fbpx

Kraftsamla för Fasteinsamlingen

Nu är det EN KNAPP VECKA kvar av Fasteinsamlingen, till avslutningen på Palmsöndagen.

Årets insamlingsaktiviteter har kraftigt påverkats negativt av de senaste månadernas händelseutveckling.

Därför behövs en gemensam kraftsamling för att med en digital kampanj sista veckan bidra till ett så bra insamlingsresultat som möjligt!

Läget är kritiskt:

  • Allt syre, all tid och all uppmärksamhet i det offentliga rummet upptas av oro och diskussioner kring coronaviruset.
  • Vi har mött enorma svårigheter – ja det har närmast varit omöjligt – att bedriva en kampanj när de flesta kyrkliga verksamheter ligger nere, mycket går på sparlåga, och gudstjänsbesöken har minskat drastiskt.
  • Det är en uppenbar risk att den internationella solidariteten drunknar eller bleknar bort inför alla konkreta och näraliggande bekymmer vi gör oss. Finns tid, ork, engagemang för världen bortom Sveriges – eller Europas – gränser?
  • Samtidigt står vi inför en hotande katastrof på alla plan när smittspridningen når exempelvis Afrika på bred front.

”När många av oss hamnar i karantän, eller behöver begränsa hur vi träffas måste vi fortsätta öppna våra hjärtan och sprida kärlek. Omtanken om varandra ska finnas såväl här i Sverige som om medmänniskor på andra platser i världen.” (från Act Svenska kyrkans kampanjsida)

Vi måste samla ihop oss och göra allt vi kan – NU. Och vi måste klara av att göra detta trots allt annat nytt och ovant vi måste hantera ute i våra församlingar!

Låt oss därför utmana varandra – Kyrkans tidnings läsare, alla internationellt aktiva, våra kreativa informatörer, alla anställda och förtroendevalda, alla med hjärta för Act Svenska kyrkan – att låta kreativiteten och engagemanget flöda nu den sista veckan av Fastekampanjen!

Nu behövs en digital kampanj som slutspurt. Låt oss hitta alla goda idéer för att utnyttja internet, sociala medier, andra mediekontakter, ja ALLT vad vi kan finna på, för att låta internet ÖVERSVÄMMAS av Fastekampanjens viktiga budskap. Låt det bli en verklig mobilisering av alla våra kontakter att vara med och bidra genom att lägga upp innehåll, Gilla och dela!

Alla kyrkligt engagerade, och alla som stödjer Act Svenska kyrkans viktiga arbete, behövs, som givare, och som stödjare av en sådan kampanj. Och se för Guds skull till att använda alla gudstjänster – inte minst de som sänds via internet! – till kraftfulla pläderingar för generösa bidrag till det internationella arbetet och Fasteaktionen

Exempel på vad du och dina vänner kan göra:

Dela och bjud in till Act Svenska kyrkans insamlingsbössa på Facebook

Starta en egen insamling till Act Svenska kyrkan via Facebook. Från din Startsida, välj ”Insamlingar” i vänsterspalten, klicka ”Välj ideell organisation”. I sökrutan, skriv: ”Act” och välj sedan Act Svenska kyrkan och fyll i de uppgifter som efterfrågas.

Sprid kampanjinformation i sociala medier, framför allt Facebook.

Skriv gärna en liten introduktion, ungefär så här:

”När världen drabbas av en pandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i utsatthet. Människor som lever på marginalen, som befinner sig på flykt eller som lever i hunger och fattigdom har sämst förutsättningar att klara en kris. Stöd Act Svenska kyrkans Fasteinsamling, till stöd för människor i utsatthet runt världen.”

Kombinera sedan detta med att i samma inlägg länka till något av följande:

(Nederst på den sidan finns även ett antal blogginlägg och informationstexter som du också kan dela, med en introtext enligt ovan.)

Låt oss alla hjälpas åt med Fasteinsamlingens slutspurt fram till Palmsöndag!

Lägg gärna ut ett sånt här inlägg varje dag till och med söndag. Om några hundra personer gör detta så blir det tusentals inlägg – som gör skillnad! (Och länka gärna även till detta inlägg, så bidrar du även till att sprida tanken på en digital kampanj.)

LÅT OSS GE JÄRNET!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Svenska kyrkan ställer om!

Vi befinner oss i ett för många ganska knepigt och ovisst läge med anledning av det nya coronaviruset och covid-19. Många påverkas av förändringarna i de dagliga rutinerna och ibland känns det som att hela samhället stannar upp. Vad allt detta kommer leda till hur det kommer påverka oss fullt ut går inte att säga i dagsläget. Vi kan inte annat än lyssna till experternas råd, fortsätta tvätta händerna och be för situationen och all de som är sjuka eller som känner oro.

Församlingarna påverkas olika av detta. Men kyrkan stänger inte igen, kyrkan ställer om! För en del pågår nästan det mesta församlingslivet som vanligt, för andra är mycket av verksamheten förändrad. De flesta ställer om till att möta situationen som pågar här och nu. Gudstjänstlivet påverkas, förändras och utökas! Sällan har Svenska kyrkan framstått som så digital som i dessa tider. I sociala medier finns en stor flora av filmer och livesändningar från andakter och gudstjänster från församlingar runtom i hela Sverige. Många är de möten som nu sker via länk istället för att mötas fysiskt.

Visst är det fantastiskt med alla dessa goda initiativ till att ställa om, att inte bara ställa in. Jag blir glad över att se det stora engagemang som finns för att göra kyrkan synlig i samhället precis då när det behövs. Precis då när extra många är ensamma eller känner oro. Precis då när vi är i behov av ännu mer medmänsklighet. Precis då när vi kanske inte har möjligheten att besöka en kyrka för att delta i en gudstjänst så kan vi göra det via sociala medier eller hemsidor.

Jag tror det är viktigt för kyrkan att fortsatt finnas på plats och genomföra så mycket som möjligt av allt det som redan görs i vanliga fall. Men lika viktigt är det att anpassa verksamheten så att den fungerar och följer de råd och rekommendationer som finns.

Här i Kalmar där jag bor blir det en promenerande bokcirkel i en av församlingarna. I en annan finns det soppa för take away två dagar i veckan istället för tisdagens sopplunch.

I Ryssby-Åby pastorat har kyrkoherde Sussie Kårlin formulerat det brev som Paulus kanske skrivit i dessa tider, Första Coronabrevet.

Samtidigt har Svenska kyrkan som en av fem parter från civilsamhället gjort en överenskommelse med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges Kommuner och Regioner om att hjälpa personer över 70 år och andra grupper med matinköp och upphämtning av mediciner. Detta med hjälp av ideella krafter som samordnas i varje kommun.

I Höllviken är det barnen som håller i taktpinnen med nyhetsrapporter genom Coronanytt.

Listan här skulle kunna göras väldigt lång. Det finns säkert mycket som görs lokalt där du verkar som du gläds över i dessa tider. Mitt i det som upplevs svårt och tungt kan detta få vara ett glädjeämne som också ger hopp inför framtiden.

Victor Ramström
informatör

Vi bärs av varandras händer

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.

– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.

Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.

Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.

Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.

Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.

Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.

Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.

Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär?  Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?

Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar om fasta och medmänsklighet

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

 

Omringad

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg