fbpx

Gjorde överklagandenämnden rätt?

Paraplyer

Förra veckan i Kyrkans Tidning(v8) kan vi läsa om hur överklagandenämnden har upphävt beslutet i Nylöse pastorat (Göteborg) som ville göra om hela pastoratet till en församling.

Bakgrunden är att kyrkofullmäktige i Nylöse i december fattat ett beslut att lägga samman alla församlingarna i Nylöse pastorat. Dessa är Angereds, Bergsjön, Kortedala och Nylöse församlingar och dessa församlingar har sedan 1 januari 2018 varit Nylöse pastorat. (Läs om församlingarna här)

Men har överklagandenämnden verkligen gjort rätt – är det inte precis så vi vill att det skulle fungera? Att pastoraten själva bestämmer hur många församlingar det ska finnas inom ett pastorat? Att det skulle vara flexibelt.

Jo, men tanken var inte att det skulle bli stora gigantiska enheter. Tanken var att pastoraten skulle vara paraplyet som gjorde att församlingarna blev skyddade och kunde leva vidare, frodas som enhet runt den lokala kyrkan och fira gudstjänst.

Att som Nylöse nu gör, lägga samman alla församlingarna till en enda stor enhet motverkar det lokala.

Det finns många aspekter på Nylöse pastorat. Det är ett pastorat med extremt låg kyrkotillhörighet. Det är ett pastorat med stor diakonal verksamhet, många olika kulturer och många olika religioner i området. Men oavsett det så kan det inte vara rätt väg att gå att lägga samman fyra församlingar till en enda stor församling.

Och det är bra att överklagandenämnden har rivet upp beslutet. Det är bra att det kommer till en rejäl diskussion om vad en församling är, vad som är det viktigaste och hur vi ska kunna vara levande församlingar i vårt samhälle.

POSK vill värna församlingar och den omorganisation som ägde rum efter strukturutredning gav just förutsättningar för det. Levande församlingar – som kunde bära sig, för att man samarbetar i ett pastorat som gör det möjligt att bära gemensamma uppgifter.

Ur POSKs program

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet och varje församling ska utifrån lokala förutsättningar ges så stort ansvar som möjligt. I varje församling i ett pastorat finns ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvar för församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. (…)
POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara. Där det finns förutsättningar måste mindre församlingar kunna överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten.

 

 

Ska Svenska kyrkan verkligen skapa trovärdighet?

Ja, det är ju en fråga som går att ställa sig. Ska Svenska kyrkan skapa trovärdighet? Absolut, vill jag väl svara på den frågan, det är klart vi ska vara och skapa trovärdighet.

Men vill vi verkligen skapa trovärdighet åt främlingsfientliga och extrema partier som försöker skapa sig en arena för att bli legitima och ”normala”. Nej, säger, eller rättare sagt, skriker, jag då.

Men det är just det som händer och som har hänt. Först var det Sverigedemokraterna som genom sitt deltagande i kyrkovalet sakta men säkert tog plats i  de det demokratiska finrummet. Nu är det en avknoppning av SD – nämligen Alternativ för Sverige som vill ta plats i kyrkomötet.

Jonas Eek skriver på Opinionssidan i Kyrkans Tidning (4/2 nr 5)och lyfter just den här frågan. ”Ett dåligt alternativ för Svenska kyrkan”. Slutklämmen skrämmer mig mest, där Eek i ett P.S skriver:

Enligt AfS:s hemsida har partiet 2204 medlemmar. Det är ungefär lika många medlemmar som SD hade 2006, fyra år innan man kom in i riksdagen”.

Och hur tog sig SD in? Jo, genom att ställa upp i kyrkovalet. De skaffade sig en plattform och en arena där de kom in i finrummen. Och på den vägen är det.

Svenska kyrkan, genom det valsystem som vi har med direktval till alla nivåer, skapade förutsättningarna för ett politiskt parti, som inte ställer upp på Svenska kyrkans människosyn och värderingar, att få en demokratisk plattform.

Låt inte detta hända igen!

POSK har allt sedan relationsförändringen 2000, gång på gång, motionerat och drivit frågan om indirekta val, oförtröttligt! Därför det är de i församlingen som ska vara basen för dem som bestämmer i kyrkan. Det är den lokala förankringen och kännedomen som ska utgöra grogrund för de som ska ta ansvar även på andra nivåer (stifts och kyrkomöte).

Hade Svenska kyrkan haft indirekta val så hade inte Sverigedemokraterna fått de fäste de har i dag i Svenska kyrkan och i förlängningen tror jag också de hade haft svårare att komma in i riksdagen.

Låt oss göra om och göra rätt! Inför återigen indirekta val. Och låt inte politiska partier ställa upp i kyrkovalet!

Ur POSKs program

POSK anser att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Förtroendevalda från de politiska partierna utformar gärna regler för kyrkan efter vad som gäller för stat och kommun. Ett exempel på detta är dagens komplicerade och kostsamma sätt att genomföra kyrkoval.

I dag finns en partipolitisk påverkan då riksdagsfrågor drivs i kyrkomötet. Där lyfter företrädare för politiska partier fram partiernas ideologiska grund som en utgångspunkt för hur kyrkan ska formas och den kristna tron tolkas. POSK vill bidra till ökad medvetenhet om demokratins villkor inom Svenska kyrkan, bland annat genom att arbeta för ett billigare och enklare valsystem. Svenska kyrkans beslutsfattare ska vara demokratiskt valda och företräda församlingar, inte politiska partier.

Läs gärna också POSKs småskrift om indirekta val>>

 

Vi är igång!

Att kyrkovalrörelsen och debatten är igång känns tydligare och tydligare för varje dag.

I höstas skickade POSK ut en bilaga i Kyrkans tidning, en tidning som av andra grupper mottogs med stor skepsis och ifrågasättande. Framförallt de som ställer upp på en lista med politisk stämpel kändes sig kränkta och ifrågasatta. Med all rätt – vi ifrågasätter ju varför ett politiskt parti ska vara inne och bestämma i Svenska kyrkan.

Socialdemokraterna mobiliserar allt mer och förbereder sig. De har ett stort valmaskineri och de är duktiga på att samla sina krafter. De utbildar och i december antogs ett kyrkopolitiskt program, beslutat och daterat ”Partistyrelsens kansli 14 december 2020”.

Socialdemokraterna i Göteborg skriver på sin sida:

Socialdemokraterna är som parti verksamma inom Svenska kyrkan och ställer upp i kyrkovalen. Valrörelsen är därför en angelägenhet för hela organisationen, både de som är medlemmar i svenska kyrkan och de som inte är det.

Varför?

Kan någon förklara för mig varför ett kyrkoval är en angelägenhet för de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan? Jag är ju inte särskilt intresserad av att engagera mig i ett val för en lokal frikyrka. Eller en lokal fotbollsförening. Varför ska då medlemmar av socialdemokratiska partiet vara intresserade av att engagera sig i kyrkovalet till Svenska kyrkan?

Jag hänvisar till vad som står i POSKs program:

Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

Partipolitiken i Svenska kyrkan är absurd. Gärna engagerade människor, men inte ett politiskt parti! Socialdemokraterna drev själva frågan om att skilja kyrkan från staten, de skriver i sitt kyrkopolitiska program:  ”Många inom partiet var av den uppfattningen att det demokratiska välfärdssamhälle man ämnade bygga skulle göra kyrkan överflödig. Partiprogrammet slog fast att religionen var en privatsak och att kyrkan med sitt ansvar för skolan omgående borde skiljas från staten.”

Släpp sossarna loss!

Varför får då inte det kyrkliga engagemanget för en socialdemokrat vara en privatsak? Varför måste en socialdemokrat stå på en socialdemokratiskt politisk lista för att kunna engagera sig i Svenska kyrkan? Varför blir socialdemokrater uteslutna ur sitt parti om de vill ställa upp på en annan lokal partipolitisk obunden lista? Jag säger det igen – det är absurt!

Nej vänner, kyrkovalskampanjen är i högsta grad på gång. Valdagen 19 september 2021 hoppas jag att de partipolitiskt obundna listorna vinner valet. Och jag skulle önska att de politiska partierna kan ”släppa loss” sina kandidater och låta den frihet de aktar så högt även gälla möjligheten att ställa upp i kyrkovalet.

Motståndet har gynnat acceptans

För en av socialdemokraternas största anledning att mobilisera så hårt i kyrkovalet är för att mota bort Sverigedemokraterna. Men genom att socialdemokratiska partiet klamrat sig fast i Svenska kyrkan det har de istället berett en grund och ansat vägen för ett parti som står för ett människovärde som inte stämmer överens med mina uppfattningar. Och inte bara gett detta parti acceptans i kyrkan – utan även i samhället och i riksdagen. Och detta har blivit en stor förlust för Svenska kyrkan. På många sätt.

POSK ger inte upp!

Därför är det viktigt att POSK fortsätter sin kamp och sitt jobb för att lyfta kyrkans egna medlemmar. Och vår vision talar för sig själv och lyfter det absolut viktigaste för kyrkan.

POSKs vision är att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK står för mångfald och sårar inte

Fyra POSKare från Umeå har på förekommen anledning skrivit en debattartikel, införd i Västerbottens-Kuriren den 2 januari. Den direkta anledningen var en insändare som angrep POSK och påstod att vi kränker, sårar och diskrediterar företrädare för politiska partier i kyrkovalet.

En informationstidning från POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, en nomineringsgrupp som ställer upp i kyrkovalet) som gavs ut under hösten har väckt reaktioner. Debattörer från andra grupper i kyrkovalet har menat att POSK ”kränker och sårar” dem som har ett politiskt engagemang, och att vi misstänkliggör deras engagemang i kyrkan. Frågan har ställts varför de som engagerar sig politiskt inte skulle vara ”värdiga” att delta i kyrkovalet.

Detta bygger på en missuppfattning om vad POSK står för när det gäller förekomsten av partipolitik i de kyrkliga valen. Vi har inom POSK alltid varit mycket tydliga med att vi ser det som positivt och viktigt att kristna engagerar sig i samhället, bland annat genom att ta ansvar som politiskt förtroendevalda. Vi ser det också som positivt att politiskt engagerade personer finns med och tar ansvar inom kyrkan – som ideellt engagerade, som förtroendevalda och som anställda. Inom POSK finns också många som är engagerade i samhällspolitiken. Däremot vill vi inte knyta vårt engagemang som förtroendevalda i kyrkan till ett politiskt parti.

Någon debattör har framfört att partiers deltagande i kyrkovalet innebär att ”göra fler delaktiga” och att ”alla behövs” inom kyrkan. Men mindre än 5 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i ett politiskt parti. Därför behövs POSK som alternativ för de 95 procent som står utanför partierna att bli delaktiga och kunna ställa upp som förtroendevalda. Fler behövs om inte beslutsfattandet i kyrkan ska bli en angelägenhet för ett litet fåtal!

POSK anser också att partipolitiska etiketter är irrelevanta för val av förtroendevalda i kyrkan. Partiernas program och ideologier är utformade för det sekulära samhällets frågor och säger inget om de kyrkliga frågorna. Kyrkans teologi, gudstjänstutformning, diakoni eller organisation kan inte styras av politiska partiprogram. Inga andra organisationer i civilsamhället styrs av politiskt tillsatta företrädare – så varför ska kyrkan göra det?

Dessa uppfattningar om partipolitik i kyrkan är principiella, och innebär inte på något sätt att vi underkänner det kyrkliga engagemanget hos personer i andra nomineringsgrupper. Det finns därför ingen anledning för någon partitillhörig att känna sig ”kränkt” eller ”sårad”. Tvärtom ser vi och uppskattar mycket av äkta engagemang för kyrkan hos andra nomineringsgruppers företrädare. Genom åren har POSK också haft mycket och nära samarbete med bland annat centerns företrädare, både i kyrkomötet, inom Luleå stift och inte minst inom Umeå pastorat. Det sätter vi stort värde på!

I en kyrka som likt Svenska kyrkan ser sig som en folkkyrka och har nära 6 miljoner medlemmar är det naturligt att kyrkan rymmer en mångfald av uppfattningar, kyrkliga traditioner och fromhetsriktningar. Denna mångfald ligger i folkkyrkans natur. I vår informationstidning nyligen skrev vi att detta är något vi inom POSK bejakar och ser som en rikedom – inte som ett problem.

Det tycks som om en del debattörer inte håller med om detta. Några verkar också tro att ”frågan om kvinnliga präster” är ett problem för POSK, liksom det faktum att Jesu budskap riktar sig till alla oavsett kön eller etnicitet. Vi kan försäkra att POSK helhjärtat står bakom Svenska kyrkans ordning med kvinnliga präster, och att vi gärna ser fler kvinnliga kyrkoherdar och biskopar.

Ibland påstås att POSK inte har några tydliga åsikter i kyrkliga frågor. Inget kan vara mer felaktigt. Vi har ett omfattande program som är lätt att hitta på vår websajt. I POSKs program kan alla läsa bl.a. följande: ”Präster, diakoner och biskopar av olika kön är en självklarhet och en tillgång för kyrkan. En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och andra diskrimineringsgrunder” och ”alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.”

POSK kränker och sårar ingen genom att tala om vad vi står för i kyrkopolitiken – och vi har ett heltäckande program med många tydliga ställningstaganden!

Lisa Tegby och Katarina Glas, kyrkomötesledamöter
Birgitta Bernspång, ordförande i POSK i Umeå
Lars-Gunnar Frisk, ordförande i POSK i Luleå stift

 

Vision och program

Kyrkan behöver organiseras om

Flera tidningar i Uppsala stift har i samband med att det är 1 år kvar till kyrkovalet publicerat insändare från Anders Brännström och Erik Eckerdal om att kyrkans organisation behöver förändras och inte vara en spegling av Sveriges politiska system, utan vara uppbyggd på ett annat sätt.

Den 19 september nästa år är det kyrkoval. Svenska kyrkan har sedan första halvan av 1900-talet i sina strukturer och sin organisation på många sätt utvecklats mer som en stat eller nation än en kristen kyrka. Dessvärre finns strukturerna kvar efter 2000 när kyrkan formellt skildes från staten. Ekonomiskt innebär det att resurser avdelas för att upprätthålla en kostsam organisation i stället för att lösa kyrkans uppgifter. Några av de politiska partierna bibehåller sitt allmänpolitiska inflytande i kyrkan på ett sätt som inte gagnar kyrkan.

Sveriges politiska system har vuxit fram under århundraden. Regeringen styr landet och riksdagen beslutar om lagar och statens budget. Underifrån arbetar kommuner utifrån det kommunala självstyret och med ansvar för många verksamheter som berör medborgarnas vardag. Mellan staten och kommuner finns regioner med ansvar för sådant som hålls samman på den regionala nivån som sjukvård och kommunikationer.

Vi menar att en kristen kyrka, som Svenska kyrkan, inte ska vara uppbyggd på samma sätt. Kyrkostyrelsen och kyrkomötet ska inte vara regering och riksdag. Stiften ska inte vara regioner. Församlingarna ska inte vara kommuner.

För den som är van att arbeta i det politiska systemet och i politiska partier kan det kännas tryggt att låta kyrkans olika organisationsnivåer spegla nationens. Vi menar att det är fel.  Kyrkan ska byggas utifrån kristna utgångspunkter och inte partipolitiska.

Det centrala i den kristna kyrkan är församlingarna. Det är i församlingarna som det bedrivs gudstjänster, undervisning, mission och diakoni. Vi menar därför att församlingarna behöver vara fokus inom kyrkan på ett annat sätt än kommunerna i en nation.

Stiften har i första hand uppgiften att stödja församlingarna och att utöva tillsyn. Det är en helt annan roll än regionernas roll gentemot kommunerna.

Svenska kyrkans nationella nivå – kyrkostyrelsen och kyrkomötet – är inte kyrkans regering och riksdag som ska styra kyrkan och stifta lagar. Kyrkans nationella nivå ska stödja stiften och därigenom indirekt församlingarna.

Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan (POSK) vill förändra kyrkans organisation så att den blir enklare, kommer närmare kyrkans medlemmar, fördjupar demokratin i kyrkan och att resurserna används till att göra gott i kyrkan och samhället. Detta i stället för att finansiera ett dyrbart och överdimensionerat valsystem och en politisk organisation.

Anders Brännström
ordförande POSK i Uppsala stift

Erik Eckerdal
ersättare i riksPOSKs styrelse

 

Ur POSKs program inför kyrkovalet 2021:

Svenska kyrkan har tillsammans med andra kristna kyrkor vid flera tillfällen antagit dokument som beskriver en gemensam kyrkosyn. POSK vill att Svenska kyrkan tydligare ska beakta de ekumeniska dokument som antagits och verka för att genomföra de åtaganden och överenskommelser, kyrkorättsliga och organisatoriska, som följer av denna kyrkosyn.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att Svenska kyrkan reformerar och omformar sin organisation så att den gestaltar den kyrkosyn och struktur som kommer till uttryck i de dokument som antagits av Svenska kyrkan.

Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Kyrkans inre liv är annat än lagar och regler

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 7 mars menar Mats Rimborg att motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det bara är där den kan avskaffas.

I ett överraskande ögonblick av klarsyn proklamerar Jesper Eneroth (S) och Niklas Larsson (C) det närmast självklara, nämligen att riksdagen inte ska styra kyrkans inre liv och arbete. Men när man läser vidare framgår det snart att de med detta avser frågor som territorialprincipens bevarande, hur medlemsavgiften ska beräknas, och om en särskild lagstiftning som bara gäller ett enskilt trossamfund kan anses vara nödvändig. Det säger en hel del om dessa herrars brist på insikt om vad den kyrka de beslutar om i kyrkomötet egentligen har för uppdrag, när detta betecknas som kännetecken på kyrkans inre liv.

De riksdagsledamöter vars motioner beskrivs på nyhetsplats i samma nummer av Kyrkans Tidning som debattartikeln har i sak rätt i allt de föreslår. Den tekniska möjligheten att införa ett tak för kyrkoavgiften har förbättrats i och med att den nya Public service-avgiften har just en sådan konstruktion och det förslaget är därför väl värt att väckas på nytt. Fri församlingstillhörighet är en närmast nödvändig konsekvens av de stora toppstyrda enheter som har kommit att bli resultatet av strukturreformen, där församlingsråden avlövas och kyrkoråden i de stora pastoraten värnar om sin makt. Det måste bli möjligt för medlemmarna att välja församling själva när de i praktiken saknar möjlighet att påverka fromhetsriktning och verksamhet i den där de bor.

Motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det är riksdagen som har stiftat lagen och bara där den kan avskaffas. Den infördes för att partierna krävde det då och när den tioåriga övergångstiden nu sedan länge är över har den spelat ut sin roll. Precis tvärtemot vad Eneroth och Larsson skriver utgjorde den ett hinder mot en mer ändamålsenlig organisation när strukturutredningen lade fram sina förslag i betänkandet ”Närhet och Samverkan”. Det är därför vi nu måste använda begrepp som ”pastorat och församling som inte ingår i ett pastorat”, och församlingens styrelse ibland kallas församlingsråd och ibland kyrkoråd. Att de sekulära partiorganisationernas marionetter i kyrkomötet oroas är naturligt, men inget vi andra i kyrkan behöver ta hänsyn till.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs program 2018-2021

POSK verkar för en friare församlingstillhörighet. POSK strävar efter att öka möjligheterna för den som tillhör Svenska kyrkan att bli vald till förtroendeuppdrag i en annan församling än där man bor. Medlemmar som studerar på annan ort eller av olika skäl behöver flytta till särskilda boenden ska kunna välja församling. Omflyttningar inom landet innebär i dag att församlingsgemenskapen bryts. För att främja delaktighet i församlingen på den nya bostadsorten bör den enskilde välkomnas och påminnas om glädjen över att det kyrkliga engagemanget får en fortsättning.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Nödvändiga reformer sker inte genom lag

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 28 februari menar Nils Gårder att det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett annat plan.

Det är med oro jag ser på hur inomkyrkliga frågor åter förvandlas till riksdagsfrågor.  Lagen om Svenska kyrkan utgör varken ett hinder eller en förutsättning för verkligt angelägna reformer. Att påstå att lagen i allt måste bevaras är inte heller framsynt. Men viktigast av allt: Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett helt annat plan.

Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar i en accelererande takt. Det är i första hand unga personer, som beslutar att utträda.  När man frågar varför, blir svaret: Jag tror inte på Gud. Svenska kyrkans organisation väcker inget intresse.  Det som efterfrågas är förkunnelse, som är begriplig – i ord och handling.

Men hur skall de kunna vända sig till den som de inte kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den de inte hört? Hur skall de kunna höra utan att någon berättar? (Fritt från veckans episteltext)

Kyrkans inkomster minskar. Inom mindre än tio år är nuvarande ekonomiska ramar inte möjliga att upprätthålla. Vad skall vi då behålla? Inte kostsamma yttre ordningar. Det vi behöver är välutbildade, hängivna och modiga medarbetare samt livaktiga församlingar med regelbundet gudstjänstliv och kvalificerad undervisning som leder till vittnesbörd om tron. Det finns möjlighet att spara på annat och samtidigt uppnå fördelar. Ett exempel är valet till Svenska kyrkans kyrkomöte. Det bör som i andra kyrkor ske indirekt med församlingsmedlemmarna som bas. På så sätt hålls kyrkans nivåer samman, den lokala kompetensen tas till vara och kostnaden sänks.  Sådant förutsätter ingen åtgärd av riksdagen.

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan

Mats Rimborg som är ordförande för POSK i Göteborgs stift skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om hur samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska ha en demokratisk organisation. Så står det i lagen om Svenska kyrkan, och det är de allra flesta överens om. Hur den kyrkliga demokratin ska utformas i praktiken, och om det finns anledning att ifrågasätta den stora likheten mellan kyrkliga och allmänna politiska val, finns det olika uppfattningar om. Men att alla medlemmar ska ges möjlighet till inflytande i sin kyrka är en självklarhet.

Under en lång tid var det bristande intresset för att utnyttja sin rösträtt den främsta orsaken till oro, men i kyrkovalet 2017 deltog nästan en miljon medlemmar, fler än någonsin tidigare. Engagemanget väcktes i många fall av överdriven rädsla för att Svenska kyrkan var hotad; av främlingsfientlighet, homofober eller kvinnoförtryckare. Kunskapen om kyrkan och vad de olika nomineringsgrupperna stod för var inte alltid så stor, men man ville ändå vara med och påverka.

Men i många fall visade det sig vara omöjligt att göra någon skillnad. I 96 av de 685 lokala valen till kyrkofullmäktige, alltså nästan vart sjunde sådant, fanns det bara en kandidatlista, ofta med en oklar agenda. I nättidningen Höglandsnytt presenterades valresultatet i Ydre pastorat i södra Östergötland på följande sätt: ”Nordkorea eller Höglandet. Ibland är det svårt att märka någon skillnad. Som till exempel efter kyrkovalet där en nomineringsgrupp tog hem 100 procent av rösterna. Det fanns nämligen ingen annan att rösta på.”

Det går för all del att påverka valresultatet i någon mån genom att kryssa för vissa namn, men då gäller det verkligen att ha reda på vilka kandidaterna är och vad de står för. Men i stort sett är det den lilla grupp som utgör valberedning för listan som avgör valresultatet, och inte de röstande.

Nästa kyrkoval infaller den 19 september 2021 och kandidatlistorna ska vara klara senast 15 april det året. Det finns fortfarande gott om tid att ge väljarna verkliga valmöjligheter på dessa platser genom att bilda nya lokala grupper som kan ställa upp i valet, och tala om vad de vill verka för i öppna och sakliga debatter i stället för att göra upp i hemlighet. Särskilt de etablerade partipolitiskt obundna grupperna kan ha mycket att vinna på att engagera sig i detta arbete, eftersom det ger dem draghjälp i valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Ni som stod med på någon av dessa 96 listor kan göra en insats för den kyrkliga demokratin genom att inför nästa val tydliggöra vad ni står för. Ta reda på vad de grupper som finns i ert stift vill genom att läsa deras program och prata med deras företrädare, anslut er till den grupp där ni känner er mest hemma, och skapa en lokal lista tillsammans med de likasinnade som finns där ni bor.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

 

Ur POSKs program 2018-2021

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.