Just nu när du kan, hav en lycklig minut…

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren den 2 juli.

Rosor och pioner håller på att slå ut. I skogen blommar skvattram och lingon. Syrenerna har gjort sitt för i år, men jag bär deras doft med mig ett tag till. Äppelträd och körsbärsträd har fått hjälp av insekterna och arbetar i det tysta för att det som var de där vackra blommorna för några veckor sedan ska ge frukt om en månad eller två.

Det är fint med sommar. Skönhet och njutning avlöser varandra. Men oj, vad fort det går. Det är redan juli.

Jag bär med mig några rader av Frans Michael Franzén i sommargrönskan. Han var biskop i Härnösand för nästan 200 år sedan, satt i Svenska Akademin, och hann dessutom med att skriva både dikter och psalmer. Det var han som skrev Bereden väg som vi sjunger till Första Advent och Vad ljus över griften, som jublar i kyrkorna på Påskdagen. Men just nu är det en strof ur hans Dryckesvisa som sjunger i mig:

En blomma är glädjen, idag slår hon ut
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu när du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på det kommande sedan.

Visst är det lite vemodigt om blomstringens snabba framfart. Men framför allt är det en uppmaning och en utmaning att ta till sig det goda och vackra som livet ständigt ger oss. För mitt i politisk förvirring och pandemi finns också glädjens minuter. Mitt i mina privata bördor och komplikationer finns också leenden och skönhet. Gläd dig när du kan! Låt pionerna öppna sig mot just dig! Samla på glädjeminuter! Det vill jag göra.

Samtidigt vill jag inte glömma det svåra. Det är mitt ansvar att komma ihåg det och ta itu med det. Glädjen är en kraftkälla, inte en flykt.

Det blir så påtagligt när jag sitter där mitt i grönskan och ett utkast till en rapport från FN:s klimatpanel dyker upp i nyhetsflödet. Rapporten ska inte publiceras förrän i februari men det mesta är klart nu. Det behövs en transformation, en genomgripande förändring av processer och beteenden för individer, samhällen, näringsliv, institutioner och regeringar, säger rapporten. Livet på jorden kommer att förändras, vare sig vi vill det eller inte. Hittills har de som bidragit minst till miljöförstöringen drabbats hårdast av svält, översvämningar, sjukdomar och minskade arbetsmöjligheter. Allteftersom permafrosten tinar, skogsbränder och översvämningar ökar och temperaturen stiger kommer vi alla att drabbas alltmer. Om vi inte…

Vissa förändringar är redan oåterkalleliga men vi kan vara med och hindra att det blir ännu värre. Varenda tiondels grad som medeltemperaturen inte stiger gör skillnad. Varje insats av regeringar och institutioner, av företag och individer är betydelsefull. Men det behövs många och stora insatser. Våra konsumtionsvanor och våra matvanor, vårt resande, hur vi bor och hur vi sparar är viktigt. Allra viktigast är förstås de politiska besluten.

Medan jag läser om FN-rapporten pågår regeringsförhandlingarna. Alla partiföreträdare försöker tala om hur mycket bättre just de kan göra vårt samhälle. Men varför är klimatfrågorna så lågt prioriterade undrar jag. Livet är hotat och ändå nämner alla inte ens klimatet. Nu måste vi pressa på och bara rösta på dem som tar klimatframtiden på allvar.

Jag gläds åt lyckliga minuter i grönskan, åt surrande, hårt arbetande insekter och åt blommor som ger skönhet och frukt. Det vill jag att mina barnbarn och barnbarnsbarn också ska få göra om femtio eller hundra år. Liksom barnen i Guatemala och Bangladesh och överallt i världen. Så jag njuter av sommaren. Och vill samtidigt med öppna ögon ta till mig hur mycket det kommande behöver oss och all vår goda vilja och vår handlingskraft framöver.

Lisa Tegby
präst i Umeå

POSK deltar i samtal från Almedalen

Just nu pågår årets Almedalsvecka. Den ser inte ut som den brukar och genomförs mestadels som ett digitalt evenemang och pågår i bara fyra dagar. Detta år är Almedalsveckan extra intressant också för POSK, eftersom att det är kyrkoval i höst. Ett val som kanske oftast är ganska bortglömt vid sidan om de övriga politiska samtal som sker där. Men det är ett val där tre stycken av de allmänpolitiska partierna fortfarande ställer upp och på så sätt även använder denna arena för att vinna mark inom Svenska kyrkan.

Det är inte så många av de digitala programpunkterna som handlar om kyrkovalet. Men glädjande nog anordnar Visby domkyrkoförsamling ett seminarium med temat ”Vilka frågor blir kyrkovalets viktigast?” Samtalet genomförs imorgon den 6 juli klockan 17.00-18.00 och medverkar gör POSKs ordförande Amanda Carlshamre, Jesper Eneroth från Socialdemokraterna och Niklas Larsson från Centerpartiet, alltså företrädare för kyrkomötets tre största nomineringsgrupper. Moderator för samtalet är Thomas Petersson, biskop i Visby stift.

POSK har visioner för framtidens kyrka, det hoppas vi kunna visa imorgon. En röst på POSK den 19 september är en röst för en fri kyrka.

Samtalet mellan nomineringsgrupperna kan du se på Almedalsveckan Play när det sänds live eller så kan du se det på samma ställe i efterhand eller på Visby domkyrkoförsamlings kanal på YouTube.

 

Foto: Arild Vågen – CC BY-SA 4.0

En kyrka fri från partipolitik

I en artikel i Dagen den 21 juni svarar POSKs tidigare ordförande Hans-Olof Andrén på frågor kring hur POSK har tänkt att det ska gå till att få en kyrka fri från partipolitik.

”– I en demokratisk kyrka måste vem som helst kunna ställa upp, så jag har svårt att tänka mig ett förbud av politiska partier, säger Hans-Olof Andrén, en av veteranerna inom POSK.

Därför ser han egentligen bara två möjligheter. Det första är att väljarna röstar bort partierna i kyrkovalen. Det andra är att partierna själva drar sig ur.

– De borde fundera på om det verkligen är rimligt att sekulära partier ställer upp i val till ett trossamfund. För det är väldigt exotiskt, inte minst ur en internationell synpunkt.”

Vid flera tillfällen har kritik inom partierna väckts. Men vid partikongresser har motioner om att inte ställa upp i kyrkovalen röstats ned. Idag är det Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet som är de tre riksdagspartier som ställer upp i kyrkovalet.

”Men Hans-Olof Andrén räknar inte bara in de tre politiska partierna som problemet med den politiserade kyrkan utan också de fem nomineringsgrupperna som knoppats av från de övriga riksdagspartierna.

Även om de rent organisatoriskt står på egna ben menar han att de ändå tar med sig sina respektive ideologier in i kyrkopolitiken, vilket han beklagar.

– Man ska inte sitta i kyrkomötet och i de kyrkliga frågorna styras av en lojalitet till L, M, V, KD eller MP.”

POSK vill förändra valsystemet och återgå till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Det passar bättre med den kyrkosyn som Svenska kyrkan har och förståelse av sig själv. Två andra aspekter är att ett sådant system skulle bli billigare och vara bättre för miljön när inte den offantliga mängd valsedlar skulle behöva tryckas upp som idag. Kyrkovalet ska inte vara en kopia på de allmänna valen.

”– Den första konsekvensen av ett sådant valsystem är att det inte går att göra som Alternativ för Sverige (AfS), som nu försöker att ta sig in på kyrkomötet, säger han.

Skulle indirekta val skrämma bort partierna?

– Nej, inte så länge de vill engagera sig i församlingarna.

Hans-Olof Andrén vill poängtera att han inte önskar att kompetenta kyrkopolitiker ska lämna bara för att de tillhör ett politiskt parti. Han vill bara att de inte tar med sig partilojaliteten in i kyrkan.

Så vad är realistiskt, när kommer partierna att lämna kyrkan?

– Jag tror på den plötsliga ideologiska klarsynen och att det kan gå snabbt, säger Hans-Olof Andrén.

Framför allt tror han att de som inte är engagerade i Svenska kyrkan kommer att protestera, inte minst människor med annan tro, exempelvis muslimer.

– Fick de frågan om S skulle ställa upp i valet till moskén tror jag de skulle inse hur absurt det här är.

Det scenario som Hans-Olof Andrén ser framför sig är någon slags dominoeffekt. Om S drog sig ur kyrkopolitiken skulle nog C och SD snart följa efter.

Det slutliga målet är att kyrkan styrs helt utan inflytande från politiska ideologier. Det kan ta ett eller tio år, men Hans-Olof Andrén är ändå säker på att det är dit Svenska kyrkan är på väg.”

I årets kyrkoval hoppas vi att den obundna rörelsen tar ett stort kliv framåt. Det är en viktigt väg till att få en kyrka med visioner för framtiden, fri från partipolitik.

Rösta på POSK den 19 september, för en fri kyrka!

 

Ur POSKs program för mandatperioden 2022-2025:

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare och så att det bättre speglar vår kyrkosyn. Stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter bör väljas av församlingarna i indirekta val så att de representerar sina respektive församlingar och stift.

Att stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter har församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet är avgörande för deras insatser. I dag kan grupper använda kyrkomötet som plattform för samhällspolitiska syften. När ledamöter representerar församlingar får kyrkomötets beslut legitimitet.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att 
Svenska kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

Nej tack – aldrig mer normalitet!

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 10 juli.

Bokstäverna i ordet OTÅLIG darrar av iver och engagemang redan på framsidan. Otålig i hoppet heter boken. Det är ärkebiskop Antje Jackelén som har skrivit den. Hon är otålig. Och hoppfull.

Det är en allvarlig tid vi lever i. Vi måste hålla ut och hålla i och ha tålamod. Vi är inte de första som levt i en svår tid. Fler kommer att få göra det efter oss. Antje Jackelén har läst Martin Luthers skrift från 1520-talets pestutbrott Om man bör fly från en dödlig farsot. Det han säger låter bekant: Värna varandra, lyssna till medicinska råd, ta inte onödiga risker, använd sunt förnuft och var särskilt rädda om samhällets sårbara!

Vår tid är en annan än 1520-talets, både mer riskabel när ett virus snabbt kan ta sig runt jordklotet, och med större möjligheter. Vår samordnade kriskommunikation, vår sjukvård och vårt hopp om ett vaccin är privilegier som 1500-talets människor inte ens kunde drömma om. Ändå är kristid för oss, som för dem, såklart orostider. Det är ju människor som står oss nära, och vi själva, som hotas och drabbas.

Men kan vi, mitt i detta, lära oss något i krisen? Kan vi hindra att rädslan styr, den är nog i längden en rätt dålig rådgivare? Kan vi leva med ovissheten och tro på förändring mitt i att mycket är svårt?

Det finns möjligheter mitt i bedrövelsen och allvaret, säger ärkebiskopen. Hon uppmanar oss att hoppas. Och hopp är något annat än optimism. Optimismen gläds åt de utdragna kurvorna som går i en god riktning. Det är inte dåligt. Men hoppet söker öppningar redan i det spruckna och trasiga. Hoppet behåller livsmodet och tror att det kan komma något helt nytt ur det som gått sönder.

Så börjar jag bläddra i nästa bok, också den skriven under de inställda resornas och de uppskjutna mötenas vår. KRIS! ropar den från framsidan med stora vita bokstäver och utropstecken. Det är idéhistorikern Sverker Sörlin som är bokens författare. Han har samlat sina artiklar och föredrag om kriser alltsedan Estoniakrisen på 1990-talet, genom finanskriser, demokratins kris och andra tillitskriser fram till den hälsokris som just nu råder och den klimatkris som vi bara är i början av. Eftersom jag är en sån som emellanåt börjar läsa böcker nånstans mitt i, märker jag till en början inte att Antje Jackelén skrivit bokens förord. Men vad jag snabbt märker är att de här två böckerna samtalar med varandra. Med sina olika språk och olika utgångspunkter har de en hel del gemensamt, teologen och idé- och miljöhistorikern. De ser krisens allvar, de oroar sig och de hoppas.

Det är modigt, men båda författarna anar faktiskt nya möjligheter. Hälsokrisen som pågår har gjort det väldigt tydligt att vi alla är en enda mänsklighet. Hur mycket individualister vi än är råder ingen tvekan om att vi just nu är mitt i en gemensam berättelse. Helt oväntat står vi där tillsammans och inser hur beroende vi är av varandra och att vår individuella hälsa beror av den globala hälsan. Vi hör ihop. Vad kan medvetandet om denna gemensamma kris göra med oss och vårt sätt att välja och leva? Då och då i historien har kriser varit en öppning, rentav en moralisk plikt till uppbrott. Kan det bli så igen? Sverker Sörlin citerar Martin Luther Kings tal från Lincoln Memorial i augusti 1963: ”Normalitet – aldrig mer!”

Visst längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. På vissa sätt är det förstås så bra. Tänk att på nytt få fika och kramas och trängas lite! Men ändå: Normalitet – aldrig mer! Vi kan ju ändra oss, säger Antje Jackelén. Och Sverker Sörlin målar konkreta bilder där vi funderar på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion, där fossila bränslen fasas ut och ersätts, där FN:s hållbarhetsmål nedbringar utsläppen till hälften och bekämpar fattigdom, ojämställdhet, rasism och annat elände. Det är hisnande perspektiv. Men så befriande. Och så nödvändigt. Att få använda den eftertänksamhet och oro som corona gett oss till att ta itu med alla de andra frågorna som ligger och väntar för att dagens kriser inte ska bli till katastrof.

Och vi kan ju ändra oss!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Nytt biskopsbrev om klimatet

Idag lanserar Svenska kyrkans biskopar ett nytt biskopsbrev om klimatet. För fem år sedan, 2014, publicerades ett första biskopsbrev om klimatet. Utvecklingen sedan dess har gjort det angeläget med en uppdatering och revidering.

Det officiella lanserande sker vid en klimatkväll på Göteborgs Konserthus ikväll i samband med Bokmässan. Men biskopsbrevet finns sedan en tid tillgängligt på flera håll, bland annat på Svenska kyrkans webbplats:
Ett biskopsbrev om klimatet

Ärkebiskop Antje Jackelén säger: ”– Idag framstår klimatkrisens andliga och existentiella karaktär kristallklart. Därför förenar biskopsbrevet naturvetenskaplig kunskap med själavård, teologi och konkreta uppmaningar.

Biskopsbrevet griper tag i den oro, den skuld och de frågor som klimatfrågorna väcker. Har vi lämnat en springnota till våra barn? Hur kan vi skapa klimaträttvisa? Vad vågar vi hoppas på? Här finns förutsättningar för att frigöra den goda handlingskraft som krävs – individuellt och kollektivt. Kärleken till en älskad skapelse kan övervinna såväl förlamning som förnekelse, säger ärkebiskopen.”

Biskopsbrevet inleds med en sammanfattning av kunskapsläget som följs av en existentiell och teologisk reflektion om vår roll som människor, hot, ångest och hopp. Det mynnar ut i vägar framåt och uppmaningar till beslutsfattare i Sverige och internationellt, till näringslivet och organisationer såväl som till enskilda människor. Här talas om klimatkrisen på ett sätt som knappast gjorts tidigare.

Victor Ramström

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill att kyrkan utifrån ett teologiskt perspektiv ska tala tydligt om konsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser, och vikten av en mer rättvis resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Hoppets flickor, vad vi behöver er!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 14 december.

– Vi kan inte sitta och vänta på hopp. Det är ingen ursäkt för att vara passiv. Och när vi börjar agera finns det hopp överallt.

Hon tittar på mig strängt och genomträngande genom rutan, 15-åriga Greta Thunberg. Lika strängt och genomträngande tittar hon på FN:s generalsekreterare när hon samtalar med honom på miljökonferensen i Katowice i Polen. Nu måste vi och hela världen agera. Det är vårt hopp.

Greta dök upp i mitt och mångas liv när hon i stället för att gå till skolstarten i augusti gick och satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon ville säga till politikerna att de, och vi alla, med det snaraste måste uppfylla våra åtaganden från klimatmötet i Paris. Och att det är bråttom. Hon sittstrejkar fortfarande, nu enbart på fredagarna. De andra dagarna går hon i skolan. Och har också under hösten, i familjens elbil tillsammans med sin pappa, åkt till miljömanifestationer i England, Finland och nu senast i Polen. En ikon har hon blivit, och en inspiratör för klimataktivister runtom i världen.  Ett hoppets och aktivitetens tecken.

En del vill avfärda Greta. Är hon inte väldigt egensinnig? Ett barn, som dessutom har en diagnos och lätt ser världen i svart och vitt. Visst är hon egensinnig. Egensinnig och modig, tänker jag. Och så undrar jag om inte många av historiens profeter skulle ha fått en diagnos idag. Hur var det egentligen med Jeremia? Och med Amos? Och Franciskus och Gandhi och den Heliga Birgitta, nog var de rätt egensinniga. För att inte tala om somliga forskare som grävt ner sig i sina specialområden och just så gjort världen stora tjänster.

Tänk om det ibland behövs just de svart-vita och de egensinniga för att vi ska öppna våra ögon! Tänk om deras egensinne kan ge oss hopp! Hon utmanar mig, Greta, och får mig att undra om inte jag, som vill vara så nyanserad, ändå inte borde ta några rejäla steg till i mitt bidrag för ett bättre klimat. Och hur ska jag kunna vara med och säga det tydligare, att om det finns det en fråga där ni politiker ska kompromissa er samman så är det för en mycket radikalare klimatpolitik!!

Det finns en annan flicka också, eller snarare ung kvinna, med sträng och genomträngande blick som gett mig hopp i höst. Det är Nadia Muhrad, som häromdagen tog emot Nobels fredspris tillsammans med dr. Denis Mukwege, för sin kamp mot att sexuella övergrepp används som vapen mot kvinnor i krig och konflikter. Det Nadia Muhrad har varit med om är nästan outhärdligt bara att höra. Och hon har upplevt det i sin kropp! Hennes mor och sex bröder dödades, hon tillfångatogs och våldtogs, inte bara en gång utan flera gånger om dagen till dess hon efter tre månader lyckades fly. Nu berättar hon och kämpar för befrielse för dem som just nu är med om det som hon upplevde. Och utmanar oss och hela världen att vara med i hennes kamp. Jag ville vara den sista flickan med en sån berättelse som min, säger hon. Hennes stränga allvar är uppfordrande. När någon inte bara bär sina egna smärtsamma erfarenheter utan också förvandlar dem till ett mod att kämpa för andras befrielse då sker något stort. Och den kampen behöver medkämpar.

Den franske poeten Charles Peguy skriver om Guds tre dygder. De tre, tron, hoppet och kärleken, är Guds döttrar, säger han; Tron är en trogen Hustru, Kärleken är en Mor och Hoppet är en flicka som ingenting är. Men utan Hoppet, den lilla flickan som ser det som ännu inte är men som skall komma, händer det inget. Det ser ut som om de stora systrarna släpar med sig den lilla som de har mellan sig när de vandrar framåt. Men det är tvärtom, det är hon, den lilla som ser framtiden. ”Och de två stora går bara för den lillas skull.”

Hoppets flickor, vad vi behöver er! I den här komplicerade och tidvis mörka och hotfulla världen som vi sett inte minst den här hösten, så behöver vi så innerligt väl dras med framåt mot det vi ännu inte ser.

Och snart är det jul. Ljus i vintermörkret. En vilopunkt. Och ett värnlöst barn som föds in i en farlig värld. På något sätt fortsätter det där barnet att födas hela tiden. Vi behöver det barnet. Och det barnet behöver oss. I vårt möte och i vår omsorg om det utsatta kan hoppet växa och livet hitta nya goda vägar framåt.

Lisa Tegby
präst i Umeå.