fbpx

Stärk församlingsrådens ställning

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 16 stycken motioner. I motion 2023:63 skriver flera ledamöter från POSK och andra grupper om att stärka församlingsrådens ställning. 

Motionens motivering:

Den viktigaste utvecklingsfrågan för Svenska kyrkan i framtiden är att stärka dess församlingar. Svenska kyrkans existens bygger på levande församlingar och möjligheten att erbjuda församlingens medlemmar andlig näring och gemenskap genom att skapa goda förutsättningar för mission och gudstjänstliv, diakoni och undervisning. Här spelar församlingsrådet, den demokratiskt valda styrelsen för pastoratens församlingar, en avgörande viktig roll.

Från 2014, dvs. i snart tio år, har det funnits församlingsråd som utgör styrelser i församlingar som ingår i pastorat, vilka enligt 2 kap. 5 § kyrkoordningen definieras som sådana kyrkliga samfälligheter som får finnas enligt 8 § lagen om Svenska kyrkan. Med denna reform hoppades man att stoppa den ”församlingsdöd” som präglat Svenska kyrkan efter relationsförändringen 2000. Små församlingar skulle då kunna leva vidare i kraft av den trygga ekonomi kring den grundläggande uppgiften som den nya samfälligheten, pastoraten, kunde erbjuda. Idag kan vi konstatera, efter nio år, att denna förhoppning om att kunna bevara församlingar under pastoratets trygga hägn, inte helt förverkligats, utan att ett antal församlingar har slagits ihop inom pastoratet eller uppgått i en enda stor ny församling.

Den bild man får av församlingsrådens ställning och mandat i pastoraten efter dessa år, genom massmedia och rapporter från olika stift, är splittrad. Röster från många församlingar vittnar om att församlingsrådens roll är marginell och att en konstruktiv dialog mellan församlingsråd och kyrkoråd respektive kyrkoherde saknas, medan andra tycker att råden fungerar bra och att det under åren har utvecklats ett meningsfullt samråd mellan kyrkoråd och församlingsråd i de för församlingen väsentliga frågorna oavsett delegationsordningens utformning och var besluten formellt ligger.

Kyrkoordningen är tydlig beträffande församlingen och dess förtroendevalda. I inledningstexten till sjunde avdelningen står:

De förtroendevalda har av församlingen fått i uppdrag att ta ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och dess förvaltning skött. De utövar sitt uppdrag inom ramen för det mandat som tillhör det förtroendevalda organ de ingår i.

Att en församling ingår i ett pastorat innebär inte att församlingsrådet som församlingens styrelse fråntas sitt ansvar. För att detta ansvar ska kunna tas krävs naturligtvis en aktiv roll av de förtroendevalda i församlingen att verka för den grundläggande uppgiften i alla dess aspekter. En av Svenska kyrkans mest grundläggande principer är närheten mellan den gudstjänstfirande gemenskapen och församlingens förtroendevalda.

Under åren 2014 och 2015 lämnades ett antal motioner in som på olika sätt berörde strukturreformen och behovet av utvärdering av den. I kommentaren till kyrkoordningens fjärde kapitel under rubriken Församlingsråd framkommer att kyrkomötet 2015 beslutade, med anledning av motionerna 2015:5 och 2015:60, att uppdra till kyrkostyrelsen att följa upp hur strukturreformen utfallit med särskilt fokus på församlingsråden. År 2017 redovisades resultatet av detta uppdrag i det årets årsredovisning för den nationella nivån (KsSkr 2017:2) och i Nyckeln för Svenska kyrkan, kapitel 3. I årsredovisningen anförs bland annat:

att lämplig metod och form för att följa strukturförändringar, med fokus på församlingsråd, är att årligen följa utvecklingen via befintlig statistik och regelbundet återkommande enkätstudier, förslagsvis vart tredje eller vart femte år.

I Nyckeln till Svenska kyrkan 2017 noteras att:

församlingsrådets handlingsutrymme är starkt begränsat. Uppgifterna handlar i liten utsträckning om att besluta om frågor gällande den grundläggande uppgiften och möjligheten att påverka församlingens verksamhet. Frågan är om man kan förstå den funktionen som styrelse då man knappt befinner sig på beslutsarenan beträffande områdena diakoni, undervisning och mission.

År 2017 kom det ytterligare fyra nya motioner på detta tema. De avslogs samtliga, men kyrkomötet beslutade, med anledning av motionerna, att informera kyrkostyrelsen om behovet av en kontinuerlig uppföljning av strukturförändringarnas konsekvenser.

Vi motionärer kan nu konstatera, sex år senare, att en sådan uppföljning inte skett, och att det nu har gått tillräckligt lång tid för att undersöka hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2), där det står att församlingsråd i större församlingar borde kunna få precis samma ställning som kyrkoråden tidigare hade i förhållande till kyrkonämnden i en samfällighet:

Pastoratets kyrkoråd kan delegera olika uppgifter till församlingsrådet. Vad det blir fråga om är inte närmare reglerat i kyrkoordningen och kommer säkert att bero bl.a. på pastoratens och församlingarnas storlek. Det finns nu föreskrivet i kyrkoordningen att kyrkonämnden ska uppdra till kyrkoråden i församlingarna att disponera anslagen för den grundläggande uppgiften. Inget hindrar att man tillämpar den ordningen även fortsättningsvis. Även i övrigt kan man behålla den uppgiftsfördelning mellan kyrkonämnd och kyrkoråd som har fastställts genom delegationsbeslut från kyrkonämndens sida. (Närhet och samverkan, sidan 250)

Så har det knappast blivit. Det förekommer enligt vår uppfattning få delegationer från kyrkoråd till församlingsråd, inte ens i de största enheterna. Pastoraten tycks på många håll ha utvecklats till maktcentra, där kyrkoherde och kyrkoråd visat sig vara ovilliga att släppa ifrån sig något verkligt inflytande till församlingsråden.

Med anledning av dagens diskussion kring församlingsrådens ställning och mandat och mot bakgrund av strukturutredningens ambitioner är det därför angeläget att kyrkostyrelsen på nytt initierar en noggrann uppföljning av hur församlingsråden fungerar efter nio års verksamhet och särskilt granskar i vilken mån beslut har delegerats från kyrkoråd till församlingsråd. En sådan uppföljning ger sedan kyrkostyrelsen underlag för att återkomma till kyrkomötet med förslag på hur församlingsråden, och därmed församlingarnas verksamhet, kan främjas och utvecklas så att församlingsrådet, som styrelse för det lokala pastorala området, får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. (2 kap. 1 § kyrkoordningen). Den teologiskt och kyrkorättsligt principiellt tveksamma sorteringen av den grundläggande uppgiftens fyra dimensioner som utvecklats på många håll, dvs. församlingsrådet med visst ansvar för gudstjänsten och kyrkorådet för främst diakoni, undervisning och mission, skulle då undanröjas. Kyrkomötets beslut 2012 utifrån strukturutredningen Närhet och samverkan kan inte tolkas på annat sätt än att församlingsrådet, såsom församlingens styrelse, skulle ha ansvar för den grundläggande uppgiften i dess helhet. Pastoratets kyrkoråd i sin tur skulle, inom ramen för sitt övergripande pastorala och ekonomiska ansvar, se till att församlingens grundläggande uppgift utövades på ett tillfredsställande sätt, till exempel genom att små församlingar inom pastoratet kunde samverka kring vissa av den grundläggande uppgiftens dimensioner.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att

  1. utreda hur församlingsråden fungerar i förhållande till de förväntningar som beskrevs i strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2),
  2. i utredningen särskilt beakta i vilken utsträckning formell delegation har getts till församlingsråden som ger dem beslutsmandat utöver vad som föreskrivs i kyrkoordningen,
  3. med beaktande av framkomna utredningsresultat återkomma till kyrkomötet med förslag till ändringar av kyrkoordningen som säkerställer att församlingsråden får ett tydligare ansvar över församlingens grundläggande uppgift.

Sten Janson (POSK),
Marie Wojidkow (POSK),
Nils Gårder (POSK),
Kjell Kallenberg (POSK),
Anders Brunnstedt (POSK),
Lisa Tegby (POSK),
Lena Arman (POSK),
Boel Johansson (POSK),
Tomas Rosenlundh (ÖKA),
Karin Janfalk (ÖKA),
Margareta Karlsson (ÖKA),
Bengt Kjellgren (BA)

Vigselrätt? Ja. Vigselplikt? Nej.

Skrivet av

Ja, POSK menar att Svenska kyrkan ska viga alla par, oavsett deras sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Ja, POSK menar också att en präst ska kunna säga nej till att förrätta en specifik vigsel.

Hur hänger detta ihop?

Först och främst: Det är en självklarhet för POSK att stå upp emot all form av diskriminering, rasism, homofobi, sexism och allt annat som splittrar och skadar. Att människor av olika anledningar behandlas och bemöts illa inom kyrkan är aldrig okej. Genom historien har kyrkan orsakat mycket lidande för personer utan för hetero- och cis-normen. Och tyvärr förekommer en del sådant fortfarande. Svenska kyrkan har tagit många steg i rätt riktning för att motverka diskriminering och kränkningar, inte minst genom att bejaka samkönade vigslar. Runt om i landet pågår certifiering genom Regnbågsnyckeln.

Dessa steg är oerhört viktiga och POSK har haft en betydande roll i den positiva utvecklingen. I POSKs program står det: ”För POSK är det viktigt att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan”. Låt det därför inte råda några som helst tvivel: POSK står för alla människors lika värde och rättigheter!

Så varför menar då POSK att en präst ska kunna säga nej till att viga samkönade par? I korthet handlar svaret om att vigselplikt

  • riskerar att skada vigselparen
  • inskränker prästernas självbestämmande
  • inte är förenligt med Svenska kyrkans lära
  • inte är förenligt med religionsfriheten

Det handlar dels om relationen mellan prästen och paret, och dels om Svenska kyrkans tro och lära.

Relationen mellan prästen och paret

Som vigselrätten ser ut idag (vilket beslutades av Kyrkomötet 2009, se https://www.svenskakyrkan.se/samkonade-aktenskap) har alla par rätt att vigas inom Svenska kyrkan (så länge de uppfyller lagkraven för vigsel), oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Varje församling eller pastorat ansvarar för att paret – oavsett om det består av en man och en kvinna, två män, två kvinnor eller om en eller båda personerna identifierar sig på något annat sätt – kan vigas.

Den enskilda prästen kan neka att genomföra vigseln om hen inte anser sig lämpad. Det finns en rad olika anledningar till ett sådant ställningstagande. Prästen kan ha någon relation till eller kännedom om paret som gör det svårt att genomföra vigseln. Kanske finns det vetskap om destruktiva mönster hos paret? Kanske har prästen en komplicerad relation till parets familjer? Kanske har prästen helt enkelt semester den planerade dagen? Prästen är helt enkelt aldrig tvungen att förrätta en specifik vigsel, lika lite som paret är tvungna att vigas av en specifik präst. Samma sak gäller för övrigt vid borgerliga vigslar.

Att kräva att en viss präst måste viga ett visst par är alltså en mycket större fråga än den om parets sexuella läggning, identitet eller uttryck. Ska en präst vara skyldig att viga ett samkönat par även om hen har andra argument mot att göra det? Ska möjligheten för en präst att neka ett vigselpar att genomföra deras vigsel tas bort i sin helhet, eller ska det bara gälla just den här frågan? Vem drar i så fall gränserna och avgör vilka argument som väger tyngst?

Relationen mellan paren och prästen bygger på en ömsesidighet och ett förtroende. Med den nuvarande ordningen kan varje vigselpar vara säkra på att prästen som viger dem gör det av egen fri vilja och för att hen uppriktigt menar att Gud välsignar deras äktenskap. I en situation där prästen tvingas att genomföra vigseln kan paret inte vara säkra på det. Vigselplikt skapar därför en osäkerhet kring prästens inställning till deras kärlek och kommande äktenskap. I förlängningen skulle en sådan situation kunna göra stor skada för paret.

Ja, alla par har rätt att mötas med respekt och vigas i kyrkan. Men nej, vigselplikt är inte lösningen.

Svenska kyrkans tro och lära

Svenska kyrkans tro och lära definieras av kyrkans biskopar och av Läronämnden (https://www.svenskakyrkan.se/laronamnden). Inom båda dessa grupper är man överens om att Svenska kyrkans lära innehåller båda tolkningarna när det gäller äktenskap – dvs att ett äktenskap kan anses gälla en man och en kvinna, och att ett äktenskap kan anses gälla även för par av samma kön. Detta innebär också att präster i Svenska kyrkan kan göra den ena eller den andra tolkningen.

Vi ser i den pågående debatten om vigselrätten att flera präster inom Svenska kyrkan nu säger emot Läronämnden och argumenterar för vigselplikt. Vi är rädda att det skapar splittring och polarisering, och att det riskerar att underminera förtroendet för Läronämnden och biskoparna. Vad gör en sådan utveckling med Svenska kyrkan?

Så länge biskoparna och Läronämnden menar att båda tolkningarna ryms inom Svenska kyrkans lära, finns det inget underlag att införa en vigselplikt för kyrkans präster. Och framför allt är det inte en fråga för nomineringsgrupperna inför kyrkovalet, utan just för biskoparna och Läronämnden. Det är – tack och lov! – inte vi förtroendevalda som definierar hur Bibeln ska tolkas.

Det finns också ett riksdagsbeslut från år 2008/09 (https://lagen.nu/prop/2008/09:80) där riksdagen slår fast att vigselplikt skulle vara oförenligt med respekten för den fria trosutövningen. Svenska kyrkan kan alltså inte införa vigselplikt utan att bryta mot religionsfriheten. Och om inte religionsfriheten värnas inom just kyrkan – var ska den då värnas?

Ja, två tolkningar av Bibelns syn på äktenskapet finns inom Svenska kyrkan och vigselplikt skulle bryta mot religionsfriheten. Så nej, vigselplikt är inte ett alternativ.

Läs mer

Emma Hedlundhs blogginlägg och debattartikel:

https://www.posk.se/2021/08/nej-till-nytt-villkor-for-att-fa-prastvigas/

https://www.dagen.se/debatt/2021/08/16/bada-satten-att-se-pa-vigslar-maste-fortsatt-fa-finnas-i-svenska-kyrkan/

Ledare i Dagen som reder ut begreppen:

https://www.dagen.se/ledare/2021/08/25/pinsamt-av-aftonbladet-om-vigselratten/

Riksdagsbeslutet (se 6.2 och sid 22):

https://lagen.nu/prop/2008/09:80

Mer om Svenska kyrkan och samkönade äktenskap:

https://www.svenskakyrkan.se/samkonade-aktenskap

/Helena Taubner, kandidat i kyrkovalet

Bara kristna bör rösta…

Skrivet av

Rubriken på ledarsidan i Svenska Dagbladet 10 juni fick nog många att hajja till. Det är ledarskribent Cecilia Svärd som skriver. ”Bara kristna bör rösta i kyrkovalet”>>

Vaddå bara kristna bör rösta i kyrkovalet? Vem har koll på vem som är kristen? Men läser du hela artikeln så ser du vad Svärd menar. Hon jämför kyrkovalet med om någon helt okänd kom hem till dig och bestämde hur du skulle organisera din familjs fredagsmys.

”Föreställ dig att någon som aldrig har träffat dig och din familj kom hem till er och styrde över fredagsmyset. Bestämde film, soffa och tilltugg efter sina egna preferenser. Det blev visst en flisig träbänk och torra kex, och fredagsmyset kanske rent utav blev skrotat och ersatt med tvångströja och husförhör om det socialdemokratiska valprogrammet från 1968.

Ungefär så känns det för många kristna i Svenska kyrkan när politiker och icke-troende i en ohelig allians värd namnet går samman för att göra kyrkan så politisk som möjligt. I debatten om partipolitik i kyrkomötet inför höstens kyrkoval råder det språkförbistring mellan det andliga och det sekulära – och det är de kyrktrogna kristna som blir förlorarna.”

Ja, så kan det kanske kännas för aktiva församlingsmedlemmar, som har politiker i verkställande organ, som sällan eller aldrig besöker gudstjänsten eller vet vad det är för verksamhet som bedrivs. Men som ändå vill vara med och bestämma över tro, bekännelse och lära och vilka frågor som är viktiga att driva och genomföra i kyrkans verksamhet.

Cecilia Svärd förklarar det hela så här:

”Hur ska dessa två sidor någonsin kunna mötas? Debatten har gjort det uppenbart att de inte kan det. Det har varit som att följa bollen i en tennismatch med blicken. Den ena sidan säger ”Kyrkan måste sopsortera”. Den andra säger ”Kyrkan är Kristi kropp”. Och så verkar bollen studsa mellan två motpoler likt en datorgenererad evighetsmatch i Pong.

Och det är den Jesus-hejande grupp nummer två som förlorar. För denna grupp har inga problem med att förstå de sekulära argumenten från grupp ett. De lever i samhället, som alla andra, och förstår politiken och nutidsfrågorna.

Men att förklara andlighet för den i grupp ett som vill köra in i kyrkan med en sekulär gaffeltruck, utan att ha ägnat särskilt många tankar åt, eller öppet inte bryr sig om, varken ett liv i tro eller kyrkans grundbultar, är nästintill omöjligt.”

Kyrkan finns för att världen ska leva.

Kyrkan finns för att världen ska leva. Kyrkan finns för att hjälpa oss människor få gemenskap med Gud, med varandra, tillsammans mötas i lovsång, bön, gudstjänst, tjänande mot varandra och samhället. Ja, vi behöver organisera oss för att det ska fungera praktiskt. Ja, Svenska kyrkan en evangeliskt luthersk kyrka som med en demokratisk organisation driver rikstäckande verksamhet. Detta regleras i Lagen om Svenska kyrkan (Lag 1998:1591)

Svenska kyrkan som trossamfund

1 §   Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 §   Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Men, bara för att vi har en demokratisk organisation så behöver vi inte ha partipolitisk styrning. Och därför har Cecilia Svärd en poäng när hon säger att bara kristna bör rösta i kyrkovalet. Det vill säga – det är att jag är kristen och vill ta ansvar i kyrkan, via min röst, eller som förtroendevald som ska vara det primära – inte den partipolitiska etiketten eller allmännpolitiska käcka synpunkter på kyrkan som organisation.

Sluta vara kränkt!

Och därför kan också alla kamrater, som nu står på en partipolitisk lista och som är djupt engagerade i församlingslivet, kristna syskon, sluta vara upprörda och kränkta.

För nu ska jag (återigen) vara supertydlig! Det handlar inte om dig som person! Och det har aldrig handlat om dig som person. Det handlar om att ett allmänpolitiskt parti kapar din röst, och din möjlighet att driva kyrkopolitiska frågor utifrån din kristna tro och utifrån värden som ligger utanför den allmänpolitiska agendan.

Och det valsystem som Svenska kyrkan har hamnat i sedan relationsförändringen, det måste ändras.

Det är därför en röst på POSK i höstens kyrkoval är en röst för en Fri kyrka!

 

Foto: Magnus Aronson/IKON

Per Lindberg

Skrivet av

Per Lindberg är ordförande för POSK i Skara stift och ledamot i POSKs styrelse. Han har flera uppdrag som förtroendevald lokalt hemma i Skövde men också som ledamot i kyrkomötet och vice ordförande i dess organisationsutskott.

Varför är du engagerad i POSK?

”Min vilja att ta ansvar som förtroendevald kommer ur församlingsgemenskapen, det är där jag fått uppgifter och möjlighet att växa. POSK ger mig ett sammanhang där engagemanget för kyrkan och församlingen är utgångspunkt för ansvarstagande. I POSK finns också stor erfarenhet och kompetens, som vi delar med varandra i respekt för våra olikheter.”

I kyrkan utgår inte all makt från folket

Skrivet av

Partipolitiker är vana vid att riksdagen i princip kan bestämma vad som helst. Men ett trossamfund har en bekännelse som står fast, skriver Amanda Carlshamre och Hans-Olof Andrén i en replik på Dagens debattsida 26 april.

I en debattartikel den 19/4 tar Gunnar Hyltén-Cavallius upp partipolitiseringen i Svenska kyrkan och det faktum att tre riksdagspartier deltar i kyrkovalet, nämligen S, C och SD. Det kan tilläggas att också parallellorganisationer till samtliga övriga riksdagspartier deltar i kyrkovalet. Som Hyltén-Cavallius skriver är detta en unik politisering av ett trossamfund.

Partipolitiker är vana att all makt utgår från folket, så riksdagen kan i princip bestämma vad som helst. Men ett trossamfund har en bekännelse, och vi förfogar inte över innehållet i denna. Ett kyrkomöte kan inte besluta att Kristus inte har uppstått eller att Gud inte skapat världen.

Den historiska bakgrunden sträcker sig nog ända till socknens uppdelning i borgerlig och kyrklig kommun 1862. När kommunalstämmans “direktdemokrati” ersattes med kommunalfullmäktiges representativa demokrati 1918 uppstod tanken på en liknande förändring för församlingarna, de “kyrkliga kommunerna”. När därför kyrkofullmäktige ersatte kyrkostämman i de största församlingarna på 1930-talet valde partierna, med S i spetsen, att ställa upp i kyrkovalet. Av de skäl som Hyltén-Cavallius beskriver.

I en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans typ, som inte ställer bekännelsekrav på sina förtroendevalda, måste därför biskopar, präster och diakoner vara inblandade i beslutsfattandet eftersom de genom sina vigningslöften är bundna till bekännelsen. Det behövs en samverkan mellan de vigda och lekfolket i Svenska kyrkan som ska vara både demokratisk, apostolisk och episkopal.

I Svenska kyrkan är kyrkoherden alltid ledamot av kyrkorådet och biskopen ordförande i stiftsstyrelsen, men mandatet är mindre än i jämförbara kyrkor. Biskoparna har exempelvis inte rösträtt i kyrkomötet, vilket nog också är unikt.

I Hyltén-Cavallius debattartikel tecknas bilden av en helt politiserad kyrka. Lyckligtvis är det inte riktigt så illa. På många håll i landet finns det partipolitiskt obundna grupper, varav de flesta tillhör POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. Lokalt i församlingar och pastorat har det funnits partipolitiskt obundna grupper sedan 1927, och antalet ökar stadigt vid varje kyrkoval. Dock är vi fortfarande i minoritet i jämförelse med dem som har partikoppling.

Ett problem med vår kyrkas organisation är att valen till kyrkomöte och stiftsfullmäktige sedan år 2000 är direkta. Det låg då i partiernas intresse att kyrkovalet skulle efterlikna de allmänna valen, så att de partipolitiskt intresserade skulle förmås att rösta på sitt parti även i kyrkovalet. Eftersom detta sker ett år innan det allmänna valet fungerar det också som en generalrepetition för partierna inför det “riktiga” valet året efter. Lyckas man få valdebatten att handla om samhällspolitik i stället för kyrkopolitik kan man också få stort genomslag i medier. Dessutom ges nya politiska partier en möjlighet att pröva vingarna.

Det system som gäller från år 2000 – direkta kyrkomötesval, ingen spärr, utjämningsmandat, relativt lågt valdeltagande – gör det ganska lätt för nya grupper att ta sig in i kyrkomötet utan att tidigare ha haft kyrkopolitisk verksamhet på lokalplanet. Så gjorde SD år 2002, och i år sägs Alternativ för Sverige försöka utnyttja de möjligheter dagens system erbjuder. Botemedlet för detta heter en återgång till indirekta val.

Tidigare valdes nämligen kyrkomötet och stiftsfullmäktige indirekt, av församlingarna, eftersom man såg dessa nivåer som organ för församlingarna – inte för kyrkans medlemmar. Kyrkomötet beslutar ju om församlingarnas gemensamma gudstjänstordningar och psalmbok, den gemensamma internationella missionen och diakonin, utlandsförsamlingarna, ekumeniska relationer och så vidare.

När kyrkan skildes från staten år 2000 förordade POSK (och C) fortsatta indirekta val. Det är en förändring vi fortfarande kämpar för. Partiernas inflytande över kyrkan behöver minska, inte öka. En väg framåt kan exempelvis vara att de som sitter i kyrkofullmäktige i pastorat och självständiga församlingar själva får välja sina representanter i högre beslutande organ. Med indirekta val skulle nya grupper inte kunna bli valda till stiftsfullmäktige och kyrkomötet utan att först vara aktiva i församlingarna.

I längden kan sekulära partier i en sekulär stat inte gärna fortsätta att delta i valen i ett trossamfund. Partierna sysslar med samhällsfrågor, trossamfundet med kyrkliga frågor – i grunden frågan om hur det glada budskapet om frälsningen genom Jesus Kristus bäst ska förkunnas i vår tid – i ord och handling.

Det är dags för partierna att lyssna och släppa taget om Svenska kyrkan. Ärkebiskopen har rätt i att nuvarande system är otidsenligt. I en intervju i Dagen 21/4 säger hon: “Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna.”

Låt oss hoppas att partipolitiken får vara en parentes i kyrkans historia.

Amanda Carlshamre
Teologistuderande, ordförande POSK

Hans-Olof Andrén
Seniorprofessor vid Chalmers tekniska högskola, ordförande POSK 2003-2019

 

Foto: Magnus Aronsson/ IKON

POSKs ledamot lämnar platsen i stiftsstyrelsen

Skrivet av

Överklagandenämnden har nu offentliggjort sitt beslut rörande biskopens anställning i Härnösand och därför ser POSK ett behov av att klargöra och tydliggöra konsekvenserna av detta.

POSKs ledamot har valt att med omedelbar verkan avsäga sig sitt uppdrag i stiftsstyrelsen och stiftsstyrelsens arbetsutskott med anledning av att han anser sig personligen ha gjort en felaktig bedömning av både situation och beslutsunderlag och därmed medverkat till ett beslut i stiftsstyrelsen som uppenbarligen inte är förenligt med Kyrkoordningens regelverk.

”Då det under hela min tid som engagerad i Svenska kyrkan har varit, är och kommer att vara kyrkans bästa som ledstjärna men där jag nu uppenbarligen medverkat till det som enligt mig inte kan uppfattas som annat än ett felaktigt beslut anser jag det vara rätt att i detta läge ta konsekvenserna och avgå.”

Vi ber fortsatt för de inblandade i Härnösand stift, för klokhet och urskiljning i de beslut och den process som ligger framför och om försoning där förtroendet skadats.

Amanda Carlshamre
riksordförande för POSK

Foto: iStock.com/FroggyFrogg

De nya bestämmelserna om gudstjänsten

Skrivet av

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

På pingstdagen 2018 tas den nya kyrkohandboken i bruk. Samtidigt ändras vissa bestämmelser i kyrkoordningen om gudstjänsten. Såvitt jag kan se är dessa ännu inte tillgängliga på nätet (de sägs dock finnas med i den tryckta versionen av kyrkohandboken). I god tid innan pingst ska alla församlingsråd och alla kyrkoråd i självständiga församlingar ta visa beslut om församlingens gudstjänstliv. Här har jag på begäran samlat de nya bestämmelserna som kyrkomötet beslutade i höstas.

Församlingsrådet/kyrkorådet ska till att börja med besluta om vilka former för huvudgudstjänst utöver högmässa som får användas i församlingen. I praktiken gäller det alltså om (vissa) huvudgudstjänster ska kunna firas enligt den nya ordningen för mässa/gudstjänst. Detta beslut fattas enligt 17 kap kyrkoordningen (formuleringarna enligt den KO som gäller fr o m pingstdagen):

6§  Kyrkorådet i en församling eller församlingsrådet får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen.

Sedan ska också kyrkoherden fatta beslut efter samråd med församlingsrådet/kyrkorådet om gudstjänstens uppbyggnad – det kan gälla t ex syndabekännelsens placering, vilka av de fakultativa momenten i mässa/gudstjänst som ska vara med, vilken musikserie som ska användas osv:

8§  Kyrkoherden beslutar efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning.

Den präst som leder huvudgudstjänsten beslutar vilka av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas.

Man kan ju också tänkas vilja utnyttja möjligheten i 18 kap KO, särskilt i den nya §6a:

6§  I huvudgudstjänsten får vid ett visst tillfälle eller under en viss tid användas någon annan gudstjänstordning än den som ingår i kyrkohandboken, med undantag av måltidens texter, och andra psalmer eller församlingssånger än de som ingår i psalmboken.

Beslut om detta fattas av kyrkoherden efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker och efter medgivande av församlingens kyrkoråd eller församlingsråd. Ett sådant beslut ska genast anmälas till domkapitlet. 

Om det finns särskilda skäl får domkapitlet ändra eller upphäva kyrkoherdens beslut.

6a §  I huvudgudstjänsten får till kyrkohandbokens texter användas annan musik än den som ingår i kyrkohandboken.

Beslut om detta fattas av kyrkoherden efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker och efter medgivande av församlingens kyrkoråd eller församlingsråd. Ett sådant beslut ska anmälas till domkapitlet.

Om det finns särskilda skäl får domkapitlet ändra eller upphäva kyrkoherdens beslut. 

 

Hans-Olof Andrén
ordförande för POSK och POSKs gruppledare i kyrkomötet.

Arkiv
Kategorier