Många nya präster och diakoner

Vi är mitt inne i en period fylld av glädje då flera nya präster och diakoner vigs till tjänst i Svenska kyrkan.
I helgen som gick vigdes totalt 22 präster och 37 diakoner i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift. Samtidigt togs fyra präster emot för tjänst i Svenska kyrkan.

Helgen innan det vigdes 11 präster i Lunds stift och den kommande helgen vigs ytterligare 14 diakoner och 12 präster i Linköpings, Skara och Härnösands stift. Det är alltså nära 100 personer som i juni vigs till tjänst och nästan lika många församlingar som får glädjen att välkomna dessa medarbetare till tjänst.

Inom POSK är vi givetvis glada över var och en av dessa och önskar all välsignelse i uppdraget. Samtidigt vill vi lite särskilt lyfta Marie Rydén Davoust, som är vice ordförande för POSK och ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, som i lördags vigdes till diakon av biskop Johan Dalman i Strängnäs stift.
Grattis Marie och Guds rika välsignelse!

 

Ur POSKs program:

Svenska kyrkan behöver stärka samtalet om lärjungaskap och i förlängningen rekryteringen för tjänst inom kyrkan. POSK menar att de gudstjänstfirande gemenskaperna är en naturlig bas för detta. Att finna de som har en kallelse att bli kyrkoarbetare är en viktig uppgift i alla församlingar och stift där inte minst den stora gruppen unga konfirmandledare är en viktig målgrupp. POSK verkar för möjligheten att göra ett trainee-år i hela Svenska kyrkan som ett sätt för unga människor att pröva ett kyrkligt arbete.

Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling. Detta innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

Foto: Strängnäs stift/Magnus Aronson

Niclas Fournér Winghamre

Niclas Fournér Winghamre är ordförande för POSK i Strängnäs stift. Han är ordförande i kyrkofullmäktige hemma i Strängnäs, ledamot i kyrkorådet och har uppdrag i stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen.

Varför är du engagerad i POSK?
”För några år sedan blev jag nyfiken på vad jag kan bidra med i Svenska kyrkan som förtroendevald. Det var inte svårt för mig att se att det var POSK som var den rätta nomineringsgruppen som jag ville engagera mig i eftersom den är partipolitiskt obunden.”

Marie Rydén Davoust

Marie Rydén Davoust är vice ordförande för POSK, har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Eskilstuna och som ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen.

Varför är du engagerad i POSK?
”För jag är engagerad i Svenska kyrkan. Att som körsångare och gudstjänstdeltagare få vara med att påverka både lokalt och nationellt tillsammans med flera kollegor är både viktigt och roligt. Som blivande diakon kan jag också bidra med att göra diakonala perspektiv mer synliga inom POSK och där vi verkar.”

Kyrkomusiken – ett språk för tro

Torvald Johansson är domkyrkoorganist i Strängnäs. Han valdes in i kyrkomötet för 11 år sedan då frågan om en ny kyrkohandbok var på agendan. Idag menar han att fokus bör ligga på rekrytering av framtida kyrkomusiker. 

För många människor är kyrkomusiken ett språk för tro. Men ordet och musiken måste tala samma språk. Det menar kyrkomötesledamoten Torvald Johansson.
– Musiken ska inte hindra lyssnaren att ta till sig ett budskap eller svära emot platsen där den framförs. Det ska inte kännas som en dagslända. Kyrkomusiken förkunnar, lovsjunger och tjänar församlingen när den är som bäst. Det är då den kan bli ett trons språk. 

För POSK är rekryteringen av nya kyrkomusiker en av de viktigaste valfrågorna. Svenska kyrkan står inför mycket stora pensionsavgångar bland kyrkomusiker inom några år.
– Att bli kyrkomusiker tar lång tid, oftast måste den intresserade börja tidigt med grundläggande utbildning och därefter studera vid folkhögskola/högskola under två till kanske fem år. Vi talar i många fall om nästan ett decennium från den dag man ”tar sin första ton”, säger Torvald. 

Vidare menar han att det redan idag är en stor brist på behöriga musiker till de tjänster som finns och det lockar ibland församlingar att tillsätta personer som inte har rätt utbildning.
– Resultatet blir ofta en sänkt kvalitet. Lek med tanken att det inte finns någon musiker, en kyrka där ingen sjunger i gudstjänsterna, där inga instrument används och såväl bröllop som begravning sker utan musikaliska inslag. Tanken känns närmast orimlig, säger Torvald. 

I POSKs valprogram är det tydligt vilka behov som finns. Bland annat måste rekryteringen av kyrkomusiker stärkas och antalet utbildningsplatser ökas.
– Det är brist på kvalificerade kyrkomusiker i Svenska kyrkan. Det avgörande för rekryteringen av kyrkomusiker är att ungdomar tidigt uppmuntras och får möjligheter att sjunga och spela. Behovet av instrumentalundervisning behöver därför uppmärksammas när innehållet i tjänsterna för kyrkomusiker fastställs. Tyvärr är inte alla församlingar och arbetsgivare medvetna om detta, menar Torvald. 

Varje dag lämnar någon medlem Svenska kyrkan. Torvald menar att Svenska kyrkan ska vara ett salt i världen och våga säga emot när det behövs.
– Det är då människor får respekt för kyrkan. Men hur vi ska bromsa medlemsminskningen är inte någon enkel sak. Jag tror i varje fall inte att man gör det genom att förenkla och popularisera kyrklig verksamhet. Kyrkomusiken kan i många fall vara en ingång för människor och håller den en hög kvalitet kan det vara en orsak till att stanna kvar i kyrkan. Det är därför viktigt för kyrkan att behålla och framföra de stora kyrkomusikaliska verken med tonsättare som Bach, Mozart, Brahms till exempel. 

Många som vanligtvis inte besöker kyrkan möter kyrkomusiken i samband med en kyrklig handling. Men likväl kan det vara i ett konserthus.
– I kulturlivet är ofta kyrkomusiken osynliggjord, men här kan kyrkan genom musikens kulturella och konstnärliga avtryck bli en ännu starkare röst i det allmänna kulturklimatet. Där kan musiken på ett särskilt sätt bli en dörröppnare och kan sänka en upplevd tröskel. Oavsett om det handlar om glädje eller sorg i kyrka eller i konserthus når oss musiken bortom orden. 

Kyrkomusikernas kompetens behöver tas på allvar menar Torvald:
– Generellt bör kyrkomusiken tas på allvar och ges en plattform där utvecklandet av kyrkans musikaliska kulturarv och nyskapande musik får ta plats. Stift och nationell nivå måste stödja genom inspiration, fortbildning och nära dialog med dem som utbildar. Vi kan inte tillåta att kyrkomusiken byts ut till enbart musik på CD. 

TORVALD JOHANSSON

ÅLDER: 65 år
BOR: Strängnäs
FAMILJ: Fru och barn
POSK: Gudstjänstutskottet, ledamot i kyrkomötet sedan 2010, ersättare i kyrkostyrelsen
FAVORITPSALM: ”Min Frälsare lever…” Sv ps 313
VIKTIGASTE FRÅGAN JUST NU: Att fira gudstjänst är det viktigaste nu och alltid och kanske särskilt idag, när så mycket händer, som vi inte rår över

FOTO: CATHARINA FRÖJD

Hoppfullt trots allt

När jag läser nyheter om att Svenska kyrkan tappar medlemmar och detta från Kyrkans tidning den 18 januari att det finns en stor utmaning i rekryteringen av nya medarbetare är det lätt att känna mig nedslagen. Medlemmarna flyr och samtidigt är det svårt att anställa ny personal, självklart är det en dyster läsning. Men det gäller att inte fastna i dessa dystra tankar och det är fördelen med att ingå i en kristen gemenskap. Hoppet finns alltid där.

Vi vänder blad och lägger vår förtröstan hos Gud. Tar vara på goda idéer och då känns det inte så hopplöst längre. Som detta från Växjö stift. Till hösten ska de starta upp traineeprogram i kyrkan. I processen tar de vara på vad de unga vill och behöver samtidigt som de ser programmet som en del i en långsiktig plan för att lösa rekryteringsutmaningarna.

Någonstans läste jag kommentaren om detta att det är som Volontäråret som fanns när jag var ung, och som försvann i dess dåvarande form kring 2010. Jag skulle snarare säga att det är en uppdaterad variant av Volontäråret, och om detta faller väl ut i Växjö stift är det helt klart värt att titta på hur denna lösning kan bli nationell.

Något annat som känns hoppfullt, trots allt, är helgens prästvigningar i åtta stift. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått 21 nya präster under helgens prästvigningar, från Luleå i norr till Lund i söder.

Uppsala stift

En biskop och två präster står högtidsklädda i ett vintrigt stadslandskap
Foto: Mats Lagergren

Magdalena Hedman flankeras av domprost Annica Anderbrant och biskop Ragnar Persenius.

Luleå stift

Tre präster och en biskop i högtidskläder
Foto: Emma Berkman/Luleå stift

Från vänster: Joel Hultdin, Katarina Österholm, Maja Svedmark och biskop Hans Stiglund.

Härnösand stift

Två präster och en biskop framför en kyrkport
Foto: Håkan Nordlöf

Christin Bostedt flankeras av domprost Kent Nordin och biskop Eva Nordung Byström.

Västerås stift

En präst och en biskop framför en kyrkport
Foto: Åke Paulsson

Azita Zaraii vid biskop Mikael Mogren

Stockholms stift

En biskop flankeras av fyra präster framför ett altare
Foto: Magnus Aronsson

Natalia Araya, Susanne Forsström Fäldt, Johanna Häggblom och Anna Berg flankerar biskop Eva Brunne.

Strängnäs stift

En biskop och en präst står leende framför ett altare i bakgrunden
Foto: Miriam Arrebäck

Annica Vallgren och biskop Johan Dalman.

Göteborgs stift

Två biskopar på var sin sida om fem präster, alla högtidsklädda
Foto: Torgny Lindén

Biskop Atle Sommerfeldt, domprost Karin Burstrand och biskop Per Eckerdal flankerar de nyvidga prästerna Joel Göranson, Anna Veres, Fredrik Borglin och Markus Stenbeck.

Lunds stift

En biskop och sex präster står på en trappen framför en kyrkport
Foto: Camilla Lindskog

Mathilda Ekberg, Sophie Lovén, Oskar Styf, Maria Gruber Wikström, Henrik Koverberg och Christoffer Kullenberg samt biskop Johan Tyrberg.

”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Biskopspodden – lär känna våra biskopar!

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg är först ut. Foto: Magnus Aronsson
Kyrkans tidning har lanserat Biskopspodden, en serie ljudinspelade intervjuer med ett antal av våra biskopar, där de berättar om sin bakgrund, och delar tankar och för deras personliga utveckling viktiga livserfarenheter.

Så här skriver Kyrkans tidning:
”I Biskopspodden berättar biskoparna om sin egen tro och sina tvivel, om hur de ber och om hur de kan vara till hjälp för andra som söker en mening med livet.”
Hittills har en intervju per vecka publicerats sedan starten för tre veckor sen. Det framgår inte klart om alla biskopar kommer att medverka, och om tidningen har för avsikt att återkomma till respektive biskop flera gånger. Framtiden får utvisa!
Samtalen leds av Barbro Matzols, och varje avsnitt är ca 50-60 minuter långt.

En stark Gudsupplevelse under en ensam promenad
Först ut var Esbjörn Hagberg, som snart avgår som biskop i Karlstads stift.
Han berättar om hur en frågeställning på en gammal arbetsplats fick en stark påverkan på honom och hans livsval. Frågan var: Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då? Esbjörn Hagberg berättar också om när han fick veta att han var adopterad, och om den kanske värsta sorgen en förälder kan uppleva.

Lyssna till Esbjörn Hagberg här.
De var som sagofigurer i sina kläder
I del två möter vi Johan Dalman, relativt nytillträdd biskop i Strängnäs stift.
Redan under uppväxten kom han i kontakt med olika grenar inom den svenska kristenheten, och han berättar varför han ägnat så mycket tid åt ekumenik. Han delar också sina tankar om hur man kan jämföra bön med tandborstning, och han berättar även om hur syster Dalmatia ledde in honom i trädgården – bokstavligen och andligt.

Lyssna till Johan Dalman här.
En mörk kväll ändrades allt
I biskopspoddens tredje avsnitt kan vi lyssna till Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift.
Hon berättar om att vara en ”nej-sägare”, som ständigt letts av Gud dit hon först inte trodde att hon ville gå. Vi får också veta vilken musik hon helst lyssnar på vid städning, och om de stora kyrkorumsutmaningarna för det stora stiftet.

Lyssna till Eva Nordung Byström här.
En översikt över de publicerade avsnitten finns här.
<www.kyrkanstidning.se/amne/biskopspodden>

En iakttagelse

Dagens gästbloggare är domkyrkoorganist Torvald Johansson, Strängnäs stift och POSKare.

Torvald låg bakom motionen om liturgistipendium som bejakades av kyrkomötet under tisdagen.

Vid detta kyrkomöte har debattreglerna ändrats i förhållande till tidigare år och till det bättre, enligt min mening. Det känns onekligen som om det är lite bättre fart och att ledamöterna nu lärt sig att det finns två talarstolar att utnyttja och därmed vinna tid.

Jag har också under detta kyrkomöte funderat över vad det är som gör att ledamöter så gärna gör inlägg i debatten. Att motionären gärna vill tala för sin motion och att företrädare för utskottet måste försvara utskottets ställningstagande och beslut är ju givet, men alla de andra…

Problemet vid session 2 är ju inte att få tiden att gå. Snarare är det problem med att hinna med allt, åtminstone de år jag varit med.

Liksom tidigare år kan man konstatera att det ofta är samma personer som är uppe i talarstolen, oavsett vad debatten handlar om. Först kan man tänka att detta betyder att de är kloka, begåvade, välinformerade och pålästa i alla frågor. Ibland bevisas dock motsatsen.

MEN… I år har jag hört flera säga:-Jag har inget yrkande, men… och därefter följer (i år) tre minuter av tal/prat, som inte mynnar ut i något. Varför måste man då upp i talarstolen? Kan det rentav vara så att man talar till andra, för oss i salen okända, adressater? Till dem därhemma eller till dem som för några år sedan valde in dig i detta sällskap?

Eller, kan det vara så att man talar för att hamna i protokollet?  Då kommer nästa fråga. Vem läser då protokollet? Knappast dina väljare. Kanske finns det personer i nomineringsgrupperna som kartlägger hur personer agerar i vissa frågor?

Någon kanske kan upplysa mig och räta ut alla frågetecken!/
Torvald Johansson

Foto: IKON

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Två nya biskopar i tjänst – Mikael och Johan

Så har Svenska kyrkan fått två nya biskopar i tjänst. Biskop Mikael Mogren i Västerås stift och biskop Johan Dalman i Strängnäs stift. I en festlig gudstjänst i Uppsala domkyrka vigdes de båda till sina nya tjänster i går.

Särskilt glada och stolta är vi POSKare över Mikael, som har suttit i kyrkomötet för POSK i många mandatperioder. Först för Uppsala stift och den senaste mandatperioden för Västerås stift. Nu får han istället gå in i nya uppgifter i kyrkomötet. Och vi har fått en ny ordinarie ledamot från Västerås stift, Gun Alingsjö Bäck.

Svenska kyrkan har lagt upp två olika filmer om de två nya biskoparna. Du kan se dem: Om Johan här.

Och om Mikael

Strängnäs stift har också tagit fram den här filmen om sin nye biskop

Ärkebiskop Antje höll en predikan och ett vigningstal som var synnerligen högaktuellt. Du kan läsa hela hennes predikan här:

Predikan vid biskopsvigningen 6 september>>

Här kan du läsa mer om de två nya biskoparna:

Svenska kyrkan: Glädjefylld dubbel biskopsvigning i Uppsala>>

Kyrkans Tidning: Biskopsvigning på söndag för Johan Dalman och Mikael Mogren>>