fbpx

Sammanfattning kyrkomötet 2018

Förra veckan avslutades kyrkomötet. Efter några dagar fyllda av debatt och beslutsfattande var den andra av årets två sessioner över.

För mig som är ny ledamot var det extra kul att få vara med och se hur hela processen går till. Från utskottsarbete i första sessionen till debatt och beslut i den andra. Debatten pågick i vissa ärenden väldigt länge. Det gjorde att tidsplanen mot slutet knappt gick att få ihop, men det gick precis.
Här kan du läsa mer om hur kyrkomötet arbetar.

Jag hade hört det innan, och visst blev det så iår också, det är inte många motioner som får bifall. Men några få av årets 95 motioner fick faktiskt bifall, här kommer en genomgång av dessa. De motioner som är markerade i fet stil i texten nedan har POSKare varit medmotionärer till.

Motion 2018:67
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att genomlysa skilda organisatoriska och ekonomiska möjligheter i syfte att säkerställa Svenska kyrkans fortsatta verksamhet på Sveriges största flygplatser.

Motion 2018:55
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka och i enlighet med motionens förslag arbeta fram former för framtagande av ett nationellt täckande program för klimatstrategi, så att arbetet ska kunna genomföras i samtliga stift.

Motion 2018:93 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i överläggningar med Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna påtala behovet av flexibel användning av kyrkorummet så att de kan brukas och utvecklas.

Motion 2018:61
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda och föreslå förändringar av domkyrkornas organisatoriska ställning och förutsättningar i Svenska kyrkan, för att bättre stödja och ta till vara på domkyrkornas unika identitet och uppdrag.

Motion 2018:31 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över möjligheten att utveckla tillgänglighetsfunktionen i Kyrkguiden.

Motion 2018:56
Kyrkomötet beslutade att ändra lydelsen i 4 kap. 19 §, sista stycket, första meningen i kyrkoordningen till ”Minst en av kyrkvärdarna ska vara ledamot eller ersättare i församlingens kyrkoråd eller i församlingsrådet”.

Dessutom ansågs ett antal motioner vara besvarade:
Motion 2018:38 om finansiella tjänster inom Svenska kyrkan.
Motion 2018:86 om levande musik vid vigsel- och begravningsgudstjänster.
Motion 2018:29 om en kommunikationsstrategi.
Motion 2018:75 om en databas för att enkelt kunna söka sin församling.
Motion 2018:41 om kyrkotillhörighet för utländska medborgare.
Motion 2018:94 om att få effekt av initierade satsningar kring fastighetsregister.
Motion 2018:59 punkt 1 om missionsinsatser i utanförskapsområden.
Motion 2018:39 om stöd till kvinnors folkhögskola i Gaza.
Motion 2018:19 punkt 1 om Svenska Kyrkans Ungas officiella ställning.

Under utskottens arbete under första sessionen föreslog utskotten ett antal beslut med anledning av några motioner. Dessa förslag från utskotten bifölls av kyrkomötet:

Motion 2018:65
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att till nästa kyrkomöte återkomma med förtydligande i enlighet med 2017 års kyrkomötesbeslut att bifalla det av Torvald Johansson under överläggningen framlagda förslaget i frågan om fortsatt arbete med kyrkohandbokens musik.

Motion 2018:50
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att inhämta synpunkter från kyrkomötet på sitt förslag till direktiv, tidsplan och andra ramar för arbetet med en revision av Den svenska psalmboken innan det inleds.

Motion 2018:68
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att kartlägga hur församlingar arbetar med rutiner och stöd för förtroendevalda och ideella företrädare som utsatts för brott.

Motion 2018:81
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att göra en uppföljning av rapporten Svenska kyrkans arbete med suicidprevention i Sverige,2008 samt att i uppföljningen även belysa den ökade psykiska ohälsan.

Motion 2018:27
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda förutsättningarna för att i Svenska kyrkan godta elektronisk identifiering som alternativ till identifiering genom egenhändigt undertecknande av handlingar och i det sammanhanget också pröva behovet av ändringar i kyrkoordningen.

Motion 2018:42
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att pröva möjligheterna att i kyrkobokföringssystemet ha funktioner för att kunna påkalla noggrann sekretessprövning vid fråga om utlämnande av uppgifter om bland annat dop och kyrkotillhörighet.

Motion 2018:93 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över och förtydliga förutsättningarna för kyrkounderhållsbidrag så att möjligheterna till flexibel användning av kyrkorummen inkluderas.

Motion 2018:88
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas nationellt för att förebygga sexuella övergrepp och trakasserier samt att med särskilt fokus på ålders- och könsmaktsordning synliggöra och vidareutveckla det goda arbete som redan pågår.

Motion 2018:31 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att implementera policydokumenten En kyrka för alla och Gåvan att finnas till.

Motion 2018:36 och 2018:78
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkomötets presidium att tillse att kyrkomötet får information om de utvärderingsinsatser rörande strukturfrågor som görs av kyrkostyrelsen.

Motion 2018:6 och 2018:54
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att vidta nödvändiga åtgärder så att Svenska kyrkans verksamhetsindelning och redovisningssystem överensstämmer med kyrkoordningens beskrivning av församlingens grundläggande uppgift som en enda med fyra dimensioner.

Motioner 2018:19 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i samråd och samverkan med Svenska Kyrkans Unga och stiften ta fram en strategi för att stödja utvecklingen av ungas demokratiska organisering i Svenska kyrkan.

Resten av årets motioner avslogs. Men beslut fattades i andra stora och viktiga frågor som Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2019-2021 tex.
Vill du läsa mer om alla motioner, beslut och ärenden så finns det samlat här.

Nu ser vi fram mot kyrkomötet 2019! Det första tematiska kyrkomötet som kommer att ha temat undervisning.

/Victor

Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Man måste ta sitt ansvar, sa pappa

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Morgonandakter vid Kyrkornas globala vecka

I söndags inleddes Kyrkornas globala vecka. I år uppmärksammar Sveriges Radio detta genom att sända morgonandakter utifrån årets tema ”Vem får höras? – Kyrkornas roll för en hållbar värld för alla”. De som medverkar i andakterna representerar olika kyrkotraditioner och finns alla med i styrelsen för Sveriges kristna råd.

Radioandakterna sänds i P1 måndag till och med fredag klockan 05.45 och kan även lyssnas på i efterhand på SR.se eller på Sveriges Radio Play. Följande representanter från Sveriges kristna råd medverkar:

Måndag, 19/11 Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd
Tisdag, 20/11 Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift
Onsdag, 21/11 Amanda Carlshamre, diakonistudent och ungdomsrepresentant i Sveriges kristna råds styrelse
Torsdag, 22/11 Daniel Alm, föreståndare, Pingst – Fria församlingar i samverkan
Fredag, 23/11 Misha Jaksic, präst och ortodox samordnare, Sveriges kristna råd

Idag kan du lyssna på Amanda Carlshamre som också är ledamot i kyrkomötet för POSK.
Lyssna på andakten här!

Kyrkornas globala vecka är ett tillfälle för kyrkor och organisationer att uppmärksamma globala rättvisefrågor – samtidigt och tillsammans. Arrangörerna tar fram tema och verktyg och över hela landet planerar och genomför engagerade människor olika aktiviteter. Veckan firas varje år i november, med avslutning på Domsöndagen. I år är det 18 till 25 november. Sveriges kristna råd är huvudman för Kyrkornas globala vecka och arrangerar den tillsammans med Diakonia, Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen, Life & Peace Institute, PMU, Sensus Studieförbund, Studieförbundet Bilda, Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet.

 

Foto: Mikael Stjernberg

Predikan inför kyrkomötet

I söndags samlades POSKs kyrkomötesgrupp till gruppmöte, mässa och middag. I mässan höll Erik Olebark Ringheim nedanstående predikan kring söndagens evangelietext och kyrkomötet.

Inför kyrkomötet är det något av ett öppet mål att reflektera över vikten att förbereda sig inför det på samma sätt som de fem förståndiga flickorna gjorde. Ha dina dokument i ordning, lär dig schemat, lär dig procedurerna, hitta – ha med dig din olja.

Det är ett viktigt uppdrag att vara ledamot i kyrkomötet, ett ansvarsfullt uppdrag men det är inte alldeles enkelt att i varje del av kyrkomötets profan-politiska struktur känna att Jesus är i centrum. Samtidigt är det rätt att vi organiserar oss på ett sådant sätt att vår kyrka kan fatta beslut som möjliggör delandet av evangelium i ord och handling. En budget, en motion eller varför inte skrivelsen Verksamhet och Ekonomi kan vara nog så centralt för att driva det glada budskapet framåt. Utan de kvinnor som skötte apostlarnas räkenskaper och stötte dem ekonomiskt, ja då hade vi knappast varit här idag. Vi behöver struktur för att inte driva omkring som en båt utan köl, eller en hel armada av båtar för den sakens skull.
Och det är inte heller utan stolthet jag säger att jag tjänstgör i kyrkomötet. Det är det högsta beslutande organet i Svenska kyrkan som ger ramarna och förutsättningarna för att stift och församlingar ska fungera. Jag bidrar således till att bygga kyrka och sprida evangelium genom kyrkans egna strukturer. Jag pressar olja för både dig och mig.

Och eftersom jag faktiskt är väl förberedd inför mötet är det lätt att jag tänker att mina facklor är fulla.

Det är de inte.
Åtminstone inte med olja som brinner klart och rent.

Den olja de kloka flickorna bar med sig bar de med sig redan från början, den går inte att köpa för pengar, den går inte att pressa själv. Den är en gåva av Kristus.

Jag vill varje dag leva i mitt dop, genom att varje morgon dö och uppstå med Kristus, så att den tro som Han ger blir olja att lysa min väg.
Att leva i mitt dop betyder inte att jag inte kommer drabbas av högmod över min framskjutna position och inte eller betyder det att jag kommer sluta utföra de mest fantastiska synderna, men det betyder att jag hela tiden kan knyta mig nära Kristus.
I evangeliet avslutar Jesus talat med att säga: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Om jag varje dag försöker leva nära Jesus betyder det att jag inte behöver hasta iväg till oljeaffären när han kommer åter, desperat letandes efter fairtrademärkt ekologisk och närproducerad olja till lågt pris.
Inte för att jag kan surra fast mig vid Honom, men för att Han surrar fast sig vid mig.

De tillfällen vi har under denna session av kyrkomötet, att tillsammans fira gudstjänst är så värdefulla att ta med oss. För även om vi inne i plenum har olika åsikter, är upprörda eller arga på varandra eller andra, så är vi inför Gud hans älskade barn. I Kristus är vi varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, poskare, sosse, fkare eller centerpartist. I Kristus är vi ett.

Den gåvan har han givit oss genom dopet. Genom tron på honom fyller han våra oljekrukor till bredden, och kan vi hjälpa varandra att dag för dag leva i vårt dop – ja, då fyller vi varandras facklor och lyser tillsammans upp mörkret.
Då underlättar vi varandra till att leva i tro, till att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, till att Guds rike utbredes och skapelsen återupprättas. Och ja, jag vet att vi är nu nationell nivå och detta är en församlings uppdrag, men kära vänner, det är just det vi är, en församling, Samlade för Kristus.

/Erik Olebark Ringheim

Följ kyrkomötet live
på webben

Idag, 19 november, återsamlas kyrkomötet. Nu följer 3 dagars intensiv debatt och beslutsfattande.

Du som inte har möjlighet att vara i Uppsala för att följa det på plats, kan följa det hemifrån.
Hela kyrkomötet direktsänds live via webben på denna sida.

Om du är intresserad av att läsa de handlingar som finns till kyrkomötet så hittar du de på här på kyrkomötets hemsida.

/Victor
informatör och ledamot i kyrkomötet

Besök i stiftsföreningarna

POSK i skara stift

POSK satsar på att stärka våra stiftsföreningar i deras viktiga arbete. Nu har en mötesserie inletts, det närmaste halvåret ska alla styrelser för stiftsföreningarna besökas.

I helgen var vi informatörer, Victor och Lars-Gunnar, på två besök i våra stiftsföreningar. Vi började i Sundsvall i lördags för att träffa styrelsen för POSK i Härnösands stift. Därefter gick resan söderut till Skövde på söndagen och POSK i Skara stift.

Det är roligt att komma ut och träffa alla aktiva POSKare runt om i landet. I mitt fall är det dessutom en viktig del av introduktion, att träffa så många som möjligt av alla de jag på olika sätt kommer att ha kontakt med under tiden fram till nästa val.
Våra besök handlar om att stärka våra stiftsföreningar ännu mer. Att ge dem verktyg och tips på hur de kan arbeta. Men det handlar minst lika mycket på att lyssna in vad de behöver och hur de har arbetet tidigare. Finns det metoder de använt som kan användas i fler stift? Det gäller att dra lärdom av varandra för att underlätta vårt arbete.

Efter två besök kan vi konstatera att ett stort arbete har bedrivits i de stiften. Flera lokala grupper har haft framgång i senaste kyrkovalet. Det är glädjande att höra de tänka och reflektera kring sitt eget arbete, vad de kunde gjort bättre, vad som var för ambitiöst, eller vad som var en vinnande strategi.

Nu ser vi fram emot alla de andra besöken, näst på tur är Göteborgs stift på lördag.

/ Victor Ramström
Informatör för POSK

Biskopsvalet i Uppsala avgjort

Idag den 6 november var det biskopsval i Uppsala stift, den andra omgången av två.
Knappt 600 av de 700 elektorerna la sina röster på de två kandidater som gått vidare från den första omgången.

Efter första räkningen står det klart att Karin Johannesson kan utnämnas till biskop electa för Uppsala stift med 60,1% av rösterna. Karin Johannesson är idag lektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet,

POSK säger grattis till Karin!
Biskop Ragnar Persenius lägger ned staven den 24 februari och den 3 mars 2019 vigs Karin till biskop i Uppsala domkyrka.

DET PRELIMINÄRA VALRESULTATET

Karin Johannesson, 357 röster (60,1%)
Karin Sarja, 231 röster (38,9%)

Ogiltiga, 6 röster

Summa angivna röster: 594 röster
Det slutliga valresultatet är klart den 8 november

Foto: Uppsala stift

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55