Kyrkans inre liv är annat än lagar och regler

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 7 mars menar Mats Rimborg att motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det bara är där den kan avskaffas.

I ett överraskande ögonblick av klarsyn proklamerar Jesper Eneroth (S) och Niklas Larsson (C) det närmast självklara, nämligen att riksdagen inte ska styra kyrkans inre liv och arbete. Men när man läser vidare framgår det snart att de med detta avser frågor som territorialprincipens bevarande, hur medlemsavgiften ska beräknas, och om en särskild lagstiftning som bara gäller ett enskilt trossamfund kan anses vara nödvändig. Det säger en hel del om dessa herrars brist på insikt om vad den kyrka de beslutar om i kyrkomötet egentligen har för uppdrag, när detta betecknas som kännetecken på kyrkans inre liv.

De riksdagsledamöter vars motioner beskrivs på nyhetsplats i samma nummer av Kyrkans Tidning som debattartikeln har i sak rätt i allt de föreslår. Den tekniska möjligheten att införa ett tak för kyrkoavgiften har förbättrats i och med att den nya Public service-avgiften har just en sådan konstruktion och det förslaget är därför väl värt att väckas på nytt. Fri församlingstillhörighet är en närmast nödvändig konsekvens av de stora toppstyrda enheter som har kommit att bli resultatet av strukturreformen, där församlingsråden avlövas och kyrkoråden i de stora pastoraten värnar om sin makt. Det måste bli möjligt för medlemmarna att välja församling själva när de i praktiken saknar möjlighet att påverka fromhetsriktning och verksamhet i den där de bor.

Motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det är riksdagen som har stiftat lagen och bara där den kan avskaffas. Den infördes för att partierna krävde det då och när den tioåriga övergångstiden nu sedan länge är över har den spelat ut sin roll. Precis tvärtemot vad Eneroth och Larsson skriver utgjorde den ett hinder mot en mer ändamålsenlig organisation när strukturutredningen lade fram sina förslag i betänkandet ”Närhet och Samverkan”. Det är därför vi nu måste använda begrepp som ”pastorat och församling som inte ingår i ett pastorat”, och församlingens styrelse ibland kallas församlingsråd och ibland kyrkoråd. Att de sekulära partiorganisationernas marionetter i kyrkomötet oroas är naturligt, men inget vi andra i kyrkan behöver ta hänsyn till.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs program 2018-2021

POSK verkar för en friare församlingstillhörighet. POSK strävar efter att öka möjligheterna för den som tillhör Svenska kyrkan att bli vald till förtroendeuppdrag i en annan församling än där man bor. Medlemmar som studerar på annan ort eller av olika skäl behöver flytta till särskilda boenden ska kunna välja församling. Omflyttningar inom landet innebär i dag att församlingsgemenskapen bryts. För att främja delaktighet i församlingen på den nya bostadsorten bör den enskilde välkomnas och påminnas om glädjen över att det kyrkliga engagemanget får en fortsättning.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Nödvändiga reformer sker inte genom lag

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 28 februari menar Nils Gårder att det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett annat plan.

Det är med oro jag ser på hur inomkyrkliga frågor åter förvandlas till riksdagsfrågor.  Lagen om Svenska kyrkan utgör varken ett hinder eller en förutsättning för verkligt angelägna reformer. Att påstå att lagen i allt måste bevaras är inte heller framsynt. Men viktigast av allt: Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett helt annat plan.

Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar i en accelererande takt. Det är i första hand unga personer, som beslutar att utträda.  När man frågar varför, blir svaret: Jag tror inte på Gud. Svenska kyrkans organisation väcker inget intresse.  Det som efterfrågas är förkunnelse, som är begriplig – i ord och handling.

Men hur skall de kunna vända sig till den som de inte kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den de inte hört? Hur skall de kunna höra utan att någon berättar? (Fritt från veckans episteltext)

Kyrkans inkomster minskar. Inom mindre än tio år är nuvarande ekonomiska ramar inte möjliga att upprätthålla. Vad skall vi då behålla? Inte kostsamma yttre ordningar. Det vi behöver är välutbildade, hängivna och modiga medarbetare samt livaktiga församlingar med regelbundet gudstjänstliv och kvalificerad undervisning som leder till vittnesbörd om tron. Det finns möjlighet att spara på annat och samtidigt uppnå fördelar. Ett exempel är valet till Svenska kyrkans kyrkomöte. Det bör som i andra kyrkor ske indirekt med församlingsmedlemmarna som bas. På så sätt hålls kyrkans nivåer samman, den lokala kompetensen tas till vara och kostnaden sänks.  Sådant förutsätter ingen åtgärd av riksdagen.

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan

Mats Rimborg som är ordförande för POSK i Göteborgs stift skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om hur samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska ha en demokratisk organisation. Så står det i lagen om Svenska kyrkan, och det är de allra flesta överens om. Hur den kyrkliga demokratin ska utformas i praktiken, och om det finns anledning att ifrågasätta den stora likheten mellan kyrkliga och allmänna politiska val, finns det olika uppfattningar om. Men att alla medlemmar ska ges möjlighet till inflytande i sin kyrka är en självklarhet.

Under en lång tid var det bristande intresset för att utnyttja sin rösträtt den främsta orsaken till oro, men i kyrkovalet 2017 deltog nästan en miljon medlemmar, fler än någonsin tidigare. Engagemanget väcktes i många fall av överdriven rädsla för att Svenska kyrkan var hotad; av främlingsfientlighet, homofober eller kvinnoförtryckare. Kunskapen om kyrkan och vad de olika nomineringsgrupperna stod för var inte alltid så stor, men man ville ändå vara med och påverka.

Men i många fall visade det sig vara omöjligt att göra någon skillnad. I 96 av de 685 lokala valen till kyrkofullmäktige, alltså nästan vart sjunde sådant, fanns det bara en kandidatlista, ofta med en oklar agenda. I nättidningen Höglandsnytt presenterades valresultatet i Ydre pastorat i södra Östergötland på följande sätt: ”Nordkorea eller Höglandet. Ibland är det svårt att märka någon skillnad. Som till exempel efter kyrkovalet där en nomineringsgrupp tog hem 100 procent av rösterna. Det fanns nämligen ingen annan att rösta på.”

Det går för all del att påverka valresultatet i någon mån genom att kryssa för vissa namn, men då gäller det verkligen att ha reda på vilka kandidaterna är och vad de står för. Men i stort sett är det den lilla grupp som utgör valberedning för listan som avgör valresultatet, och inte de röstande.

Nästa kyrkoval infaller den 19 september 2021 och kandidatlistorna ska vara klara senast 15 april det året. Det finns fortfarande gott om tid att ge väljarna verkliga valmöjligheter på dessa platser genom att bilda nya lokala grupper som kan ställa upp i valet, och tala om vad de vill verka för i öppna och sakliga debatter i stället för att göra upp i hemlighet. Särskilt de etablerade partipolitiskt obundna grupperna kan ha mycket att vinna på att engagera sig i detta arbete, eftersom det ger dem draghjälp i valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Ni som stod med på någon av dessa 96 listor kan göra en insats för den kyrkliga demokratin genom att inför nästa val tydliggöra vad ni står för. Ta reda på vad de grupper som finns i ert stift vill genom att läsa deras program och prata med deras företrädare, anslut er till den grupp där ni känner er mest hemma, och skapa en lokal lista tillsammans med de likasinnade som finns där ni bor.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

 

Ur POSKs program 2018-2021

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Debatten om predikoturer

Återigen har debatten om predikoturernas vara eller inte vara blossat upp. En fråga som väcker känslor på många sätt. Jag kan förstå att den gör det, men behöver det verkligen vara så?

På flera håll i landet har predikoturerna plockats bort succesivt. Nu senast är det stiftsstyrelsen i Stockholms stift som beslutat att avsluta annonseringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. På detta sätt sparar de ca 4 miljoner kronor varje år.

I höstas var jag i Färjestaden, Södra Ölands pastorat, och lyssnade på en föreläsning med Magdalena Widmark som är analysansvarig på kyrkokansliets kommunikationsenhet. En del av föreläsningen handlade då just om predikoturerna och effekten av dem. Stockholms stift togs upp som exempel och följande diagram presenterades:

Alltså, av de 1,7 miljoner invånare som finns i Stockholms stift så är det mindre än en tredjedel som läser DN eller SvD och det är så få som 0,1% som påverkas helt och hållet av predikoturen, 2100 personer. Dessa personer är absolut inte oviktiga för kyrkan, tvärtom. Men det är totalt sett en väldigt liten del som påverkas eller har användning av informationen i predikoturen.

Det måste finnas effektivare sätt att nå ut till den lilla skara som påverkas helt och hållet av predikoturen. Ofta sägs det dessutom att denna grupp är desamma som våra trognaste kyrkobesökare. Kanske är ett blad som delas ut vid varje gudstjänst med samma information som i dagens predikoturer ett alternativ för att nå just dem.

Det finns säkert mängder med idéer om hur denna grupp kan nås istället. Idag har vi ju så många kanaler att välja på. Men jag roade mig med ett litet räkneexempel. De 2100 personer som påverkas helt och hållet av predikoturen får istället ett brev varje månad med den kommande månadens predikoturer. Portokostnaden för det skulle bli ca 200 000 kronor om året. Lägg till kostnad för material och arbetstid. Kostnaden för det hela kommer då vara avsevärt lägre än de 4 miljoner kronor som det nu betalas för annonsering varje år.

Jag tror inte att det är någon av de som fattar beslut i frågor som denna som vill göra kyrkan mer osynlig, tvärtom. Men vi behöver stanna upp och fråga oss själva, hur möter vi människor med det kristna budskapet och evangeliet idag? Hur kan vi på bästa sätt berätta om det som händer i våra kyrkor så att det också når ut bättre? Kanske är det då vittnesbördet från oss själva som kommer att ge störst genomslag och inte några få ord i en tidningsannons.

/Victor Ramström

Sammanfattning kyrkomötet 2018

Förra veckan avslutades kyrkomötet. Efter några dagar fyllda av debatt och beslutsfattande var den andra av årets två sessioner över.

För mig som är ny ledamot var det extra kul att få vara med och se hur hela processen går till. Från utskottsarbete i första sessionen till debatt och beslut i den andra. Debatten pågick i vissa ärenden väldigt länge. Det gjorde att tidsplanen mot slutet knappt gick att få ihop, men det gick precis.
Här kan du läsa mer om hur kyrkomötet arbetar.

Jag hade hört det innan, och visst blev det så iår också, det är inte många motioner som får bifall. Men några få av årets 95 motioner fick faktiskt bifall, här kommer en genomgång av dessa. De motioner som är markerade i fet stil i texten nedan har POSKare varit medmotionärer till.

Motion 2018:67
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att genomlysa skilda organisatoriska och ekonomiska möjligheter i syfte att säkerställa Svenska kyrkans fortsatta verksamhet på Sveriges största flygplatser.

Motion 2018:55
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka och i enlighet med motionens förslag arbeta fram former för framtagande av ett nationellt täckande program för klimatstrategi, så att arbetet ska kunna genomföras i samtliga stift.

Motion 2018:93 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i överläggningar med Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna påtala behovet av flexibel användning av kyrkorummet så att de kan brukas och utvecklas.

Motion 2018:61
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda och föreslå förändringar av domkyrkornas organisatoriska ställning och förutsättningar i Svenska kyrkan, för att bättre stödja och ta till vara på domkyrkornas unika identitet och uppdrag.

Motion 2018:31 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över möjligheten att utveckla tillgänglighetsfunktionen i Kyrkguiden.

Motion 2018:56
Kyrkomötet beslutade att ändra lydelsen i 4 kap. 19 §, sista stycket, första meningen i kyrkoordningen till ”Minst en av kyrkvärdarna ska vara ledamot eller ersättare i församlingens kyrkoråd eller i församlingsrådet”.

Dessutom ansågs ett antal motioner vara besvarade:
Motion 2018:38 om finansiella tjänster inom Svenska kyrkan.
Motion 2018:86 om levande musik vid vigsel- och begravningsgudstjänster.
Motion 2018:29 om en kommunikationsstrategi.
Motion 2018:75 om en databas för att enkelt kunna söka sin församling.
Motion 2018:41 om kyrkotillhörighet för utländska medborgare.
Motion 2018:94 om att få effekt av initierade satsningar kring fastighetsregister.
Motion 2018:59 punkt 1 om missionsinsatser i utanförskapsområden.
Motion 2018:39 om stöd till kvinnors folkhögskola i Gaza.
Motion 2018:19 punkt 1 om Svenska Kyrkans Ungas officiella ställning.

Under utskottens arbete under första sessionen föreslog utskotten ett antal beslut med anledning av några motioner. Dessa förslag från utskotten bifölls av kyrkomötet:

Motion 2018:65
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att till nästa kyrkomöte återkomma med förtydligande i enlighet med 2017 års kyrkomötesbeslut att bifalla det av Torvald Johansson under överläggningen framlagda förslaget i frågan om fortsatt arbete med kyrkohandbokens musik.

Motion 2018:50
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att inhämta synpunkter från kyrkomötet på sitt förslag till direktiv, tidsplan och andra ramar för arbetet med en revision av Den svenska psalmboken innan det inleds.

Motion 2018:68
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att kartlägga hur församlingar arbetar med rutiner och stöd för förtroendevalda och ideella företrädare som utsatts för brott.

Motion 2018:81
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att göra en uppföljning av rapporten Svenska kyrkans arbete med suicidprevention i Sverige,2008 samt att i uppföljningen även belysa den ökade psykiska ohälsan.

Motion 2018:27
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda förutsättningarna för att i Svenska kyrkan godta elektronisk identifiering som alternativ till identifiering genom egenhändigt undertecknande av handlingar och i det sammanhanget också pröva behovet av ändringar i kyrkoordningen.

Motion 2018:42
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att pröva möjligheterna att i kyrkobokföringssystemet ha funktioner för att kunna påkalla noggrann sekretessprövning vid fråga om utlämnande av uppgifter om bland annat dop och kyrkotillhörighet.

Motion 2018:93 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över och förtydliga förutsättningarna för kyrkounderhållsbidrag så att möjligheterna till flexibel användning av kyrkorummen inkluderas.

Motion 2018:88
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att se över vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas nationellt för att förebygga sexuella övergrepp och trakasserier samt att med särskilt fokus på ålders- och könsmaktsordning synliggöra och vidareutveckla det goda arbete som redan pågår.

Motion 2018:31 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att implementera policydokumenten En kyrka för alla och Gåvan att finnas till.

Motion 2018:36 och 2018:78
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkomötets presidium att tillse att kyrkomötet får information om de utvärderingsinsatser rörande strukturfrågor som görs av kyrkostyrelsen.

Motion 2018:6 och 2018:54
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att vidta nödvändiga åtgärder så att Svenska kyrkans verksamhetsindelning och redovisningssystem överensstämmer med kyrkoordningens beskrivning av församlingens grundläggande uppgift som en enda med fyra dimensioner.

Motioner 2018:19 punkt 2
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i samråd och samverkan med Svenska Kyrkans Unga och stiften ta fram en strategi för att stödja utvecklingen av ungas demokratiska organisering i Svenska kyrkan.

Resten av årets motioner avslogs. Men beslut fattades i andra stora och viktiga frågor som Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2019-2021 tex.
Vill du läsa mer om alla motioner, beslut och ärenden så finns det samlat här.

Nu ser vi fram mot kyrkomötet 2019! Det första tematiska kyrkomötet som kommer att ha temat undervisning.

/Victor

Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

Musikkommitté väntas få brett stöd

Behandlingen av kyrkohandboken i kyrkomötet tog en oväntad vändning under tisdagens debatt. Då fick ett förslag från Torvald Johansson, POSK, om att tillsätta en kommitté av sakkunniga musiker och teologer stöd av gruppledarna för S, C och BA. 

Kommitténs uppdrag är att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Dels handlar det om Gudstjänstmusik A, som ju har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv. Dels omfattar uppdraget även att självständigt och efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta kompletterande musik till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik A-C. Musik önskas från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton och från våra systerkyrkor utanför Europa.

– Jag är mycket glad över att vi fått ett så brett stöd för ett fortsatt arbete med musiken till handboken, säger Hans-Olof Andrén, gruppledare för POSK i kyrkomötet. Genom den nya regleringen, när ny musik får användas utan att den fastställs i kyrkomötet, kan resultaten från kommitténs arbete fortlöpande tas i bruk i gudstjänsten.

– Detta stöd gör också att vi i POSK på torsdag kommer att rösta för att både text och musik i handboken antas av kyrkomötet, förstås med de förbättringar som tillkommit under utskottsbehandlingen bl a till följd av våra och andras motioner. Vi tror att det är viktigt att en ny handbok antas med brett stöd.

Kyrkohandboken –
lång debatt i kyrkomötet

På kyrkomötet pågick under gårdagen debatten kring nya kyrkohandboken från förmiddagen till sena kvällen. Det var stundtals väldigt många teologiska begrepp som bollades fram och tillbaka i inläggen och som för en ej utbildad teolog som mig kändes svåra att hänga med i. Men samtidigt var det väldigt lärorik. Det märktes att det var en fråga som engagerade då många var uppe och talade. Några dök upp vid varje diskussionsblock och uttryckte starka uttryck mot kyrkohandboksförslaget, de kom framförallt från SD och Frimodig kyrka. Så här skriver Kyrkans tidning om debatten.

POSK har under lång tid varit kritisk till framförallt arbetet kring musiken och hade inför dagen lagt ett yrkande om återremiss på musikdelen. Återremiss innebär alltså att beslutet kring denna del av handboken inte skulle tas på torsdag, utan istället lyftas ur och arbetas vidare kring. Under gårdagen hände dock saker som gjorde att POSK drog tillbaka sitt yrkande och istället kom med ett särskilt yrkande som innebär att kyrkohandboken tas i sin helhet men att arbetet med musiken fortsätter ändå. Detta yrkande ställer sig alla de stora nomineringsgrupperna sig bakom vilket gör att det har majoriteten bakom sig på torsdag när beslut ska fattas.
Så här skriver Kyrkans tidning om den vändningen.

Vill du titta på och höra hur debatten lät kring detta besked så hittar du det på Svenska kyrkans webbTV där du hittar en länk som heter 2017-11-21 (19:00-22:45) under rubriken 21 november. När du väl fått igång den sändningen så går det att hoppa fram till ärende 12, block J: Återremiss av kyrkohandboksförslaget genom att klicka på den rutan.

Bloggen har all anledning att återkomma till detta!

 

(Obeservera att bilden är från 2016, Ola Isaksson var inte närvarande vid årets kyrkomöte)

Debatt om ensamkommande barn och unga

Såhär på barnkonventionens dag, vad passade då bättre att debattera än Gunvor Torstenssons (POSK) m.fl. motion om Behandling av ensamkommande flyktingbarn. Det var en fråga som engagerade flest antal debattörer under förmiddagens pass och det kom några bifall på motionen i sin helhet.

Gunvor var lite försiktig och valde att yrka bifall på Kyrkolivsutskottets förslag att anta de två första punkterna men att avslå den sista punkten. Hon har tagit till sig av utskottets tankar och utlåtande och håller med kritiken till den tredje punkten och valde därför att följa utskottets förslag till beslut.

Manilla Bergström var aktiv i debatten med inlägg och några replikskiften. Hon yrkade på bifall på motionen i sin helhet med ett tillägg i tredje punkten; ”och unga”, så att den punkten får lydelsen:
” Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmana Sveriges regering och Migrationsverket att stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och ungdomar med starka asylskäl.” Hon höll ett engagerat och gripande anförande där hon uppmanade oss att lyssna, trots att hon tyckte att i den bästa av världar skulle hon inte behöva stå i talarstolen just nu!

Dag Sandahl (FK) tyckte att frågan var komplicerad och ville inte yrka på något, men ansåg väl i viss mån att detta inte var en fråga för kyrkomötet. Han berättade att han varit i kontakt med någon i Kabul som hävdade att det varje vecka landar flyg fyllda med turister i Kabul, så han tyckte att situationen i Kabul kan ju inte vara så allvarlig om folk åker dit på semester. Ett uttalande som fick ärkebiskop Antje att gå upp som sista talare och komma med ett faktatillägg med en namngiven och trovärdig källa att situationen är allvarlig i Kabul och Afghanistan. Dag var även uppe vid ett flertal tillfällen i replik där han återkom till frågans svårighet och att det finns en moralisk aspekt i frågan.

Birgitta Lindén (S) yrkade bifall på motionen i sin helhet och Wanja Lundby-Wedin (S) yrkade bifall på punkt ett och tre, men att punkt två skulle anses besvarad. Jag kan tycka att det ytterligare visar på Socialdemokraternas splittring i frågan och samtidigt skönt att höra att det finns viktiga personer inom S som har denna syn i frågan.

Ytterligare bifall till motionen i sin helhet (med Manillas tillägg) kom från Anki Erdmann (ViSK), hon påpekade även att hela gruppen ställer sig bakom detta bifall. Hon ansåg att denna frågan var den viktigaste frågan för årets kyrkomöte.

Evelina Johansson (FK) talade om att kyrkomötet och Svenska kyrkan inte ska öka på polariseringen och vill inte sätta sig i ”fiendeskap” till migrationsverket. Hon kom även med nytt påfund, cirkulärpolitiska partier, vilket fick Wanja Lundby-Wedin att begära replik. Jag tror mig förstå vad Evelina försökte sig på att hävda med detta men i just den här frågan där Wanja så tydligt står för något annat än sina partikamrater i regeringen blev kanske inte utfallet vad jag tänker mig att hon ville hävda. Även Manilla och Gunvor begärde replik på Evelinas anförande där de båda tog upp det eventuella fiendeskapet till migrationsverket vilket de båda hävdade inte alls var fallet. Manilla lyfte att hon är för något, inte emot!

Biskop Fredrik Modeus höll ett anförande där han med emfas hävdade att detta verkligen var en fråga för kyrkomötet och Svenska kyrkan. Vilket vi såhär på barnkonventionens födelsedag märkte då bland annat Katarina kyrka ringde i kyrkklockorna strax efter debatten var avslutad i plenum för att låta de unga ensamkommande stanna i Sverige.

Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.