Nu står naturens skönhet och skapelsen i fokus
Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 21 juni.
I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. Vi förundras över ljusa nätter i Norden och samlar blommor i mängd till kransar eller kanske sju sorter att lägga under kudden. I midsommartid möts traditioner från gammal folktro och den bibliska berättelsen om skapelsen.
Denna midsommar är jag nyss hemkommen från Irland där jag rest runt i en hänförande miljö och en sagolik natur. Där är grönskan grönare än smaragd och landskapet bjuder på porlande bäckar och lummiga kullar vart man än vänder sig. Flera gånger under resan tänkte jag på det paradis som Bibeln beskriver och den tanke som Skaparen hade i begynnelsen.
När jag stod där mitt i stillheten i allt det oerhört sköna och gröna var det lätt att förstå hur människan i den keltiska traditionen tänkte. I kelternas gamla religion fanns en stor vördnad för naturen. När Sankt Patrick som missionerade på Irland redan på 400-talet kom dit mötte han ett folk som trodde att naturen och Gud var samma sak. Sankt Patrick visade på att naturen är gudomlig eftersom den är Guds verk och att man i naturen kan känna Guds närvaro.
Kärleken till Guds skapelse är starkt förknippad med den keltiska kristna kyrkans liv och förkunnelse. Dels för att vördnaden för naturen redan fanns hos kelterna men också för att det är bibliskt att älska naturen, det vackra som Gud har skapat och som människan blivit satt att värna om. Dessutom älskade man naturen för att man levde mitt i den och på ett tydligt sätt upplevde sig vara en del av en större helhet. Relationen till naturen blev en sorts meditation eller andlig reflektion och naturen blir en uppenbarelse när man anar Skaparens spår i Skaparens verk.
Jag tror att många av oss skulle kunna berätta om naturupplevelser som liknar en gudomlig närvaro i den skönhet skogen eller havet överväldigar oss med. När jag nu i sommar fick möjlighet att besöka gudomligt sköna platser på den gröna ön, där man för tusen år sedan byggt kloster där man levde i samklang med naturen, kändes närvaron och friden som en omsorgsfull viskning. Att leva i direkt närhet med naturen och i vänskap med djuren är något som återspeglas i den tidiga keltiska poesin som ofta författades av munkar och eremiter, såsom i detta poem som återges i Harald Olsens bok ”Keltisk andlighet”:
Eremiten i grottan
När jag ser ut från min grotta,
kan jag se den vida oceanen,
som sträcker sig västerut, norrut och söderut
till jordens ände.
Jag ser sjöfåglar dyka,
och jag hör dem skrika,
och för min inre syn kan jag se
havets djup som myllrar av fisk.
Jorden är majestätisk
och full av lek,
både högtidlig och rik på glädje,
i allt detta avspeglar den
honom som har skapat den.
I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. I varje tid behöver vi ha även naturens skörhet och skapelsen i fokus. Med solen i ansiktet, vidrörda av vindens smekning kan vi viska tillbaka till den porlande bäcken, den vajande blomman, den sjungande trasten och det darrande trädet: Låt oss ta hand om varandra!
