fbpx

Stärk församlingsrådens ställning

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 16 stycken motioner. I motion 2023:63 skriver flera ledamöter från POSK och andra grupper om att stärka församlingsrådens ställning. 

Motionens motivering:

Den viktigaste utvecklingsfrågan för Svenska kyrkan i framtiden är att stärka dess församlingar. Svenska kyrkans existens bygger på levande församlingar och möjligheten att erbjuda församlingens medlemmar andlig näring och gemenskap genom att skapa goda förutsättningar för mission och gudstjänstliv, diakoni och undervisning. Här spelar församlingsrådet, den demokratiskt valda styrelsen för pastoratens församlingar, en avgörande viktig roll.

Från 2014, dvs. i snart tio år, har det funnits församlingsråd som utgör styrelser i församlingar som ingår i pastorat, vilka enligt 2 kap. 5 § kyrkoordningen definieras som sådana kyrkliga samfälligheter som får finnas enligt 8 § lagen om Svenska kyrkan. Med denna reform hoppades man att stoppa den ”församlingsdöd” som präglat Svenska kyrkan efter relationsförändringen 2000. Små församlingar skulle då kunna leva vidare i kraft av den trygga ekonomi kring den grundläggande uppgiften som den nya samfälligheten, pastoraten, kunde erbjuda. Idag kan vi konstatera, efter nio år, att denna förhoppning om att kunna bevara församlingar under pastoratets trygga hägn, inte helt förverkligats, utan att ett antal församlingar har slagits ihop inom pastoratet eller uppgått i en enda stor ny församling.

Den bild man får av församlingsrådens ställning och mandat i pastoraten efter dessa år, genom massmedia och rapporter från olika stift, är splittrad. Röster från många församlingar vittnar om att församlingsrådens roll är marginell och att en konstruktiv dialog mellan församlingsråd och kyrkoråd respektive kyrkoherde saknas, medan andra tycker att råden fungerar bra och att det under åren har utvecklats ett meningsfullt samråd mellan kyrkoråd och församlingsråd i de för församlingen väsentliga frågorna oavsett delegationsordningens utformning och var besluten formellt ligger.

Kyrkoordningen är tydlig beträffande församlingen och dess förtroendevalda. I inledningstexten till sjunde avdelningen står:

De förtroendevalda har av församlingen fått i uppdrag att ta ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och dess förvaltning skött. De utövar sitt uppdrag inom ramen för det mandat som tillhör det förtroendevalda organ de ingår i.

Att en församling ingår i ett pastorat innebär inte att församlingsrådet som församlingens styrelse fråntas sitt ansvar. För att detta ansvar ska kunna tas krävs naturligtvis en aktiv roll av de förtroendevalda i församlingen att verka för den grundläggande uppgiften i alla dess aspekter. En av Svenska kyrkans mest grundläggande principer är närheten mellan den gudstjänstfirande gemenskapen och församlingens förtroendevalda.

Under åren 2014 och 2015 lämnades ett antal motioner in som på olika sätt berörde strukturreformen och behovet av utvärdering av den. I kommentaren till kyrkoordningens fjärde kapitel under rubriken Församlingsråd framkommer att kyrkomötet 2015 beslutade, med anledning av motionerna 2015:5 och 2015:60, att uppdra till kyrkostyrelsen att följa upp hur strukturreformen utfallit med särskilt fokus på församlingsråden. År 2017 redovisades resultatet av detta uppdrag i det årets årsredovisning för den nationella nivån (KsSkr 2017:2) och i Nyckeln för Svenska kyrkan, kapitel 3. I årsredovisningen anförs bland annat:

att lämplig metod och form för att följa strukturförändringar, med fokus på församlingsråd, är att årligen följa utvecklingen via befintlig statistik och regelbundet återkommande enkätstudier, förslagsvis vart tredje eller vart femte år.

I Nyckeln till Svenska kyrkan 2017 noteras att:

församlingsrådets handlingsutrymme är starkt begränsat. Uppgifterna handlar i liten utsträckning om att besluta om frågor gällande den grundläggande uppgiften och möjligheten att påverka församlingens verksamhet. Frågan är om man kan förstå den funktionen som styrelse då man knappt befinner sig på beslutsarenan beträffande områdena diakoni, undervisning och mission.

År 2017 kom det ytterligare fyra nya motioner på detta tema. De avslogs samtliga, men kyrkomötet beslutade, med anledning av motionerna, att informera kyrkostyrelsen om behovet av en kontinuerlig uppföljning av strukturförändringarnas konsekvenser.

Vi motionärer kan nu konstatera, sex år senare, att en sådan uppföljning inte skett, och att det nu har gått tillräckligt lång tid för att undersöka hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2), där det står att församlingsråd i större församlingar borde kunna få precis samma ställning som kyrkoråden tidigare hade i förhållande till kyrkonämnden i en samfällighet:

Pastoratets kyrkoråd kan delegera olika uppgifter till församlingsrådet. Vad det blir fråga om är inte närmare reglerat i kyrkoordningen och kommer säkert att bero bl.a. på pastoratens och församlingarnas storlek. Det finns nu föreskrivet i kyrkoordningen att kyrkonämnden ska uppdra till kyrkoråden i församlingarna att disponera anslagen för den grundläggande uppgiften. Inget hindrar att man tillämpar den ordningen även fortsättningsvis. Även i övrigt kan man behålla den uppgiftsfördelning mellan kyrkonämnd och kyrkoråd som har fastställts genom delegationsbeslut från kyrkonämndens sida. (Närhet och samverkan, sidan 250)

Så har det knappast blivit. Det förekommer enligt vår uppfattning få delegationer från kyrkoråd till församlingsråd, inte ens i de största enheterna. Pastoraten tycks på många håll ha utvecklats till maktcentra, där kyrkoherde och kyrkoråd visat sig vara ovilliga att släppa ifrån sig något verkligt inflytande till församlingsråden.

Med anledning av dagens diskussion kring församlingsrådens ställning och mandat och mot bakgrund av strukturutredningens ambitioner är det därför angeläget att kyrkostyrelsen på nytt initierar en noggrann uppföljning av hur församlingsråden fungerar efter nio års verksamhet och särskilt granskar i vilken mån beslut har delegerats från kyrkoråd till församlingsråd. En sådan uppföljning ger sedan kyrkostyrelsen underlag för att återkomma till kyrkomötet med förslag på hur församlingsråden, och därmed församlingarnas verksamhet, kan främjas och utvecklas så att församlingsrådet, som styrelse för det lokala pastorala området, får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. (2 kap. 1 § kyrkoordningen). Den teologiskt och kyrkorättsligt principiellt tveksamma sorteringen av den grundläggande uppgiftens fyra dimensioner som utvecklats på många håll, dvs. församlingsrådet med visst ansvar för gudstjänsten och kyrkorådet för främst diakoni, undervisning och mission, skulle då undanröjas. Kyrkomötets beslut 2012 utifrån strukturutredningen Närhet och samverkan kan inte tolkas på annat sätt än att församlingsrådet, såsom församlingens styrelse, skulle ha ansvar för den grundläggande uppgiften i dess helhet. Pastoratets kyrkoråd i sin tur skulle, inom ramen för sitt övergripande pastorala och ekonomiska ansvar, se till att församlingens grundläggande uppgift utövades på ett tillfredsställande sätt, till exempel genom att små församlingar inom pastoratet kunde samverka kring vissa av den grundläggande uppgiftens dimensioner.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att

  1. utreda hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2),
  2. i utredningen särskilt beakta i vilken utsträckning formell delegation har getts till församlingsråden som ger dem beslutsmandat utöver vad som föreskrivs i kyrkoordningen,
  3. med beaktande av framkomna utredningsresultat återkomma till kyrkomötet med förslag till ändringar av kyrkoordningen som säkerställer att församlingsråden får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift.

Sten Janson (POSK),
Marie Wojidkow (POSK),
Nils Gårder (POSK),
Kjell Kallenberg (POSK),
Anders Brunnstedt (POSK),
Lisa Tegby (POSK),
Lena Arman (POSK),
Boel Johansson (POSK),
Tomas Rosenlundh (ÖKA),
Karin Janfalk (ÖKA),
Margareta Karlsson (ÖKA),
Bengt Kjellgren (BA)

Vara långsint eller inte…?

Skrivet av

Så är valsöndagen över och vi vaknar upp till en ny dag i eftervalsveckan. Ännu är det ett preliminärt valresultat för när alla förtidsröster och brevröster räknats in kan ett eller annat mandat flytta runt. Och sedan ska personrösterna räknas.

Men i det stora hela har vi resultatet klart och för oss i POSK är det glädjande att det gått så bra på de allra flesta ställen.

Ikväll hoppas jag att så många som möjligt delar i den valanalys och utbildning i vad som händer nu. Har du inte anmält dig så gör det nu till info@posk.se

Utbildning – Vad gör vi nu?
Det är dags att se till att få bästa möjliga utdelning av de röster vi har fått. Som tidigare informerats om håller POSK en digital utbildning den 21 september klockan 19-21 om det arbete som behöver ske och frågor som kan finnas. Anmäl dig till utbildningen, länk skickas ut.

Det är inte bara POSK som håller utbildning och valanalyskvällar, jag har sett att så även sker hos till exempel socialdemokraterna.

I mitt sociala medieflöde ser jag många olika typer av valanalyser. Och det är givetvis så att alla väljer att se valresultatet ur sitt eget perspektiv och siffror går att vända och vrida till ens egen fördel.

Men oaktat detta så hoppas jag, att vi i POSK kan lämna det som hände och sades under valdebatterna bakom oss. Det betyder inte att vi måste tycka lika som våra kamrater i de övriga nomineringsgrupperna. Vi har fortfarande våra hjärtefrågor som vi driver.

Men en sak är viktig att komma ihåg.

POSK kritiserar valsystemet och inte personerna! Jag säger det igen. POSK kritiserar valsystemet och inte personerna. Och det är viktigt att komma ihåg och påminna eventuella förorättade valda ledamöter i andra nomineringsgrupper.

En företrädare för den största nomineringsgruppen i kyrkomötet skrev i ett fb-inlägg. ”Nu har vi emellertid fått in ytterligare en högerextrem grupp…”. Läs meningen igen… Nu har vi emellertid fått in ytterligare en högerextrem grupp…” och jag tänkte då – att ja, just det, det är faktiskt ni som har fått in ytterligare en nomineringsgrupp i kyrkomötet pga av det valsystem som den största gruppen drev igenom.

Jag tycker det är konstigt att kritisera de nomineringsgrupper som väljs in, via ett valsystem, som den gruppen håller så hårt om ryggen. (Men jag delar oron över vad detta kommer att få för konsekvenser).

Men med det valsystem som POSK vill återgå till, nämligen direktval på lokal nivå och sedan indirekta val till stift och riksnivå, så skulle ingen av de två grupper som den största gruppen skyr som elden, tagit sig in. Betänk detta!

Låt oss nu glädjas över att POSKs agenda har fått sådant genomslag i mediebruset. Låt oss glädjas över våra framgångar. Låt oss förvalta detta förtroende och dessa mandat på allra bästa sätt.

Anmäl dig till informationsträffen tisdag 21 september! Och låt oss inte vara långsinta utan lyfta oss över det och göra det allra bästa och mesta av det resultat som väljarna har röstat fram. Och tvätta av er alla stämplar som andra försöker sätta på er och på POSK.

Och kom ihåg POSK kritiserar valsystemet och inte personerna!

/Carina Etander Rimborg, vald ledamot i kyrkomötet och Örgryte pastorat

Varför vill allmänpolitiska partier styra Svenska kyrkan?

Skrivet av

Micael Terstedt från POSK i Sundbyberg ställer sig frågan:

Varför vill allmänpolitiska partier styra Svenska kyrkan?

De sekulära allmänpolitiska partierna Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centern kraftsamlar återigen för att försöka ta makten över det kristna samfundet Svenska kyrkan i kyrkovalet den 19 september.
Partierna tar med sig sitt hårda språkbruk och invektiven haglar över motståndaren. Demoniseringen av den andre är uppenbar. Den kristna hållningen är tvärtom att visa ödmjukhet, tillbedjan över människans lika värde och solidaritet med de som är utsatta.
Men, varför strävar de icke kristna allmänpolitiska partierna efter makten i ett specifikt religiöst samfund? Är det enbart makten över att kunna styra åsikterna i Sveriges största organisation med över fem miljoner medlemmar eller finns även ekonomiska incitament?
Låt oss som exempel se på de ekonomiska bidragen i min hemförsamling.
Svenska kyrkan i Sundbyberg är en liten församling i Sveriges minsta kommun. Det är en församling som varit mycket kommunalt politiskt styrd. När borgerliga partier haft makten har de tillsatt en borgerlig kyrkoherde. När socialdemokraterna haft makten har de tillsatt en socialdemokratisk kyrkoherde. Just nu styr socialdemokraterna med hjälp av centerpartiet och en folkpartist.
Medlemsantalet är lågt i jämförelse med övriga Sverige där över 55% av svenskarna är medlemmar i kyrkan. I Stockholm är ca 50% medlemmar medan i Sundbyberg är det under 40%. Med tanke på det är det märkligt att församlingen ska ha ca 30% högre mötesersättning än Stockholms stiftsfullmäktige som har ett övergripande ansvar för 61 församlingar. Årsredovisningen visar att kyrkorådets socialdemokratiske ordförande, som även sitter med i kommunfullmäktige, har fått ca 70 000 kr/ år i ersättning från församlingen.
Även den socialdemokratiske kyrkofullmäktige ordföranden sitter med i kommunfullmäktige och har en ersättning från kyrkan för sitt uppdrag på drygt 11 000 kr för att administrera ca två stycken två timmars möten per år. Den sistnämnde socialdemokratiske ordföranden är dessutom ordförande för församlingens valnämnd och har där, liksom övriga ledamöter, en månatlig ersättning under hela mandatperioden på fyra år fastän arbetet börjar först ett år innan kommande val.
Socialdemokraterna propsade dessutom på att de skulle ha en extra ledamot. En partifunktionär som inte deltagit i något sammanträde men haft ersättning.
Ersättningar brukar kopplas till reellt arbete och goda resultat. Är det moraliskt lämpligt att kyrkans medlemspengar används till att bekosta politiska partiers funktionärer?
Är det inte bättre att satsa mer på barn, ungdomar och behövande?
Tyvärr slutar inte ersättningarna vid enskilda ersättningar till partifunktionärer utan även ersättningar direkt till de politiska partierna sker. Det kallas mandatersättning och utgår med tio tusen kronor per år och grupp i kyrkofullmäktige plus fem tusen kronor per mandat som varje grupp erövrar. Ersättningar som går direkt in i de allmänpolitiska partiernas kassor utan att man vet att det kommer kyrkan tillgodo. De kan mycket väl användas för att driva allmän politik om cykelbanor eller parkeringsplatser.
Ersättningar på miljoner från kyrkans medlemsavgifter är en naturlig lockelse för de politiska partierna för att kunna driva sin allmänpolitik och avlöna funktionärerna.
Jag anser att ersättningar som utgår från kyrkans medlemsavgifter bör användas med återhållsamhet och kopplas till en kristen kyrkas uppgift. Ersättningar som inte direkt driver kyrkans grundläggande uppgift och är för kyrkans framtid är inte etiskt försvarbart.
Politiska partier ska inte kunna utnyttja kyrkan för egen vinnings skull. Svenska kyrkan måste få stå fri från allmänpolitiska partier.
Det är dags att släppa svenska kyrkan helt fri!
Micael Terstedt
POSK i Sundbyberg
POSK anser att förtroendevalda ska få ersättning för förlorad arbetsförtjänst och pensionsrätt och att förutsättningarna för kyrkliga förtroendeuppdrag måste förbättras genom anpassade arbetsformer. POSK förespråkar återhållsamhet vad gäller arvodering av förtroendeuppdrag.

Det finns skäl att rösta i kyrkovalet!

Skrivet av

En debattartikel från Nils Gårder i Skånska Dagbladet 10 september>>

Naturligtvis får även de politiska partierna ställa upp som nomineringsgrupper i kyrkovalet. I deras led finns troende och välvilliga kandidater. Problemet är att partierna saknar en konstruktiv kyrkopolitik.

De talar väl om folkkyrkan men deras iver till centralisering och likformighet är destruktiv.

Tre tecken på kris i Svenska kyrkans församlingar

1. Deltagandet i gudstjänster har sjunkit radikalt de senaste decennierna. För femtio år sedan var ännu antalet besök vid söndagens huvudgudstjänster fler än 10 miljoner. Idag är det ca 3,5 miljoner.

2. Den kristna undervisningen är på många håll nästan obefintlig och efterfrågas inte längre av bredare grupper. Det är nu 100 år sedan (1919) den allmänna undervisningen i troslära upphörde i skolan. Det är sedan dess kyrkans eget ansvar.

3. Sverige har tusentals väl underhållna kyrkor. Det är en stor glädje. Men många har gjorts ”övertaliga” genom att gudstjänster inte längre firas i dem.

Det behövs en ny kyrkopolitik för att bevara Svenska kyrkan som en folkkyrka. Det räcker inte med att lyfta fram symbolfrågor eller allmänna politiska ställningstaganden.

Svenska kyrkan är fortsatt en välkänd samhällsinstitution som vore kyrkan ännu en statlig myndighet. Kyrkobyggnaderna är kulturhistoriska smycken. Förmögenheten är betydande. Men är detta en garanti för att vara en folkkyrka?

Bättre byggnader än församlingar?

Församlingarna är ofta i långt sämre skick än kyrkobyggnaderna. Församlingarna har blivit allt färre med allt större territoriellt ansvar och allt färre medlemmar. Sedan år 2000 har antalet församlingar minskat med mer än 1000 stycken. Söndagens förkunnelse tas emot endast av några få procent av folket.

En kyrka behöver naturligtvis inte vara en folkkyrka. En levande kyrka förblir ett ljus som lyser i mörkret även i en öde trakt men om att Svenska kyrkan skall bevara sin ställning som folkkyrka krävs en ny kyrkopolitik. Det är ett ansvar för alla kyrkomedlemmar. Ett första steg är att deltaga i kyrkovalet och därmed ta ställning i de praktiska frågor som måste avgöras av dem som blir valda.

En femstegs-plan

1. Församlingarna måste ses som den primära nivån inte som ”lokalkontor” för en central myndighet. Det är i församlingarna mötet sker.

Ge församlingsprästerna ett tydligt ansvar för att väcka intresse och skapa delaktighet. Skärp stiftens ansvar för stöd av förkunnelse, diakoni och undervisning. Återgå till huvudprincipen att varje kyrka där huvudgudstjänst firas bör ha en präst som kan lära känna sin församling och ha ett eget församlingsråd. Engagemang och delaktighet uppstår endast lokalt. Endast en lokalt levande kyrka bevarar sin folkliga ställning och väcker respekt i samhället och i dess ledning.

2. Ge därför prästerna en bättre utbildning. Ställ höga krav på de akademiska studierna i teologi men även i andra ämnen som gör prästen förtrogen med filosofiska och kulturella strömningar. Lyssna till prästkandidaternas kritik och genomför en fullständig omprövning av utbildningen vid kyrkans utbildningsinstitut. Församlingsprästens självkänsla och auktoritet vilar på förmågan att nå fram till människor.

3. Öka antalet gudstjänster. Människors ”livspussel” är idag mer komplicerat än för femtio år sedan. Det måste finnas fler alternativ när man kan deltaga i gudstjänst, samtal och gemenskap. Undvik låsta kyrkor som är ett obehagligt tecken på kyrkans reträtt. Se värdet även av gudstjänster med ett fåtal deltagare. Överge inte landsbygden och de mindre orterna. Kyrkoåret bjuder på en spännande rytm och en variation som den borgerliga kalendern saknar. Delaktighet i kyrkolivet är ett erbjudande om självständig identitet.

4. För undervisning krävs ämnesutbildade lärare. Ge präster bättre utbildning i pedagogik och ge kyrkliga pedagoger en bättre fackutbildning. Inrätta kyrkliga skolor. Inte kyrkliga friskolor som konkurrerar med det allmänna skolväsendet utan ”kyrkskolor” för frivillig kristendomsundervisning riktad till barn, ungdomar och vuxna. Skapa nya katedralskolor i varje stift som en gemensam resurs för vidareutbildning. En intresseväckande undervisning är en nödvändighet för en folkkyrka.

5. Satsa på ideella medarbetare. Med början på 1970-talet har antalet anställda i lokal kyrklig tjänst ökat märkbart. Utvecklingen vänder nu. Församlingarnas arbete kan inte längre utföras endast av anställda. Vi står nu inför ett val: Att fortsatt basera församlingsarbetet på endast anställda eller att åter låta ideella medarbetare dela ansvaret. Väljer vi den första vägen kommer vi att få se allt förre och geografiskt större församlingar med allt svagare folklig förankring. Endast den senare vägen kan bevara en folkkyrka med bred förankring.

Lund den 10 september

Foto IKON Magnus Aronson

Nils Gårder

Kandidat i kyrkovalet för Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)

POSK vill visst ha direkta val

Skrivet av

För oss som har vuxit upp i en familj med syskon så är det inte ovanligt att det är bråk mellan syskon eller att det retas. Ibland kan det det gå riktigt vilt till, ibland är det smågnabb. Men vid en viss punkt, så säger (oftast) föräldrarna till ”nu får ni bli sams”. Eller så kommer syskonen fram till detta själva. Plötsligt finns det inget att bråka om eller så får en ”vapenvila” ingås för att friden ska få råda i familjen en stund.

Jag tänker på det här, för just nu är det, precis som Amanda Carlshamre skrev på bloggen i måndags, (https://www.posk.se/2021/09/med-kristus-i-centrum/) den tiden i valrörelsen som tar fram det absolut sämsta hos de flesta av oss som kandiderar i Svenska kyrkan. Och det är inget vi är stolta över.

Men i en valrörelse behövs det ibland ändå bli tydliga skillnader för att väljaren ska förstå vad de olika grupperna vill. Men pajkastning och svartmålning är inte roligt.

Låt oss lämna detta den 20 september

När dagen gryr den 20 september så hoppas jag att det som har sagts och gjorts i valkampanjen ska lämnas utanför kyrkan när mandaten fördelas och invalda personerna, för olika nomineringsgrupper, tillsammans ska ta ansvar för Svenska kyrkan.

Låt oss då vända blad, stryka ett streck i debatten och låt oss ta nya tag. Lämna lättkränktheten, lämna stoltheten, lämna det dåliga humöret och låt oss istället tillsammans se hur vi kan ta ansvar för Svenska kyrkan.

Ingen information?

Jag läser en insändare i Hallands Nyheter (11 september) där en kyrkomedlem, som fått hem sitt röstkort, tycker det är så svårt att hitta information om kyrkovalet i nyhetsmedia.

Personen har också sökt på de lokala webbsidorna och på kyrkovalssidan hos Svenska kyrkan om kandidaterna och de olika grupperna, utan att få ett större resultat. Enligt egen utsago är den här personen ”ej kyrkligt aktiv men vill gärna behålla våra kristna traditioner och stödjer därför fortfarande Svenska kyrkan”.

POSK vill ha direkta val

En sådan medlem skulle definitivt ha mycket lättare att få information om sina lokala kandidater om den lokala nivån var den viktigaste nivån att rösta till.

Så återigen stärks jag i min uppfattning om att vi endast ska ha direkta val till den lokala nivån. På den lokala nivån finns det ett lokalt intresse, det finns större chans att möta de kandidaterna som ställer upp lokalt, de har lättare för att berätta om sina lokala frågor. Och så ska valet till stiftsnivån och kyrkomötetsnivån vara indirekta val – så som det är i många andra medlemsorganisationer.

Så jo, POSK vill också ha direkt val i kyrkovalet – men endast till den lokala nivån, där det faktiskt går att träffa och känna kandidaterna. Och givetvis ska alla medlemmar i Svenska kyrkan få rösta i detta direktval. Det är fullständigt självklart!

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

PS – du vet väl att det finns fullt med information om de flesta POSK-kandidaterna på de lokala POSK-sidorna. Och är du POSK-kandidat som ännu inte lagt in information – ta kontakt med din lokala grupp och se till att få upp din kandidatinformation!

En öppen kyrka, mitt i världen.

Skrivet av

En öppen kyrka, mitt i världen.

I kyrkovalstider talar många om en öppen kyrka. Det gör vi också. Vi är glada åt att vara del av Svenska kyrkan, som är en öppen folkkyrka. Det betyder att hon har plats för alla och är till för alla. Svenska kyrkan kräver ingen bekännelse av den som är med. Sommarkaféer och konfirmandläger, gudstjänster och samtalsgrupper vänder sig till alla som vill vara med. Dörrarna är vidöppna och det är högt i tak.

Man kan ha olika åsikter om mycket i kyrkan. En viktig del av kyrkans identitet är att hon är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Kyrkan kan aldrig identifieras med en politisk åskådning, en nation eller en speciell grupp. Kyrkan är världsvid och mångkulturell. Kyrkans centrum är Jesus Kristus. I rummet med de vidöppna dörrarna och det höga taket finns ett altare i mitten. Där har kyrkan sitt centrum. Utifrån det, med samma generositet och respekt för människor som Jesus hade, hämtar kyrkan kraft och inspiration. Tro kan uttryckas på olika sätt och måste tolkas på nytt i varje tid och varje sammanhang. Men den tolkas alltid utifrån vad Jesus sagt och visat om Gud och människor.

Kyrkan ska förmedla tro och hopp till den enskilde. Det sker både i stora gudstjänster och i små samtalsrum. Men tro och hopp förmedlas också i handling. Att värna varje människas lika värde är en grundbult i kristen tro. Att stå upp för den som förnedras och föraktas, att ge stöd till den som är utsatt och illa medfaren. Sådant arbetar kyrkans diakoni med varje dag.

Det är också kyrkans uppgift att vara profetisk och ibland besvärlig. Hon ska ropa högt när kvinnor och barn våldtas, när naturen missbrukas, när människor kränks eller utesluts p.g.a. kön, etnicitet, sexuell läggning, när människovärdet bedöms utifrån köpkraft eller produktivitet. Vi gläds åt att kyrkan självklart värnar och viger hbtq-personer. Vi vill att kyrkans skogsbruk i snabb takt ska fortsätta att förändras så att biologisk mångfald och hållbarhet värnas. Vi vill ha en kyrka och ett samhälle som tar klimathotet på allvar och är beredd till omställning som gör skillnad.

När kyrkan tar ställning i sådana politiska frågor ska hon göra det utifrån sin tro och sin tolkning av evangeliet, inte utifrån partipolitiska lojaliteter. De partipolitiska gränsdragningarna är bra i den sekulära politiken, men irrelevanta när kyrkan ska besluta om psalmer, prästutbildning eller kyrklig organisation. Och när kyrkan tar ställning i sådant som berör samhälle och politik ska hon vara obunden och fri. Hon ska inte vara rädd för att stöta sig med något parti.

Gudstjänstdeltagandet minskar, tempot i samhället ökar, klimatutmaningarna är allvarliga och demokratin och freden hotas på många håll i världen. Mitt i allt detta tror vi på kyrkan som en kraft och möjlighet. Vi vill arbeta för en kyrka som ger mening och hopp, vi vill hitta nytt språk för tro och gudstjänst och vi vill förmedla kunskap om tro. Vi vill samverka med alla goda krafter för att bidra till förändring, rättvisa och fred. Vi tror på en vidöppen kyrka som hämtar sin kraft och identitet från altaret i mitten.

Därför företräder vi POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, i kyrkovalet. Där möts människor som på olika sätt är engagerade i och kan kyrkan, som tror och som tvivlar, som har olika bakgrund och olika uppfattningar i många samhällsfrågor, men som tillsammans vill arbeta för en öppen, kraftfull, modig kyrka som har Jesus Kristus i centrum och drivs av hans patos för den enskilda människans frid och frihet och för fred och försoning i världen.

Detta är mer än partipolitik. Det är kyrka.

Lisa Tegby, Katarina Glas

Kyrkomöteskandidater för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

Lisa Tegby

Katarina Glas

Debattartikeln har publiceras i Västerbotten-Kuriren 3 september 2021

https://www.vk.se/2021-09-03/debatt-en-oppen-kyrka-mitt-i-varlden

Att vara eller inte vara – det är frågan

Skrivet av

Att vara eller inte vara – det är frågan

Kyrkans Tidning intervjuar statsminister Stefan Löfven inför kyrkoval. Statsministern ger besked om att (S) kommer gå till val på frågorna om:

– Vi står upp för alla människors lika värde och då måste vi markera mot dem som inte gör det, så i den meningen finns fronten kvar. Men vårt fokus är de frågor som vi vill driva, som folkkyrkan, klimatet och arbets­givarrollen. Det är det som vi kommer att gå till val på.

Statsministern ger också beskedet att (S) inte har för avsikt att avstå, som parti, att ställa upp i kyrkovalet.

– Det är ingen tvekan om att vi vill fortsätta vara med i kyrko­politiken. Vi har över 7 000 socialdemokrater som är kandidater i kyrkovalet, fler än på länge faktiskt. Så vi vill vara med, säger Stefan Löfven.

Tre dagar efter den här intervjun gjordes meddelade Stefan Löfven att han kommer att avgå som statsminister vid nästa partikongress.

(Läs hela intervjun i Kyrkans Tidning här>>)

Men trots statsministerns kategoriska uttalande så verkar han inte ha hela den socialdemokratiska rörelsen med sig. I den socialdemokratiska opinionsportalen ”Folkhemmet” debatterar Tara Twana Regionpolitiker (S) och styrelseledamot för Humanisterna och skriver:

Ska Socialdemokraterna vara ett tydligt sekulärt parti som alla kan känna sig hemma i? I så fall bör vi sluta ställa upp i kyrkovalet – det är ett onödigt val att lägga våra resurser på. (…)

Sedan Svenska kyrkan skildes från staten har det inte funnits några strategiska skäl till att engagera sig i kyrkopolitiken. Genom att bedriva en kyrkovalskampanj kan det i stället uppfattas som att vi tar ställning för ett specifikt religiöst samfund bland flera. Socialdemokraterna ska, menar jag, vara sekulärt. Detta eftersom en stor del av våra väljare inte identifierar sig som kristna. Alla – oavsett tro eller icke-tro – ska känna sig välkomna.

(Läs hela inlägget i Folkhemmet opinion här>>)

Statsministern berättar om de 7000 engagerade socialdemokraterna som är förtroendevalda i kyrkan. Men varför det ska vara (s)-stämpeln som är den viktiga för att de ska ställa upp är obegripligt.

Varför inte låta alla de engagerade (s)-förtroendevalda istället få engagera sig för sina olika sakfrågor och kämpa för det som är viktigt i deras församling, pastorat eller i stiftet? Tara Twana skriver:

Partipolitiken fyller sin viktiga roll i de offentliga organen, men bör i övrigt vara noga med var och när den engagerar sig formellt. Vi vill ju till exempel inte se ett samhälle med socialdemokratiskt styrda idrottsföreningar eller bostadsrättsföreningar.

POSK tar gärna emot de engagerade människor på sina listor. Även de som står på en (s)-lista i de allmänna valen.

Det viktiga för POSK är faktiskt att de som är med och bestämmer i Svenska kyrkan också har sitt hjärta i kyrkan och dess uppgift. Att fira gudstjänst, bedriva diakoni och undervisning och utöva mission.

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

Utan musiken tystnar kyrkan

Skrivet av

Kyrkomusikern Karin Runow vill se en bredd av musikgenrer i kyrkan där speciellt barn och unga tillåts ha sina uttryck.
– Genom musiken kan vi som kyrka möta människor på ett unikt sätt. Musiken är ett språk att uttrycka sin tro på, säger hon.

I början av året kände kyrkomusikern Karin Runow att det var dags att uppmuntra till psalmsång. Hon startade därför ett psalmsångsmaraton på Facebook där hon lägger ut nya psalmer flera gånger per vecka och vem som helst kan boka upp sig på en psalm.
– Vi ska sjunga igenom hela psalmboken, från början till slut. Helt fantastiskt att så många har anslutit sig från olika miljöer! För mig var det här en riktig ögonöppnare över psalmernas betydelse för människor idag och att man verkligen vill vara delaktig i psalmsången, säger Karin Runow och skrattar.

HON VISAR några av inläggen i facebookgruppen på sin mobil.
– Titta, här är en kvinna som sjunger psalmen a capella, här kommer en som kompas av gitarr och den här är från en kyrka med orgel och solist. Det bästa med den här idén är att alla kan vara med och sjunga sin psalm utifrån sina egna förutsättningar. Som kyrka ska vi möta människor som de lever nu och visa att kyrkan är allas, fortsätter hon.

KARIN HAR arbetat i Sollentuna församling i snart 40 år. Hon leder kyrkokör, barnkör och Sollentuna gospel, och är känd för att skriva barnmusikaler, bland annat Luthers ungar som blev landets mest spelade musikal under reformationsåret.
– Jag har alltid brunnit för barnkörerna. Körsång engagerar alla åldrar och kyrkan måste satsa ännu mer på barn och ungdomar.

JUST NU är Karin aktuell med musikalen Jakten på den försvunna psalmskatten.
– När man sjunger psalmer tillsammans fungerar psalmsången som en brygga mellan generationer. Musiken i kyrkan måste få låta på många olika sätt, men den musikaliska ryggraden är psalmerna. Sången vi har tillsammans. Ungefär som vi ber bönen Vår Fader ska vi även sjunga evangeliet. Då lyfter musiken och berör på riktigt, säger Karin.

KARIN MENAR att många körsångare hittat in till kyrkan och sin tro via körsången.
– Genom musiken kan vi som kyrka möta människor på ett unikt sätt. Musiken är ett språk att uttrycka sin tro på. Vi människor är olika och därför är det viktigt att det finns många olika slags körer att sjunga i.
I både gospelkören och kyrkokören har människor från olika miljöer hittat till kyrkan och musiken.
– I gospelkören sjunger man på gehör och det är ett grymt sväng, andra tilltalas mer av kyrkokörens lite mer klassiska repertoar. I båda fallen bidrar du med rösten och dig själv. Körerna är oerhört viktiga för kyrkan, men glöms ofta när man pratar om ideella medarbetare, trots att många av dem har sjungit i kyrkans kör hela livet, säger Karin.

KARIN MENAR att en kyrkomusiker ska kunna oerhört många olika saker. Det kan vara allt från att leda kyrkokören, barnkören, spela orgel på vigsel, dop och begravning, leda all musik i gudstjänsten, ha babysång, konfirmander, anordna och spela på konserter, för att bara nämna några exempel.
– Som alla musikyrken börjar man sin utbildning redan när man är barn, så för att vi skall kunna fortsätta att hålla en hög nivå på kyrkans musik även i framtiden borde alla kyrkomusiker ha instrumentalundervisning i sin tjänst. En stor utmaning är att vi förväntas kunna spela allt från Avicii, Laleh och Ted Gärdestad till Mendelsohn och Bach. Vi är duktiga på den klassiska musiken men vi måste lära oss andra genrer också. Vi skulle behöva bredda musikutbildningarna, inte ta bort utan lägga till. Vi måste bevara vår tradition men också förnya. Det är då vi kan bygga broar mellan generationer på ett levande sätt.

Karin fortsätter:
– Jag tänker på kyrkan, hur den följer människan från vaggan till graven, som finns där i sorg och glädje, tro och tvivel. Det är unikt. Utan musiken hade jag inte hittat till kyrkan och jag är så tacksam över alla musikaliska platser som fört mig dit. Solna kyrkokör, ungdomskörerna i Sollentuna församling, ledare som gav oss unga utrymme och lät våra röster höras. Så vill jag att kyrkan skall fortsätta vara. En plats där alla har rätt att få sjunga och uttrycka sin tro och sitt tvivel, en kyrka som vi bygger tillsammans. Prioriteras inte musiken riskerar kyrkan att tystna.

Text och foto: Emelie Simmons

Karin Runow

Medlem i POSK sedan 20 år tillbaka

ÅLDER: 58 år.
BOR: Sollentuna.
GÖR: Kyrkomusiker och kompositör.
Aulénpriset 2011
Ceciliapriset 2017

UR POSKS PROGRAM

POSK verkar för

  • att föra dialog med kyrkomusikerna och körförbunden kring utmaningar och möjligheter för kyrkomusikens utveckling.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid och är noggrann med teologiska, språkliga, musikaliska och upphovsrättsliga kompetenser.
  • att kyrkans böcker, musik, och allt som produceras med stöd av kyrkoavgiftsmedel ska vara fritt att använda och sprida.
  • att fler kyrkomusiker har instrumentalundervisning i sina tjänster.

Psalmboksmaraton på Facebook.

Det är bara i diktaturer som politikerna dikterar våra villkor

Skrivet av

En gemensam debattartikel i Aftonbladet 30 augusti 2021

Släpp kyrkan fri från partipolitik

Debattörerna: Det är bara i diktaturer som politikerna dikterar våra villkor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Det är unikt att politiska partier har inflytande och kan diktera villkor för en kyrkas teologi och tro. Det sker endast hos diktaturer i andra länder, skriver tre obundna grupper i kyrkovalet gemensamt.

DEBATT. Den 19 september går medlemmar i Svenska kyrkan till val av förtroendevalda. Tyvärr slits kyrkan som arena för maktpolitik av Sveriges sekulära partier.

Det är unikt att politiska partier har inflytande och kan diktera villkor för en kyrkas teologi och tro. Det sker endast hos diktaturer i andra länder. Det här är en fullständig anomali sett till kyrkans frågor som rör gudstjänst, diakoni, mission, teologisk och liturgisk undervisning.

Partistyrelser fastställer kyrkopolitiska program men bär inte en konfessionell grund, utan står på sekulära ideologier.

I politiken gäller det att bekämpa de oliktänkande. Kyrkans förtroendeuppdrag är att hålla samman kyrkan så att alla traditioner kan känna sig hemma; folkkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och gammalkyrkliga.

Det finns bättre alternativ. Obundna nomineringsgrupper som vill att kyrkans liv ska formas utifrån teologi och kyrkosyn, som vill ha kyrkan fri från partipolitiskt styre och i stället med trons gemenskap ta ansvar i Svenska kyrkan.

Vi som skriver detta representerar tre obundna grupper, POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan), Frimodig kyrka och Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA).

Dessa obundna grupper har olika teologiska inriktningar och olika sätt att möta utmaningar som Svenska kyrkan står inför. Men vi har gemensamt fokus på kyrkans grundläggande uppgift; gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Vi vill ta ansvar för ett hållbart förvaltarskap av kyrkans resurser för att ge bra förutsättningar för kyrkans uppdrag.

Våra tre grupper rymmer en spännvidd av uppfattningar som alla ryms inom Svenska kyrkan och därmed behövs inte sekulära partier för att behålla bredd och plats för oliktänkande. Våra obundna grupper bidrar själva till full mångfald i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är inte en intresseorganisation för politiska fraktioner. Hon är del av något större, för människor i hela världen, hon hör samman med den världsvida Kyrkan oavsett vad vi tycker.

Hade vi varit en intresseförening hade vi kunnat skriva om både syftesparagrafer och stadgar utifrån majoritetens önskemål – det är vi inte.

Kyrkan har ett uppdrag givet av Gud att gå ut med evangeliet i varje tid, att stå på de utsatta och förtrycktas sida och ge vidare den kärlek och omsorg vi fått genom att Jesus Kristus tog på sig vår skuld och skam och gav oss liv.

I årtionden har vi sett en valrörelse färgad av politiska slagord och kamp mellan partier som nyttjar kyrkovalet som generalrepetition inför den allmänna valrörelsen. Grupper ställer sig mot varandra och stänger varandra ute.

Det är inte värdigt en kyrka. Därför vädjar vi till er som engagerar er och till er som går och röstar i kyrkovalet. Släpp kyrkan fri från partipolitiken! 

Amanda Carlshamre, ordförande Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)
Margareta Karlsson, ordförande Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA)
Maria Andersson, ordförande Frimodig kyrka

Jo, det är en skillnad

Skrivet av

Jo, det är en väldig skillnad med att ställa upp som politiskt parti och på en politisk lista i kyrkovalet jämfört med att ställa upp som en partipolitiskt obunden grupp. Till exempel hävdar, Birger Wernersson (S) Jämjö, Lunds stift, att hans grupp vill;

Som nomineringsgrupp i Svenska kyrkan är Socialdemokraterna starkt emot trångsynthet, utestängning och diskriminering i alla dess former.

(Läs hela insändaren från Birger Wernersson i Sydöstran här>>)

Frågorna som Wernersson lyfter är viktiga, men inget som specifikt har med kyrkan att göra. Det är bara sunt förnuft.

Knapp Anna Eriksson (POSK) Härnösands stift skriver i en insändare och hänvisar till biskopskonflikten i Härnösand i vintras och skriver ;

Valet i höst gäller arbetet i Svenska kyrkan. Det har ingenting med vare sig lokal- eller rikspolitik att göra. Därför är det viktigt för mig som väljare att de som kandiderar är personer som själva är engagerade inom kyrkan som aktiva församlingsmedlemmar, personer som vet och förstår hur Svenska kyrkan är organiserad på de olika nivåerna och som respekterar denna ordning. Den som nomineras till en förtroendepost i Svenska kyrkan ska nämligen arbeta för kyrkan, inte för ett politiskt parti.

(Läs hela insändaren från Knapp Anna Eriksson i Allehanda.se här>>)

Vad är då skillnaden och vad spelar det för roll?

Erik Eckerdal
Erik Eckerdal

Jo, som Erik Eckerdal skriver i sin utmärkta småskrift ”Identitet och organisation”

Samtidigt, när jag lyssnar till den kyrkopolitiska diskussionen i Svenska kyrkan, slår det mig att den verkar bedrivas mer eller mindre utan kontakt med den omfattande ekumeniska och internationella diskussion som rör frågor om identitet, kyrkligt beslutsfattande och organisation. I stället verkar det vara andra frågor som tar överhanden, som om kyrkans tro och teologi inte har någon betydelse för kyrkans yttre ordning och organisation. Trots att kyrkoordningen är tydlig med att det är teologin som ska ligga till grund för kyrkorätten och kyrkans organisation (som regleras av rätten). Det är min övertygelse att konflikten i Härnösand – liksom många andra konflkter i Svenska kyrkan – aldrig hade uppstått, eller åtminstone hade kunnat hanterats på ett betydligt effektivare och för de inblandade mindre smärtsamt sätt, om Svenska kyrkans organisation hade varit teologiskt grundad och genomarbetad.

(…)

Att vara med i POSK – det är att vara för kyrkan. Det är utgångspunkten både för hur POSK växte fram historiskt och för POSKs förståelse av sig själv. (..) POSK skiljer sig på så sätt från många av de andra nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan. De är grundade på sekulära samhällsideologier – som socialism, liberalism, konservatism eller nationalism – som sedan tillämpas på Svenska kyrkan. Det finns historiska orsaker för varför det blivit så, som bland annat hör ihop med statskyrkosystemet. POSK menar att endast om grunden för kyrkan och hennes organisation är hennes egen identitet och självförståelse (ecklesiologi) kan Svenska kyrkan få en positiv betydelse i samhället. För POSK är det därför avgörande att det finns en överenstämmelse mellan Svenska kyrkans identitet, hennes organisation och vad hon gör. Kyrkans organisation och alla hennes beslut måste vara grundade i kyrkans egen självförståelse. Annars blir både organisation och beslut motsägelsefulla – och identiteten fördunklad.

Är du intresserad varför POSK så envist hävdar att partipolitiken ska bort Svenska kyrkan så läs Erik Eckerdals hela skrift och förstå sambandet historiskt och teologiskt.

Erik Eckerdal säger bland annat:

Att Svenska kyrkans organisation är partipolitiskt organiserad innebär vidare att de politiska partiernas representanter får dubbla lojaliteter. Det är ofrånkomligt att det blir en sammanblandning mellan vad som är kyrkliga frågor och samhälleliga frågor och att partierna driver frågor parallellt i riksdagen och i kyrkomötet, vilket inte gynnar kyrkans oberoende.

För kyrkans skull och för ett äkta folkligt engagemang i kyrkan måste detta förändras.

Och det innebär – låt mig här vara EXTREMT tydlig – inte att POSK vill slänga ut eller utestänga alla människor som har ett politiskt engagemang. Ni är mer än välkomna med era erfarenheter och kunskaper. Men – det ska vara det kyrkliga engagemanget och kunskapen om kyrkan som ska lägga grunden för ert kandidatur, inte ert politiska parti eller dess frågor om jämställdhet och liknande.

För en riktigt fri kyrka – RÖSTA PÅ POSK!

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

Arkiv
Kategorier