Följ hearingen från Stockholm

Idag klockan 13.00 startar hearingen av de sex kandidaterna i biskopsvalet i Stockholms stift, Andreas Holmberg, Marika Markovits, Jonas Eek, Sven Milltoft, Bengt Kristensson Uggla och Gunilla Hallonsten.

Kandidaterna kommer att frågas ut både i grupp och enskilt. Du kan följa det hela live här.

Den 12 februari sker första valomgången, får ingen av kandidaterna 50% av rösterna då så blir det en andra valomgång den 5 mars.

/ Victor

 

Ett otydligt liv

Erik Olebark Ringheim skriver på Tankar inför helgen:

Jag såg nyligen en videoinstallation med en TV-skärm som visade ett brus, inte helt olikt myrornas krig på tv fast med fler mörka prickar än ljusa. Bland dessa prickar kan man skönja två otydliga gestalter, två skuggkroppar, som ömsom förtätas, ömsom förtunnas. ”En bild av människans passage mellan två världar” stod det på skylten bredvid.

Otydlig är kanske ett bra ord för att beskriva konstverket även om jag egentligen drar mig något för att beskriva det – jag kan omöjligtvis göra verket eller dess konstnär rättvisa. Ändå: otydlig.

Men ju längre tid jag står för att betrakta verket, desto mindre otydligt blir det. Inte så att bruset blir mindre, men jag själv blir liksom tydligare i förhållande till verket.
Så är det rätt ofta när det kommer till konst. Tar vi oss tiden att inte bara titta på tavlan, skulpturen eller dansen, utan faktiskt betrakta den, försöka nå detaljerna i den, lyssna efter vad den försöker säga, ja då är det inte ovanligt att den faktiskt också talar till oss.

På samma sätt är det med bibelns berättelser. Tar vi oss tid att läsa dem lite mer nogsamt märker vi snart att de säger mer till oss än vad vi kanske först upptäckte. Men det är inte så enkelt alla gånger att få till det där. Livet knackar ofta på och påminner om allt annat som ska göras. Det kan vara lite knepigt att få till på egen hand.

I böneformen Tidegärden läses bland annat psaltarpsalmer och där finns en asterisk i slutet av varannan rad, den markerar att läsaren ska tystna för en stund så att det lästa hinner sjunka ned och slå rot i oss.

Det är en rätt effektiv hjälp så att jag slutar stressa för att hinna bli klar med kvällsbönen på sju minuter. Som en kär vän till mig sa: När du ber din sju minuter långa kvällsbön till Gud, tar du dig då även sju minuter till att lyssna på Guds svar?

Asterisken hjälper mig.

Att stå kvar vid konstverket hjälpte också mig att fundera över detta med att passera mellan världar och att det i kristen tro sker genom dopet.

Martin Luther uttryckte det som att vi varje dag ska dö och uppstå med Kristus. I dopgudstjänsten ber vi Gud om hjälp att den döpta dag för dag ska kunna leva i sitt dop. När ger jag mig tid att fundera över mitt dop?

Kanske kan det vara så att när jag vaknar om morgonen ska jag ta en stund att lyssna efter rösten från himlen, som ibland är tydlig som en duvas, ibland mer diskret,  och lyssna efter vad den säger till mig idag? Vissa dagar kanske det tar sju minuter, andra någon enstaka. Ibland hör vi rösten tydligt, ibland knappt alls. Men lyssnar vi inte efter den överhuvudtaget får den svårt att passera genom bruset på skärmen och den blir, ja, otydlig.

Erik Olebark Ringheim, präst

Debatten om predikoturer

Återigen har debatten om predikoturernas vara eller inte vara blossat upp. En fråga som väcker känslor på många sätt. Jag kan förstå att den gör det, men behöver det verkligen vara så?

På flera håll i landet har predikoturerna plockats bort succesivt. Nu senast är det stiftsstyrelsen i Stockholms stift som beslutat att avsluta annonseringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. På detta sätt sparar de ca 4 miljoner kronor varje år.

I höstas var jag i Färjestaden, Södra Ölands pastorat, och lyssnade på en föreläsning med Magdalena Widmark som är analysansvarig på kyrkokansliets kommunikationsenhet. En del av föreläsningen handlade då just om predikoturerna och effekten av dem. Stockholms stift togs upp som exempel och följande diagram presenterades:

Alltså, av de 1,7 miljoner invånare som finns i Stockholms stift så är det mindre än en tredjedel som läser DN eller SvD och det är så få som 0,1% som påverkas helt och hållet av predikoturen, 2100 personer. Dessa personer är absolut inte oviktiga för kyrkan, tvärtom. Men det är totalt sett en väldigt liten del som påverkas eller har användning av informationen i predikoturen.

Det måste finnas effektivare sätt att nå ut till den lilla skara som påverkas helt och hållet av predikoturen. Ofta sägs det dessutom att denna grupp är desamma som våra trognaste kyrkobesökare. Kanske är ett blad som delas ut vid varje gudstjänst med samma information som i dagens predikoturer ett alternativ för att nå just dem.

Det finns säkert mängder med idéer om hur denna grupp kan nås istället. Idag har vi ju så många kanaler att välja på. Men jag roade mig med ett litet räkneexempel. De 2100 personer som påverkas helt och hållet av predikoturen får istället ett brev varje månad med den kommande månadens predikoturer. Portokostnaden för det skulle bli ca 200 000 kronor om året. Lägg till kostnad för material och arbetstid. Kostnaden för det hela kommer då vara avsevärt lägre än de 4 miljoner kronor som det nu betalas för annonsering varje år.

Jag tror inte att det är någon av de som fattar beslut i frågor som denna som vill göra kyrkan mer osynlig, tvärtom. Men vi behöver stanna upp och fråga oss själva, hur möter vi människor med det kristna budskapet och evangeliet idag? Hur kan vi på bästa sätt berätta om det som händer i våra kyrkor så att det också når ut bättre? Kanske är det då vittnesbördet från oss själva som kommer att ge störst genomslag och inte några få ord i en tidningsannons.

/Victor Ramström

Legenden om den fjärde vise mannen

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 4 januari.

Vid trettondedag jul firas att tre vise män når fram till den nyfödde Jesus med sina gåvor.

Om de var tre kungar med varsin kamel, så som det brukar se ut i våra julkrubbor, vet jag inte. Men dessa besökare från fjärran land som inte fanns i närheten just den natten när undret skedde och Gud uppenbarade sig på jorden, även de, leddes till Betlehem av stjärnan för att få möta sin himmelske konung och hylla honom.

Det finns en berättelse, som inte står med i Bibeln, en legend berättad av många, nedtecknad av Henry van Dyke bland andra.

I legenden om den fjärde vise mannen berättas om den stjärntydare som kom på efterkälken och inte nådde fram samtidigt som de andra tre, de som gav sig av med guld, rökelse och myrra. Han sålde allt han ägde för att köpa en dyrbar gåva till kungabarnet. Gåvan var tre stora ädelstenar. När han var på väg till mötesplatsen för stjärntydarnas gemensamma avfärd mot den stad där stjärnan lyste som starkast blev han fördröjd då han mötte en sårad man vid vägens kant.

Den fjärde stjärntydaren som kallas Artaban räddade den rånade och slagne mannens liv och förde honom till en trygg plats. För att ge den sårade vård betalade Artaban med en av de tre juvelerna som var till den konung han skulle gå att söka. Han fortsatte sedan mot mötesplatsen men eftersom han blivit så försenad hade karavanen redan gett sig av och när han väl lyckades nå fram till Betlehem på egen hand, fanns inget kungabarn att finna där. I stället rådde där ett kaos. Mödrar grät, barn skrek, soldater härjade och gossebarn dödades.

Stjärntydaren Artaban fick höra av en av kvinnorna att Herodes beordrat att alla pojkar under två år skulle dödas och just som hon berättade detta med sin egen son på armen kom en soldat för att rycka barnet ur famnen på henne. För att hindra soldaten att döda barnet tog Artaban fram ytterligare en av ädelstenarna, gav den åt soldaten och räddade så gossens liv.

Stjärntydaren gav sig av till Egypten för att leta efter den nyfödde konung som han anade hade flytt dit, men Artaban fann honom ingenstans.

Så lär han, med en enda dyrbar juvel kvar, ha fortsatt söka men kom inte att råka den konung han ville räcka sin gåva. Efter att Artaban sökt i ett trettiotal år hörde han talas om att Judarnas konung fanns i Jerusalem och skyndade dit för att äntligen få möta konungen.

I tumultet i Jerusalem stötte Artaban ihop med en gråtande flicka som försökte fly för sitt liv. Hennes familj var skuldsatt och hennes far inte kunde rädda familjen på annat sätt än att sälja sin dotter som slav. Då tog Artaban fram den sista juvelen, en stor skimrande pärla, köpte familjen fri och räddade flickans liv.

I Jerusalem skälvde marken den dagen och han nådde till sist fram till Jesus som då blivit korsfäst. Där stod han tomhänt framför korset, utan några juveler till sin konung. Men vi som hört legenden berättas, vet att ädelstenarna gavs åt dem som behövde dem och vi vet hur hans kärleksfulla gåvor till de människor han mötte längs livets väg mottogs även i Guds hjärta.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Ärkebiskopen i samtal om AI

Utvecklingen går snabbt och vi hör allt oftare talas om AI – artificiell intelligens. Men vad är AI egentligen? Det kan beskrivas som en form av datorprogram som efterliknar mänskligt beteende och tänkande. Hela området kring AI är brett och det finns olika typer och tolkningar kring vad det är. Men en sak är säker, det kommer att påverka vår vardag allt mer framöver.

I december berättade tidningen Ingenjören, som är en medlemstidning för Sveriges Ingenjörer, att experter med olika bakgrund bjudits in till ett samtal om AI. En av dem som deltog var ärkebiskop Antje Jackelén.
Tanken har varit att samla personer med olika bakgrund till samtal om AI och etik för att få idéer om hur utvecklingen kan påverkas i rätt riktning.

Ärkebiskop Antje säger i intervjun:

– För att kunna identifiera hot och möjligheter med AI krävs det att olika kompetenser möts. Teologin tränar oss inom kyrkan att hantera komplexa frågor, säger Antje Jackelén och betonar hur viktigt det är att alla människor ser sitt bidrag som en del av något större.

– När Lunds domkyrka byggdes arbetade många med att hugga de stora stenblocken. En stenhuggare som fick frågan vad han gjorde svarade ”jag hugger sten”. En annan svarade ”jag bygger en katedral”. Jag vill att vi alla har ”katedral-perspektivet” för att bli bättre rustade för de svåra frågorna kring AI och etik.

Den framtida tekniska utvecklingen är minst sagt spännande, men det finns också utmaningar. Glädjande har ärkebiskopen funnits med i samtal för att lyfta de etiska frågorna kring AI.

Artikeln i sin helhet kan du läsa här.

/ Victor Ramström