fbpx

Ingen framtid utan ideellt engagemang

För drygt 20 år sedan ändrades relationen mellan Svenska kyrkan och staten. Även om vissa band fortfarande finns kvar är Svenska kyrkan nu en egen organisation. Det betyder att vi som har ansvar i kyrkan både kan och måste tänka nytt i många avseenden samtidigt som vi bevarar det som är vår kärna.

Vår uppfattning är att ideellt engagemang kommer att spela en ännu större roll i Svenska kyrkan i framtiden. Anställda kan inte ensamma bygga livskraftiga församlingar, och därför måste ideellt engagemang uppmuntras och ideella måste ges goda förutsättningar att utföra sina viktiga uppdrag. En god relation mellan anställda och ideella är fundamental. Vi arbetar alla för kyrkan, men på olika sätt, och ideella och anställda måste komplettera varandra.

Ett sätt att belysa vikten av ideella medarbetare är att anknyta till Svenska kyrkans grundläggande uppgift och dess fyra dimensioner – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

I gudstjänsten har de ideella en given plats som kan bli ännu tydligare i framtiden. Den största gruppen ideellt engagerade i gudstjänsten är sannolikt körsångare och andra musikaliskt aktiva, som får möjlighet att bidra till ett levande gudstjänstliv genom att ge av sin tid. Kyrkomusikens betydelse kan inte nog understrykas, och det krävs resurser för att denna stora ideella arena ska kunna fortsätta att växa. Gudstjänstgrupper är ett annat exempel på ett sammanhang där människor kan göra betydande ideella insatser och på så vis främja en ökad delaktighet. Att känna att man får bidra och göra skillnad i församlingens liv kan ge en starkare förankring och en breddad representation kan också berika gudstjänsterna. Det finns många exempel på församlingar som arbetar aktivt med detta och som skulle kunna utgöra positiva förebilder för andra.

Kyrkans undervisning skulle även den kunna berikas än mer av ideella. I dag har vi en mycket stor grupp ungdomar som är ideellt engagerade som ledare i konfirmandarbetet, och det är en enorm tillgång för kyrkan att de finns med och tar stort ansvar för undervisningen tillsammans med anställd personal. Här blir det tydligt hur viktigt det är att olika perspektiv och erfarenheter får plats, och det skulle kunna fungera på liknande sätt i andra delar av undervisningsuppdraget.

Diakoni är ännu ett område där ideella redan i dag gör stora och betydande insatser i församlingarna, vilket inte minst har synliggjorts under coronapandemin. Behovet av stöd och hjälp bland samhällets mest utsatta grupper kommer att vara mycket stort även när pandemin är över, och det är ibland plågsamt tydligt att institutioner på till exempel kommunal nivå inte själva kan möta dessa behov. Svenska kyrkans diakonala arbete gör då en viktig skillnad för många människor, och behovet av ideellt engagerade på detta område kommer sannolikt att bli allt större. Därför behövs tydliga satsningar och genomtänkta arbetssätt som hjälper ideella att hitta sin roll i detta viktiga arbete.

Mission ger kanske associationer till att kristna åkte till främmande länder för att omvända människor, men i dag behöver missionen äga rum på hemmaplan, i de sammanhang där vi alla finns. Med utgångspunkt i Jesu ord i missionsbefallningen om att gå ut i världen och göra alla människor till lärjungar handlar det om att ge människor en möjlighet att komma till tro, leva i tro och hitta en plats i kyrkans gemenskap. Detta kan inte ske om inte varje kristen i mötet med andra berättar om sin tro och om hur ett kristet liv kan se ut. Ideellt engagerade med sina olika kunskaper, erfarenheter och egenskaper kan stärka Svenska kyrkans mission bland människor på ett sätt som avgörande kompletterar och stärker det arbete som präster, diakoner och andra anställda kan uppnå. Genom de ideellas kontaktytor i samhället kan nya människor och nya grupper av människor hitta vägen till kyrkan och församlingsgemenskapen.

POSK vill att ideella medarbetare efterfrågas, utbildas, uppmuntras och ges ansvar i Svenska kyrkans församlingar. Därigenom kan vi öka mångfalden, kompetensen, arbetsinsatserna och därmed kraften i vår kyrka.

Detta vill vi i POSK arbeta för under mandatperioden 2022–2025 och i framtiden.

Rösta på POSK i kyrkovalet 2021 – för Svenska kyrkans skull – och välkommen att vara ideellt engagerad!

Anders Brännström
Emma Hedlundh
Mårten Sundmark
POSK i Uppsala stift

Kristen politik

Ett krucifix bakifrån mot en blå himmel med några moln

Läser ärkebiskopen Antjes krönika i Kyrkans tidning, den 7 maj 2018, och känner att det finns så mycket bra i det hon skriver. Det stämmer, åtminstone på mig, att jag som kristen inte kan låta bli att engagera mig, just för att jag är kristen. Jag kan allt som oftast inte bara stillatigande låta vissa saker ske, utan ibland ställer jag frågan WWJD?* och agerar därefter. Ibland reagerar jag mest bara instinktivt.

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd. Vi är politiska – inte därför att partier kallar utan därför att Jesus Kristus kallar. I mötet med minoritetskyrkorna blir det mycket tydligt vad Jesu efterföljelse tvingar oss till i det offentliga rummet: att verka för rättvisa och sanning, att tjäna och vara en helande närvaro. Våra begränsningar och risken att det kan bli fel är ingen ursäkt för att låta bli.”

Stycket ovan innehåller så mycket bra. Första biten tycker jag är ett tecken på att Svenska kyrkan genomför ett av sina grunduppdrag – mission – när kyrkan syns i det offentliga rummet. Så slutar kyrkan med att till exempel tala för de utsatta utifrån ett kristet perspektiv så slutar vi i viss mån att missionera. Sedan ser jag att kritiken för att ”politisering innebär att gå ett visst partis ärenden” finns där just för att (S) är ett så pass stort och tongivande parti i Svenska kyrkan.

Jag skulle verkligen önska att (S) kunde förstå att det här är en del av vår, POSKs, kritik mot att partiet finns kvar i Svenska kyrkan som nomineringsgrupp. I kyrkan spelar din (parti)ideologiska färg ingen roll, dock är det är ditt engagemang som gör det. Om alla nomineringsgrupper vore fullständigt utan koppling till samhällspolitiska partier, likt POSK och Frimodig kyrka, så blir det samtidigt svårare att kritisera kyrkan för att vara politiska. Det är ju bara att se när Sveriges kristna råd kommer med ett uttalande, aldrig att Katolska kyrkan då får höra att de går ett partis ärenden, medan Svenska kyrkan så gott som alltid får den kritiken.

Nu är visserligen Sveriges kristna råds ordförande ärkebiskop Antje, men vi som ej varit med och sett hur diskussionerna gått och kanske vem som varit drivande i frågan kan ju absolut inte tolka något som kommer från SKR endast vara en produkt av Svenska kyrkan. Generalsekreteraren för SKR, Karin Wiborn kommer från Equmeniakyrkan som mig veterligt sällan anklagas för att vara (parti)politiska.

Sedan håller jag med +Antjes syn om att kritiken oftast kommer ifrån höger med en tydlig riktning till vänster (det står visserligen inte tydligt uttalat i krönikan) och jag tycker att hon visar på att kyrkan och vi kristna följer evangeliet, och om någon har problem med det så är det ju inte vi kristna som ska ändra på vårt budskap (evangeliet) utan kanske snarare en fråga för partiet som känner sig ifrågasatt.

Som sagt, jag gillar denna krönika från ärkebiskop Antje. Jag tolkar den pro POSK även om jag skulle önska en något starkare kritik mot att de politiska partierna är kvar i Svenska kyrkan. Samtidigt är jag fullt medveten om att det skulle ju inte gå att ärkebiskopen tydligt tar ställning för en nomineringsgrupp framför en annan.

/Linda, informatör POSK

Ur POSKs program 2018-2021

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare.

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.

 

*WWJD? = ”What would Jesus do?” alltså ”Vad skulle Jesus göra?” Läs gärna Tankar för helgen kring detta

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Ta rygg på mannen från Nasaret

"Ta rygg på mannen från Nasaret" – den rubriken, läste jag i dag i mitt flöde på sociala medier, hade varit temat på en frukost i en församling.

Jag tycker rubriken är klockren! Det är ju precis det som hela livet handlar om. Att ta rygg på Jesus, att följa honom och göra som honom. Att likna honom och göra det som han vill.

I dag har POSK riksstyrelse styrelsemöte i Göteborg och diskuterar vision och programmet som varit ute på remiss. En arbetsgrupp satt förra helgen och gick igenom allt material som kommit in. Nu sitter hela styrelsen och går igenom arbetsgruppens förslag och avvägningar. Varje ord, varje kommatecken vägs på guldvåg.

Och ytterst handlar det om att ta rygg på mannen från Nasaret – att hitta ett sätt att fira gudstjänst och att vara kyrka.

Lek gudstjänst, testa och pröva!

I lördags var alla kyrkoråd i Göteborgs kyrkliga samfällighet inbjudna av fullmäktige till en kyrkorådsdag. Närmare 170 personer kom till Härlanda kyrka och fick lyssna på föredrag med temat "Migration – den som visar gästfrihet kan få änglar på besök".

Ola Sigurdsson, professor i tros- och livsåskådning började med ett föredrag om "Främlingskapets teologi" och sedan fick vi höra om "Crossroads arbete med EU-migranter" (Claes Haglund), "Övernattningsboende för flyktingar i församlingen" (Pontus Bäckström) och "Juridisk rådgivning i asylfrågor" (Inger Awenlöf).

Sen kom Dag Tuvelius och berättade om kyrkohandboksremissen. Och han uppmanade alla att läsa de 100 första sidorna i remissen, långsamt! Och han uppmanade också alla att "leka gudstjänst" – det vill säga pröva gudstjänsterna i verkligheten, göra grupparbeten, rollspel. Testa och se om det som står i boken funkar i "verkligheten". Funkar det att säga då där, funkar det att gå så där, det som kan se bra ut på papper – blir det bra även i rummet?

Han berättade också att webbverktyget på intranätet, där det finns möjlighet att sätta ihop gudstjänstagendor nu är uppdaterad och uppdateras hela tiden.

På webbsidan kan du ladda ner hela förslaget och du hittar all relevant information.

Den 15 maj ska remissen vara inne. Ta chansen att tycka till om hur Svenska kyrkans gudstjänster ska gestaltas och firas i framtiden!

https://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Göteborgsfrågan – en personlig reflektion

Nu ska jag börja med att skriva att det är ett oerhört personligt färgat och vinklat inlägg. Bara så ni vet. Det gäller begravningsfrågan i Göteborg som vi i dag har behandlat i kyrkomötet.

Jag vet att många tycker att det har tagits ett mycket bra beslut i dag i kyrkomötet och att dessa personer är väldigt glada. Nu, säger de, kan man tänka framåt och allt det där. Och jag som tycker att Göteborg skulle blivit ett pastorat är inte alls glad. Jag ska försöka förklara vad frågan rör sig om och hur jag tänker. Återigen – detta är en väldigt personligt inlägg och inte en allmän POSK-hållning. Även om jag vet att det finns POSKare som tycker som jag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag försöker.

2012 tog Kyrkomötet för Svenska kyrkan ett beslut om att hela organisationen, hela Svenska kyrkan, skulle delas in i enbart pastorat eller församlingar och inte samfälligheter. (En samfällighet hade ingen pastoral ledning och det ville man undvika.) Det var utredningen "Styrning och ledning" som låg bakom detta beslut.

Ett pastorat kan bestå av två eller fler församlingar. Inom ett pastorat eller församling har man ansvar för Svenska kyrkans grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det fick alltså inte finnas några samfälligheter. Göteborgs kyrkliga samfällighet fick dock respit med att genomföra reformen (som infördes 2014) eftersom man är så stor och har så speciella förhållanden. Den 1 januari 2018 måste dock Göteborg ha bestämt om det skulle bli ett pastorat (med en kyrkoherde och ett antal församlingar med "församlingsherdar") eller delas upp i flera enheter.

Göteborgs stift, som äger indelningsfrågan, har efter utredning beslutat sig för att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. (Tre församlingar och sex pastorat). Det innebär att allt ska delas upp. Personal, lokaler, gemensamma verksamheter och ekonomi, synliga och osynliga tillgångar. Det är ett stort jobb och det tar tid.

Om man tycker ett eller nio pastorat är den bästa lösningen har verkligen slagit tvärt igenom nomineringsgrupperna och det har varit ganska jämna block för eller emot en uppdelning.

Beslutet har överklagats två gånger men nu vunnit laga kraft. En uppdelning håller för fullt på att göras inom samfälligheten. Dock – för att kunna dela upp samfälligheten som stiftet vill så måste man också dela upp begravningsverksamheten. Kyrkan är huvudman och man kan inte vara huvudman över flera enheter, enligt lagar och regler. Detta skapar ett problem eftersom det enligt begravningslagen måste finnas tillgång till begravningsplats inom pastoratet. Och det saknas i några av de kommande pastoraten. Alltså är en uppdelning av begravningsverksamheten inte möjlig.

Då ville stiftet att kyrkomötet skulle besluta om ett undantag för Göteborg, så att man kunde få bilda en begravningssamfällighet – tvärs emot det beslut som togs 2012.

Kyrkostyrelsen la ett sådant förslag i en skrivelse till kyrkomötet i år och ville att det skulle skrivas in i kyrkoordningen om detta undantag.

När kyrkostyrelsens förslag diskuterade i september i kyrkomötets organisationsutskottet så valde ett helt enigt utskott att avvisa skrivelsen och föreslog att kyrkostyrelsen istället skulle få ett nytt uppdrag att komma tillbaka nästa år med ett nytt förslag. Kyrkorättsutskottet gav också organisationsutskottet rätt när det gällde att avvisa kyrkostyrelsens skrivelse. Man påpekade att det var klart olämpligt att skriva in undantag i kyrkoordningen bara två år efter att man gjort en stor förändring i organisationen och kyrkoordningen.

Organisationsutskottet ville ha ett förslag som var bättre underbyggt en det som låg på bordet, med tydliga regler och paragrafer. Förslaget för Göteborg innebär att endast det som idag ingår i begravningsverksamheten kan få vara begravningsverksamhet och man kan inte utvidga eller avveckla.

Beslutet som togs i kyrkomötet i dag var att kyrkomötet ändå valde att gå på just kyrkostyrelsens förslag och man röstade ner utskottets förslag.

Personligen så tycker jag att det är ett synnerligen dåligt förslag att splittra upp Göteborg och jag tror att Svenska kyrkan som finns i Göteborg kommer att förlora på detta. Från den 1 januari 2018 kan vi inte längre prata om Svenska kyrkan i Göteborg. Den finns inte då. Då finns Svenska kyrkan i Lundby församling, Svenska kyrkan i Nylöse pastorat, Svenska kyrkan i Örgryte pastorat, Svenska kyrkan i Torslanda Björlanda församling, Svenska kyrkan i Askim, Svenska kyrkan i Domprosteriet, Svenska kyrkan i Tuve-Säve, Svenska kyrkan i Carl-Johan och Svenska kyrkan i Västra Frölunda. Det blir nio separat och olika enheter. Ingen möjlighet till solidaritet mellan dessa enheter. Vissa av enheterna har mycket låg kyrkotillhörighet och kommer troligen att behöva höja kyrkoavgiften för att behålla den verksamhet (eller någon verksamhet) man har i dag. Några enheter kommer givetvis att vinna på en uppdelning.

Det finns många som tycker det är jättebra att det blir nio enheter istället och att mycket blir bättre. Så många är väldigt glada – jag känner mig mer missmodig.

För det första så valde stiftet att lägga ett beslut i knät på kyrkomötet som kyrkomötet inte alls borde befattat sig med. Stiftet borde ha löst frågan med begravningsverksamheten innan man väljer att splittra upp samfälligheten. Och går inte begravningsverksamheten att lösa så kanske man inte skulle ha splittrat upp samfälligheten. Enligt min åsikt så har man här valt att strunta i kyrkomötets beslut, tagit ett eget beslut i stiftet och sedan sprungit till kyrkomötet och bett dem lösa situationen.

För det andra så har nu kyrkomötet stängt möjligheten för alla andra pastorat och församlingar som skulle vilja samverka i en begravningssamfällighet (något som säkert skulle vara önskvärt på fler ställen.) Göteborg har heller ingen möjlighet att utvidga och lägga till Mölndal, Partille eller andra närbelägna begravningsverksamheter. Och tycker detta är också djupt olyckligt.

Jag är upprörd för jag tycker att Göteborgs stift har lämpat en lokal fråga i knät på kyrkomötet och medelst utpressning fått kyrkomötet att besluta ett illa underbyggt och genomtänkt förslag. Nu är man fastlåst i kyrkoordning och jag tror att detta kommer att ställa till problem.

Jag förstår att det är besvärligt för begravningsverksamheten i Göteborg, jag förstår att det handlar om hur man tar hand om sin personal och hur man ska planera verksamheten. Men jag har försökt att ha en större bild, ett längre och vidare perspektiv.

Med detta sagt så vet jag att många nu är väldigt glada. Att man nu kan jobba vidare och planera för sina egna enheter, där man förväntar sig närdemokrati och ansvar på en närmare och lokal nivå. Nu måste man bygga upp nio enheter för löneadministration, lokaladministration, telefonväxel och IT-avdelning. Det är möjligt att detta kommer att kunna köpas av stiftets servicebyråer – men det har inte varit lätt att få klarhet i vad som ingår eller vad det kommer att kosta.

Jag är i alla fall väldigt oroad och jag är inte intresserad av att ta del i en uppdelning av något som jag tycker fungerar bättre i solidaritet och gemenskap. Jag kommer att vara kvar den här mandatperioden men kommer på allvar att fundera över om jag vill vara med och ta ansvar i den nya organisationen. (Det är ju inte säkert att någon vill att jag ska vara med heller, med tanke på mina åsikter.)

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Är det rätta Vägen?

Det har startat ett nytt nätverk som heter Vägen.

Nätverket Vägen>>

Världens idag: Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan>>

Så här skriver nätverket på sin webbsida:

Vi vill verka för bibeltrogen kristen tro i Sverige. Nätverket riktar sig i första hand till anställda och kyrkfolk inom Svenska kyrkan, men välkomnar också alla andra som känner samhörighet med dess syften.

VÅR VISION

Nätverket Vägen vill se ett påtagligt ökat intresse för kristen tro, grundad i Bibeln. Vägen vill be om och arbeta för en Jesuscentrerad väckelse, i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige.
Nätverket VÄGEN vill se en vändning: från neddragning och nedmontering till ett påtagligt ökat intresse för bibeltrohet och för kristen tro i synnerhet. Kort sagt vill VÄGEN be om och arbeta för en Jesuscentrerad folkväckelse i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige. Bönen skall därvid ha en mycket central roll.

Från hela Svenska Kyrkan

Vi kommer från olika sammanhang med olika traditioner. Vi välkomnar alla som längtar efter växt och förnyelse inom kyrkan. Vi vill se en kyrka, som i trohet mot det givna Evangeliet, förmedlar budskapet om Jesus Kristus som den ende Frälsaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till något sånt här. På ett sätt så tänker jag det är jättebra att människor samlas till bön, bibelläsning och pratar teologi och lever diakoni och mission. Och det är egentligen inte skillnad mot vad som hela tiden händer i den kristna världen. Grupper av människor kommer samman och vill dela sitt kristna liv. Jag vill verkligen precis allt det som nätverket Vägen beskriver i sin vision här ovan.

Så det är bra.

Men samtidigt är det något som inte känns riktigt bra. Jag är rädd att det blir ett "vi" och ett "dom". "Vi" tror bättre och mer "riktigt" än "dom där andra" – "vi" är mer kristna.

Eller är det så att det enda "Vägen" gör är att sätta tummen på det problem som finns? Är det en ny "Luther-rörelse"?

Ständigt har det poppat upp nya grupper inom kyrkan. Grupper som säger sig vara mer bibeltrogna än andra. Som med det vill framstå som "mer" kristna. Som tolkar och uttyder bibeln och därför säger sig vara det "enda rätta".

Det kanske är precis så här det ska vara för att kristendomen ska vara en stark och levande religion. För att den inte ska bli en sekt och inkrökt.

Mycket av det som nätverket Vägen framhåller ställer jag upp på till hundra procent. Jag tycker också att vi ska be, att vi ska verka för ett ökat intresse för bibeln, kristen tro, en Jesuscentrerad väckelse. Men jag ställer inte upp på allt. Kan jag inte vara med då?

Ur POSKs vision och program:

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där enförtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.