakoni. Vi menar därför att församlingarna behöver vara fokus inom kyrkan på ett annat sätt än kommunerna i en nation.

Stiften har i första hand uppgiften att stödja församlingarna och att utöva tillsyn. Det är en helt annan roll än regionernas roll gentemot kommunerna.

Svenska kyrkans nationella nivå – kyrkostyrelsen och kyrkomötet – är inte kyrkans regering och riksdag som ska styra kyrkan och stifta lagar. Kyrkans nationella nivå ska stödja stiften och därigenom indirekt församlingarna.

Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan (POSK) vill förändra kyrkans organisation så att den blir enklare, kommer närmare kyrkans medlemmar, fördjupar demokratin i kyrkan och att resurserna används till att göra gott i kyrkan och samhället. Detta i stället för att finansiera ett dyrbart och överdimensionerat valsystem och en politisk organisation.

Anders Brännström
ordförande POSK i Uppsala stift

Erik Eckerdal
ersättare i riksPOSKs styrelse

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.

Årets kyrkomöte inte värt kallas kyrkomöte

I en insändare som varit publicerad på Hela Gotland och införd i Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar skriver Inger Harlevi som är ledamot i kyrkomötet från Visby stift om årets kyrkomöte.

Årets Kyrkomöte förtjänar inte att benämnas Kyrkomöte. 251 ledamöter reduceras till 44; 44 ledamöter som kommer att mötas digitalt. Därmed så försvinner möjligheterna till överläggningar i fikapauser och under måltider. Det är en råsop mot den öppna demokratin att göra på det här sättet. POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan) ville att årets Kyrkomöte på grund av Coronapandemin skulle ställas in. Tyvärr fick vi inte tillräckligt stöd för det; inte minst de politiska partierna var motståndare.

Det är än mer häpnadsväckande att kyrkostyrelsen till ett så rumphugget kyrkomöte inte begränsar sina förslag. Flera större utredningar föreslås. Hos POSK-ledamöterna har förslaget om en ny stiftsutredning väckt stor irritation och har resulterat i en motion.

POSK-gruppen i kyrkomötet har arbetat intensivt under sommaren. Det har resulterat i fyra motioner. Jag är med på två av dem. Först och främst den om att påbörja en ny stor stiftsutredning. Det förefaller att det här är en hastigt påkommen idé: när kyrkostyrelsens arbetsutskott mötte stiftspresidierna fanns inte frågan med. Och det är väl inte en kvalificerad gissning att Visby stift i så fall än en gång skulle leva farligt. POSK-ledamöter från samtliga stift finns med som undertecknare. Stiften utgör en gemenskap för församlingarna och en brygga till nationell nivå. Stiften spelar en stor roll för det kyrkliga kulturarvet. Stiftens uppgift i relation till såväl församlingar som nationell nivå kan däremot behöva belysas och förtydligas.

Den andra motionen som jag är med på handlar om kyrkans kapitalavkastning. Den är ansenlig. Vi POSK:are anser att det kapitalet ska användas för att stärka kyrkans roll i samhället efter pandemin, när vi vet att behoven är stora. Vi anser också att det ska finnas en långsiktig strategi för användandet av kapitalavkastningen.

Kyrkostyrelsen vill också centralisera ett antal funktioner. För mig tyder det på en strävan mot att försöka etablera ”kyrkans huvudkontor”, vilket är helt befängt. Svenska Kyrkans grund vilar på församlingen som självstyrande enhet. Dess verksamhet bygger på församlingens nära relation till medlemmarna. Det är på den nivån vi är kyrka i dagens samhälle i vår tid. Ingenting annat.

Jag kommer att med stort engagemang delta på POSKs gruppmöten under kyrkomötet för att i alla fall på det sättet kunna vara med och påverka. Det är så lång mitt mandat som ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ sträcker sig nu.

Inger Harlevi
Ledamot i kyrkomötet för POSK

Nu börjar årets kyrkomöte

Kyrkomötet 2020 blir annorlunda och genomförs i förenklad form. Det är färre antal ledamöter som deltar och de ledamöter som tjänstgör gör det i digitala mötesrum.

Under sommaren och början av hösten har det varit fart i debatten om årets kyrkomöte och kyrkostyrelsens skrivelser till detta. Ett kyrkomöte där det är 44 ledamöter som deltar i plenum istället för alla 251 ledamöter. Ett kyrkomöte där det är utskottens ordinarie ledamöter som deltar i arbetet under första sessionen, men ersättarna finns inte med som de brukar.

För POSK har det inte varit helt lätt att anpassa sig efter detta nya sätt att genomföra kyrkomötet eller villkoren för det. I ett inledande skede så arbetade vår gruppledning för att kyrkomötet i höst skulle ställas in, men fick inget gehör för detta. Det är problematiskt för en grupp som POSK när antalet ledamöter reduceras och det finns en inställning från partierna att alla ledamöter ändå kommer att rösta likadant, oavsett vilka som deltar. POSK värnar bredden och mångfalden inom Svenska kyrkan och den kommer bäst till uttryck när vi är många olika röster som samlas och deltar i diskussioner och beslut.

I Kyrkans Tidning den 17 september svarade POSKs ordförande Amanda Carlshamre på en del frågor om kritiken mot årets kyrkomöte. Om att kyrkostyrelsen lagt fram en skrivelse med stora förslag till ett kyrkomöte med reducerat antal ledamöter och att det blivit en annorlunda representation från en del stift.

– Våra medlemmar har rätt till både insyn och påverkan utifrån ett breddperspektiv. Ska vi få begränsad motionsrätt, måste vi också kunna ha en begränsad skrivelserätt. 

– Det kan vara så att det finns en del i de här förslagen som är väldigt gott, men när man tar det på ett decimerat kyrkomöte får inte alla möjlighet till förankring och diskussion. Det faller på sin egen orimlighet, säger Amanda Carlshamre, riksordförande för POSK.

Amanda Carlshamre vänder sig mot hur mandaten i kyrkomötet har fördelats. Nomineringsgrupperna har fått lika stora positioner som vid ett vanligt kyrkomöte. Men fördelningen mellan stiften är inte lika representativ. 

Linköpings, Strängnäs och Växjö stift finns bara representerade genom varsin ledamot och förlorar mer än 60 procent av sina röster. Göteborgs stift vinner nära 80 procent och finns representerat av tio ledamöter.

– Det har saknats en instans som kollat på stiftsrepresentationen. Det blir kaka på kaka i odemokratiska reformer, säger Amanda Carlshamre.

Av de 44 ledamöterna sitter 10 som ordinarie ledamöter eller ersättare i kyrkostyrelsen. Det innebär att kyrkostyrelsen fördubblar sin representation i kyrkomötet, från 11,2 procent ett vanligt år, till 22,7 procent i år.

– Det är nästintill otänkbart att kyrkostyrelsens ledamöter skulle rösta mot i kyrkomötet. Därför blir det också en snedfördelning demokratiskt, tycker Amanda Carlshamre.

 

Från POSK har ledamöter skickat in 4 stycken motioner, de har presenterats här på vår blogg tidigare:
Motion 2020:11 om Kyrkostyrelsens skrivelse om verksamhet och ekonomi
Motion 2020:5 om avgiftsfinansiering av löne- och ekonomicenter
Motion 2020:8 om stiftsindelningen
Motion 2020:7 om kapitalavkastningen

I plenum är det 7 ledamöter som representerar POSK vid årets kyrkomöte. Det är Erik Sjöstrand, Anders Brunnstedt, Marie Wojidkow, Hans-Olof Andrén, Carina Etander Rimborg, Niklas Grahn och Amanda Carlshamre.

I utskottsarbetet är det fler som får delta, 22 ledamöter från POSK tjänstgör. Vi kommer också att samlas hela gruppen till digitala gruppmöten vid flera tillfällen under veckan. Det har vi blivit vana vid och gjort vid många tillfällen sedan i våras. Där kan vi uppdatera varandra om aktuellt läge och samtala om de olika frågorna.

Nu startar alltså den första sessionen där det är utskotten som arbetar. När kyrkomötet återsamlas digitalt i november kommer beslut att fattas i de frågor som diskuterats i utskotten och resulterat i ett antal olika betänkanden.

Du som vill se inledningsgudstjänsten och kyrkomötets öppnande kan göra det på kyrkomötets hemsida live klockan 14.00 den 29 september.

Victor Ramström
informatör

Kapitalavkastningen

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:7 skriver tre ledamöter om att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att tydligare redovisa och budgetera kapitalförvaltningens avkastning samt att redovisa en strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Motionens motivering:
Svenska kyrkan på nationell nivå disponerar ett ansenligt kapital, upptaget till 9 674 miljoner kronor i senaste årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2020:2, tabell 17). Kapitalet har sin upprinnelse i den statliga kyrkofonden, som svarade för kostnader för bl.a. rikskyrklig verksamhet, stiftsbidrag, kyrkobyggnadsbidrag, det kyrkliga utjämningssystemet, löner till biskopar och pensionskostnader för präster. Fondens intäkter kom från pastoraten (allmän kyrkoavgift) och stiftens prästlönetillgångar (särskild kyrkoavgift). Vid relationsändringen år 2000 överlämnades till Svenska kyrkan vad som återstod av fondens kapital när pensionsåtaganden m.m. fullgjorts, 3 030 miljoner kronor. Till en början betraktades kapitalet som en ”fond” med en särskild kyrkofondsstyrelse, men efterhand kom kapitalet att betraktas som eget kapital hos nationell nivå och kyrkofondens styrelse avvecklades. Kyrkostyrelsens kapitalförvaltningsråd har framgångsrikt styrt förvaltningen av kapitalet, som vid senaste årsskifte alltså bokfördes till över 9 miljarder kronor, en tredubbling på 20 år.

Enligt gällande redovisningsregler ska en organisation vars huvudsakliga verksamhet är kapitalförvaltning redovisa såväl avkastning som värdeförändring (även orealiserad förändring) som intäkt i resultaträkningen. Till följd av det stora kapitalinnehavet räknas Svenska kyrkan på nationell nivå redovisningsmässigt som en sådan organisation. Detta medför att värdeförändringar hos värdepappersportföljen direkt bokförs som intäkt eller kostnad i nationell nivås redovisning. Detta försvårar förståelsen av redovisning och budget för oss förtroendevalda på nationell nivå, som är vana vid att värdeförändringar inte påverkar resultatet hos församlingar/pastorat och stift. Resultatet från finansförvaltningen verkar vara mycket osäkrare än det troligen i verkligheten är. Värdet på aktier och fonder varierar kraftigt – vilket inte minst vårens kursfall och uppgång i pandemins skugga vittnar om – men avkastningen i form av utdelningar och räntor m.m. varierar inte alls lika mycket. Vi föreslår därför att kyrkostyrelsen i kommande skrivelser rörande årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2) och verksamhet och ekonomi (kyrkostyrelsens skrivelse 1) redovisar respektive budgeterar kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på två poster: 1. utdelningar och räntor m.m. och 2. värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad). Vi är medvetna om att dessa uppgifter för ett enskilt år finns i notform i den separata årsredovisningen (för 2019 i not 7 till resultaträkningen, uppdelade på nio detaljposter). Någon jämförelse mellan olika år kan dock inte göras; det framgår endast av resultaträkningen att den totala avkastningen från kapitalförvaltningen ökat från 143 mnkr 2018 till 1 582 mnkr år 2019.

Kyrkomötet 2016 beslutade att mål för storleken på den nationella nivåns kapital ska vara lägst 6,5 miljarder kronor, och att målet årligen ska uppräknas med hänsyn till konsumentprisindex. Kyrkostyrelsen framhöll (kyrkostyrelsens skrivelse 2016:7):

Genom att sätta målet för den nationella nivåns kapital högre kan avkastningen från förvaltningen förväntas även fortsatt kunna bidra till att bekosta långsiktiga åtaganden när det gäller administrativ samverkan och andra av stiften särskilt prioriterade områden och därtill möjliggöra särskilda satsningar i likhet med den avseende arbetet med flyktingar och asylsökande.

Budgetutskottet anförde (B 2016:3):

Att kyrkostyrelsen ska lämna förslag till kyrkomötet om hur överstigande kapital ska hanteras, om faktiskt utfall enligt årsbokslut överstiger målet med mer än 25 procent, var en regel som infördes 2008.

Utskottet föreslog att regeln skulle tas bort, vilket också blev kyrkomötets beslut:

Det ska inte uppfattas som att den nationella nivåns kapital bara ska öka och öka. Utan det är snarare ett uttryck för att dialogen mellan kyrkostyrelsen och kyrkomötet om storleken på den nationella nivåns kapital ska vara levande i kyrkostyrelsens årligen återkommande skrivelser och i utskottets betänkanden. Utskottet förväntar sig att kyrkostyrelsen i kommande skrivelser, årsredovisningar samt verksamhet och ekonomi för den nationella nivån, kommenterar utfall och utveckling och vid behov föreslår hantering av den faktiska storleken på kapitalet.

I kyrkostyrelsens skrivelse Verksamhet och ekonomi 2021–2023 anför styrelsen under avsnitt 1.2 En ansvarsfull budgetering i bilaga 2 följande:

En långsiktig hållbar ekonomi på nationell nivå förutsätter att den löpande verksamheten finansieras av avgiften för gemensam verksamhet, medan särskilda tidsbegränsade insatser eller investeringar kan finansieras med avkastningen av det förvaltade kapitalet.

Kyrkostyrelsens avsikt är således att genom besparingar se till att den årliga kapitalavkastningen på i genomsnitt mer än 400 mnkr inte behöver tas i anspråk för den löpande verksamheten, utan i sin helhet återinvesteras. Detta står i skarp kontrast till både kyrkostyrelsens egen uppfattning 2016 och de beslut som kyrkomötet då fattade. Istället för att användas ”till att bekosta långsiktiga åtaganden när det gäller administrativ samverkan och andra av stiften särskilt prioriterade områden” ska nu enbart tidsbegränsade insatser göras med kapitalavkastningen. Kapitalet kommer då sannolikt att fortsätta att växa i snabb takt, och naturligtvis därmed bli en ännu värdefullare resurs för framtiden. Kyrkostyrelsen måste rimligen ha övervägt att använda en (mindre) del av avkastningen för idag angelägna behov, exempelvis utvecklingen av gemensamma system. Kyrkostyrelsen bör därför få i uppdrag att redovisa för kyrkomötet sin långsiktiga strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att

  1. uppdra till kyrkostyrelsen att i kommande skrivelser rörande årsredovisning (kyrkostyrelsens skrivelse 2) redovisa kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på utdelningar och räntor m.m. och värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad),
  2. uppdra till kyrkostyrelsen att i kommande skrivelser rörande verksamhet och ekonomi (kyrkostyrelsens skrivelse 1) budgetera kapitalförvaltningens avkastning (”finansnetto”) uppdelad på utdelningar och räntor m.m. och värdepappersportföljens värdeförändring (realiserad och orealiserad),
  3. uppdra till kyrkostyrelsen att redovisa för kyrkomötet sin långsiktiga strategi för användningen av kapitalavkastningen.

Hans-Olof Andrén, Inger Harlevi och Stig Axelsson
Ledamöter för POSK i kyrkomötet