fbpx

”Eld i baken” – förslaget åtgärdat!

Skrivet av

Sven Gunnar Persson skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

I en motion till kyrkomötet föreslår jag att kyrkostyrelsen ska ges i uppdrag att skyndsamt ta fram en bibelläsningsplan för Svenska kyrkan. En sådan hade tidigare funnits publicerad på kyrkans hemsida och den byttes ut i samband med att ett nytt kyrkoår inleddes. Under kyrkoåret 2018-19 har en sådan plan saknats på hemsidan och vid sökning efter bibelläsningsplanen har man mötts av ”vi arbetar med kommande lektionarium. För tillfället finns tyvärr inte någon bibelläsningsplan att ladda ner här” (sept 2018). När motionen skrevs under sommaren förkunnade hemsidan ”vi håller på att se över hur vi ska erbjuda en aktuell bibelläsningsplan”. I samband med att kyrkomötesmotionerna och annat material publicerats har det dykt upp en nedladdningsbar bibelläsningsplan på Svenska kyrkans hemsida med första dag för läsning den 1 augusti. En händelse som ser ut som en tanke. Den utlagda planen innehåller samma texter som planen för föregående kyrkoår men fördelade på andra datum. Att det nu finns en plan utlagd är glädjande och förhoppningsvis är arbetet i full gång med en ny bibelläsningsplan för det stundande kyrkoåret. En ytterligare möjlighet är att erbjuda länkar till motsvarande planer som kan finnas inom den ekumeniska rörelsen eller olika kommuniteter. Allt i syfte att stimulera den enskilda bibelläsningen.

När Martin Luther studerade Bibeln, upptäckte han att Gud faktiskt inte ställde krav på honom för att han skulle bli räddad och få komma till himlen efter döden. Han behövde inte prestera någonting inför Gud – det räckte med att tro. Denna insikt drev honom bland annat att göra bibeln tillgänglig på sitt eget språk så att flera skulle kunna läsa och väckas till insikt.

I kyrkans olika sammanhang lyssnar vi ofta till predikningar, betraktelser och andra utläggningar som tar sin utgångspunkt i bibelordet. Att det finns många sätt att läsa och tolka bibeln behöver jag inte påminna om. För oss lekmän är det en styrka om vi själva på ett hyfsat systematiskt sätt har läst och begrundat så att vi kan ”behålla det som är gott” och växa i tron.

Sven Gunnar Persson, Figeholm
kyrkomötesledamot för Linköpings stift

Helgläsning från biskop Mikael Mogren

Skrivet av

För en vecka sedan infördes en historisk genomgång av reformationen och Luthers liv och leverne i VLT skriven av biskop Mikael Mogren. Hans egen kommentar på facebook när han delade artikeln var:

Den här texten njöt jag av att skriva

Och jag finner den njutbar att läsa då den griper tag i mig och jag vill veta mer. Jag vill göra mer, fortsätta med den reformation som Luther påbörjade. ”Så har vi alltid gjort” är inget hållbart argument, då tiderna, sederna och vi människor ständigt förändras. Som jag tolkar det Luther verkade för så känner jag att att han håller med mig på den punkten.

Under århundradena före reformationen hade Europa pyrt av proteströrelser som hävdade att alla döpta, inte bara prästerna, skulle få ta emot och dricka av nattvardsvinet. Upproren hade också hävdat rätten att få läsa Bibelns böcker på sitt eget språk. Luther gick långt i sin radikalitet: Det språk han använde för att översatta Bibeln var den tyska som talades i tvättstugor och som skrålades på krogar. De folkliga, mustiga formuleringar han lyfte in i Bibelns berättelser har visat sig mycket hållbara. Lutherbibeln gäller fortfarande som portalverket i den tyska språkutvecklingen, jämförbar med Shakespeares betydelse för engelskan. Samma princip använde Luther i musiken: Han tog de låtar som spelades på logdanser och som trallades i köken, och skrev nya texter. Så tillkom den evangeliska psalmboken. (citat ur Mogrens artikel)

Läs och njut, förhoppningsvis lika mycket som jag och Mikael gjort i textens sammanhang.

 

Bilden är en målning av Lucas Cranach den äldre 1529

Tyda allt till det bästa

Skrivet av

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Skrivet av

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Arkiv
Kategorier