Allhelgona är en tid att minnas

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

Allhelgonahelgen består av två kyrkliga helgdagar: alla helgons dag och alla själars dag. Historiskt har vi skilt på dagarna genom att minnas helgonen på alla helgons dag på lördagen och att minnas våra nära och kära på alla själars dag på söndagen. På kyrkogårdarna lyser mängder av ljus och påminner om Guds ljus som räddar oss från döden.

Svenska kyrkans hemsida finns mycket att läsa om allhelgona. Där kan du tända ett digitalt ljus på Bönewebben eller hitta länkar för att delta i en digital minnesgudstjänst. Där finns också en allhelgonahälsning från ärkebiskop Antje Jackelén. Du kan också få information om hjälp och stöd om du känner sorg.

Ikväll klockan 18.00 direktsänds en nationell minnesstund från Uppsala domkyrka i TV4. Där hedras alla som dött under året och offren i den pågående pandemin. Ärkebiskopen och kungaparet deltar tillsammans med representanter från Sveriges Interreligiösa Råd, sjukvården och de som mist en anhörig under året.

Splittra inte upp insamlandet till internationellt arbete

Vi lever i coronatid, med vad det innebär av påverkan på våra liv, i Sverige och inte minst globalt. Att behoven där Act Svenska kyrkan verkar ute i världen är enorma, samtidigt som vi upplever hinder i insamlingsarbetet, har belysts i Kyrkans tidning. Vi vill här ta upp ännu ett par viktiga faktorer.

I Kyrkans tidning nummer 41 har ledamöter av kyrkostyrelsens internationella råd i ett inlägg ”Fattigdomen ökar – kraftsamla för Act Svenska kyrkan” kraftfullt beskrivit situationen i pandemins spår. Läs detta viktiga inlägg!

Där beskriver de den akuta ekonomiska och sociala kris som följer av pandemin, med sönderslagna försörjningsmöjligheter och med ökat våld till följd av den stress som pandemin skapat. Samtidigt har vårt lokala insamlingsarbete minskat, på grund av färre gudstjänster och kollekter – och svårigheter att ordna olika insamlingsaktiviteter. Dessutom drar SIDA undan delar av stödet till Act Svenska kyrkans arbete.

Situationen är alltså ytterst allvarlig, och vi måste på alla sätt arbeta hårt för att kunna övervinna svårigheterna och så långt som möjligt möta de enorma behoven. Vi vill därför peka på ett par aspekter vi tror kan vara av stor vikt i dessa ansträngningar.

Det första gäller en rent intern faktor inom en del av våra församlingar. Vår erfarenhet är att medvetenheten om Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan inte sällan lämnar mycket i övrigt att önska. Då sviktar även insikten om den viktiga uppgift vi har att stödja samarbetspartners och systerkyrkor runtom i världen – och att detta bör vara en central del i varje församlings självförståelse.

Brister av det slaget kan bland annat innebära ett svagt intresse för att kraftsamla kring insamlingar till Act Svenska kyrkans arbete. Inte sällan innebär det dessvärre också att diverse insamlingar inom olika församlingar sker till stöd för helt andra organisationer än vårt egna insamlingsarbete till Act Svenska kyrkan. Det kan handla om Röda korset, Rädda barnen och andra organisationer – ibland även helt privata initiativ till hjälpinsamlingar.

Intentionerna är förstås goda, och visst gör många sådana organisationer ett gott arbete. Inte desto mindre splittrar detta våra insamlingsansträngningar, och suddar ut betydelsen av det unika katastrof- och utvecklingsarbete vi som kyrka står mitt i – tillsammans med kyrkor och kyrkligt anknutna partners runtom i världen.

Andra hjälporganisationer har sina uppdrag och sin profil, värda all respekt. Men vem tror att de skulle komma på tanken att samla till Act Svenska kyrkan i stället för de egna ändamålen? En gång per år gör vi gemensam sak med dessa, och samlar till Världens barn-insamlingen – vilket ger god utdelning till Act Svenska kyrkans arbete. Resten av året behöver vi lägga full kraft på vår egen insamlingsverksamhet.

Vi ska också komma ihåg att Svenska kyrkans internationella arbete innefattar så mycket mer än ren insamling: Information, opinionsbildning, gudstjänster och bön – allt detta sådant som befordrar insamlingsarbetet!

Till sist vill vi slå ett kraftfullt slag för en ofta försummad delkampanj kopplad till våra insamlingar: Månadsgivande. Varenda fast bidragsgivare som binder sig för ett litet eller stort månatligt bidrag är oerhört betydelsefull för att ge stadga och uthållighet i insamlandet. Detta inte minst när gudstjänstbesökare, kollekter och möjligheterna till särskilda insamlingsaktiviteter minskar drastiskt genom den pandemi vi står mitt i.

Här finns en stor och viktig uppgift för alla Svenska kyrkans församlingar!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Irene Gustafsson
Ombud för Act Svenska kyrkan, Överluleå församling Boden

Gällande situationen i
Härnösands stift

POSK följer med oro och bestörtning den situation som Härnösands stift nu befinner sig i och delar biskopsmötets uppfattning om att konflikten synliggör principiella frågor som kräver djupare reflektion.

I POSKs antagna program för mandatperioden 2022-2025 pekar vi, liksom biskopsmötet i sitt uttalande, på vikten av att beakta de ekumeniska dokument som Svenska kyrkan tillsammans med andra kyrkor antagit och som beskriver en gemensam kyrkosyn. Vi vill att Svenska kyrkan ska verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka och med detta följer givetvis en ordning med konsekvenser, där biskopsämbetet är grunden för stiftet och där den apostoliska successionen synliggör den roll och funktion som en vigd biskop har lokalt och världsomspänt med de som gått före i biskopsämbetet. Kring biskopen samlas stiftet och den lokala kyrkan med sina församlingar men denne vigs alltså inte enbart till tjänst i ett specifikt stift, utan vigs också till tjänst för den världsvida kyrkan.

POSK ser fortsatt ett behov av en genomgående reform kring Svenska kyrkans organisation, och vi är därför tydliga med att vi verkar för att utreda nationella nivåns och stiftens teologiska grund, organisation, uppdrag och finansiering – enskilt och i relation till varandra, detta för att titta närmare på de grundläggande teologiska frågorna kring biskopsrollen, den dubbla ansvarslinjen, relationen mellan församling och biskop, förtroendevalda osv. Den uppkomna situationen aktualiserar givetvis många av de frågor vi tycker ska lyftas i en sådan utredning och det krävs i framtiden en annan ordning för att en situation där man frångår kyrkans episkopala identitet och ansvar inte ska kunna uppstå. Att en av de två ansvarslinjerna ensidigt vill besluta om uppsägning av en förtroendevald och senare anställd biskop står i strid mot vår ecklesiologi och självförståelse som episkopal kyrka.

Vi ber för de inblandade i Härnösand stift, för klokhet och urskiljning i de beslut som ligger framför och om försoning där förtroendet skadats. En annan organisation är nödvändig.

Amanda Carlshamre
riksordförande för POSK

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Den lokala organisationen med församlingar och pastorat har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete som ledde fram till en ny lokal organisation 2014. Motsvarande översyn av den nationella nivån och stiftens uppdrag har inte ägt rum. Det finns i dag en osäkerhet kring deras uppgifter och POSK menar att det nu är dags att genomlysa den nationella nivåns teologiska grund och vad dess uppdrag är och bör vara, enskilt och i relation till stiften. På samma sätt behövs en genomlysning av stiftens teologiska grund och uppgift i förhållande till såväl församlingar som till den nationella nivån.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.
att utreda nationella nivåns och stiftens teologiska grund, organisation, uppdrag och finansiering, enskilt och i relation till varandra.

Foto: IKON/ Kerstin Stickler

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Kyrkan behöver organiseras om

Flera tidningar i Uppsala stift har i samband med att det är 1 år kvar till kyrkovalet publicerat insändare från Anders Brännström och Erik Eckerdal om att kyrkans organisation behöver förändras och inte vara en spegling av Sveriges politiska system, utan vara uppbyggd på ett annat sätt.

Den 19 september nästa år är det kyrkoval. Svenska kyrkan har sedan första halvan av 1900-talet i sina strukturer och sin organisation på många sätt utvecklats mer som en stat eller nation än en kristen kyrka. Dessvärre finns strukturerna kvar efter 2000 när kyrkan formellt skildes från staten. Ekonomiskt innebär det att resurser avdelas för att upprätthålla en kostsam organisation i stället för att lösa kyrkans uppgifter. Några av de politiska partierna bibehåller sitt allmänpolitiska inflytande i kyrkan på ett sätt som inte gagnar kyrkan.

Sveriges politiska system har vuxit fram under århundraden. Regeringen styr landet och riksdagen beslutar om lagar och statens budget. Underifrån arbetar kommuner utifrån det kommunala självstyret och med ansvar för många verksamheter som berör medborgarnas vardag. Mellan staten och kommuner finns regioner med ansvar för sådant som hålls samman på den regionala nivån som sjukvård och kommunikationer.

Vi menar att en kristen kyrka, som Svenska kyrkan, inte ska vara uppbyggd på samma sätt. Kyrkostyrelsen och kyrkomötet ska inte vara regering och riksdag. Stiften ska inte vara regioner. Församlingarna ska inte vara kommuner.

För den som är van att arbeta i det politiska systemet och i politiska partier kan det kännas tryggt att låta kyrkans olika organisationsnivåer spegla nationens. Vi menar att det är fel.  Kyrkan ska byggas utifrån kristna utgångspunkter och inte partipolitiska.

Det centrala i den kristna kyrkan är församlingarna. Det är i församlingarna som det bedrivs gudstjänster, undervisning, mission och diakoni. Vi menar därför att församlingarna behöver vara fokus inom kyrkan på ett annat sätt än kommunerna i en nation.

Stiften har i första hand uppgiften att stödja församlingarna och att utöva tillsyn. Det är en helt annan roll än regionernas roll gentemot kommunerna.

Svenska kyrkans nationella nivå – kyrkostyrelsen och kyrkomötet – är inte kyrkans regering och riksdag som ska styra kyrkan och stifta lagar. Kyrkans nationella nivå ska stödja stiften och därigenom indirekt församlingarna.

Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan (POSK) vill förändra kyrkans organisation så att den blir enklare, kommer närmare kyrkans medlemmar, fördjupar demokratin i kyrkan och att resurserna används till att göra gott i kyrkan och samhället. Detta i stället för att finansiera ett dyrbart och överdimensionerat valsystem och en politisk organisation.

Anders Brännström
ordförande POSK i Uppsala stift

Erik Eckerdal
ersättare i riksPOSKs styrelse

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.