Opinionskrönika från Västerbottens kuriren, publicerad 17 maj, av Lisa Tegby. Vad är det som avgör vad som blir en valrörelses stora frågor? Är det att olika visioner av ett gott samhälle målas upp och så får vi reflektera och ta ställning: Vad är bäst? Vad bör prioriteras? Hur når vi rättvisa och solidaritet?

Eller är det hot och rädsla som sätter dagordningen? Rösta på oss, annars kommer löner och pensioner att urholkas, vårdköerna att växa, brottsligheten att bli gigantisk, flyktingarna att ta våra jobb och våra pengar och vår välfärd … Ja, det finns mycket man kan skrämma och hota med.

Vårt samhälle saknar inte problem. Visst finns det orättvisor och mycket kan bli bättre. Men ändå … hur verkliga är de här hoten?

Det är inte så att flyktingarna som har kommit de senaste åren har fått Sverige att gå på knäna. Brottsligheten är oroande, men det är inte så att den håller på att ta över samhället. Enligt en färsk undersökning har de flesta som är pensionärer nu det bättre än när de jobbade för femton år sedan. Vårt land är på många sätt mer välmående än någonsin.

Ändå är det hotbilder mot oss som enskilda som ofta lyfts fram och målas upp med stora penseldrag. Och det är plånboksfrågor som ska få oss att ge makten till det ena eller det andra partiet.

Mitt i allt detta finns det en fråga som, åtminstone vid högtidliga tillfällen, alla är överens om är en ödesfråga. Trots det har den väldigt svårt att hävda sig i den politiska debatten. Det är frågan om klimatet och miljön. Det är frågan om vårt ansvar för vår gemensamma värld, vår natur och vår egen och kommande generationers möjlighet till ett möjligt och gott liv.

Varför får den så lite plats? Varför står inte den frågan högst på politikernas återkommande hotlistor, om det nu är hotvägen man ska nå röster? Och varför målas inte visioner där solidaritet med både människor och natur driver vårt sätt att bygga ett samhälle?

Miljöfrågan fick några högtidliga försäkringar i partiledardebatten i Agenda häromsöndan. Men väldigt snabbt går dessa stora ord över i att det här är frågor som måste lösas internationellt – det är alltså inte vi som behöver göra något. Och till att säga att vi i Sverige är bäst i klassen i detta – så att vi kan nog ändå luta oss tillbaka och fortsätta med vårt. Vi behöver inte ändra vår livsstil.

Samtidigt ropar forskare efter att några länder ska ta på sig ledartröjan och driva på. Och då räcker det inte med att sortera mjölkpaket och plastpåsar. Vi behöver en genomgripande förändring. Det behövs en snabb avveckling av vår fossilbaserade livsstil. Det behövs en kraftfull förändring i vårt sätt att resa och konsumera. Under 2017 slogs på nytt rekord i utlandsflygande och personbilsregistreringar, fast både det ena och det andra behöver halveras om klimatpolitiken ska bli annat än ett spel för gallerierna.

Vi behöver mobilisera snabbt och göra verklighet av det vi redan vet. Här kan man tala om att vår existens är hotad, skriver Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i sin nya bok ”Klimatet och omställningen”. Men han pekar också på att i akuta hotsituationer har omställningar tidigare kunnat göras väldigt snabbt. Andra världskrigets krigsekonomier kunde på några månader ställa om produktionsapparat och samhällsfunktioner. Kunde man då så kan vi nu, om vi vågar och vill se. Krigshotet på 1940-talet var fysiskt påtagligt och lätt att förstå. Nu behöver vi anstränga oss lite mer för att inse. Men hotet är lika stort nu som då.

Just nu är världen inte i närheten av den omställning som måste till för att vi ska kunna nå Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning. Mänskligheten styr mot en framtid som leder till folkvandringar och sociala och ekonomiska kriser till följd av stigande havsnivåer och extremväder i olika former. Här behövs välfungerande demokratiska stater som arbetar hårt för att ta oss bort från undergångskursen. Inte duger det då att Sverige sitter och väntar på andra.

En mobilisering för en snabb fossilavveckling borde vara den stora frågan i valet. Vilka partier vågar driva detta? Kan vi hjälpas åt att få upp detta högst på dagordningen?! Miljöfrågan borde verkligen oroa oss. Men tänk om en omställning också kan öppna för nya, roliga, lugnare sätt att leva tillsammans.

Jag är rädd. Och jag är hoppfull. Och jag kommer definitivt att rösta på de politiker som driver frågan om världens och våra barns framtid i stället för att med kortsiktiga löften slå vakt om sin egen maktposition.

Lisa Tegby
Präst, Umeå