Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Svenska kyrkan ställer om!

Vi befinner oss i ett för många ganska knepigt och ovisst läge med anledning av det nya coronaviruset och covid-19. Många påverkas av förändringarna i de dagliga rutinerna och ibland känns det som att hela samhället stannar upp. Vad allt detta kommer leda till hur det kommer påverka oss fullt ut går inte att säga i dagsläget. Vi kan inte annat än lyssna till experternas råd, fortsätta tvätta händerna och be för situationen och all de som är sjuka eller som känner oro.

Församlingarna påverkas olika av detta. Men kyrkan stänger inte igen, kyrkan ställer om! För en del pågår nästan det mesta församlingslivet som vanligt, för andra är mycket av verksamheten förändrad. De flesta ställer om till att möta situationen som pågar här och nu. Gudstjänstlivet påverkas, förändras och utökas! Sällan har Svenska kyrkan framstått som så digital som i dessa tider. I sociala medier finns en stor flora av filmer och livesändningar från andakter och gudstjänster från församlingar runtom i hela Sverige. Många är de möten som nu sker via länk istället för att mötas fysiskt.

Visst är det fantastiskt med alla dessa goda initiativ till att ställa om, att inte bara ställa in. Jag blir glad över att se det stora engagemang som finns för att göra kyrkan synlig i samhället precis då när det behövs. Precis då när extra många är ensamma eller känner oro. Precis då när vi är i behov av ännu mer medmänsklighet. Precis då när vi kanske inte har möjligheten att besöka en kyrka för att delta i en gudstjänst så kan vi göra det via sociala medier eller hemsidor.

Jag tror det är viktigt för kyrkan att fortsatt finnas på plats och genomföra så mycket som möjligt av allt det som redan görs i vanliga fall. Men lika viktigt är det att anpassa verksamheten så att den fungerar och följer de råd och rekommendationer som finns.

Här i Kalmar där jag bor blir det en promenerande bokcirkel i en av församlingarna. I en annan finns det soppa för take away två dagar i veckan istället för tisdagens sopplunch.

I Ryssby-Åby pastorat har kyrkoherde Sussie Kårlin formulerat det brev som Paulus kanske skrivit i dessa tider, Första Coronabrevet.

Samtidigt har Svenska kyrkan som en av fem parter från civilsamhället gjort en överenskommelse med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges Kommuner och Regioner om att hjälpa personer över 70 år och andra grupper med matinköp och upphämtning av mediciner. Detta med hjälp av ideella krafter som samordnas i varje kommun.

I Höllviken är det barnen som håller i taktpinnen med nyhetsrapporter genom Coronanytt.

Listan här skulle kunna göras väldigt lång. Det finns säkert mycket som görs lokalt där du verkar som du gläds över i dessa tider. Mitt i det som upplevs svårt och tungt kan detta få vara ett glädjeämne som också ger hopp inför framtiden.

Victor Ramström
informatör

Nytt biskopsbrev om nattvarden

I samband med att Svenska kyrkans biskopar är samlade ett par dagar i Göteborg publicerar de ett nytt biskopsbrev. Brevet med titeln ”Fira nattvard” behandlar teologiska, ekumeniska och historiska perspektiv kring nattvardsfirandet.

Brevet vänder sig i första hand till Svenska kyrkans församlingar och präster och är ett redskap för samtal om vad nattvarden betyder och vilken roll den spelar. Det lyfter bland annat vanliga praktiska och pastorala frågor som vem som får dela ut nattvard eller vad man ska göra av bröd och vin som blir över efter mässans slut.

Nattvarden har firats i alla tider genom hela kyrkans historia, men förståelse och praxis har varierat över tid. Tillsammans med dopet är nattvarden ett av våra sakrament i Svenska kyrkan. Detta biskopsbrev kan ses som en fortsättning på det brev om dopet som kom 2011. Att lyfta fram dopet och nattvarden är en självklar del av lärandet om kristen tro.

– Svenska kyrkan har varit med om en nattvardsväckelse. I dag firar vi fler gudstjänster med nattvard och fler gudstjänstdeltagare tar emot nattvarden än för bara några decennier sedan, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa biskopsbrevet.

Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och
en enda mänsklighet.
Amen.

Undervisning om tro och vetenskap

Hans-Olof Andrén skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte som han undertecknat tillsammans med POSKarna Sten Janson, Boel Johansson och Kjell Kallenberg.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

I motionen föreslår fyra POSKare att kyrkan mer ska uppmärksamma människors stora förtroende för vetenskapen. Många i vårt land har stora förhoppningar om att naturvetenskap, medicin och teknik ska lösa mänsklighetens alla problem, en tro på vetenskapen som ibland nästan får religiös prägel. Samtidigt verkar många vara övertygade om att religion och vetenskap inte går ihop; tror man på vetenskapen kan man inte samtidigt ha en religiös tro.

Kristendomen uppfattas som ovetenskaplig, full av saker som inte går att bevisa vara sanna och därför ingenting att bry sig om för en modern människa i ett avancerat samhälle som dagens sekulära Sverige. Uppfattningen att det finns en motsättning mellan vetenskap och tro sägs i motionen vara en viktig anledning till att många lämnar kyrkan idag – särskilt unga upplever att de tvingas välja mellan tro och vetenskap, och då väljer de vetenskapen.

Församlingarna behöver alltså stöd till hur man på ett bra sätt närmar sig dem som tror på vetenskapen och uppfattar kristen tro som ovetenskaplig.

Hans-Olof Andrén
Gruppledare för POSK i kyrkomötet

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.

Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Framtiden bor hos oss

En blomstrande äng med mycket blommor i olika former och färger

Årets förnyare, ett pris som delas ut av Kyrkans tidning i samarbete med Gotlands kyrkvecka och Visby Domkyrkoförsamling, gick 2018 till Bergsjöns församling för sitt mångåriga arbete bland sina församlingsbor. Ett arbete de valt att kalla ”Framtiden bor hos oss”. Med ett medlemstal i Svenska kyrkan på under 20% av de som bor i församlingen kunde församlingen valt att satsa enbart på de tillhöriga. Men så har de inte gjort.

Församlingen sjuder av olika aktiviteter och verksamheter som riktar sig till alla som bor i Bergsjön. En glimt av detta fick vi se tidigare i år när SVT sände flera gudstjänster från Bergsjöns kyrka mellan 18 februari till 11 mars. Kyrkans tidning har skrivit tidigare om arbetet med Framtiden bor hos oss.

Priset hämtades av kyrkoherde Henrik Törnqvist och kommunikatör Christina Byström under Gotlands kyrkvecka.

Bergsjöns församling är ett gott exempel på hur Gud sätter oss att bruka jorden där vi står och verkar. Det finns inte en lösning som fungerar likadant överallt – däremot är Bergsjön med i ett centralt nätverk där de delar erfarenheter med andra församlingar i liknande situationer.

Henrik Törnqvist var tidigare förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet och satt då för POSK.

 

Ur POSKs program:

Levande och missionerande församlingar

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan.

POSK anser att det är nödvändigt med en genomarbetad missionsstrategi för att kunna föra evangeliet om Jesus Kristus vidare i varje tid. Varje församling ska ha en plan för sin mission inkluderande utåtriktad kommunikation, såsom församlingsblad, närvaro i sociala medier och annonsering. Att stärka känslan av stolthet att tillhöra Svenska kyrkan är en uppgift för alla kyrkans församlingar. Den som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska mötas med respekt och erbjudas stöd, gemenskap och genomtänkt dopundervisning.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att varje församling och pastorat ska ha en plan för sin mission, inklusive utåtriktad kommunikation.
att regelbundet ompröva all verksamhet utifrån de lokala behoven.
att prioritera verksamheter som bygger levande och missionerande församlingar.

Hur ska Svenska kyrkans församlingar styras och ledas bäst?

Illustration av sex figurer runt ett bord

För en vecka sedan, den 26 april, kom en debattartikel i Kyrkans tidning som jag fann intressant att fundera vidare kring. Jag håller inte med om allt som debattören skriver men det finns guldkorn som vi POSKare nog håller med om till fullo.

Jag tycker inte att stora församlingar eller pastorat per automatik är den bästa lösningen, men håller samtidigt med om att när det väl ser ut så måste alla inse sin roll i organisationen. Det går inte att sitta fast i gamla tankemönster i en förändrad organisation. Några måste våga släppa taget, andra ska kliva fram och ta ledningen på ett tydligt sätt. Vi förtroendevalda ska hitta våra roller och sätta upp ramarna för församlingarna och hitta och våga stå för varje församlings särart.

Det sista debattören skriver i sin artikel är det jag allra mest håller med om:

”Vi behöver kyrkoråd som inte speglar den sekulära statens maktstrukturer och politiska partier. Kyrkoråd som tar uppgiften att ha omsorg om församlingslivet på största allvar. Därtill behövs kyrkorådsordföranden som är kompetenta samtalspartner till kyrkoherden, ge stöd, uppmuntra och som kan gripa in om kyrkoherden inte fungerar.

Vi behöver kort sagt uppgiftorienterad styrning och ledning.”

När vi förtroendevalda kliver in i kyrkoråden måste vi vara klara med i vilket mandat vi är satta på den posten. Församlingens bästa ska vara vår ledstjärna och mål i alla våra beslut. Kyrkorådet sätter upp visioner och mål i nära samarbete med kyrkoherden som förmedlas i församlingsinstruktionen, sedan är det kyrkoherdens roll att leda arbetet mot dessa mål.

Så här står det om församlings- och kyrkorådens uppgifter i POSKs program för mandatperioden 2018-2021:
”I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastoratet har ett kyrkoråd som ansvarar för förvaltningen och som också har ett övergripande ansvar för församlingarnas grundläggande uppgift och för att varje församling tilldelas uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och de lokala behoven. POSK menar att det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.”

Senare i programmet står det om rollfördelning:
”Svenska kyrkan har många anställda och ska vara en bra arbetsgivare som erbjuder god arbetsmiljö. Till en god arbetsmiljö hör en tydlig fördelning av ansvar och befogenheter. Det är viktigt att klargöra rollfördelningen mellan anställda, ideella medarbetare och förtroendevalda, och mellan kyrkoherdar och andra arbetsledare.

Kyrkoherden är chef för alla anställda i ett pastorat eller i en självständig församling och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkoråd och församlingsråd ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har kyrkoherden ett självständigt ansvar.

POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande och vill därför förstärka utbildningen av nya och fortbildningen av mer erfarna förtroendevalda.”

I måndags, den 30 april, kom en replik på debattartikeln och den har också sina poänger som är värda att beakta. Som sagt, jag håller med replikören att sammanslagningar per se inte alltid är den bästa lösningen. Jag känner att jag ligger lite mitt emellan de båda debattörerna, och det är nog där vi måste befinna oss allihop.

Att balansera mellan att våga förändra där organisationsförändringar krävs men också se att det finns fördelar med att behålla det som fungerar väl. Och att det nog finns behov av att tydliggöra allas roller, på alla nivåer så att det aldrig råder någon tvekan om var mandatet i olika frågor ligger. Det kanske redan finns, men då måste det kommuniceras ut på ett bättre sätt. Trots min progressiva hållning så gillar jag inte förändringar för förändringens skull. Det måste bli en förbättring av förändringen, om inte är det bättre att låta bli och försöka förbättra utan större förändringar.

Vi får dock aldrig glömma bort på vilken teologisk grund vi vilar på och vad vårat grunduppdrag är, för glömmer vi det så spelar det ingen roll hur bra vi än är på att styra och leda våra församlingar.

Är vi odemokratiska? Är vi inte öppna?

I flera olika medier och debatter så får POSK ofta stämpeln på sig att inte vara öppna och att vi då vi vill återgå till indirekta val skulle vara odemokratiska.

Som ny i kyrkans organisation och förtroendeorganisation för över 35 år sedan så funderade jag själv på det här med indirekta val. För det var så kyrkans valsystem var uppbyggt på den tiden. Då valde vi till den lokala nivån, vilket ofta var kyrkofullmäktige eller ibland kyrkoråd. Sedan var det dessa förtroendevalda som i sin tur valde personer som valde personer till kyrkomötet.

Jag kunde då tänka att det skulle vara bättre med direktval. Men jag har tänkt om.

Nu har Svenska kyrkan sedan relationsförändringen 2000 haft ett system med direktval till alla tre nivåerna. POSK försökte redan då, inför det beslutet, att föreslå ett annat valsystem. Det finns att läsa i den reservation till kyrkolagsutskottets betänkande som lades fram till kyrkomötet när kyrkomötet skulle besluta om Kyrkoordningen.

Varför har jag tänkt om?

Jo, för POSK är den viktiga basen för alla verksamheter i kyrkan församlingen. Det är där vi hämtar kraft, i gudstjänst, bön, undervisning och allt som gör att jag växer som en kristen och kan leva i världen. Församlingen är basen. Det är den vi måste utgå ifrån.

De övriga nivåerna är egentligen bara ett utflöde och en organisation som finns för att stötta församlingarna. Ett ramverk och en hjälp för att hjälpa församlingarna med hur vi sköter praktiska saker som lokaler, personal och annat administrativt. Men också en organisation som hjälper till med utbildning och fortbildning. Detta gäller både stiftet och kyrkomötesnivån. Biskopen har ett pastoralt uppdrag om som handlar om läran, men det hanteras i annan ordning.

För mig blir det då helt naturligt att det är församlingens förtroendevalda som väljer de förtroendevalda som ska ta ansvar på stifts och riksnivå.

Med det system som vi har i dag så kan grupper som inte har en fast och tydlig förankring i det lokala församlingslivet, som inte har ett lokalt förtroende, komma in i stiftsfullmäktige eller kyrkomötet och börjar bestämma om kyrkan. För mig rimmar detta illa med den kyrka som jag vill se.

Och det är inte odemokratiskt med indirekta val. Det är representativ demokrati. Ett valsystem som är oerhört vanligt och använt på många ställen över världen.

Så kom inte och beskyll POSK för att vara odemokratiska! Kom inte och säg att POSK inte är öppna! Kom inte och säg att POSK inte vill ha vissa präster eller stänga för samkönade par! Skäms på er som säger detta!

Läs vårt program grundligt! Se vad där står och fundera över vilken kyrka du egentligen vill ha.

POSK har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. POSK vill att Svenska kyrkan ska

  • erbjuda närvaro, gemenskap och växt
  • förmedla befrielse, hopp och livsmod
  • se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
  • respektera individen och glädjas åt mångfalden
  • vara en tydlig röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
  • ha en organisation och struktur som främjar kyrkans uppdrag
  • vara en brobyggare mellan kyrkor
  • sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

POSK bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs. POSK har idéerna för framtiden och vill leda utvecklingen i riktning mot en kyrka som rymmer mångfald och präglas av respekt.

Tydligare än så kan det inte bli! Rösta på POSK i kyrkovalet!

/Carina Etander Rimborg
kyrkomötesledamot

Andlig utveckling – ge och ta ansvar!

Andlig utveckling

Andlig utveckling är ett av begreppen i barnkonventionen. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson reflekterar över det i sin bok ”Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan”. Han beskriver fyra aspekter som kan ge andlig utveckling: att få uppleva förundran, att beröras av livsfrågorna, att uppleva gemenskap och att få en kulturell förankring. Varje aspekt är ett kronblad på en blomma. För Gustafsson och kyrkan är blomman rotad i tron. Och i min tolkning gäller det inte bara barnen utan oss alla.

Kyrkan och församlingen är till för oss alla (oavsett ålder), vårt engagemang, vår kunskap, vår förmåga och för vårt kristna liv. Tillsammans skapar vi mötesplatser för kristen växt och mognad.

POSK vill att Svenska kyrkan ska erbjuda närvaro, gemenskap och växt och också förmedla befrielse, hopp och livsmod.
POSK kommet att verka för att varje församling ska ha en plan för hur lärande och undervisning för barn, unga och vuxna ska bedrivas.

Ge och ta ansvar – Församlingsrådens roll

En demokratisk uppbyggnad tillhör kyrkans identitet och grundas på vår tro att Gud kallar oss till uppdrag och uppgifter i kyrkan.

POSK (i Falun) vill verka för att utveckla församlingsrådens roll. Inte nödvändigtvis så att alla församlingsråd arbetar på exakt samma sätt utan att de ges ansvar på ett sätt som bäst motsvarar lokala förutsättningar och förväntningar

Ge och ta ansvar – Barnets roll

En församling utan barn är en ofullständig församling. Vi som är vuxna behöver lära oss att lyssna och ge utrymme till barnen. Barnen behöver utrymme både i gudstjänsten och i församlingen för barnens egen skull men också för vår oss vuxna. Arbetet med t.ex. bankonsekvensanalys behöver fördjupas så att vi lyssnar till barnens behov, tankar och önskemål.

”Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig”. Matt 18:4

POSK (i Falun) vill verka för att ge barnen en tydlig roll i församlingarna

Ge och ta ansvar – Församlingsaktivas roll

I församlingarna finns aktiva och ungdomar som vill och kan ta ansvar. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” skriver Paulus om våra nådegåvor. Det måste församlingarna förstå och klokt förvalta.

POSK (i Falun) vill verka för att ge församlingsaktiva och ungdomar större ansvar

Ge och ta ansvar – Volontärernas roll

Församlingens frivilliga medarbetare ingår i den gemensamma uppgiften – att förkunna och gestalta evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling.

Frivilliga, ideella, volontärer. Kärt barn har många namn – jag väljer att använda ordet volontärer nu. Relationen mellan anställda och volontärer behöver utvecklas så att insatser från volontärer främjas. Bl. a. är det viktigt hitta former för hur volontärerna styrs och leds. Volontärerna är gåvor till församlingen, som skall tas till vara.

POSK (i Falun) kommer att verka för att volontärinsatserna främjas

Så mycket bättre!

Hallon och blåbär fördelade i olika tråg uppställda i ett rutigt mönster

På Svenska kyrkans intranät (som alla som är förtroendevalda och anställda har inloggning till – samt att flera av sidorna också är helt öppna) finns massa bra information att hämta för oss som engagerade i församlingarna.

Den 21 mars släpptes nyheten att det nu blir betydligt enklare att dra ut församlingsrapporter till exempel. Med några få enkla tryck så kommer du att kunna ta ut en massa bra information om din församling att ha i underlag för målarbete, budget och planering. I församlingsrapporten kan du se befolkningsstatistik den senaste 10 åren, dop, konfirmation, in och utträde till exempel.

http://statistik.svenskakyrkan.se/statistiksidor/App/#/

På den nya förenklade statistiksidan kan du också få lönestatistik, medlemsprognoser och en massa annat matnyttigt.

Materialet ställs samman av kyrkokansliet i Uppsala och väger in våra egna statistikuppgifter med uppgifter från kommunerna.

Det här är utmärkt material för alla oss som är förtroendevalda när vi måste prioritera och planera verksamheten. Använd det!

 

Ur POSKs program:

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll och göra kyrkan synlig i samhället.

 

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Göteborg