Julevangeliet

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Att se framåt med trygghet

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 18 december. 

Sista söndagen i advent är Jungfru Marias söndag. Och så tänder vi fjärde ljuset. När vi gör det, då märks det att vi är nära, snart framme. Maria var nära, nära att föda kanske man tänker så här strax före jul, men jag menar nära Gud, uppvuxen nära berättelserna om Guds löfte och profetiorna om att stora saker skulle ske. Fjärde och sista söndagen i advent, då har vi kommit nära den högtid då det stora ska firas.

Människan fick ta emot Gud på jorden, så som vi tar emot allt nytt liv, i ett skört litet barn. Mänskligheten fick uppleva det gudomliga mötet genom Messias, Guds son, som föddes i skymundan. Det är Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå som vi sjunger till jul. Och sjunger gör änglarna över Betlehem när natten blir ljus som på dagen. Glädjen är stor och rädslan skingras när mörkret drar sig undan från det ljus som lyser starkare än alla ljus. Den unga mamman vyssar världens frälsare i sin famn. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.

Så vad handlar allt detta om? Om man hör berättelsen i sitt stora sammanhang märks att de som väntar kan se framåt med trygghet. Den som känt rädsla får känna frid, den som känt oro får känna tillit.

Tillsammans med Maria väntar vi på livets Gud, tillsammans med Maria och varandra får glädjas över nåden, nåden att få ta emot livets största gåva. När hon får ta emot budet om vad som ska ske med henne och med alla som får del av detta genom henne är hon ung men full av tillit, hon är utan egna tillgångar men rik på nåd, överväldigad men ödmjuk. Jag gissar att hon känner sig överraskad men trygg, omtumlad och samtidigt glad. Och utvald.

Det handlar om att vi också får känna så. Du och jag. En tonårsflicka skulle nog flina åt att få höra att hon var utvald och tvivla på att det var sant, tror jag. Eller så skulle hon kanske känna sig förskräckt och vilja dra sig undan. Många av oss skulle känna likadant och troligtvis reagera på samma sätt oavsett ålder eller bakgrund. Men nu får vi känna annorlunda. Vi får lov att känna förundran och hopp.

Julen handlar om förväntan och glädje, på så många sätt. Det handlar om nåd och frid. Om att vi får se framåt och att vi kan se framtiden an med trygghet. Även vi, här långt senare. Advent år tjugohundratjugo, den här julen, det här året behöver vi kanske mer än någonsin få se framåt. Och se framåt med hopp och tillförsikt, med en framtidstro och en tro på att stora saker får ske, än i dag. Nu när du tänder även det fjärde ljuset och alla ljus lyser, så är det en påminnelse om att du är nära. Ljuset är nära.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Advents och julkonserter

I år blir julen annorlunda. Men julens budskap är detsamma som varje år. Julen handlar om att inget blir som förväntat, allt blir annorlunda, för Gud ställer om och blir människa.

Vi år många som år efter år besöker de uppskattade och älskade advents och julkonserterna i våra kyrkor. I år är det in möjligt att göra på samma sätt som vi är vana vid. Ett ljus i mörkret kan vara att det finns många konserter att ta del av digitalt på olika församlingars hemsidor, facebooksidor, instagramsidor eller sidor på youtube!

En sida att särskilt tipsa om i dessa tider är Svenska kyrkans hemsida där flera konserter finns tillgängliga att titta på. Via den kan du också klicka dig fram till kalendern och kunna söka reda på många fler digitala konserter och gudstjänster.

Kanske vill du bara få njuta av musiken, på svenskakyrkan.se/jul finns också länkar till spellistor på Spotify med julmusik.

Det är inte som vanligt, men förhoppningsvis kan detta ge lite värme i en svår tid.

/Victor Ramström
informatör

Kyrkomusiken – ett språk för tro

Torvald Johansson är domkyrkoorganist i Strängnäs. Han valdes in i kyrkomötet för 11 år sedan då frågan om en ny kyrkohandbok var på agendan. Idag menar han att fokus bör ligga på rekrytering av framtida kyrkomusiker. 

För många människor är kyrkomusiken ett språk för tro. Men ordet och musiken måste tala samma språk. Det menar kyrkomötesledamoten Torvald Johansson.
– Musiken ska inte hindra lyssnaren att ta till sig ett budskap eller svära emot platsen där den framförs. Det ska inte kännas som en dagslända. Kyrkomusiken förkunnar, lovsjunger och tjänar församlingen när den är som bäst. Det är då den kan bli ett trons språk. 

För POSK är rekryteringen av nya kyrkomusiker en av de viktigaste valfrågorna. Svenska kyrkan står inför mycket stora pensionsavgångar bland kyrkomusiker inom några år.
– Att bli kyrkomusiker tar lång tid, oftast måste den intresserade börja tidigt med grundläggande utbildning och därefter studera vid folkhögskola/högskola under två till kanske fem år. Vi talar i många fall om nästan ett decennium från den dag man ”tar sin första ton”, säger Torvald. 

Vidare menar han att det redan idag är en stor brist på behöriga musiker till de tjänster som finns och det lockar ibland församlingar att tillsätta personer som inte har rätt utbildning.
– Resultatet blir ofta en sänkt kvalitet. Lek med tanken att det inte finns någon musiker, en kyrka där ingen sjunger i gudstjänsterna, där inga instrument används och såväl bröllop som begravning sker utan musikaliska inslag. Tanken känns närmast orimlig, säger Torvald. 

I POSKs valprogram är det tydligt vilka behov som finns. Bland annat måste rekryteringen av kyrkomusiker stärkas och antalet utbildningsplatser ökas.
– Det är brist på kvalificerade kyrkomusiker i Svenska kyrkan. Det avgörande för rekryteringen av kyrkomusiker är att ungdomar tidigt uppmuntras och får möjligheter att sjunga och spela. Behovet av instrumentalundervisning behöver därför uppmärksammas när innehållet i tjänsterna för kyrkomusiker fastställs. Tyvärr är inte alla församlingar och arbetsgivare medvetna om detta, menar Torvald. 

Varje dag lämnar någon medlem Svenska kyrkan. Torvald menar att Svenska kyrkan ska vara ett salt i världen och våga säga emot när det behövs.
– Det är då människor får respekt för kyrkan. Men hur vi ska bromsa medlemsminskningen är inte någon enkel sak. Jag tror i varje fall inte att man gör det genom att förenkla och popularisera kyrklig verksamhet. Kyrkomusiken kan i många fall vara en ingång för människor och håller den en hög kvalitet kan det vara en orsak till att stanna kvar i kyrkan. Det är därför viktigt för kyrkan att behålla och framföra de stora kyrkomusikaliska verken med tonsättare som Bach, Mozart, Brahms till exempel. 

Många som vanligtvis inte besöker kyrkan möter kyrkomusiken i samband med en kyrklig handling. Men likväl kan det vara i ett konserthus.
– I kulturlivet är ofta kyrkomusiken osynliggjord, men här kan kyrkan genom musikens kulturella och konstnärliga avtryck bli en ännu starkare röst i det allmänna kulturklimatet. Där kan musiken på ett särskilt sätt bli en dörröppnare och kan sänka en upplevd tröskel. Oavsett om det handlar om glädje eller sorg i kyrka eller i konserthus når oss musiken bortom orden. 

Kyrkomusikernas kompetens behöver tas på allvar menar Torvald:
– Generellt bör kyrkomusiken tas på allvar och ges en plattform där utvecklandet av kyrkans musikaliska kulturarv och nyskapande musik får ta plats. Stift och nationell nivå måste stödja genom inspiration, fortbildning och nära dialog med dem som utbildar. Vi kan inte tillåta att kyrkomusiken byts ut till enbart musik på CD. 

TORVALD JOHANSSON

ÅLDER: 65 år
BOR: Strängnäs
FAMILJ: Fru och barn
POSK: Gudstjänstutskottet, ledamot i kyrkomötet sedan 2010, ersättare i kyrkostyrelsen
FAVORITPSALM: ”Min Frälsare lever…” Sv ps 313
VIKTIGASTE FRÅGAN JUST NU: Att fira gudstjänst är det viktigaste nu och alltid och kanske särskilt idag, när så mycket händer, som vi inte rår över

FOTO: CATHARINA FRÖJD

En gemenskap av troende

Den teologiska mångfalden och respekten för den andre är en stark identitetsfråga för POSK.
– I grunden måste vi få tolka vår tro och Bibeln olika vilket innebär att vi inte alltid tycker likadant, säger kyrkomötesledamoten Emma Hedlundh.

– Hej, så roligt att du är här idag, säger cafévärdinnan glatt när prästen Emma Hedlundh stiger in på Uppsala domkyrkas café.
–Ja, det är alltid kul att komma in till domkyrkan, svarar Emma.

Ytterligare en person hälsar på Emma och de växlar några ord. Hon är ett välkänt ansikte i Uppsala, vilket inte är konstigt med tanke på hennes kyrkliga bakgrund och engagemang. Idag sjunger hon i kören Uppsala katedralsångare och debuten som förtroendevald i Uppsala stift gjorde hon redan som 20-åring. Sedan 2006 representerar hon POSK i kyrkomötet.

En av Emmas hjärtefrågor är kyrkans teologiska mångfald och respekten för den andre. Den teologiska debatten om samkönade äktenskap liksom prästvigda kvinnor ligger därmed i hennes fokus. Även om hon personligen bejakar bägge besluten kan hon förstå att andra har en annan tolkning.
– Inom POSK ställer man sig bakom Svenska kyrkans beslut kring att ingen kan tvinga någon att viga samkönade par. Det är upp till varje församling och i slutändan kyrkoherde att samkönade par ska kunna vigas. Men den enskilde prästen ska kunna neka med hänvisning till sin tro. Det beslutet tog kyrkomötet 2009 och vi i POSK står fast bakom det, säger Emma.

Inom POSK är hållningen att båda tolkningarna ska få rymmas inom Svenska kyrkan.
– För det får POSK kritiken att vi inte står för något i frågan. Trots att vi egentligen bara ställer oss bakom det gemensamma beslutet. Det handlar om respekten för den andre. I grunden måste vi få tycka olika och tolka vår tro och Bibeln individuellt. Samtidigt finns det naturligtvis en gemensam kärna, nämligen evangeliet och dess centrala budskap om alla människors lika värde, säger Emma.

Svenska kyrkan har idag en stor bredd och en mångfald av olika kyrkliga inriktningar och traditioner.
– Jag tycker att mångfalden innebär en rikedom, som är en tillgång och inte ett problem. POSK bejakar mångfalden och menar att olika uppfattningar och fromhetstraditioner kan leva sida vid sida, med respekt för dem som tänker annorlunda. Kyrkan är en gemenskap av troende och inte en åsiktsgemenskap, säger Emma.

Grundinställningen för POSK är att alla ska kunna känna att de kan rymmas, men ändå ha en egen uppfattning i olika frågor.
– Vi har en ständigt pågående dialog om att alla andra inte alltid tycker som en själv. Man behöver inte stå bakom hela programmet som helhet, men vissa punkter bör man ändå känna krokar tag i det som man själv vill driva och stå för, säger Emma.

Inom POSK ska alla kunna känna att de kan rymmas men ha en egen uppfattning.
– Det är vår tro på Kristus som är grunden för vår gemenskap och vårt både enskilda och gemensamma engagemang. Det håller oss samman, avslutar Emma.

EMMA HEDLUNDH

ÅLDER: 42 år
BOR: Uppsala
FAMILJ: Frun Malin och dottern Klara
POSK: Tillsyns- och uppdragsutskottet sedan 2006
Ledamot i kyrkomötet sedan 2006
VIKTIGASTE FRÅGAN FÖR KYRKAN: Att möta människor och berätta om evangeliet och inte låta de viktiga frågorna om organisation ta för mycket plats
BIBELCITAT INOM TEOLOGISK MÅNGFALD OCH RESPEKT: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.” Efesierbrevet 4:3-4