Många nya präster och diakoner

Vi är mitt inne i en period fylld av glädje då flera nya präster och diakoner vigs till tjänst i Svenska kyrkan.
I helgen som gick vigdes totalt 22 präster och 37 diakoner i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift. Samtidigt togs fyra präster emot för tjänst i Svenska kyrkan.

Helgen innan det vigdes 11 präster i Lunds stift och den kommande helgen vigs ytterligare 14 diakoner och 12 präster i Linköpings, Skara och Härnösands stift. Det är alltså nära 100 personer som i juni vigs till tjänst och nästan lika många församlingar som får glädjen att välkomna dessa medarbetare till tjänst.

Inom POSK är vi givetvis glada över var och en av dessa och önskar all välsignelse i uppdraget. Samtidigt vill vi lite särskilt lyfta Marie Rydén Davoust, som är vice ordförande för POSK och ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, som i lördags vigdes till diakon av biskop Johan Dalman i Strängnäs stift.
Grattis Marie och Guds rika välsignelse!

 

Ur POSKs program:

Svenska kyrkan behöver stärka samtalet om lärjungaskap och i förlängningen rekryteringen för tjänst inom kyrkan. POSK menar att de gudstjänstfirande gemenskaperna är en naturlig bas för detta. Att finna de som har en kallelse att bli kyrkoarbetare är en viktig uppgift i alla församlingar och stift där inte minst den stora gruppen unga konfirmandledare är en viktig målgrupp. POSK verkar för möjligheten att göra ett trainee-år i hela Svenska kyrkan som ett sätt för unga människor att pröva ett kyrkligt arbete.

Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling. Detta innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

Foto: Strängnäs stift/Magnus Aronson

Mats Rimborg

Mats Rimborg är ordförande för POSK i Göteborgs stift, ledamot i POSKs styrelse och dessutom kassör. Han har flera uppdrag som förtroendevald, bland annat som 2:e vice ordförande i stiftsstyrelsen i Göteborg och ledamot i församlingsråd. 

Varför är du engagerad i POSK?

”Jag vill vara med och ta ansvar i min kyrka, och tycker man ska kunna göra det utan att behöva vara med i något politiskt parti. Mångfalden inom Svenska kyrkan är en rikedom att ta vara på, inte ett problem, och kyrkan ska respektera och glädjas åt alla som vill vara med.”

Hoppfullt trots allt

När jag läser nyheter om att Svenska kyrkan tappar medlemmar och detta från Kyrkans tidning den 18 januari att det finns en stor utmaning i rekryteringen av nya medarbetare är det lätt att känna mig nedslagen. Medlemmarna flyr och samtidigt är det svårt att anställa ny personal, självklart är det en dyster läsning. Men det gäller att inte fastna i dessa dystra tankar och det är fördelen med att ingå i en kristen gemenskap. Hoppet finns alltid där.

Vi vänder blad och lägger vår förtröstan hos Gud. Tar vara på goda idéer och då känns det inte så hopplöst längre. Som detta från Växjö stift. Till hösten ska de starta upp traineeprogram i kyrkan. I processen tar de vara på vad de unga vill och behöver samtidigt som de ser programmet som en del i en långsiktig plan för att lösa rekryteringsutmaningarna.

Någonstans läste jag kommentaren om detta att det är som Volontäråret som fanns när jag var ung, och som försvann i dess dåvarande form kring 2010. Jag skulle snarare säga att det är en uppdaterad variant av Volontäråret, och om detta faller väl ut i Växjö stift är det helt klart värt att titta på hur denna lösning kan bli nationell.

Något annat som känns hoppfullt, trots allt, är helgens prästvigningar i åtta stift. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått 21 nya präster under helgens prästvigningar, från Luleå i norr till Lund i söder.

Uppsala stift

En biskop och två präster står högtidsklädda i ett vintrigt stadslandskap
Foto: Mats Lagergren

Magdalena Hedman flankeras av domprost Annica Anderbrant och biskop Ragnar Persenius.

Luleå stift

Tre präster och en biskop i högtidskläder
Foto: Emma Berkman/Luleå stift

Från vänster: Joel Hultdin, Katarina Österholm, Maja Svedmark och biskop Hans Stiglund.

Härnösand stift

Två präster och en biskop framför en kyrkport
Foto: Håkan Nordlöf

Christin Bostedt flankeras av domprost Kent Nordin och biskop Eva Nordung Byström.

Västerås stift

En präst och en biskop framför en kyrkport
Foto: Åke Paulsson

Azita Zaraii vid biskop Mikael Mogren

Stockholms stift

En biskop flankeras av fyra präster framför ett altare
Foto: Magnus Aronsson

Natalia Araya, Susanne Forsström Fäldt, Johanna Häggblom och Anna Berg flankerar biskop Eva Brunne.

Strängnäs stift

En biskop och en präst står leende framför ett altare i bakgrunden
Foto: Miriam Arrebäck

Annica Vallgren och biskop Johan Dalman.

Göteborgs stift

Två biskopar på var sin sida om fem präster, alla högtidsklädda
Foto: Torgny Lindén

Biskop Atle Sommerfeldt, domprost Karin Burstrand och biskop Per Eckerdal flankerar de nyvidga prästerna Joel Göranson, Anna Veres, Fredrik Borglin och Markus Stenbeck.

Lunds stift

En biskop och sex präster står på en trappen framför en kyrkport
Foto: Camilla Lindskog

Mathilda Ekberg, Sophie Lovén, Oskar Styf, Maria Gruber Wikström, Henrik Koverberg och Christoffer Kullenberg samt biskop Johan Tyrberg.

Grattis till biskop electa!

Susanne Rappmann.

Nu står det klart att Göteborgs stifts nya biskop blir Susanne Rappmann. Resultatet är i skrivande stund visserligen preliminärt men det finns inget tvivel om att det är Susanne Rappmann, som fram till biskopsvigning i Uppsala den 4 mars 2018, som är biskop electa.

Susanne Rappmann prästvigdes 1992 i Göteborg som en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift. Så att hon nu blir den första kvinnliga biskopen i Göteborg är som att cirkeln sluts.

Så här skriver olika tidningar om biskop electa Susanne Rappmann:

Kyrkans tidning

Tidningen Dagen som frågar om det är symboliskt viktigt med en kvinnlig biskop i Göteborgs stift, vilket Susanne besvarar klokt och personligt.

”Jag tror att det är viktigt att det är en kvinna som blir biskop i Göteborg, men det är inte det enda som är viktigt. Men ur mitt eget perspektiv känns det fantastiskt roligt att ha fått vara med under den förändring som skett de senaste 25 åren i stiften. ”

Göteborgsposten

”– Det känns fantastiskt. Jag känner bävan inför uppgiften som är stor och svår, men just nu ska jag leva på glädjen, säger Susanne Rappmann.”

SVT väst

” Vilka frågor kommer vara viktigast för dig i arbetet som biskop?
– Kyrkans enda och viktigaste fråga är att ge människor hopp och tro. Det behöver göras på olika sätt utifrån olika sammanhang. Hur gör vi med de resurser vi har?”

 

Foto: Harald Nilsson

Utfrågningar i Luleå

I eftermiddag är det dags för utfrågningar av de fem kandidater som ställer upp i biskopsvalet i Luleå stift. Detta sker i Kulturens hus i Luleå från klockan 12.30 och några timmar framåt. Har du inte möjlighet att vara på plats i Luleå kan du följa utfrågningarna via webbsändning som du hittar här.

De fem kandidaterna som fått mer än fem procent av rösterna i nomineringsvalet och som kommer att höras i eftermiddag är:

Åsa Nyström, stiftsadjunkt i Uppsala stift.
Anders Göranzon, lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Leif Nordenstorm, direktor på Fjellstedtska skolan.
Gunnar Sjöberg, kyrkoherde på Costa Blanca.
Kenneth Nordgren, kyrkoherde i Umeå pastorat.

Vill du läsa mer om kandidaterna i väntan på att utfrågningen börjar kan du göra det här.

Om en vecka, den 14 november, är det dags för valomgång 1 i Luleå stift. Om ingen av biskopskandidaterna får femtio procent av rösterna då går de två med flest antal röster vidare till valomgång två. Det kommer då att ske den 5 december.

På tal om valomgång två, det är dags för denna omgång för biskopskandidaterna i Göteborgs stift i morgon, den 8 november mellan 9-11. Ett preliminärt resultat av det valet förväntas komma vid 13.

Valet står mellan Susann Rappmann och Erik Johansson, där Rappmann fick 36,9 % av rösterna i första omgången och Johansson 21 %. I väntan på resultatet från detta valet så kan det kanske vara på sin plats att titta lite på deras utfrågningar. Kanske fundera över vem du hoppas på!

Två biskopsval pågår

Som jag skrev för en vecka sedan så är Göteborgs stift mitt inne i ett val av ny biskop. I skrivande stund avslutas den första valomgången och tidigast 13:00 redovisas resultatet på Göteborgs stifts webb.

Enligt Kyrkans tidnings Lennart Lundberg verkar valet stå mellan två kvinnliga kandidater; Susanne Rappmann och Cristina Grenholm. Det ska bli intressant att se om Lundbergs analys visar sig stämma. Jag som har lyssnat på utfrågningen, kanske inte så fokuserat, tycker att det är ett svårt val med många bra kandidater. Alla med sina fördelar och nackdelar så jag avundas verkligen inte de som nu gjort sitt val i första omgången.

Men Göteborg är inte ensam om att utse en ny biskop. Även Luleå stift är inne i processen att utse ny biskop efter Hans Stiglund. Igår var det elektorsval för att ta fram biskopskandidater som går vidare till utfrågning den 7 november och sedan första valomgången den 14 november.

Det är fem kandidater som gått vidare med en kandidat som fått mer än dubbelt så många röster som näste man i resultatlistan.

Biskopskandidater           Röster            Procent
Åsa Nyström                             236                   43,7
Anders Göranzon                     107                   19,8
Leif Nordenstorm                    54                      10
Gunnar Sjöberg                        38                      7
Kenneth Nordgren                   31                      5,7

Vi säger grattis till dessa kandidater och ser framemot att få följa utfrågningen på Kulturens hus i Luleå. Antingen på plats eller via direktsändning via webben. Bloggen har all anledning att återkomma till frågan i november.

Nu inväntar vi spänt resultatet från Göteborg!

(Ja, jag vet att även Visby stift ska utse ny biskop men det är inte förrän i januari som de på allvar kliver in i valprocessen. Första datum att hålla koll på är 14 november då valet av elektorer ska vara inne. Läs mer om detta på Visby stifts webb.)

Hearing i biskopsvalet Göteborgs stift

Just nu (11 oktober 9-16:30) pågår hearing inför biskopsvalet i Göteborgs stift. Du kan följa den här:  (edit efter avslutad utfrågning, lägger till länk till spellistan med utfrågningarna istället)

De sju som gått vidare i biskopsvalet är Susanne Rappman, Erik Johansson, Cristina Grenholm, Jonas Eek, Esbjörn Särdquist, Maria Klasson Sundin och Sven Hillert. Vill du läsa vad de svarat på Kyrkans tidnings tre frågor
1) Varför vill du bli biskop i Göteborgs stift?
2) Vilka är de viktigaste frågorna du vill driva om du blir biskop?
3) Hur ska Svenska kyrkan hantera det minskade deltagandet i gudstjänster och kyrkliga handlingar?

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/fragor-och-svar-darfor-vill-de-leda-goteborgs-stift

Det är sorgligt när de goda rösterna tystnar

Lördagskrönikören i Göteborgsposten, Manilla Bergström, skriver om goda och lågmälda röster, som inte lyckas slå sig fram i det hårda flödet – och därmed riskerar att tystna.

I det stora flödet av röster som hörs och debatter som förs känner jag ibland att jag drunknar i hårda ord eller debattörers iver att dra ner varandra. Ett smittsamt missnöje märks i alla sammanhang. I skolans värld bland både barn och vuxna, i vår vardag, i sociala medier och i tidningar. Kritiska röster behövs och är välkomna. För det är viktigt att ifrågasätta det man är tveksam till och att markera när man är frustrerad. Men ibland blir debatten skev och de röster som hörs förstärker varandra tills bara de skrällande rösterna hörs. De röster som hörs mest är ibland som ekande brons och skrällande cymbal trots att de inte är flest. Och varför tystnar de andra?

Den senaste tiden har jag hört en del lågmälda röster, från dem som inte hörs i debattforum, som inte slår sig fram i det hårda flödet för att de inte vill vara en del av det eller som tystnar i ren uppgivenhet. Det sista tycker jag är så sorgligt, när de goda rösterna tystnar av uppgivenhet trots att de är just de rösterna som behövs. De kanske är lågmälda men ack, så kloka.

Vi behöver andra perspektiv och röster som bryter av. Inte för att de hörs mest utan för att de låter annorlunda! Jag känner stor tacksamhet till de som orkar ställa in fokus på det som är gott och de som vänder riktningen till det som finns all anledning att vara stolt och glad över.

Ett exempel är röster om sjukvården. Visst hör man mycket klagomål och missnöje över det som inte fungerar, väntetider, neddragningar och felbedömningar. Men alla tappra sjuksköterskor då? De vardagshjältar som oförtrutet gör allt de kan för människor som mår så dåligt att de inte orkar slå sig in i debatter men är tacksamma för livet eller varje dag av omsorg. Jo, ibland hör man en liten röst som lovsjunger dem som kämpar varje dag för att tjäna sina medmänniskor på bästa sätt. Små röster med ett annat och viktigt perspektiv.

Det finns exempel från kyrkan också. Röster hävs i både missnöje och frustration. Men i mitt eget flöde av röster på Facebook eller bilder på Instagram finns även en och annan röst från satiriker som vänder på perspektiven och ibland får mig att skratta åt det eländiga eller se debatter i ett annat ljus. Nyligen lyste en kollegas röst igenom allt, eftersom hans inlägg var annorlunda. Där stod att debatten runt svenska kyrkan i vissa delar är absurd med medvetna missförstånd, en hård ton och att man använder minsta chans till kritik. I inlägget lyftes det orimliga i att många tystnar av obehag inför debatten. Men det som framför allt lyftes fram var en stolthet och en glädje. En frisk uppmaning att vi ska dela med oss av det vi är stolta över, det som är vår glädje över att vara en del av svenska kyrkan eller en av kyrkorna i världen!

För människor finner viktiga saker i kyrkan varje dag. Tillit och tröst, ork att leva och mod att dö. Och människor arbetar hårt med barnverksamhet, ungdomsgrupper, dop, begravningar, sorgegrupper, körer och diakonalt stöd. Och det inlägget gjorde klart att det är dags nu. Dags att lyfta fram det som du och jag är stolta och glada över, allt det vi är tacksamma för! Vill du också dela med dig av det och berätta varför? Det vill jag. Så här börjar min lovsång till dem som strävar på, varje dag, i det tysta.

Manilla Bergström
präst i Göteborg

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>