Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.