fbpx

Det kommer att bli fred, säger Rami

Skrivet av

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

Skrivet av

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Lågt valdeltagande? Kyrkoval 2017 – 71,71 veckor kvar!

Skrivet av

Röstkort från POSKs årsmöte 2016

Idag, 4 maj 2016, är det 501 dagar kvar till kyrkovalet 17 september 2017. (Igår var det 71,71 veckor…) De flesta upplever nog trots allt denna händelse som ganska avlägsen, men för några av oss som är kyrkopolitiska nördar, eller exempelvis valombud i en nomineringsgrupp, bidrar vetskapen till en stegrad feberkänsla för varje vecka som går.

De flesta kyrkomedlemmar – och därmed potentiella röstande – blir nog medvetna om denna händelse först de sista veckorna innan valet. Då skickas röstkorten ut till alla medlemmar, en omfattande operation som motiveras av att ingen ska kunna undgå att det är val på gång. Dessvärre innebär detta utskick också att många blir påminda om sitt medlemskap på ett så pass konkret sätt att de ser sig föranledda att anmäla utträde ur Svenska kyrkan.

Utöver röstkorten påminns den vanliga medlemmen kanske också av en eller annan pliktskyldig kyrkovalsartikel i den lokala tidningen. Intresset för kyrkovalet brukar inte vara så stort i media, och tyvärr brukar mycket av det som skrivs vara bara alltför förutsägbart. Två teman, eller variationer på ett likartat tema brukar vara legio; det ena har rubriken ”Det glömda valet” och den andra handlar om det påstått ”låga valdeltagandet i kyrkovalet”.

Båda dessa teman utgår från en helt orimlig jämförelse mellan kyrkovalet och de allmänna valen – som om kyrkan vore en del av statsapparaten. Sådana jämförelser var orimliga redan på statskyrkotiden, och framstår idag som än mer absurda. Sedan år 2000 när kyrkan och staten gick skilda vägar borde det vara en självklarhet – om man tycker det är nödvändigt att älta frågorna om kyrkovalets uppmärksamhetsvärde och valdeltagande – att jämföra med andra större, folkrörelseliknande, organisationer i civilsamhället, snarare än med de allmänna valen.

Det hävdas ibland av debattörer att Svenska kyrkan är något helt annat än andra folkrörelser, för att vi har så många medlemmar. Men antalet kan knappast vara avgörande för hur man värderar medlemsengagemang och valdeltagande – möjligen i så fall genom att ju större en organisation är desto svårare är det att engagera den enskilda medlemmen. Och de övriga folkrörelserna är inga småföreningar de heller!

Hur stort är valdeltagandet bland de 3,4 miljoner medlemmarna när Kooperativa förbundets kongressledamöter utses? Hur stor andel av de 1,5 miljonerna fackliga LO-medlemmarna är med och röstar fram ledamöterna i lokala styrelser eller regionala representantskap? Hur många av riksidrottsförbundets 3 miljoner medlemmar ”glömmer bort” att det sker demokratiska val till deras beslutande församlingar på olika nivåer.

Jag har inga aktuella siffror på valdeltagandet i de nämnda organisationerna, eller bland hyresgäster, nykterhetsivrare och andra folkrörelsemedlemmar. Men utifrån egen erfarenhet vågar jag påstå att deltagandet är minimalt – emellanåt rentav mikroskopiskt – och definitivt klart lägre än i Svenska kyrkans val. Och handen på hjärtat: när hörde du senast talas om dessa val i exempelvis media eller i en diskussion runt fikabordet? Nej, just det – här kan vi verkligen tala om totalt bortglömda val!

Vad kan det då bero på att dessa val inte omskrivs som ”De bortglömda valen”, medan kyrkovalet beskrivs just så?

Här finns det också utrymme för en liten reflektion kring det hela, även om den kanske av någon uppfattas som att ”svära i kyrkan”:
Om jag är medlem i barnens lokala simklubb, men inte aktiv eller engagerad på annat sätt; eller i konsumföreningen eftersom mina föräldrar alltid varit det (och man får återbäring) men jag i övrigt inte bryr mig: Är det så konstigt att jag då inte heller – eftersom jag inte är aktivt engagerad, inte känner någon kandidat, och inte vet vilka frågor som är viktiga i organisationen – tycker det känns så viktigt att rösta?

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den märkliga vanföreställningen om ”Det låga valdeltagandet” i kyrkovalet har fått en sån genomslagskraft att den färgar av sig på många kyrkligt aktiva. Detta till den grad att den blivit en del av den kyrkliga självbilden, och så att många – både kyrkligt anställda och kyrkopolitiskt aktiva – bekymrar sig storligen över ”problemet”, och till och med själva aktivt sprider bilden vidare.

Låt oss därför göra upp med denna destruktiva föreställning och sluta upp med att sprida den vidare!

Låt oss i stället glädja oss storligen över att nära 700 000 kyrkomedlemmar röstade i senaste kyrkovalet – ett helt ojämförbart engagemang bland svenska folkrörelseorganisationer!