fbpx

Nu står naturens skönhet och skapelsen i fokus

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  21 juni.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. Vi förundras över ljusa nätter i Norden och samlar blommor i mängd till kransar eller kanske sju sorter att lägga under kudden. I midsommartid möts traditioner från gammal folktro och den bibliska berättelsen om skapelsen.

Denna midsommar är jag nyss hemkommen från Irland där jag rest runt i en hänförande miljö och en sagolik natur. Där är grönskan grönare än smaragd och landskapet bjuder på porlande bäckar och lummiga kullar vart man än vänder sig. Flera gånger under resan tänkte jag på det paradis som Bibeln beskriver och den tanke som Skaparen hade i begynnelsen.

När jag stod där mitt i stillheten i allt det oerhört sköna och gröna var det lätt att förstå hur människan i den keltiska traditionen tänkte. I kelternas gamla religion fanns en stor vördnad för naturen. När Sankt Patrick som missionerade på Irland redan på 400-talet kom dit mötte han ett folk som trodde att naturen och Gud var samma sak. Sankt Patrick visade på att naturen är gudomlig eftersom den är Guds verk och att man i naturen kan känna Guds närvaro.

Kärleken till Guds skapelse är starkt förknippad med den keltiska kristna kyrkans liv och förkunnelse. Dels för att vördnaden för naturen redan fanns hos kelterna men också för att det är bibliskt att älska naturen, det vackra som Gud har skapat och som människan blivit satt att värna om. Dessutom älskade man naturen för att man levde mitt i den och på ett tydligt sätt upplevde sig vara en del av en större helhet. Relationen till naturen blev en sorts meditation eller andlig reflektion och naturen blir en uppenbarelse när man anar Skaparens spår i Skaparens verk.

Jag tror att många av oss skulle kunna berätta om naturupplevelser som liknar en gudomlig närvaro i den skönhet skogen eller havet överväldigar oss med. När jag nu i sommar fick möjlighet att besöka gudomligt sköna platser på den gröna ön, där man för tusen år sedan byggt kloster där man levde i samklang med naturen, kändes närvaron och friden som en omsorgsfull viskning. Att leva i direkt närhet med naturen och i vänskap med djuren är något som återspeglas i den tidiga keltiska poesin som ofta författades av munkar och eremiter, såsom i detta poem som återges i Harald Olsens bok ”Keltisk andlighet”:

Eremiten i grottan

När jag ser ut från min grotta,

kan jag se den vida oceanen,

som sträcker sig västerut, norrut och söderut

till jordens ände.

Jag ser sjöfåglar dyka,

och jag hör dem skrika,

och för min inre syn kan jag se

havets djup som myllrar av fisk.

Jorden är majestätisk

och full av lek,

både högtidlig och rik på glädje,

i allt detta avspeglar den

honom som har skapat den.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. I varje tid behöver vi ha även naturens skörhet och skapelsen i fokus. Med solen i ansiktet, vidrörda av vindens smekning kan vi viska tillbaka till den porlande bäcken, den vajande blomman, den sjungande trasten och det darrande trädet: Låt oss ta hand om varandra!

Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd