Vår vision är en kyrka fri från partipolitik

I en artikel inför kyrkovalet i Dagen skriver POSKs ordförande Amanda Carlshamre att kyrkans tro och liv ska formas utifrån svenskkyrklig teologi och inte utifrån en allmänpolitisk ideologi. Kyrkans kärna får inte kompromissas bort för att bättre passa en politisk agenda.

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK, är den största obundna gruppen i Svenska kyrkan. POSK finns för oss som vill ta ansvar i Svenska kyrkan utan att binda oss till något allmänpolitiskt parti. Våra kandidater är sprungna ur den lokala församlingsgemenskapen och det är det lokala förtroendet som avgör vilka som företräder POSK. Tiden är mogen för Svenska kyrkan att vara en fri kyrka.

Svenska kyrkans struktur är bred och komplex. Den dubbla ansvarslinjen mellan ämbete och lekmän både frigör och förpliktigar oss som kyrka att verka för det gemensamma bästa. Vi har dock en unik organisering för medlemmars inflytande.

Genom en utblick i den världsvida Kyrkan som Svenska kyrkan är del av ser vi att det inte finns någon kyrka med liknande demokratisk organisation, där parti­politiska grupperingar ställer upp.

Det finns många anledningar till varför andra kyrkor inte väljer att organisera sig som Svenska kyrkan: att det inte överensstämmer med kyrkans egen kyrkosyn, att kyrkan är en gemenskap av kristna och att det självfallet är de kristna som ska leda och styra sin kyrka, att partistyrelser inte ska fastslå hur kyrkan ska förvalta och förverkliga evangeliet med mera. En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är en bönegemenskap, en bordsgemenskap och en berättelsegemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

Låt oss ta Sverigedemokraterna som exempel. De menar att de ska fortsätta att ställa upp i kyrkovalet så länge Socialdemokraterna gör det. De utser S till sina huvudmotståndare, som nappar, och kyrkan blir i kyrkovalet en skådeplats för en partipolitisk maktkamp långt från vad kyrkan är och ska vara. I politiken gäller det att bekämpa dem som inte tycker lika.

Som förtroendevald i Svenska kyrkan är syftet att finna vägar där olika kyrkliga riktningar kan samverka – vi har alla del i uppdraget att förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling. Tvärtom borde kyrkopolitikens uppdrag vara att hålla samman kyrkan så att alla traditioner kan känna sig hemma: folkkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och gammalkyrkliga.

POSK erbjuder ett alternativ för dig som tycker att kyrkans tro och liv ska formas utifrån svenskkyrklig teologi och inte utifrån en allmänpolitisk ideologi. Vår vision är en kyrka som är fri från partipolitisk inblandning. Kyrkans kanter och kärna får inte slipas av och kompromissas bort för att bättre passa en politisk agenda.

Vi som kandiderar för POSK har lämnat våra politiska åsikter i vapenhuset och genom vår bredd av mångfald så visar vi att det är möjligt att samla och ena människor med olika politiska ståndpunkter vilket vi värdesätter högt.

Vi är engagerade gudstjänstfirare, medarbetare inom diakoni-, barn- och ungdomsverksamhet samt kör- och musiklivet. Vår vilja att stå till förfogande på en lista i kyrkovalet grundar sig i vårt lokala engagemang.

Församlingen är Svenska kyrkans primära enhet, vilket är ett av de starka skälen till att POSK verkar för indirekta val, vilket vi också presenterar ett antal alternativ för i publicerade småskrifter på vår hemsida. I ett sådant system skulle de politiska partierna inte ha nytta eller nöje av att ställa upp. Här ska sägas att POSK vill och antar att individer inom de politiska grupperingarna skulle välja att engagera sig även med ett annat valsystem än dagens.

Finge POSK bestämma skulle kyrkovalet handla om hur vi ännu bättre kan spegla Guds vilja, inte vår egen, i gudstjänst och liv och hur vi bäst utvecklar arbetet med ideella i våra församlingar samt på vilket sätt vi kan söka enhet med andra kyrkor i en gemenskap som tydligt talar om frälsningen och hoppet. Vi skulle i kyrkovalet vilja samtala om hur vi på bästa sätt skapar mötesplatser för närvaro, gemenskap och möjligheten att växa i tro.

Vi vill helst ta bort, eller åtminstone drastiskt sänka, arvodet till förtroendevalda i Svenska kyrkan och vi vill diskutera hur vi kan bistå fler unga i att finna sitt kall till kyrkliga utbildningar för att möta behoven av personalförsörjning och på vilket sätt vi bäst kan värna våra kyrkor som viktigt kulturarv. Det här är frågor som POSK brinner för.

Svenska kyrkan drar nytta av alla de möten som sker runt om i våra församlingar och ska med kraft och omsorg ge röst åt de utsatta, vara saltet i samhällsdebatten och kritisera politiska beslut utan att stämplas åt det ena eller andra hållet som leder till interna friktioner. POSK är en stark röst för en kyrka som är fri från partipolitik, för en kyrka där vi möter varandra med respekt och talar tydligt om Jesus Kristus, men där vi också strävar efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro.

Lägger du din röst på en “POSKare” röstar du på en person som gläds åt mångfalden och står upp för enande värden. Alla – oavsett förutsättningar som kön, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, funktionsförmåga och socioekonomisk bakgrund – ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.

När de politiska partierna inser att det är dags att sluta ställa upp i kyrkovalet som partipolitiska grupperingar kommer POSKare att fortsätta engagera sig. Inte för POSKs skull, utan för kyrkans skull.

Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan

Kyrkans Tidnings debattsida tar ett gäng POSKare från Skara stift debatten.

Söndagen den 19 september är det dags för kyrkoval i Svenska kyrkan. Redan innan valrörelsen egentligen kommit igång på allvar har nomineringsgrupper och kandidaturer varit föremål för debatt. I lokala medier har olika insändare har avlöst varandra och vi kunnat läsa om hur de allmänpolitiska partierna mobiliserar.

Även i riksmedia syns uppladdningen. När kända personer kandiderar i kyrkovalet beskrivs det i termer av politisk karriär inom respektive parti. På ledarplats i GP recenseras en bok om Socialdemokraternas kyrkopolitik under rubriken “Konsten att kapa en kyrka”, där författaren och socialdemokraten Jesper Bengtsson beskriver hur partiorganisationen sakta men säkert från folkrörelsernas tid arbetat för att förändra Svenska kyrkan inifrån.

Dessa exempel visar att frågan om partipolitiskt inflytande över Svenska kyrkan är en fråga som engagerar. POSK underkänner inte det personliga engagemanget hos de kandidater som står på listor med ett allmänpolitiskt partinamn överst. Men vi erbjuder ett alternativ för dig som tycker att kyrkans tro och liv ska formas utifrån svenskkyrklig teologi och inte utifrån allmänpolitiska ideologier.

Vi som kandiderar i kyrkovalet för Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) vill också bidra inom Svenska kyrkan. Vi vill också ge av vår tid och vårt engagemang för den kyrka som ligger oss så varmt om hjärtat. Men vi gör det just som engagerade gudstjänstfirare, medarbetare inom diakoni, barn- och ungdomsverksamhet, kör- och musikliv. Vår vilja att stå till förfogande på en lista i kyrkovalet är inte grundad i en partipolitisk övertygelse, utan vi menar att de politiska partiernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Då blir Svenska kyrkan en kyrka som på riktigt är fri från staten.

Den som bläddrar i ärendelistorna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kan lätt se vad den Sverigedemokratiska gruppen motionerar om: minskade bidrag till kyrkans arbete med flyktingar och integration, helt i linje med partiets åsikter. Det nya partiet Alternativ för Sverige rustar för att få, som de skriver, kyrkan tillbaka till svenska folket. Båda dessa partier utser Socialdemokraterna till sina huvudmotståndare. Därmed görs kyrkan till en skådeplats för en partipolitisk maktkamp, och dessutom med främlingsfientlighet som bränsle.

Låt oss berätta vad POSK vill med Svenska kyrkan! Istället för att vara en arena för partipolitik vill vi vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som tydligt talar om Jesus Kristus. Vi skapar mötesplatser för närvaro, gemenskap och möjlighet att växa i tro. Våra kyrkor är viktiga kulturarv som ska bevaras. Fler unga behöver rekryteras till kyrkliga utbildningar för att möta behoven av personalförsörjning och vi behöver utveckla arbetet med det ideella engagemanget.

En röst på en POSK:are är en röst på en person som ser individen och gläds åt mångfald. Alla – oavsett förutsättningar som kön, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, funktionsförmåga och klass – ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. Vi vill på kristen grund vara en tydlig röst i samhället för social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Och vi vill att den partipolitiska maktkampen med Svenska kyrkan som arena upphör.

Karin Långström, Skövde

Per Lindberg, Skövde

Veronica Pålsson, Skövde

Johannes Ekström, Mariestad

Axel Wilson Nydén, Tibro

Helena Taubner, Hjo

Samtliga för POSK i Skara stift

Linda Isberg

Linda Isberg är ledamot i kyrkomötet för POSK och engagerad både i det lokala arbetet som förtroendevald i Malmö och som ledamot i stiftsstyrelsen i Lunds stift. 

Varför är du engagerad i POSK?

”Grunden för mitt engagemang är kärleken till kyrkan, och den betydelse den har i mitt eget liv. Jag vill arbeta för en kyrka där vi får dela gemenskap och tro, i ett välkomnande och inkluderande sammanhang. Med Jesus som normkritisk förebild måste vi våga vara kyrka och vår drivkraft ska alltid vara kärleken till vår nästa.”

Tankar om fasta och medmänsklighet

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

 

#innanförskap

En blomsteräng fylld med blommor i olika färger

Igår, söndag den 27 maj, publicerades en debattartikel på DN Debatt (låst artikel, prenumeration krävs) där Svenska kyrkan tillsammans med Riksidrottsförbundet, Svenska Röda Korset, Forum för idéburna organisationer med social inriktning, Stadsmissionerna och Rädda Barnen  skriver för att agera för ett mer inkluderande Sverige inför den stundande valrörelsen.

Samtidigt lanserades #innanförskap på Svenska kyrkans webb där det finns information om vad Svenska kyrkan gör för att minska segregationen. Och vilka tre punkter som de sex organisationerna samlas kring:

  1. Vi står fast vid våra grundläggande principer om alla människors lika värde och medmänsklighet.
  2. Ett öppet Sverige där alla får plats. Vi tar ställning mot de hatiska och fördomsfulla uttryck som rasism, extremism och intolerans står för.
  3. Den respektfulla dialogen behövs mer än någonsin. Det behövs en sansad debatt där åsikter bryts mot varandra i demokratisk ordning, utan polariserande populistiska övertoner.

När jag läser om allt detta kan jag inte låta bli att tänka på ”helgmålsringningen” som jag lade upp på Twitter och Facebook inför söndagen.

Gud – Fader, Son och AndeSkapelsetankar: " Precis som en cirkel omfamnar allt som är inuti den, så omfamnar Gud allt. Ingen har makt att splittra denna cirkel." Hildegard av Bingen

Publicerat av POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan den 26 maj 2018

Gud stänger ingen utanför, utan alla är lika välkomna och som kristen är det så självklart att agera utifrån detta. Och jag håller verkligen med om och vill se ett samhälle som fokuserar på mångfaldens möjligheter och hur vi gemensamt skapar ett samhälle där alla lever innanför den sociala välfärden.

”Vi vill att samtalet ska handla om hur vi tillsammans stärker den sociala sammanhållningen och de goda krafterna som får människor att växa, känna sig respekterade, behövda och tagna i anspråk utifrån sina egna förutsättningar, där alla människor bemöts utifrån tanken om alla människors lika värde.”

Jag är ett liv

Årets julkampanj har temat ”Jag är ett liv” för att ge barn möjlighet till trygghet, skydd, utbildning, mat och vatten. Tyvärr berövas barn världen över rätten till fullvärdiga liv! Det kan vi inte tolerera. Därför arbetar vi mot sexuella övergrepp och våld. Vi kämpar för att barnens röster ska höras. Var med i årets julkampanj!

Du stöttar kampanjen genom att SMS:a LIV till 72905, då skänker du 100 kronor. Har du swish kan du swisha valfritt belopp till 9001223. Eller betala in via bankgiro 900-1223 alternativ postgiro 90 01 22-3.

Har du inte så mycket pengar att skänka så finns det ändå sätt att stötta kampanjen. Du kan dela information om kampanjen på sociala medier, på Svenska kyrkans Youtube-kanal finns ett flertal olika filmer som passar bra att dela på exempelvis Facebook och Twitter.

 

Svenska kyrkans interna sidor finns det bilder och annat material för att visa på att du stöttar årets julkampanj. Där finns även tips på vad församlingarna kan göra under kampanjen. Nu är det kanske i senaste laget att få ihop något mer officiellt, men de flesta församlingarna har insamlingsbössor att tillgå så är ni ett gäng som hellre vill skramla bössor än köpa julklappar de här sista dagarna före jul så borde det inte vara så svårt att få till med kort varsel.

Inspirerad av framgången från Musikhjälpen så ska väl inte Julkampanjen vara sämre än att den också ska slå rekord i år! Gör vad du kan för att vara med i årets kampanj för att ge barn i hela världen möjlighet till trygghet, skydd, utbildning, mat och rent vatten!

Torsdag i svart

Träd utan löv i dimma

Idag är det torsdag och jag, min vana trogen, klär mig i svart. Det gör jag för att uppmärksamma och stötta Kyrkornas världsråds (World Council of Churches, WCC) internationella kampanj ”Thursdays in black”.

Jag har nu gjort detta i några år, skulle tro att jag är inne på mitt femte år nu om jag minns rätt. Det var en väninna till mig som var på en studieresa till Bosnien och där blev hon uppmärksammad på ”Thursdays in black”. Hon berättade om detta för mig när hon kommit hem och sedan dess har även jag stöttat kampanjen.

Ett drygt år senare från det att jag blivit uppmärksammad på kampanjen hade Kyrkornas globala vecka det som sitt tema under hösten 2014. Vilket förstärkte mitt eget engagemang i frågan. Jag har även haft förmånen att träffa Fulata Moyo och lyssna till hennes otroliga berättelse om varför hon kämpar så med denna viktiga fråga.

Kampanjen går ut på att synliggöra de strukturer som leder till könsbaserat våld. I krig och under konflikter används alltför ofta våldtäkt som ett vapen för att bryta ner civilbefolkningen. Även här i Sverige utsätts framförallt kvinnor men även män för denna typen av våld. Problemen med denna typ av könsbaserat våld behöver synliggöras som ett brott mot mänskliga rättigheter. När du klär dig i svart på torsdagar visar du att du delar visionen om en värld utan våld och våldtäkt.

Läs gärna mer om kampanjen här:
http://www.oikoumene.org/en/get-involved/thursdays-in-black (På engelska)
https://globalaveckan.se/material/arkiv/2013-2014-helig-fred-tro-som-fredsskapare/kampanj-2014-thursdays-in-black-en-varld-utan-vald-och-valdtakt/ (Publicerat i samband med Kyrkornas globala vecka 2014)
https://fred.skr.org/2016/03/17/thursdays-in-black/ (Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot för POSK om kampanjen)

Helt ärligt: Jag är så less nu! Ja, inte att klä mig i svart på torsdagar – det går på rutin. Men att jag ska behöva göra det, för att kampanjen ännu behövs och att det är en viktig kamp att föra! Det är jag less på.
I ljuset av #metoo som sprids över hela världen och som uppmärksammats väldigt mycket i Sverige känner jag i alla fall hopp om att det får upp ögonen hos fler om detta strukturella problem som finns överallt! Jag läste med stor glädje SKRs direktor Björn Cedersjös blogginlägg på samma tema innan jag började skriva mitt eget inlägg.

Var med i kampen. Stötta #metoo genom att bära svart på torsdagar. Jag hoppas att jag slipper klä mig i svart snart! Framförallt hoppas jag på att min tioåriga dotter slippa föra kampanjen vidare när hon är i vuxen ålder!!

En svart cirkel med vit text som lyder: Thursdays in Black. En värld utan våld och våldtäkt

Rätten och plikten att höja sin röst

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Kampen mot draken

Krönika i Göteborgs-Posten 30 september

Denna helg firar kyrkan ärkeängeln Mikael. Han är den ängel som sägs stå närmast Gud, en skyddsängel för Israels folk och den ängel som även för människornas talan inför Gud själv. Ärkeängeln är ledare för en här av andra änglar och Mikael är en mycket kraftfull ängel som ger sig in i striden mot ondskan och skyddar Guds folk. Mikael avbildas ofta med ett svärd och den kraft han har i kampen är livets, räddningens och ljusets makt.

Idag manifesteras en kamp på stadens gator och torg i vår stad Göteborg. Främlingsfientliga krafter har fått tillstånd att gå i demonstrationståg med sitt nazistiska budskap mitt ibland oss och det väcker massor av känslor. Ilska och förtvivlan bland annat, irritation och oro men uppenbarligen väcker det inte känslan av maktlöshet. För även de goda krafter som utkämpar ljusets kamp i tillvaron stämmer upp och gör sina röster hörda idag. Friheten och samhörigheten kommer att både synas och höras.

Visst finns det de som vill splittra och förgöra men de kan bara det – och inget mer. Och deras tid är kort, som det står i Bibeln. Och så finns det ett motstånd som vill ena och förena och det kommer att stå kvar, växa i kraft och föra ljuset vidare. Det berättas om ängeln Mikael i de judiska skrifterna, i Nya testamentet i Bibeln och enligt uppgift även i Koranen. Berättarrösten ljuder alltså i flera olika traditioner men det handlar om samma Ängel och om en gudomlig kraft i kampen mot ondskan. Och idag mer än någonsin, glädjer det mig att det finns starka berättelser som förenar oss. Traditionen bjuder på bilder av hur ondskans söndrande djävulskraft störtas till marken som en sårad drake av den mäktiga ängelns svärd och styrka. Och även här idag ser jag tydligt att goda krafter inte låter sig nedslås.

Det finns en ständig kamp att föra och det är lätt att välja sida. Jag väljer att stå för människors lika värde med dem som för en kamp med ickevåld, med utsträckta händer och ett vidöppet hjärta. Och för mig är det så uppenbart vilken kraft som är starkast!

För även om rädslan kan få blodet i våra ådror att isa, så är det kärleken som får livskraften att pulsera igen.

Även om folk vill bygga murar, så har de ju ingen chans mot dem som väljer att bygga broar. De som av feghet gömmer sig bakom andra bleknar när någon annan modigt tar ett steg fram med sitt vittnesbörd. Och ängslans jämmer kommer alltid att överröstas av glädjens sång.

Himlens Gud, som sänder dina heliga änglar till vår hjälp mot ondskans alla makter, ge oss glädje och uthållighet i den goda kampen.

Amen

Manilla Bergström,
präst i Göteborg

Frågor och svar

En grå katt som sitter och tittar uppåt

Mats Hermansson, som är domprost i Visby, har ställt några frågor till nomineringsgrupperna inför kyrkovalet. Han menar att nomineringsgrupperna slår in öppna dörrar genom att säga att alla vill ha en öppen kyrka med mycket musik och många ideella medarbetare, och efterlyser istället svar på en rad frågor. Så här svarar vi inom POSK:

Vad säger man om HBTQ arbetet i kyrkan?

POSK menar att alla personer har samma rättigheter och att de ska mötas med kärlek och respekt när de kommer till kyrkan. Vi står helt bakom det beslut som Svenska kyrkan tog 2009 när det gäller vigsel av samkönade par. Vi står också bakom beslutet att alla arbetsplatser inom Svenska kyrkan bör sträva efter att HBT-certifieras. Svenska kyrkan har valt en processmodell, Regnbågsnyckeln, framtagen av Ekho (riksförbundet för kristna hbtq-personer), Sensus och och Växjö stift.

Det finns betydligt fler präster som vill viga samkönade par än det finns par som vill gifta sig. Svenska kyrkan viger! Det är vi stolta över.

Ur POSKs program:

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

 

Vill man utveckla dialogen med de andra världsreligionerna?
Ja! Svenska kyrkan har en stark tradition som brokyrka, en samlade kraft. Det ska vi fortsätta med! Dialogen har historiskt främst inneburit ekumeniska samarbeten med andra kristna samfund och kyrkor, men i takt med att andelen människor från andra religioner ökar i vår närhet blir det också tydligt att interreligiös dialog är en framtidsfråga. Världen behöver mer av samtal mellan religioner, inte mindre. POSK ser också vikten av att allt fler utövare av andra religioner får tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Ur POSKs program:

Församlingarnas medarbetare måste vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har Svenska kyrkan också ett ansvar att möta och föra dialog med andra trosbekännare. Religionsdialog utövas idag främst på stiftsnivå och nationell nivå men kan behöva stärkas på lokal nivå. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan mission, som är en del av församlingens grundläggande uppgift, och religionsdialog.

 

Ska kyrkan engagera sig för flyktingar och tiggare?

Ja! Vi har som kyrka ett ansvar för varandra, och särskilt för samhällets mest utsatta.

Ur POSKs program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig och innebär att möta människor i utsatta livssituationer med delaktighet, respekt och solidaritet, och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nya utmaningar som asylboenden och EU-migranter ställer krav på församlingens diakoni. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Här finns stort utrymme för ideellt engagemang. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det alltid ska finnas en diakon för varje församling, vilket innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

 

Ska kyrkan ryta och protestera när människovärdet är hotat av den politiska makten – oavsett vem som för tillfället styr?
Ja! Kyrkan måste vara tydlig som just kyrka, och det innebär att stå upp för människovärdet i alla lägen. För att det ska vara möjligt måste det organiserade partipolitiska inflytandet över kyrkan upphöra.

Ur POSKs program:

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner.

 

Är demokratin så viktig att de förtroendevalda har en given och central plats – eller är det lika bra att prästerna tar hand om det mesta?

Det är essentiellt för en luthersk kyrka att den är demokratisk! Reformationens kanske mest centrala budskap var (och är) att varje kristen har ett ansvar för kyrkan. Svenska kyrkan har en tydlig demokrati där förtroendevalda och människor i vigningstjänsten tar ett gemensamt ansvar för att fullgöra församlingens grundläggande uppgift.

Ur POSKs program:

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

 

Kvinnoprästmotståndet, hur länge ska vi tolerera det?

Inte en dag till! Däremot ska samtalen med kvinnoprästmotståndare föras med respekt.

Att kvinnor har samma rättighet att vigas till präst som andra är en fullständig självklarhet för POSK. Diskussionen skulle egentligen inte behöva föras längre (de första kvinnorna prästvigdes i april 1960 och sedan 1982 har kvinnliga präster samma rättigheter som övriga präster), men tyvärr ser verkligheten inte ut så utan kvinnoprästmotstånd förekommer fortfarande om än i begränsad utsträckning.

POSK betonar att teologisk mångfald måste kunna rymmas inom Svenska kyrkan. Därför kan frågan om kvinnoprästmotstånd tyckas vara svår att besvara. Men, POSK står fast vid att alla som verkar inom kyrkan måste acceptera och kunna samarbeta med kvinnliga präster.

Ur POSKs program:

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och verkar för respektfulla samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger även bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

 En kyrka med ansvar för alla gynnas av en bred rekrytering av såväl anställda, förtroendevalda som ideella medarbetare. Präster, diakoner och biskopar av olika kön är en självklarhet och en tillgång för kyrkan. En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och all annan diskrimineringsgrund.