Lars-Gunnar Frisk

Lars-Gunnar Frisk är ordförande för POSK i Luleå stift och finns med i POSKs informations- och organisationsutskott. Han har också uppdraget som ordförande i Luleå stifts globala råd och är ledamot i stifsstyrelsen och stiftsfullmäktige i Luleå stift.

Varför är du engagerad i POSK?

”Som gudstjänstdeltagare och ideellt engagerad i Svenska kyrkan – i kyrkkaffegrupp och internationellt arbete – vill jag också påverka, som förtroendevald, hur kyrkan ska utvecklas. Jag är politiskt intresserad och engagerad, men för mig är det en kvarleva från det förgångna när sekulära partier vill lägga sig i hur kyrkan ska styras.”

Många nya präster och diakoner

Vi är mitt inne i en period fylld av glädje då flera nya präster och diakoner vigs till tjänst i Svenska kyrkan.
I helgen som gick vigdes totalt 22 präster och 37 diakoner i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift. Samtidigt togs fyra präster emot för tjänst i Svenska kyrkan.

Helgen innan det vigdes 11 präster i Lunds stift och den kommande helgen vigs ytterligare 14 diakoner och 12 präster i Linköpings, Skara och Härnösands stift. Det är alltså nära 100 personer som i juni vigs till tjänst och nästan lika många församlingar som får glädjen att välkomna dessa medarbetare till tjänst.

Inom POSK är vi givetvis glada över var och en av dessa och önskar all välsignelse i uppdraget. Samtidigt vill vi lite särskilt lyfta Marie Rydén Davoust, som är vice ordförande för POSK och ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, som i lördags vigdes till diakon av biskop Johan Dalman i Strängnäs stift.
Grattis Marie och Guds rika välsignelse!

 

Ur POSKs program:

Svenska kyrkan behöver stärka samtalet om lärjungaskap och i förlängningen rekryteringen för tjänst inom kyrkan. POSK menar att de gudstjänstfirande gemenskaperna är en naturlig bas för detta. Att finna de som har en kallelse att bli kyrkoarbetare är en viktig uppgift i alla församlingar och stift där inte minst den stora gruppen unga konfirmandledare är en viktig målgrupp. POSK verkar för möjligheten att göra ett trainee-år i hela Svenska kyrkan som ett sätt för unga människor att pröva ett kyrkligt arbete.

Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling. Detta innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

Foto: Strängnäs stift/Magnus Aronson

Lisa Tegby

Lisa Tegby är ledamot i kyrkomötet för POSK och kommer från Umeå i Luleå stift. I kyrkomötet är hon ledamot i gudstjänstutskottet. Dessutom är hon ledamot i kyrkostyrelsens internationella råd. I helgen firade Lisa 50 år som präst, grattis säger POSK!

Varför är du engagerad i POSK?

”Kristen tro och tradition ska tolkas i varje ny tid. Den ska, utifrån Jesus Kristus, företräda barmhärtighet och rättvisa. Det får ibland politiska konsekvenser men det är inte partipolitik. I POSK möts en mångfald av människor som tillsammans vill bygga en kyrka som ger tro och mening och är en god kraft i samhället.”

Celina Falk

Celina Falk från Luleå stift är ledamot i kyrkomötet för POSK. Utöver detta är hon bland annat också engagerad i kyrkostyrelsens internationella råd och som delegat i Kyrkornas Världsråds centralkommitté.

Varför är du engagerad i POSK?
”För mig är POSK det självklara valet eftersom jag vill att kyrkan ska vara en god kraft i samhället och aktiv i samhällsdebatten men inte vara partipolitisk. Jag vill att församlingen ska vara en plats där tro kan bli handling och gemenskapen i den världsvida kyrkan stärkas.”

POSK står för mångfald och sårar inte

Fyra POSKare från Umeå har på förekommen anledning skrivit en debattartikel, införd i Västerbottens-Kuriren den 2 januari. Den direkta anledningen var en insändare som angrep POSK och påstod att vi kränker, sårar och diskrediterar företrädare för politiska partier i kyrkovalet.

En informationstidning från POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, en nomineringsgrupp som ställer upp i kyrkovalet) som gavs ut under hösten har väckt reaktioner. Debattörer från andra grupper i kyrkovalet har menat att POSK ”kränker och sårar” dem som har ett politiskt engagemang, och att vi misstänkliggör deras engagemang i kyrkan. Frågan har ställts varför de som engagerar sig politiskt inte skulle vara ”värdiga” att delta i kyrkovalet.

Detta bygger på en missuppfattning om vad POSK står för när det gäller förekomsten av partipolitik i de kyrkliga valen. Vi har inom POSK alltid varit mycket tydliga med att vi ser det som positivt och viktigt att kristna engagerar sig i samhället, bland annat genom att ta ansvar som politiskt förtroendevalda. Vi ser det också som positivt att politiskt engagerade personer finns med och tar ansvar inom kyrkan – som ideellt engagerade, som förtroendevalda och som anställda. Inom POSK finns också många som är engagerade i samhällspolitiken. Däremot vill vi inte knyta vårt engagemang som förtroendevalda i kyrkan till ett politiskt parti.

Någon debattör har framfört att partiers deltagande i kyrkovalet innebär att ”göra fler delaktiga” och att ”alla behövs” inom kyrkan. Men mindre än 5 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i ett politiskt parti. Därför behövs POSK som alternativ för de 95 procent som står utanför partierna att bli delaktiga och kunna ställa upp som förtroendevalda. Fler behövs om inte beslutsfattandet i kyrkan ska bli en angelägenhet för ett litet fåtal!

POSK anser också att partipolitiska etiketter är irrelevanta för val av förtroendevalda i kyrkan. Partiernas program och ideologier är utformade för det sekulära samhällets frågor och säger inget om de kyrkliga frågorna. Kyrkans teologi, gudstjänstutformning, diakoni eller organisation kan inte styras av politiska partiprogram. Inga andra organisationer i civilsamhället styrs av politiskt tillsatta företrädare – så varför ska kyrkan göra det?

Dessa uppfattningar om partipolitik i kyrkan är principiella, och innebär inte på något sätt att vi underkänner det kyrkliga engagemanget hos personer i andra nomineringsgrupper. Det finns därför ingen anledning för någon partitillhörig att känna sig ”kränkt” eller ”sårad”. Tvärtom ser vi och uppskattar mycket av äkta engagemang för kyrkan hos andra nomineringsgruppers företrädare. Genom åren har POSK också haft mycket och nära samarbete med bland annat centerns företrädare, både i kyrkomötet, inom Luleå stift och inte minst inom Umeå pastorat. Det sätter vi stort värde på!

I en kyrka som likt Svenska kyrkan ser sig som en folkkyrka och har nära 6 miljoner medlemmar är det naturligt att kyrkan rymmer en mångfald av uppfattningar, kyrkliga traditioner och fromhetsriktningar. Denna mångfald ligger i folkkyrkans natur. I vår informationstidning nyligen skrev vi att detta är något vi inom POSK bejakar och ser som en rikedom – inte som ett problem.

Det tycks som om en del debattörer inte håller med om detta. Några verkar också tro att ”frågan om kvinnliga präster” är ett problem för POSK, liksom det faktum att Jesu budskap riktar sig till alla oavsett kön eller etnicitet. Vi kan försäkra att POSK helhjärtat står bakom Svenska kyrkans ordning med kvinnliga präster, och att vi gärna ser fler kvinnliga kyrkoherdar och biskopar.

Ibland påstås att POSK inte har några tydliga åsikter i kyrkliga frågor. Inget kan vara mer felaktigt. Vi har ett omfattande program som är lätt att hitta på vår websajt. I POSKs program kan alla läsa bl.a. följande: ”Präster, diakoner och biskopar av olika kön är en självklarhet och en tillgång för kyrkan. En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och andra diskrimineringsgrunder” och ”alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.”

POSK kränker och sårar ingen genom att tala om vad vi står för i kyrkopolitiken – och vi har ett heltäckande program med många tydliga ställningstaganden!

Lisa Tegby och Katarina Glas, kyrkomötesledamöter
Birgitta Bernspång, ordförande i POSK i Umeå
Lars-Gunnar Frisk, ordförande i POSK i Luleå stift

 

Vision och program

Hoppfullt trots allt

När jag läser nyheter om att Svenska kyrkan tappar medlemmar och detta från Kyrkans tidning den 18 januari att det finns en stor utmaning i rekryteringen av nya medarbetare är det lätt att känna mig nedslagen. Medlemmarna flyr och samtidigt är det svårt att anställa ny personal, självklart är det en dyster läsning. Men det gäller att inte fastna i dessa dystra tankar och det är fördelen med att ingå i en kristen gemenskap. Hoppet finns alltid där.

Vi vänder blad och lägger vår förtröstan hos Gud. Tar vara på goda idéer och då känns det inte så hopplöst längre. Som detta från Växjö stift. Till hösten ska de starta upp traineeprogram i kyrkan. I processen tar de vara på vad de unga vill och behöver samtidigt som de ser programmet som en del i en långsiktig plan för att lösa rekryteringsutmaningarna.

Någonstans läste jag kommentaren om detta att det är som Volontäråret som fanns när jag var ung, och som försvann i dess dåvarande form kring 2010. Jag skulle snarare säga att det är en uppdaterad variant av Volontäråret, och om detta faller väl ut i Växjö stift är det helt klart värt att titta på hur denna lösning kan bli nationell.

Något annat som känns hoppfullt, trots allt, är helgens prästvigningar i åtta stift. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått 21 nya präster under helgens prästvigningar, från Luleå i norr till Lund i söder.

Uppsala stift

En biskop och två präster står högtidsklädda i ett vintrigt stadslandskap
Foto: Mats Lagergren

Magdalena Hedman flankeras av domprost Annica Anderbrant och biskop Ragnar Persenius.

Luleå stift

Tre präster och en biskop i högtidskläder
Foto: Emma Berkman/Luleå stift

Från vänster: Joel Hultdin, Katarina Österholm, Maja Svedmark och biskop Hans Stiglund.

Härnösand stift

Två präster och en biskop framför en kyrkport
Foto: Håkan Nordlöf

Christin Bostedt flankeras av domprost Kent Nordin och biskop Eva Nordung Byström.

Västerås stift

En präst och en biskop framför en kyrkport
Foto: Åke Paulsson

Azita Zaraii vid biskop Mikael Mogren

Stockholms stift

En biskop flankeras av fyra präster framför ett altare
Foto: Magnus Aronsson

Natalia Araya, Susanne Forsström Fäldt, Johanna Häggblom och Anna Berg flankerar biskop Eva Brunne.

Strängnäs stift

En biskop och en präst står leende framför ett altare i bakgrunden
Foto: Miriam Arrebäck

Annica Vallgren och biskop Johan Dalman.

Göteborgs stift

Två biskopar på var sin sida om fem präster, alla högtidsklädda
Foto: Torgny Lindén

Biskop Atle Sommerfeldt, domprost Karin Burstrand och biskop Per Eckerdal flankerar de nyvidga prästerna Joel Göranson, Anna Veres, Fredrik Borglin och Markus Stenbeck.

Lunds stift

En biskop och sex präster står på en trappen framför en kyrkport
Foto: Camilla Lindskog

Mathilda Ekberg, Sophie Lovén, Oskar Styf, Maria Gruber Wikström, Henrik Koverberg och Christoffer Kullenberg samt biskop Johan Tyrberg.

Biskopsvalet i Luleå avgjort

Igår den 14 november var det biskopsval i Luleå stift och de drygt 600 elektorerna la sina röster på de fem biskopskandidaterna.

Efter första räkningen och det preliminära resultatet hade Åsa Nyström 50,09 procent av rösterna och kunde därmed nästan utnämnas till biskop electa för Luleå stift och när den slutgiltiga räkningen var klar strax innan 12 idag den 15 november stod det klart att så blev fallet då det slutgiltiga resultatet inte skilde sig från det preliminära!

POSK säger grattis till Åsa Nyström och ser framemot biskopsvigningen i Uppsala domkyrka den 3 juni 2018.

 

DET SLUTGILTIGA VALRESULTATET

Åsa Nyström, 267 röster (50,09 procent)
Anders Göranzon, 119 röster (22,33 procent)
Leif Nordenstorm, 73 röster (13,70 procent)
Gunnar Sjöberg, 46 röster (8,63 procent)
Kenneth Nordgren, 26 röster (4,88 procent)

Ogiltiga, 0 röster (0 procent)
Blanka, 2 röster (0,38 procent)

Summa angivna röster: 533 röster
Valdeltagande: 86,8 procent

 

Foto: Henrik Betnér/Uppsala stift

Utfrågningar i Luleå

I eftermiddag är det dags för utfrågningar av de fem kandidater som ställer upp i biskopsvalet i Luleå stift. Detta sker i Kulturens hus i Luleå från klockan 12.30 och några timmar framåt. Har du inte möjlighet att vara på plats i Luleå kan du följa utfrågningarna via webbsändning som du hittar här.

De fem kandidaterna som fått mer än fem procent av rösterna i nomineringsvalet och som kommer att höras i eftermiddag är:

Åsa Nyström, stiftsadjunkt i Uppsala stift.
Anders Göranzon, lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Leif Nordenstorm, direktor på Fjellstedtska skolan.
Gunnar Sjöberg, kyrkoherde på Costa Blanca.
Kenneth Nordgren, kyrkoherde i Umeå pastorat.

Vill du läsa mer om kandidaterna i väntan på att utfrågningen börjar kan du göra det här.

Om en vecka, den 14 november, är det dags för valomgång 1 i Luleå stift. Om ingen av biskopskandidaterna får femtio procent av rösterna då går de två med flest antal röster vidare till valomgång två. Det kommer då att ske den 5 december.

På tal om valomgång två, det är dags för denna omgång för biskopskandidaterna i Göteborgs stift i morgon, den 8 november mellan 9-11. Ett preliminärt resultat av det valet förväntas komma vid 13.

Valet står mellan Susann Rappmann och Erik Johansson, där Rappmann fick 36,9 % av rösterna i första omgången och Johansson 21 %. I väntan på resultatet från detta valet så kan det kanske vara på sin plats att titta lite på deras utfrågningar. Kanske fundera över vem du hoppas på!

Två biskopsval pågår

Som jag skrev för en vecka sedan så är Göteborgs stift mitt inne i ett val av ny biskop. I skrivande stund avslutas den första valomgången och tidigast 13:00 redovisas resultatet på Göteborgs stifts webb.

Enligt Kyrkans tidnings Lennart Lundberg verkar valet stå mellan två kvinnliga kandidater; Susanne Rappmann och Cristina Grenholm. Det ska bli intressant att se om Lundbergs analys visar sig stämma. Jag som har lyssnat på utfrågningen, kanske inte så fokuserat, tycker att det är ett svårt val med många bra kandidater. Alla med sina fördelar och nackdelar så jag avundas verkligen inte de som nu gjort sitt val i första omgången.

Men Göteborg är inte ensam om att utse en ny biskop. Även Luleå stift är inne i processen att utse ny biskop efter Hans Stiglund. Igår var det elektorsval för att ta fram biskopskandidater som går vidare till utfrågning den 7 november och sedan första valomgången den 14 november.

Det är fem kandidater som gått vidare med en kandidat som fått mer än dubbelt så många röster som näste man i resultatlistan.

Biskopskandidater           Röster            Procent
Åsa Nyström                             236                   43,7
Anders Göranzon                     107                   19,8
Leif Nordenstorm                    54                      10
Gunnar Sjöberg                        38                      7
Kenneth Nordgren                   31                      5,7

Vi säger grattis till dessa kandidater och ser framemot att få följa utfrågningen på Kulturens hus i Luleå. Antingen på plats eller via direktsändning via webben. Bloggen har all anledning att återkomma till frågan i november.

Nu inväntar vi spänt resultatet från Göteborg!

(Ja, jag vet att även Visby stift ska utse ny biskop men det är inte förrän i januari som de på allvar kliver in i valprocessen. Första datum att hålla koll på är 14 november då valet av elektorer ska vara inne. Läs mer om detta på Visby stifts webb.)

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift