fbpx

Förberedelse pågår..

Kyrkogårdsarbetare räfsar löv, krattar grusgångar och städar bland buskar och träd. Människor kommer och dekorerar anhörigas gravar och kyrkorna hålls öppna för möjligheten att tända ljus.
Stora förberedelser pågår på de flesta kyrkogårdar och i de flesta kyrkor runt om i landet. Allhelgonahelgen är på intåg. En högtid som blir allt större och viktigare för varje år som går. Våra kyrkor fylls av människor och musik på olika gudstjänster.

På lördag firar vi Alla helgons dag och på söndag Alla själars dag. Två dagar som ganska ofta blandas samman. Det är egentligen på söndagen som vi ska minnas och tänka lite extra på våra släktingar som gått före oss.

Jag har alltid tyckt att det är något fint och alldeles särskilt att sakta vandra fram på en kyrkogård. Vid allhelgona är det extra speciellt. Lågor från hundratals eller tusentals ljus fladdrar vid gravarna och vid minneslunden möts vi ofta av ett helt hav av ljus som lyser upp i mörkret.
Lika fint är det när ljusbärarna inne i kyrkorna är fyllda av ljus tända för nära och kära. Och tänk då att varje ett av dessa ljus som brinner är fyllda med minnen. Glada, roliga, tråkiga, ledsamma och fina minnen.
Det blir då liksom naturligt att stanna upp i vardagen och tänka på frågor om livet, och om döden. Att tänka på våra nära som inte längre finns med oss, men att också tänka på vår egen död.
Kanske är det därför som allhelgonatraditionen blir viktigare för både små och stora.

Biskop Martin Modéus skriver i en artikel i Barometern:

”På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.

Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.”

 I helgen tar jag ett extra varv på kyrkogården, tänder några ljus och hedrar och tänker på de som gått före, det känns gott!

/ Victor Ramström
informatör POSK

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Biskopsval i Uppsala

Idag har det hållits biskopsval i Uppsala stift. Karin Johannesson och Karin Sarja fick flest röster och går vidare till en andra omgång.

Det var idag klockan 11.00 som valet startade i stiftets nio valområden. Valförättare hade kallat de knappa 700 röstberättigade prästerna, diakonerna och elektorerna till att välja ny biskop.
Valet stod mellan de fem kandidaterna som tidigare gått vidare från nomineringsvalet. Karin Johannesson, Karin Sarja, Sven Hillert, Carin Åblad Lundström och Lars Åstrand.

 611 personer röstade i den första omgången. Ingen kandidat fick mer än hälften av rösterna, därför går ettan och tvåan vidare till en andra valomgång den 6 november.

Såhär fördelade sig rösterna:

Karin Johannesson 267 44 %
Karin Sarja 174 28 %
Sven Hillert 88 14 %
Lars Åstrand 47  8 %
Carin Åblad Lundström 31 5 %.

Resultatet är preliminärt, den slutgiltiga räkningen sker den 18 oktober.

Nuvarande biskop Ragnar Persenius lägger ner staven den 24 februari och den nya biskopen vigs den 3 mars i Uppsala domkyrka.

All information om biskopsvalet i Uppsala stift och presentation av biskopskandidaterna finns på Uppsala stifts hemsida.

/ Victor

Titelskydd för församlingspedagoger

Johan Garde skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte som han undertecknat tillsammans med POSKarna Amanda Carlshamre och Celina Falk.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Församlingspedagoger är en central del av Svenska kyrkans arbete med alla olika åldrar. Församlingspedagoger är specialiserande på att arbeta medvetet och strategiskt med lärande och undervisning. För Svenska kyrkan som i nuläget står inför en stor utmaning gällande just dessa frågor är alltså församlingspedagogerna väldigt viktiga.

Församlingspedagogernas utbildning är idag mycket omfattande. Den som läser till församlingspedagog ska först läsa en lärarutbildning som är flera år lång och sedan läsa 1 år på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det ger en stor kompetens som bidrar till att det pedagogiska arbetet i församlingarna håller en hög kvalité. Tidigare behövdes inte en lärarutbildning men då behövdes istället andra grundutbildningar som gav stor kompetens, dock med något annorlunda inriktning.

Idag är det så att vem som helst kan anställas som församlingspedagog oavsett vad personen har för utbildning. Vi som skrivit motionen tycker inte att det är rimligt. Bara den som genomgått den mycket omfattande utbildning som Svenska kyrkan kräver ska kunna få anställas som församlingspedagog.

Det betyder dock inte att det inte finns behov av andra som arbetar med pedagogiska uppgifter i församlingarna men de ska i så fall ha andra titlar.

Vår förhoppning är att denna motion kan vara ett steg i att höja församlingspedagogernas status och att detta också kan vara till hjälp med rekrytering av framtida församlingspedagoger.

/ Johan Garde
ledamot i kyrkomötet för POSK

Kyrkomötet är öppnat

Idag har höstens kyrkomöte inletts. Det är den första av två sessioner i höst som de 251 ledamöterna samlas till, den andra sker i slutet av november. Det är också det första kyrkomötet för den nya mandatperioden.

Under förmiddagen samlades de olika nomineringsgrupperna till gruppmöte. POSK har 43 mandat och är den näst största gruppen i kyrkomötet. Under gruppmötena diskuteras aktuella frågor och vi skickar med varandra tankar inför de arbeten vi ska göra i våra olika utskott.

På eftermiddagen var det dags för den högtidliga mässan och kyrkomötets öppnande i Uppsala domkyrka.
Mässan leddes av biskop Susanne Rappmann, Göteborgs stift. Närvarade gjorde bland många andra kung Carl XIV Gustaf, kronprinsessan Victoria och den Syrisk-ortodoxa kyrkans patriark Ignatius Aphrem II.

Efter själva mässan skedde själva öppnandet där kyrkomötets ordförande Karin Perers hade ett inledningsanförande. Därefter hade ärkebiskop Antje Jackelén ett anförande. Anförandena avslutades med hälsningsanförande av patriark Ignatius Aphrem II och Svenska Kyrkans Ungas förbundsordförande Jakob Schwarz. Mellan varven var det musik av en ensemble ur gospelkören By Grace och Daniel Stenbaek på piano. Till sist var det utdelande av ärkebiskopens Stefansmedalj som tilldelades Ragnar Norrman, kyrkohistoriker och Johannes Söderberg, TV-producent och präst.
Hela öppnandet kan du se på svenskakyrkan.tv

Efter en promenad till Uppsala konsert och kongress så upptogs arbetet i plenum. Ledamöter, presidier och ersättare valdes i de åtta utskotten, gudstjänst, organisation, tillsyns- och uppdrag, ekonomi, kyrkoliv, samhälls- och kultur och förvaltarskap. Under kvällen började arbetet i de olika utskotten, de kommer fortsätta att arbeta fram till fredag eftermiddag då kyrkomötet ajourneras tills novembersessionen startar.

/ Victor