Kyrkan behöver organiseras om

Flera tidningar i Uppsala stift har i samband med att det är 1 år kvar till kyrkovalet publicerat insändare från Anders Brännström och Erik Eckerdal om att kyrkans organisation behöver förändras och inte vara en spegling av Sveriges politiska system, utan vara uppbyggd på ett annat sätt.

Den 19 september nästa år är det kyrkoval. Svenska kyrkan har sedan första halvan av 1900-talet i sina strukturer och sin organisation på många sätt utvecklats mer som en stat eller nation än en kristen kyrka. Dessvärre finns strukturerna kvar efter 2000 när kyrkan formellt skildes från staten. Ekonomiskt innebär det att resurser avdelas för att upprätthålla en kostsam organisation i stället för att lösa kyrkans uppgifter. Några av de politiska partierna bibehåller sitt allmänpolitiska inflytande i kyrkan på ett sätt som inte gagnar kyrkan.

Sveriges politiska system har vuxit fram under århundraden. Regeringen styr landet och riksdagen beslutar om lagar och statens budget. Underifrån arbetar kommuner utifrån det kommunala självstyret och med ansvar för många verksamheter som berör medborgarnas vardag. Mellan staten och kommuner finns regioner med ansvar för sådant som hålls samman på den regionala nivån som sjukvård och kommunikationer.

Vi menar att en kristen kyrka, som Svenska kyrkan, inte ska vara uppbyggd på samma sätt. Kyrkostyrelsen och kyrkomötet ska inte vara regering och riksdag. Stiften ska inte vara regioner. Församlingarna ska inte vara kommuner.

För den som är van att arbeta i det politiska systemet och i politiska partier kan det kännas tryggt att låta kyrkans olika organisationsnivåer spegla nationens. Vi menar att det är fel.  Kyrkan ska byggas utifrån kristna utgångspunkter och inte partipolitiska.

Det centrala i den kristna kyrkan är församlingarna. Det är i församlingarna som det bedrivs gudstjänster, undervisning, mission och diakoni. Vi menar därför att församlingarna behöver vara fokus inom kyrkan på ett annat sätt än kommunerna i en nation.

Stiften har i första hand uppgiften att stödja församlingarna och att utöva tillsyn. Det är en helt annan roll än regionernas roll gentemot kommunerna.

Svenska kyrkans nationella nivå – kyrkostyrelsen och kyrkomötet – är inte kyrkans regering och riksdag som ska styra kyrkan och stifta lagar. Kyrkans nationella nivå ska stödja stiften och därigenom indirekt församlingarna.

Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan (POSK) vill förändra kyrkans organisation så att den blir enklare, kommer närmare kyrkans medlemmar, fördjupar demokratin i kyrkan och att resurserna används till att göra gott i kyrkan och samhället. Detta i stället för att finansiera ett dyrbart och överdimensionerat valsystem och en politisk organisation.

Anders Brännström
ordförande POSK i Uppsala stift

Erik Eckerdal
ersättare i riksPOSKs styrelse

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.

Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Kyrkans inre liv är annat än lagar och regler

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 7 mars menar Mats Rimborg att motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det bara är där den kan avskaffas.

I ett överraskande ögonblick av klarsyn proklamerar Jesper Eneroth (S) och Niklas Larsson (C) det närmast självklara, nämligen att riksdagen inte ska styra kyrkans inre liv och arbete. Men när man läser vidare framgår det snart att de med detta avser frågor som territorialprincipens bevarande, hur medlemsavgiften ska beräknas, och om en särskild lagstiftning som bara gäller ett enskilt trossamfund kan anses vara nödvändig. Det säger en hel del om dessa herrars brist på insikt om vad den kyrka de beslutar om i kyrkomötet egentligen har för uppdrag, när detta betecknas som kännetecken på kyrkans inre liv.

De riksdagsledamöter vars motioner beskrivs på nyhetsplats i samma nummer av Kyrkans Tidning som debattartikeln har i sak rätt i allt de föreslår. Den tekniska möjligheten att införa ett tak för kyrkoavgiften har förbättrats i och med att den nya Public service-avgiften har just en sådan konstruktion och det förslaget är därför väl värt att väckas på nytt. Fri församlingstillhörighet är en närmast nödvändig konsekvens av de stora toppstyrda enheter som har kommit att bli resultatet av strukturreformen, där församlingsråden avlövas och kyrkoråden i de stora pastoraten värnar om sin makt. Det måste bli möjligt för medlemmarna att välja församling själva när de i praktiken saknar möjlighet att påverka fromhetsriktning och verksamhet i den där de bor.

Motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det är riksdagen som har stiftat lagen och bara där den kan avskaffas. Den infördes för att partierna krävde det då och när den tioåriga övergångstiden nu sedan länge är över har den spelat ut sin roll. Precis tvärtemot vad Eneroth och Larsson skriver utgjorde den ett hinder mot en mer ändamålsenlig organisation när strukturutredningen lade fram sina förslag i betänkandet ”Närhet och Samverkan”. Det är därför vi nu måste använda begrepp som ”pastorat och församling som inte ingår i ett pastorat”, och församlingens styrelse ibland kallas församlingsråd och ibland kyrkoråd. Att de sekulära partiorganisationernas marionetter i kyrkomötet oroas är naturligt, men inget vi andra i kyrkan behöver ta hänsyn till.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs program 2018-2021

POSK verkar för en friare församlingstillhörighet. POSK strävar efter att öka möjligheterna för den som tillhör Svenska kyrkan att bli vald till förtroendeuppdrag i en annan församling än där man bor. Medlemmar som studerar på annan ort eller av olika skäl behöver flytta till särskilda boenden ska kunna välja församling. Omflyttningar inom landet innebär i dag att församlingsgemenskapen bryts. För att främja delaktighet i församlingen på den nya bostadsorten bör den enskilde välkomnas och påminnas om glädjen över att det kyrkliga engagemanget får en fortsättning.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Nödvändiga reformer sker inte genom lag

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 28 februari menar Nils Gårder att det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett annat plan.

Det är med oro jag ser på hur inomkyrkliga frågor åter förvandlas till riksdagsfrågor.  Lagen om Svenska kyrkan utgör varken ett hinder eller en förutsättning för verkligt angelägna reformer. Att påstå att lagen i allt måste bevaras är inte heller framsynt. Men viktigast av allt: Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett helt annat plan.

Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar i en accelererande takt. Det är i första hand unga personer, som beslutar att utträda.  När man frågar varför, blir svaret: Jag tror inte på Gud. Svenska kyrkans organisation väcker inget intresse.  Det som efterfrågas är förkunnelse, som är begriplig – i ord och handling.

Men hur skall de kunna vända sig till den som de inte kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den de inte hört? Hur skall de kunna höra utan att någon berättar? (Fritt från veckans episteltext)

Kyrkans inkomster minskar. Inom mindre än tio år är nuvarande ekonomiska ramar inte möjliga att upprätthålla. Vad skall vi då behålla? Inte kostsamma yttre ordningar. Det vi behöver är välutbildade, hängivna och modiga medarbetare samt livaktiga församlingar med regelbundet gudstjänstliv och kvalificerad undervisning som leder till vittnesbörd om tron. Det finns möjlighet att spara på annat och samtidigt uppnå fördelar. Ett exempel är valet till Svenska kyrkans kyrkomöte. Det bör som i andra kyrkor ske indirekt med församlingsmedlemmarna som bas. På så sätt hålls kyrkans nivåer samman, den lokala kompetensen tas till vara och kostnaden sänks.  Sådant förutsätter ingen åtgärd av riksdagen.

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan

Mats Rimborg som är ordförande för POSK i Göteborgs stift skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om hur samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska ha en demokratisk organisation. Så står det i lagen om Svenska kyrkan, och det är de allra flesta överens om. Hur den kyrkliga demokratin ska utformas i praktiken, och om det finns anledning att ifrågasätta den stora likheten mellan kyrkliga och allmänna politiska val, finns det olika uppfattningar om. Men att alla medlemmar ska ges möjlighet till inflytande i sin kyrka är en självklarhet.

Under en lång tid var det bristande intresset för att utnyttja sin rösträtt den främsta orsaken till oro, men i kyrkovalet 2017 deltog nästan en miljon medlemmar, fler än någonsin tidigare. Engagemanget väcktes i många fall av överdriven rädsla för att Svenska kyrkan var hotad; av främlingsfientlighet, homofober eller kvinnoförtryckare. Kunskapen om kyrkan och vad de olika nomineringsgrupperna stod för var inte alltid så stor, men man ville ändå vara med och påverka.

Men i många fall visade det sig vara omöjligt att göra någon skillnad. I 96 av de 685 lokala valen till kyrkofullmäktige, alltså nästan vart sjunde sådant, fanns det bara en kandidatlista, ofta med en oklar agenda. I nättidningen Höglandsnytt presenterades valresultatet i Ydre pastorat i södra Östergötland på följande sätt: ”Nordkorea eller Höglandet. Ibland är det svårt att märka någon skillnad. Som till exempel efter kyrkovalet där en nomineringsgrupp tog hem 100 procent av rösterna. Det fanns nämligen ingen annan att rösta på.”

Det går för all del att påverka valresultatet i någon mån genom att kryssa för vissa namn, men då gäller det verkligen att ha reda på vilka kandidaterna är och vad de står för. Men i stort sett är det den lilla grupp som utgör valberedning för listan som avgör valresultatet, och inte de röstande.

Nästa kyrkoval infaller den 19 september 2021 och kandidatlistorna ska vara klara senast 15 april det året. Det finns fortfarande gott om tid att ge väljarna verkliga valmöjligheter på dessa platser genom att bilda nya lokala grupper som kan ställa upp i valet, och tala om vad de vill verka för i öppna och sakliga debatter i stället för att göra upp i hemlighet. Särskilt de etablerade partipolitiskt obundna grupperna kan ha mycket att vinna på att engagera sig i detta arbete, eftersom det ger dem draghjälp i valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Ni som stod med på någon av dessa 96 listor kan göra en insats för den kyrkliga demokratin genom att inför nästa val tydliggöra vad ni står för. Ta reda på vad de grupper som finns i ert stift vill genom att läsa deras program och prata med deras företrädare, anslut er till den grupp där ni känner er mest hemma, och skapa en lokal lista tillsammans med de likasinnade som finns där ni bor.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

 

Ur POSKs program 2018-2021

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Debatten om predikoturer

Återigen har debatten om predikoturernas vara eller inte vara blossat upp. En fråga som väcker känslor på många sätt. Jag kan förstå att den gör det, men behöver det verkligen vara så?

På flera håll i landet har predikoturerna plockats bort succesivt. Nu senast är det stiftsstyrelsen i Stockholms stift som beslutat att avsluta annonseringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. På detta sätt sparar de ca 4 miljoner kronor varje år.

I höstas var jag i Färjestaden, Södra Ölands pastorat, och lyssnade på en föreläsning med Magdalena Widmark som är analysansvarig på kyrkokansliets kommunikationsenhet. En del av föreläsningen handlade då just om predikoturerna och effekten av dem. Stockholms stift togs upp som exempel och följande diagram presenterades:

Alltså, av de 1,7 miljoner invånare som finns i Stockholms stift så är det mindre än en tredjedel som läser DN eller SvD och det är så få som 0,1% som påverkas helt och hållet av predikoturen, 2100 personer. Dessa personer är absolut inte oviktiga för kyrkan, tvärtom. Men det är totalt sett en väldigt liten del som påverkas eller har användning av informationen i predikoturen.

Det måste finnas effektivare sätt att nå ut till den lilla skara som påverkas helt och hållet av predikoturen. Ofta sägs det dessutom att denna grupp är desamma som våra trognaste kyrkobesökare. Kanske är ett blad som delas ut vid varje gudstjänst med samma information som i dagens predikoturer ett alternativ för att nå just dem.

Det finns säkert mängder med idéer om hur denna grupp kan nås istället. Idag har vi ju så många kanaler att välja på. Men jag roade mig med ett litet räkneexempel. De 2100 personer som påverkas helt och hållet av predikoturen får istället ett brev varje månad med den kommande månadens predikoturer. Portokostnaden för det skulle bli ca 200 000 kronor om året. Lägg till kostnad för material och arbetstid. Kostnaden för det hela kommer då vara avsevärt lägre än de 4 miljoner kronor som det nu betalas för annonsering varje år.

Jag tror inte att det är någon av de som fattar beslut i frågor som denna som vill göra kyrkan mer osynlig, tvärtom. Men vi behöver stanna upp och fråga oss själva, hur möter vi människor med det kristna budskapet och evangeliet idag? Hur kan vi på bästa sätt berätta om det som händer i våra kyrkor så att det också når ut bättre? Kanske är det då vittnesbördet från oss själva som kommer att ge störst genomslag och inte några få ord i en tidningsannons.

/Victor Ramström

Sammanfattning kyrkomötet 2018

Förra veckan avslutades kyrkomötet. Efter några dagar fyllda av debatt och beslutsfattande var den andra av årets två sessioner över.

För mig som är ny ledamot var det extra kul att få vara med och se hur hela processen går till. Från utskottsarbete i första sessionen till debatt och beslut i den andra. Debatten pågick i vissa ärenden väldigt länge. Det gjorde att tidsplanen mot slutet knappt gick att få ihop, men det gick precis.
Här kan du läsa mer om hur kyrkomötet arbetar.

Jag hade hört det innan, och visst blev det så iår också, det är inte många motioner som får bifall. Men några få av årets 95 motioner fick faktiskt bifall, här kommer en genomgång av dessa. De motioner som är markerade i fet stil i texten nedan har POSKare varit medmotionärer till.

Motion 2018:67
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att genomlysa skilda organisatoriska och ekonomiska möjligheter i syfte att säkerställa Svenska kyrkans fortsatta verksamhet på Sveriges största flygplatser.

Motion 2018:55
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka och i enlighet med motionens förslag arbeta fram former för framtagande av ett nationellt täckande program för klimatstrategi, så att arbetet ska kunna genomföras i samtliga stift.

Motion 2018:93 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i överläggningar med Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna påtala behovet av flexibel användning av kyrkorummet så att de kan brukas och utvecklas.

Motion 2018:61
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda och föreslå förändringar av domkyrkornas organisatoriska ställning och förutsättningar i Svenska kyrkan, för att bättre stödja och ta till vara på domkyrkornas unika identitet och uppdrag.

Motion 2018:31 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över möjligheten att utveckla tillgänglighetsfunktionen i Kyrkguiden.

Motion 2018:56
Kyrkomötet beslutade att ändra lydelsen i 4 kap. 19 §, sista stycket, första meningen i kyrkoordningen till ”Minst en av kyrkvärdarna ska vara ledamot eller ersättare i församlingens kyrkoråd eller i församlingsrådet”.

Dessutom ansågs ett antal motioner vara besvarade:
Motion 2018:38 om finansiella tjänster inom Svenska kyrkan.
Motion 2018:86 om levande musik vid vigsel- och begravningsgudstjänster.
Motion 2018:29 om en kommunikationsstrategi.
Motion 2018:75 om en databas för att enkelt kunna söka sin församling.
Motion 2018:41 om kyrkotillhörighet för utländska medborgare.
Motion 2018:94 om att få effekt av initierade satsningar kring fastighetsregister.
Motion 2018:59 punkt 1 om missionsinsatser i utanförskapsområden.
Motion 2018:39 om stöd till kvinnors folkhögskola i Gaza.
Motion 2018:19 punkt 1 om Svenska Kyrkans Ungas officiella ställning.

Under utskottens arbete under första sessionen föreslog utskotten ett antal beslut med anledning av några motioner. Dessa förslag från utskotten bifölls av kyrkomötet:

Motion 2018:65
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att till nästa kyrkomöte återkomma med förtydligande i enlighet med 2017 års kyrkomötesbeslut att bifalla det av Torvald Johansson under överläggningen framlagda förslaget i frågan om fortsatt arbete med kyrkohandbokens musik.

Motion 2018:50
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att inhämta synpunkter från kyrkomötet på sitt förslag till direktiv, tidsplan och andra ramar för arbetet med en revision av Den svenska psalmboken innan det inleds.

Motion 2018:68
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att kartlägga hur församlingar arbetar med rutiner och stöd för förtroendevalda och ideella företrädare som utsatts för brott.

Motion 2018:81
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att göra en uppföljning av rapporten Svenska kyrkans arbete med suicidprevention i Sverige,2008 samt att i uppföljningen även belysa den ökade psykiska ohälsan.

Motion 2018:27
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda förutsättningarna för att i Svenska kyrkan godta elektronisk identifiering som alternativ till identifiering genom egenhändigt undertecknande av handlingar och i det sammanhanget också pröva behovet av ändringar i kyrkoordningen.

Motion 2018:42
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att pröva möjligheterna att i kyrkobokföringssystemet ha funktioner för att kunna påkalla noggrann sekretessprövning vid fråga om utlämnande av uppgifter om bland annat dop och kyrkotillhörighet.

Motion 2018:93 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över och förtydliga förutsättningarna för kyrkounderhållsbidrag så att möjligheterna till flexibel användning av kyrkorummen inkluderas.

Motion 2018:88
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas nationellt för att förebygga sexuella övergrepp och trakasserier samt att med särskilt fokus på ålders- och könsmaktsordning synliggöra och vidareutveckla det goda arbete som redan pågår.

Motion 2018:31 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att implementera policydokumenten En kyrka för alla och Gåvan att finnas till.

Motion 2018:36 och 2018:78
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkomötets presidium att tillse att kyrkomötet får information om de utvärderingsinsatser rörande strukturfrågor som görs av kyrkostyrelsen.

Motion 2018:6 och 2018:54
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att vidta nödvändiga åtgärder så att Svenska kyrkans verksamhetsindelning och redovisningssystem överensstämmer med kyrkoordningens beskrivning av församlingens grundläggande uppgift som en enda med fyra dimensioner.

Motioner 2018:19 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i samråd och samverkan med Svenska Kyrkans Unga och stiften ta fram en strategi för att stödja utvecklingen av ungas demokratiska organisering i Svenska kyrkan.

Resten av årets motioner avslogs. Men beslut fattades i andra stora och viktiga frågor som Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2019-2021 tex.
Vill du läsa mer om alla motioner, beslut och ärenden så finns det samlat här.

Nu ser vi fram mot kyrkomötet 2019! Det första tematiska kyrkomötet som kommer att ha temat undervisning.

/Victor

Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

Musikkommitté väntas få brett stöd

Behandlingen av kyrkohandboken i kyrkomötet tog en oväntad vändning under tisdagens debatt. Då fick ett förslag från Torvald Johansson, POSK, om att tillsätta en kommitté av sakkunniga musiker och teologer stöd av gruppledarna för S, C och BA. 

Kommitténs uppdrag är att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Dels handlar det om Gudstjänstmusik A, som ju har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv. Dels omfattar uppdraget även att självständigt och efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta kompletterande musik till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik A-C. Musik önskas från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton och från våra systerkyrkor utanför Europa.

– Jag är mycket glad över att vi fått ett så brett stöd för ett fortsatt arbete med musiken till handboken, säger Hans-Olof Andrén, gruppledare för POSK i kyrkomötet. Genom den nya regleringen, när ny musik får användas utan att den fastställs i kyrkomötet, kan resultaten från kommitténs arbete fortlöpande tas i bruk i gudstjänsten.

– Detta stöd gör också att vi i POSK på torsdag kommer att rösta för att både text och musik i handboken antas av kyrkomötet, förstås med de förbättringar som tillkommit under utskottsbehandlingen bl a till följd av våra och andras motioner. Vi tror att det är viktigt att en ny handbok antas med brett stöd.