En strimma av ljus i det mörka

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 april.

När jag slog på Rapport förra måndagen och möttes av de skakande bilderna av det brinnande Notre Dame hade jag just suttit och läst berättelsen om Jesu död i Johannesevangeliet som jag skulle predika över på Långfredagen.

Där berättas det om hur lärjungen Johannes, Maria, Jesu mor, och ytterligare några kvinnor stannade kvar hos Jesus på korset ända till slutet. Alla andra flydde. Det är begripligt. Skriken och fasan och stanken där på Golgata var säkert förfärlig. Hela avrättningen måste ha varit vidrig. Men Maria och Johannes stannade kvar.

Maria, det är ju Notre Dame, vår dam, Jesu mamma. Maria har fått ge namn åt 1100-talskatedralen i Paris, liksom åt många fler kyrkor och katedraler. Att hon har gudomliggjorts har jag svårt att förstå mig på. Men att hon varit och är medmoder och medsyster, samtalspartner och vän åt oändligt många, framför allt kvinnor, genom historien, det kan jag begripa. Hon är verkligen Notre Dame, vår dam, vår kvinna, vår syster som vet hur smärtsamt och komplicerat livet kan vara. Den här påsken blev hon väldigt tydlig för mig.

Hela påskberättelsen är grundläggande mänsklig. Där finns smärtan, våldet mot den oskyldige, döden, förvirringen och den stora tystnaden innan det som man inte alls väntat sig händer, och en väg mot liv och hopp öppnar sig. Jag må vara religiös och partisk, men jag tror verkligen att mönstret från död till liv är allmänmänskligt.

Det känns som det är slutet på allting, ropade Carl Bildt ut på Twitter när han sett Notre Dame i lågor. Hur mycket mer ska det inte ha känts så för dem som stod där vid korset på Golgata? Hur många människor på Sri Lanka tänker inte så just nu? Är det inte väldigt många, kanske de flesta, som någon gång har varit i förtvivlan och uppgivenhet och bara sett mörker omkring sig? Det kan ha handlat om livskatastrofer och mänskliga förluster, om omöjliga återvändsgränder, till synes helt förlorade möjligheter eller något annat, som när man står vid sidan om verkar större eller mindre, men för den som är mitt i det under en tid är bara svart.

Det finns inget att förenkla kring de stora katastroferna. De drar bara ner livets rullgardin och så är det mörkt. Men märkligt nog, också mitt i det kan ljus anas. Från Sri Lanka berättar människor om en ny gemenskap och omsorg mitt i det svåra. Gamla gränser försvinner när man delar sorg och behöver stödja varandra. På Golgata uppmanade Jesus Maria och Johannes att ta hand om varandra – han visste att de skulle behöva det.

Utan att veta vad som skulle hända gick de två iväg från korset. Med böjda huvuden och tunga sinnen, men tillsammans. Sen höll de sig stilla i mörkret. Och det kändes säkert som om det var slutet på allting. De stannade i det mörka. Precis som många andra i samma situation hade de inget val. Men de hade varandra. Och det skulle visa sig att ljuset, livet skulle återvända. På ett sätt som de inte väntat sig och vågat tro skulle det visa sig att livet är starkare än döden.

Att stå ut med att vara vilsen, inte veta, bara vänta. Jag funderar vidare. Ur mörker kan det ofta växa ljus. Inte alltid som man vill eller väntar sig. Men på nya sätt, ofta överraskande. Inte sällan tar det tid. Men det kommer. Livet ger sig inte.

Hur handskas vi med den insikten? Att stå ut med det omöjliga ett tag. Att vara kvar i det svåra och vänta, att vända och vrida på saker och inte genast fixa till det, är inte det underskattat? Har vi utrymme för att sorg och ovisshet, förvirring och växt tar tid?

När de första bilderna inifrån den brandhärjade katedralen kablades ut över världen var det förkolnade trärester, damm och aska man såg. Men över allt skrot hängde silverkorset kvar. Och genom ett av de skadade fönstren letade sig en solstrimma in som fick korset att lysa där i askdammet. Det kan tyckas som en tillfällighet. Men också tillfälligheter kan ha ett budskap. Korset, de svåra erfarenheterna, askan och det förkolnade finns kvar.

Men denna strimma av ljus mitt i det som raserats. Det kanske ändå inte är slutet på allting.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Blomsterkransar och feministisk utrikespolitik

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Det är den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Tillsammans med fem andra kvinnor på besök hos Svenska kyrkans indiska samarbetspartners, och våra indiska värdar, kliver jag ut ur minibussen i den lilla byn Kilkavarapet i sydöstra Indien. Solen steker och det är 35 grader varmt. Byn är fattig, det syns på husen – en del av dem skulle vi nog hellre kalla för skjul med sina hoplappade papp- och plåtväggar. Men mitt i fattigdomen finns en värdighet och en skönhet. I synnerhet är det kvinnorna i sina vackra färgstarka dräkter och fina frisyrer som utstrålar stolthet samtidigt som jag ju anar vilken kamp deras liv är.

Vi hör trummorna och vi ser dansen redan innan vår buss stannat. Och när vi klivit av får vi alla blomstergirlanger runt halsen, vi välkomnas med applåder och glada rop och så dras vi med i en vandring och en dans längs byns små gator och kringelikrokar. Vi passerar brunnar där kvinnorna hämtar vatten, några små butiker som vi knappt skulle kalla hål i väggen, skuttande barn, trötta gamlingar som sitter utanför sina hus, ett hindutempel med färgstarka gudabilder på taket och en enkel skola. Och hela tiden trummor och dans och varma leenden. Här är det fattigt, men det är inte fattigt på generositet.

Till slut kommer vi fram till en enkel kyrka med kors och altare längst fram och med massor av färgglada girlanger som fladdrar från taket. Och så en stor banderoll utanför kyrkbyggnaden. Balance for better står det på den. Balans till det bättre. Det är kvinnodagens tema i den indiska lutherska kyrkan.

Förmodligen skulle jag ha svårt att klara av att leva i den här byn. Men jag känner mig hemma här. När den manliga biskopen, som också har kommit hit idag, har haft ett alldeles för långt och delvis obegripligt inledningsanförande äter vi lunch med bananblad som tallrikar. Men biskopen kom den här dagen – det ska sägas till hans försvar, för hans närvaro var en viktig solidaritetshandling i ett land där kvinnokamp och jämställdhet verkligen inte är en självklarhet. Här behövs verkligen balans till det bättre!

Efter lunchen sätter vi oss ned med några av kvinnorna i byn. De berättar om fattigdomen som det svåraste. Och om att männen inte märker av fattigdomen på samma sätt. För det är ju vi som ska se till att familjen får mat och kläder, säger de. Ett par av kvinnorna är sjuksköterskor, andra är lärare. De berättar om våld mot kvinnor som en självklarhet i många byar och hem. Ibland kommer våldsutsatta kvinnor till hälsokliniken men ofta inte. Som om våld i hemmet är något självklart. 75 % av allt våld mot kvinnor i Indien sker i hemmen lär vi oss under vårt besök. Men vi lär oss också av en jurist som vi träffar om en organisation av She-teams – grupper som arbetar anonymt, anmäler våld mot kvinnor som de ser och hör talas om. De stöder utsatta kvinnor och har på vissa håll lyckats bli en kraft som män är rädda för. Respektera kvinnor, She-teamet ser dig! är deras paroll.

Kvinnorna i byn berättar för oss om sin kvinnogrupp och hur viktigt det är att mötas. De får stöd av kyrkans kvinnosekreterare som i sin tur har sina vidare nätverk. Och så förstår jag vilken symbolisk laddning detta att kvinnor nu kan prästvigas också i Indien har. Att elva av tolv lutherska kyrkor nu har kvinnliga präster är ett tecken på kvinnors inflytande i både kyrka och samhälle. Och man jobbar hårt för att den tolfte kyrkan nu ska ta samma steg. Det var varmt med min svarta prästskjorta den här dagen, men jag är glad att jag hade den på mig!

Vi försöker förstå hur kvinnorna i byn tycker att vi ska stötta dem. Håll kontakt med oss, säger dom. Kom hit. Berätta hur ni gör och be för oss. Det är inte pengar de ber om utan främst kontakt. Men jag tänker ju att visst handlar det om pengar också, om stöd till projekt som kan ge utbildning och mötesplatser. Och jag blir stolt över de samarbeten som Svenska kyrkan och många andra organisationer har och hur vi bygger sammanhang som stöder genusrättvisa och upprättelse.

När vi börjar prata om politiken i Indien blir en del av kvinnorna dystra. Den starka hindunationalismen är inte en politik där mänskliga rättigheter och religionsfrihet är självklarheter. Och kastväsendet är visserligen inte politiskt erkänt men finns ändå i stor utsträckning kvar, framför allt på landsbygden. I den här byn är de flesta daliter, kastlösa.

Men så kan vi berätta om Svenska kyrkans kontakter med SIDA och med utrikesdepartementet. Om hur vi både vad gäller Indien och andra länder kan lyfta frågor om mänskliga rättigheter med vår regering och driva på att de tar det vidare till FN och tillbaka till Indiens regering.

Feministisk utrikespolitik!! tänker jag där jag sitter med blomsterkrans runt halsen under parollen Balance for better i en liten indisk by. Det är ju det här som det handlar om. Eller som kyrkans kvinnosekreterare sa: Att bygga en ny värld är en väldigt liten sak. Och en väldigt stor sak.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå