En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten

Kyrkogård i Värmland

Sten Janson skriver om en av motionerna till höstens kyrkomöte som han själv, Hans-Olof Andrén, Stefan Linderås och Jörgen Åkesson undertecknat. Alla ledamöter i kyrkomötet för POSK.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

Det beslut riksdagen tog om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan från 1 januari 2000 innebar att staten anförtrodde åt Svenska kyrkans församlingar att fortsatt vara huvudmän för begravningsverksamheten, med undantag för Stockholm och Tranås där kommunen redan tidigare varit huvudman. Svenska kyrkan fick därmed två viktiga uppdrag av staten i samband med relationsförändringen, dels att vara ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift (Lagen om Svenska kyrkan), dels att vara myndighet för begravningsverksamheten (Begravningslagen).

Att riksdagen lät kyrkan få fortsatt ansvar för begravningsverksamheten berodde delvis på att man menade att det skulle underlätta den kommande relationsförändringen om Svenska kyrkan fick behålla myndighetsansvaret för begravningsväsendet. De flesta begravningsplatserna var kyrkogårdar runt en kyrkobyggnad, Svenska kyrkan har i alla tider skött begravningsverksamheten och gjort det bra, och det fanns inget tryck från kommunerna att överta verksamheten.

Nu har det gått 18 år och situationen är något förändrad. Man kan bl.a. notera att Svenska kyrkan har stabiliserats som fristående trossamfund och att behovet att vara begravningsmyndighet inte är påtagligt. Kyrkan bör snarare fokusera på sitt kärnuppdrag: att vara en missionerande och öppen evangelisk-luthersk folkkyrka. Vidare har Sverige i högre utsträckning blivit ett invandringsland och medlemstalet i Svenska kyrkan sjunker. 2024 bedöms mindre än 50 % av befolkningen tillhöra Svenska kyrkan. Beslutet 2016 om enhetlig begravningsavgift i hela landet med undantag för Stockholm och Tranås har väckt irritation på vissa håll, speciellt i Stockholms kranskommuner, där begravningsavgiften höjts dramatiskt.

POSK vill med denna motion lyfta fram att det är angeläget för Svenska kyrkan att nu granska det uppdrag kyrkan fick av staten vid relationsförändringen år 2000 att vara huvudman för begravningsverksamheten. Vi föreslår att kyrkostyrelsen låter tillsätta en grupp med bred kompetens som dels skall analysera och utvärdera hur Svenska kyrkan har hanterat sitt myndighetsansvar sedan 1/1 2000, dels utreda konsekvenserna av en eventuell överföring av huvudmannaskapet för begravningsverksamheten från Svenska kyrkan till kommunerna.

Motionen framför dessutom tanken att ett ämne för ett eventuellt tematiskt kyrkomöte 2021 kunde vara just begravningsverksamheten i Svenska kyrkan och hur kyrkan vill ställa sig till detta uppdrag i framtiden.

/ Sten Janson
Göteborg
Ledamot i Kyrkomötet för POSK

Ur POSKs program 2018-2021

Begravningsverksamhet innefattar myndighetsutövning gentemot hela befolkningen. För närvarande ingår den i det kyrkliga huvudmannaskapet. Förutsättningarna för huvudmannaskapet har nyligen ändrats genom att staten har infört en enhetlig begravningsavgift för hela landet med undantag av Stockholm och Tranås som har kommunalt huvudmannaskap. Detta medför en ojämlikhet för människor beroende på var man bor.
Mycket talar för att huvudmannaskapet kommer att ifrågasättas i kommuner som får en väsentlig höjning av begravningsavgiften. Svenska kyrkan bör därför skapa beredskap för och utreda konsekvenserna av en överföring av huvudmannaskapet för begravningsverksamheten från Svenska kyrkan. Kyrkogårdar kan även fortsättningsvis skötas av Svenska kyrkan såväl med som utan ett huvudmannaskap.

Zimbabwe i våra böner

Siluett av ett träd i solnedgång med en blårosa himmel

Situationen i Zimbabwe är komplicerad. Alla tycks hålla andan och vänta på vad som kommer att ske. En gammal despot har tagits bort från makten. Från att ha varit frihetskämpen som ledde landet bort från kolonialismens fördärv förvandlades han till envåldshärskare som drev landet in i stora ekonomiska problem med stora motsättningar mellan olika grupper. Borta är också hans hustru som gärna velat ta över maktapparaten.

Svenska kyrkan har länge ett gott samarbete med kyrkorna i Zimbabwe. Det finns täta vänförbindelser som är goda och som måste fortsätta. Vi bör då också lyssna till vad kyrkorna i landet säger om utvecklingen och om de behov av självrannsakan och samarbete som finns. Säkert har vi själva mycket att lära av dem. Läs det uttalande de gjort, följ utvecklingen, bed för våra kristna systrar och bröder där och för landet Zimbabwe!

/Anders Roos

Förlåt att vi tjatar

Nu igen? En variant till på samma tema? Kan ni inte bättre?

Jodå, men det här är en prioriterad fråga vi i POSK samlas kring och kämpar för. Vi tror att Svenska kyrkan behöver stå fri från politiska partier. Absolut inte fri från politiskt engagerade förtroendevalda och kandidater, men från en struktur som låser inne och begränsar.

Vi ser och uppskattar alla engagerade människor på partipolitiska listor, människor med varm kärlek till Svenska kyrkan och en stark förankring i en gudstjänstfirande församling. Närvaron på sammanträden och viljan att ta ansvar bygger på engagemang och kunskaper. Men strukturen med partipolitik i Svenska kyrkan är något annat. När politiska partier har sin grund och styrning utanför kyrkan finns en risk att andra meriter än kyrkligt engagemang avgör vilka som bereds möjlighet att komma till tals. En risk att en annan lojalitet än den till Svenska kyrkans väl kan komma att avkrävas för att annan politisk hänsyn väger tyngre. Om inte idag, så i morgon.

Och då undrar jag: är det värt att ta den risken?

En annan sak händer redan nu: När några politiska partier öppet säger att Svenska kyrkan är en viktig plattform och arena för partiets politik, så öppnas dörren för andra att säga samma sak. Då får andra också legitimitet för att se Svenska kyrkan som en plattform och en arena för att sprida sina åsikter även när åsikterna går rakt emot både Jesu kärleksbudskap och Svenska kyrkan som en del i den världsvida kyrkan. Så länge det finns partipolitik i kyrkan så får alla partier den demokratiska rätten att göra samma sak. Just nu är det Sverigedemokrater. I morgon kanske någon annan. Det finns valkampanjer som bygger på att uppmuntra många att rösta för att undvika SD. Det är väldigt viktigt också för oss i POSK – med mångfald och respekt som en valfråga. Men vi tror att en förändrad struktur utan politiska partier är en av sakerna som i längden kan vinna kampen mot främlingsfientligt inflytande i kyrkan.

Så förlåt, men vi tjatar vidare.

Sofia Imberg Kelhoffer
POSK Uppsala
2:e vice ordförande kyrkofullmäktige Uppsala pastorat

 

 

Ur POSKs program:

Flykting- och integrationsfrågor

Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar ett hopp. Mötet med kristna från andra delar av världen och med människor av annan tro får oss att reflektera och fördjupa vår egen identitet. Dessa möten tvingar oss också att se över prioriteringar av resurser och arbetssätt på alla nivåer i Svenska kyrkan för att bättre kunna möta de behov som finns.

POSK menar att den öppna kyrkan och ett öppet och välkomnande förhållningssätt är den enda möjliga vägen i dagens situation ofta präglad av våldsspiraler. Särskilt viktiga är våra möten och vårt engagemang för kristna från olika delar av världen.

I de segregerade områdena främst i storstädernas förorter måste Svenska kyrkans församlingar arbeta tillsammans med många andra goda krafter i samhället för att motverka hemlöshet, rotlöshet, fattigdom och utanförskap. Detta gäller också glesbygdsförsamlingar med asylboenden. En tydlig närvaro med ett starkt kärleksbudskap ska motverka nedbrytande och förstörande riktningar. Budskapet om att Guds frälsning gäller alla och att Guds kärlek vill allas bästa och deras upprättelse måste vara tydligt.

Svenska kyrkans församlingar och kyrkor ska vara öppna för kristna minoritetskyrkors gudstjänster. Det är också viktigt att fira gudstjänster tillsammans.

I ett mångreligiöst samhälle är det viktigt att olika religionsutövare har tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att Svenska kyrkans församlingar rustas än mer att ta emot migranter och människor på flykt
att resurser tillförs de församlingar som har en stor andel flyktingar och invandrare inom sina gränser

Reflektion över debatt-TV

Erik Eckerdal har tittat på Kyrkans tidnings debatt-TV mellan Olle Burell, Socialdemokraterna och Bertil Murray, Frimodig kyrka. Gästar bloggen med några reflektioner utifrån debatten.

 

Som vanligt vägrar S att diskutera sakfrågan, d.v.s. varför skall sekulära politiska partier ha en maktställning i Svenska kyrkan? Inte ett enda teologiskt skäl till varför kyrkans organisation skall vara partipolitiskt baserad.

Istället personangrepp och svartmålning av kyrkan.

För övrigt och i motsatts till Burells förinövade budskap:

  1. Demokrati är inte per definition en blåkopia på den sekulära och agnostiskt formulerade kommunala organisationen. Kyrkans nuvarande organisation är ett för henne dåligt demokratiskt system, eftersom det inte är anpassat efter kyrkan, utan ett system som får resultatet att S, C och SD (de tre partierna i samma båt) tillsätter bl.a. sina egna partitoppar i kyrkans ledning. Snacka om elitistiskt system. Det finns andra mer ändamålsenliga demokratiska modeller.
  2. Ingen organisation är neutral. Därför kan man inte som Burell särskilja mellan form och innehåll, insida och organisation. Form och innehåll hör ihop i kyrkan, organisation uttrycker ett innehåll, innehållet tar sig uttryck i organisationen (att särskilja mellan innehåll och form (doketism) fördömdes för övrigt i den tidiga kyrkan som heresi). Om inte dessa harmonierar, behöver organisationen reformeras. Kyrkans organisation måste motiveras och baseras på en teologisk förståelse av kyrkan (som i våra ekumeniska överenskommelser) annars betyder det att organisationen står i motsats till kyrkan och är ett hinder. Detta visar sig i kyrkans nuvarande organisation som i praktiken har parallella strukturer.
  3. Burell: Kyrkan är en alldeles för viktig organisation för att S inte skall engagera sig i henne (Arthur Engberg hade inte kunnat uttrycka det bättre). Alltså, så länge kyrkan är viktig måste S engagera sig för att kontrollera henne. Samma sak uttryckte Jimmy Åkesson och SD tidigare i år: ”Vi skall ta kontrollen över kyrkan”. Genom S vilja att kontrollera kyrkan har vägen öppnats för SD att göra samma sak. Ett alternativ är naturligtvis att kyrkan får sköta sig själv.
  4. Burell: S är ett skydd mo SD och mörkerkrafter. ?? Är det inte evangeliet som är skydd mot mörkerkrafter? Betydligt fler i LO-kollektivet röstar på SD än kyrkligt aktiva. Det är alltså ett bättre skydd för kyrkan om S lämnar henne ifred, än om hon är kvar (i synnerhet eftersom det var S tillsammans med M som drev direktval till kyrkomötet och därigenom öppnade upp för SDs kyrkopolitik).

Befria kyrkan från partierna.
Rösta på POSK!

 

/Erik Eckerdal, präst
ersättare i riksPOSKs styrelse

SD säger sig värna kyrkans kulturarv

Idag har vi en gästbloggare på POSK-bloggen. Helena Taubner skriver om Sverigedemokraternas satsning inför kyrkovalet.

Sverigedemokraterna storsatsar inför kyrkovalet, ryktas det. Men kyrkan bygger på evangeliet och mångkultur, vilket SD inte har förstått.

Jimmie Åkesson har talat till sina anhängare och eldat upp dem med orden ”vi ska ta över” (och citeras i bland annat Göteborgsposten, Hallandsposten och Kyrkans Tidning). Han använder alltså kyrkan som en bricka i ett politiskt spel, som något som ett politiskt parti kan ”ta över”. Han gör kyrkan till sin politiska motståndare, trots att han själv är en av kyrkans alla medlemmar (enligt gp.se, april 2017).

Men hur ska de då gå till väga, SD, för att ”ta över” kyrkan? Åkesson säger att kyrkovalet handlar om att bevara vårt svenska kulturarv. I texter som SD publicerar på sin webb framgår att detta kulturarv består av två saker. Dels handlar det om kyrkobyggnaderna och dels handlar det om hur vi firar kristna högtider. Men på båda dessa punkter missar SD målet.

När det gäller kyrkobyggnaderna betonar SD att de äldre kyrkorna är ”landets största samlade kulturarv” och att mer kan göras för att ”värna, vårda och visa såväl exteriörer som interiörer och artefakter” (Aron Emilsson). Det är naturligtvis inte problematiskt i sig att vilja vårda kyrkobyggnaderna – det vill vi allihop! – men vad SD missar är att kyrkan inte ÄR byggnaderna. Kyrkan är relationer, människor emellan och mellan människor och Gud. Dessa relationer är inte beroende av byggnaderna. Om så Sveriges alla kyrkobyggnader skulle försvinna, så skulle kyrkan ändå finnas kvar.

Relationerna, som utgör kyrkan, bygger på evangeliet om Jesus. Tron på evangeliet får konsekvenser för hur vi agerar mot varandra. Jesus uppmanar oss att älska varandra, att inte göra skillnad på människor och att rikta särskild omtanke mot de som är mest utsatta. SD’s ideologi går rakt emot detta budskap. Där Bibeln manar till öppenhet och generositet, manar SD till slutenhet och egoism.

När det gäller de kristna högtiderna betonar SD det unikt svenska. I principprogrammet skriver SD att ”kulturen i vårt land har gjort att den svenska kristendomens historia innehåller vissa särdrag i jämförelse med andra kristna länder” och att dessa särdrag ska värnas. Vi ska alltså inte måna om den kristna berättelsen i första hand, utan snarare om det som särskiljer de svenska traditionerna från andra nationaliteters traditioner.

Men Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan. Mångfalden i uttryck är berikande och definierande för vad det innebär att vara kyrka. Vi vore ingenting utan våra systrar och bröder runt om i världen. Kyrkan i Sverige är intimt sammanflätad med den världsvida lutherska kyrkan, och historiskt även med andra syskon i kyrkofamiljen.

Nej, om SD verkligen värnade kyrkans kulturarv så skulle de alltså, istället för att fokusera på kyrkobyggnaderna, betona den tro som förenar oss kristna, och som förpliktigar när det gäller öppenhet och medmänsklighet. Och om de verkligen värnade kyrkans kulturarv så skulle de alltså, istället för att betona det unikt svenska, omfamna tanken på en världsvid kyrka fylld av berikande mångfald. Om de verkligen brydde sig om Svenska kyrkan, så skulle de ägna mer tid åt att betona ordet KYRKAN och inte ordet SVENSKA.

Att SD använder kyrkan som ett slagträ för sina partipolitiska intressen är ett tydligt argument för att partipolitiseringen av kyrkan måste upphöra.

/Helena Taubner,
förtroendevald i Hjo pastorat, ledamot  i POSKs informationsgrupp
och forskarstudent

Vill du läsa mer av Helena bloggar hon på taubner.blogspot.com där även detta inlägg finns att läsas.

 

Ur POSKs program:
POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften. 

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.

En hoppfull betraktelse i fastan

manifestation Chicago 31/12 2016
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Ashlee Rezin/AP

Det är sorgligt när de goda rösterna tystnar

Lördagskrönikören i Göteborgsposten, Manilla Bergström, skriver om goda och lågmälda röster, som inte lyckas slå sig fram i det hårda flödet – och därmed riskerar att tystna.

I det stora flödet av röster som hörs och debatter som förs känner jag ibland att jag drunknar i hårda ord eller debattörers iver att dra ner varandra. Ett smittsamt missnöje märks i alla sammanhang. I skolans värld bland både barn och vuxna, i vår vardag, i sociala medier och i tidningar. Kritiska röster behövs och är välkomna. För det är viktigt att ifrågasätta det man är tveksam till och att markera när man är frustrerad. Men ibland blir debatten skev och de röster som hörs förstärker varandra tills bara de skrällande rösterna hörs. De röster som hörs mest är ibland som ekande brons och skrällande cymbal trots att de inte är flest. Och varför tystnar de andra?

Den senaste tiden har jag hört en del lågmälda röster, från dem som inte hörs i debattforum, som inte slår sig fram i det hårda flödet för att de inte vill vara en del av det eller som tystnar i ren uppgivenhet. Det sista tycker jag är så sorgligt, när de goda rösterna tystnar av uppgivenhet trots att de är just de rösterna som behövs. De kanske är lågmälda men ack, så kloka.

Vi behöver andra perspektiv och röster som bryter av. Inte för att de hörs mest utan för att de låter annorlunda! Jag känner stor tacksamhet till de som orkar ställa in fokus på det som är gott och de som vänder riktningen till det som finns all anledning att vara stolt och glad över.

Ett exempel är röster om sjukvården. Visst hör man mycket klagomål och missnöje över det som inte fungerar, väntetider, neddragningar och felbedömningar. Men alla tappra sjuksköterskor då? De vardagshjältar som oförtrutet gör allt de kan för människor som mår så dåligt att de inte orkar slå sig in i debatter men är tacksamma för livet eller varje dag av omsorg. Jo, ibland hör man en liten röst som lovsjunger dem som kämpar varje dag för att tjäna sina medmänniskor på bästa sätt. Små röster med ett annat och viktigt perspektiv.

Det finns exempel från kyrkan också. Röster hävs i både missnöje och frustration. Men i mitt eget flöde av röster på Facebook eller bilder på Instagram finns även en och annan röst från satiriker som vänder på perspektiven och ibland får mig att skratta åt det eländiga eller se debatter i ett annat ljus. Nyligen lyste en kollegas röst igenom allt, eftersom hans inlägg var annorlunda. Där stod att debatten runt svenska kyrkan i vissa delar är absurd med medvetna missförstånd, en hård ton och att man använder minsta chans till kritik. I inlägget lyftes det orimliga i att många tystnar av obehag inför debatten. Men det som framför allt lyftes fram var en stolthet och en glädje. En frisk uppmaning att vi ska dela med oss av det vi är stolta över, det som är vår glädje över att vara en del av svenska kyrkan eller en av kyrkorna i världen!

För människor finner viktiga saker i kyrkan varje dag. Tillit och tröst, ork att leva och mod att dö. Och människor arbetar hårt med barnverksamhet, ungdomsgrupper, dop, begravningar, sorgegrupper, körer och diakonalt stöd. Och det inlägget gjorde klart att det är dags nu. Dags att lyfta fram det som du och jag är stolta och glada över, allt det vi är tacksamma för! Vill du också dela med dig av det och berätta varför? Det vill jag. Så här börjar min lovsång till dem som strävar på, varje dag, i det tysta.

Manilla Bergström
präst i Göteborg

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Desperat kandidatjakt av (s) – med populistiska inslag

Kuriosa: Nätannonsen från (s) hade ursprungligen en bild enligt ovan med en nationalistisk demonstration, en bild som ifrågasatts bl.a. för att kvinnan som står emot nationalisterna inte var tillfrågad och inte villa utnyttjas i (s)-propaganda. Under måndagen 3/10 byttes bilden ut mot den som nu ligger på sidan.

I en uppmärksammad annons på nätet, ”För en kyrka som tar ställning”, fiskar socialdemokraterna efter kandidater i kyrkovalet – med formuleringar som avslöjar att de okända läsare man vänder sig till som potentiella kyrkopolitiker till och med kan tänkas hamna i kyrkomötet.
Lite märkligt kan tyckas, men ännu värre är kanske den populistiskt färgade svartmålning av Svenska kyrkan som präglar annonsen – sanktionerad av de ledande (s)-politikerna. En som reagerat på detta är Johan Garde, och vi återger nedan ett facebookinlägg av Johan:

Socialdemokraterna går ut hårt och försöker hitta folk till listorna i kyrkovalet genom att ge bilden av en kyrka som hotas av homofobi, kvinnoprästmotståndare och de som vill förminska människovärdet.

Kära Socialdemokrater, det var ni som stängde gränserna. Det var ni som tog fram, drev och röstade igenom ett förslag som omöjliggjorde familjeåterförening. Det var ni som inte stod upp för människovärdet. Det kanske ska tas en titt på den där bjälken?

Och sluta prata om kvinnoprästmotståndare. Vad är det ni håller på med? 50% av alla präster i Svenska kyrkan är kvinnor och det är fler kvinnor än män som är på väg in i prästämbetet.

Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen när det gäller att stå upp för hbtq-personer men naturligtvis finns det mycket kvar att göra.

Men snälla socialdemokrater, sluta använda skrämselpropaganda för att skapa engagemang. Det finns massor med människor i församlingarna som älskar sin kyrka, leta där istället för i anonyma enkäter via nätet. Låt engagemanget växa underifrån istället från ert huvudkontor. Visa vilken fantastisk kyrka Svenska kyrkan är istället för att måla upp en bild om en kyrka som är i fara.

 ===========
Red:s kommentar:
Ett klokt inlägg! Och du som vill engagera dig i din församling inför kyrkovalet 17 september 2017 ta kontakt med någon POSK-medlem i din närhet – eller via info@posk.se så hjälper vi dig! För er som funderar på att starta en obunden lokal nomineringsgrupp: POSK finns där även för er. Ta kontakt så hjälper vi er att komma igång! 

Johan Garde, teol. kand.