Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Skrivet av

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.

Ande och struktur

Skrivet av

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

Våga se möjligheterna!

Skrivet av

Det kanske inte alltid är så lätt med församlingsråd. Inte lätt att förstå uppgifterna. Inte lätt att ta sig an den nya rollen. Men framförallt inte lätt att släppa det gamla och se framåt.

Jag har under de senaste åren fått ta del av, och sett hur många församlingsråd arbetar på olika håll i landet. Det är mycket olika, och det är en styrka. Numera har vi en organisation som går att forma ganska fritt efter vad som passar bäst på orten.

Det kan också vara så att arbetet måste fungera olika från år till år efter vilka som finns med i församlingsrådet. Personsammansättningen är något som i mycket stor grad påverkar församlingsrådens arbete. Likaså gör personsammansättningen i ett arbetslag mycket för församlingens arbete framåt.

I en församling där personal och församlingsråd strävar åt samma håll finns det inga problem med vem som har ansvar för vad. I en församling där arbetslag strävar åt olika håll och församlingsrådet åt ett annat finns det förmodligen stora problem, och ett behov av att förtydliga ansvarsrollen. Där är det inte lätt att vara församlingsråd.

Jag tror inte att församlingsrådet behöver ha stora delegationer från kyrkorådet. Jag håller med, det är inte lätt att förstå ansvaret. Men jag tror att församlingsråden behöver tänka mer kring den verksamhet som finns i församlingen. Våga tänka nytt, och våga tänka annorlunda. Och att våga ta ansvar för att föra samtal.

I min församling, S:ta Birgitta församling i Kalmar, har vi precis fått ett nytt församlingsråd. Mandatperioden hos oss har vi bestämt till två år. Efter att ha använt de två första åren till att mest stått still och stampat tänker vi nu nytt. Hur kan vi främja församlingens arbete och samtidigt få igång ett engagemang från olika håll i församlingen?

Nu tänker vi pröva att arbeta med olika utskott. Till församlingsrådet knyter vi 8 stycken utskott, I varje utskott finns en anställd och en person ur församlingsrådet med. I övrigt är det fritt fram för intresserade i församlingen att vara med i utskotten. Det kan vara varierande antal personer och man kan vara med 1, 3 eller flera gånger. I några fall använder vi redan befintliga grupper, tex. får styrelsen för Svenska Kyrkans Unga i vår församling fungera som ett utskott. Ett annat exempel är ett böneutskott som arbetar med bönen i församlingen, eller ett information & missions utskott.

Varje utskott har egentligen inget tydligt uppdrag. Det får fungera lite som ett diskussionsforum där utskottet kommer med förslag till församlingsrådet om hur de olika delarna av församlingens verksamhet kan utvecklas. Ett nytt och spännande sätt som vi tror kommer att stärka hela församlingen och öka engagemanget. Dessutom får människor som inte är valbara till ett församlingsråd en möjlighet att få göra sin röst hörd i det forum de har stort engagemang för.

Släpp backspegeln. Se framåt. Det finns så mycket man kan göra i ett församlingsråd. Det viktigaste är väl ändå att stärka våra församlingar som öppna gemenskaper.

Victor Ramström
Ordförande för POSK i Växjö stift samt ordförande i församlingsrådet i Kalmar.
Ledamot av POSKs riksstyrelse.

Foto: Svenska kyrkan Kalmar

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

Lek och fred – goda skäl att fira jul

Skrivet av

Gästbloggar Lisa Tegby skriver i VK>>:

Det finns många goda skäl att fira jul

Att tända ljus när mörkret står som tätast omkring oss – vem längtar inte efter det?

Och efter en höst av oro i världen, av arbete och osäkerhet, av stormar och frågetecken – vem vill inte ha en paus, ett skyddat hörn att vila på, en plats där livet är enkelt och okomplicerat en stund? Vem längtar inte efter att vara med människor som på olika sätt står en nära och vill en väl?

Och är det inte ganska vackert ändå, det där att vi frågar varann: Vad önskar du dig?

Det är mycket som är fint med julen.

Vi leker paradis ett tag. Eller vi försöker i alla fall göra det. I bilderna av julen finns för många av oss det okomplicerade och fullkomliga, det nyfejade och det ljusa. Och mitt i vardagsrummet ställer vi livets träd, grönt och grant, fast det är mitt i vintern. Det är nåt hoppfullt i det.

Vi leker lite paradis. Det är härligt. Fast vi vet att det är en lek. Men man behöver ju leka ibland. Det finns mycket kraft i leken. Det finns energi att hämta i skojet och riterna, i fickorna i tiden och mellanrummet mellan vardagsplikterna, i den gemensamma upplevelsen av något annat.

Vi vet att det är en lek. Men vi tar den på största allvar. För vi vill att det ska vara en bra lek. Samtidigt pågår livet runt omkring oss och inne i oss. Konflikter och krig, oro och sjukdom, isar som smälter och farliga flyktbåtar stannar inte upp medan vår lek pågår. Det påverkar oss och det finns med oss medan vi leker. Vi vet ju att livet är mångtydigt. Men vi leker i alla fall och får kraft. Eller blir kanske besvikna för att det där tunga inte kunde hålla sig undan ändå. Det är gott att leka. Men det kan vara svårt också. För plötsligt är det sprickorna som tar över.

Och så är det det där religiösa med julen. Visst kan man fira en god vinterfest utan det. Men sångerna och berättelserna om det utsatta barnet som föds är viktiga för många av oss. Det ger stämning och det är inte dåligt. Det är fint och fantastiskt med nyfödda barn. Men det ger
också hopp. Och det utmanar.

Den här hösten har berättelsen om den unga familjen som det inte fanns plats för i härbärget upprepat sig många, alltför många, gånger. Föräldrarna som blev tvungna att fly från en maktgalen och rädd terrorist för sina och barnets liv har många som kan känna igen sig i dem just nu.

Jag tror ju att berättelserna om Betlehemsbarnet berättar om Gud. Jag tror ju att Gud föddes i detta barn för att dela livet i glädje och plåga med oss. Jag tror ju att Gud är med i varje barn på flykt, i varje plåga och i varje glädje på denna jord. Och jag tror att Betlehemsbarnet säger något till oss om hur vi ska vara människor med varandra.

Det religiösa i julen handlar om att Gud har blivit människa mitt i vår trasiga värld. Och att Gud finns kvar när paradisleken är över, mitt i det spruckna. Och det handlar om att vi ska bli människor; människor som gråter och skrattar och ser, människor som vågar försöka och misslyckas och börja om, människor som inte bara behöver värna sitt eget, människor som vet att dom är burna och därför kan släppa taget om sig själva och göra frid och fred på jorden.

Det finns verkligen många goda skäl att fira jul.

Lisa Tegby
präst i Svenska kyrkan

Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Målning av Giotto di Bondone

Jag är besviken!

Skrivet av

Varför skulle alla samfälligheter nödvändigtvis tas bort? Det fungerade ju rätt så bra. Nu har församlingarna i samfälligheten blivit församlingar iett pastorat i stället. Och vad blev då skillnaden?

Tidigare hade vi ett kyrkoråd och kyrkofullmäktige i varje församling. Nu har vi ett enda kyrkoråd och kyrkofullmäktige för pastoratet. Varje församling har i stället fått ett församlingsråd. Församlingen får inte välja eller utse församlingsråd – det sker i det centrala kyrkofullmäktige – längre
bort från väljarna.

Församlingen och församlingsrådet har blivit ifråntagen inflytande över den egna församlingens verksamhet och ekonomi. Det blir då inte mycket kvar att jobba med.

Församlingsherden får mandat av kyrkoherden direkt och behöver inte församlingsrådet för att planera eller med hjälp av de anställda genomföra
verksamheten.  Församlingsrådet blir onödigt.

Detta gör mig besviken, för så lät det inte innan beslut skulle tas om huruvida vi skulle ha ett gemensamt pastorat eller flera.

I POSKs Vision står ”Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt och detta bör avspeglas i den lokala förtroendemannaorganisationen och beslutsstrukturen. Församlingsråden bör ges ett så stort ansvar som möjligt för församlingens liv.”

Hur ska vi få pastoratets styrande att våga dela med sig av makten och
ansvaret till församlingarna?

Eva Noreborg
POSKs styrelse

Se även Hans-Olof Andréns blogg den 21 november>>

 

Tankar om församlingsråd

Skrivet av

Jag besökte i Skellefteå på POSK-föreningen Levande Kyrkas höstmöte, där jag har talat om ”Svenska kyrkans struktur på lokal nivå, särskilt kyrkorådens och församlingsrådens uppgifter”.

Församlingsrådet tillkom 2014 som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat, och den nya organisationen verkar ännu söka sina former. Hela fem motioner till årets kyrkomöte handlar på ett eller annat sätt om församlingsrådens uppgifter. Eftersom det just nu finns 286 pastorat som tillsammans omfattar 946 församlingar är det inte så konstigt att frågan aktuell – det gäller 946 relationer mellan ett församlingsråd och ett kyrkoråd.

På många håll verkar församlingsråden mest ha arbetat med gudstjänstlivet och det som hör till detta (församlingskollekter, gudstjänstplan, upplåtande av kyrka, val av kyrkvärdar osv.), och detta hör förvisso till församlingsrådets uppgifter.

Av den lista i 16 punkter över församlingsrådets uppgifter enligt kyrkoordningen som Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har tagit fram (Arbetsordning för kyrkoråd) dominerar mycket riktigt gudstjänstrelaterade frågor. Men perspektivet vidgas om man läser listan i sitt sammanhang.

Punkt ett säger att församlingsrådet är församlingens styrelse. En styrelse måste rimligen se till att det styrda gör vad det ska göra. Församlingsrådets huvuduppgift är alltså att (tillsammans med kyrkoherden) ansvara för att den grundläggande uppgiften (gudstjänst, undervisning, diakoni, mission) fullgörs i församlingen. Den konkreta verksamheten måste utformas med de förutsättningar och möjligheter som finns lokalt, och som församlingsrådet bör känna bäst.

Finessen med att tillhöra ett pastorat är ju att församlingen inte behöver göra allt på egen hand. En liten församling kan bedriva undervisning (konfirmandundervisning till exempel) tillsammans med flera eller alla andra församlingar i pastoratet, och församlingen kan utöva diakoni bland annat genom att dela en diakontjänst med flera församlingar i pastoratet. Men det måste vara församlingsrådet som fångar upp de lokala behoven – och känner de lokala tillgångarna i form av inte minst ideella medarbetare – och för dessa vidare till kyrkorådet.

Det verkar förekomma på många platser att församlingens arbetsledare (församlingsherden eller vad man nu valt att kalla den) har delegation att föreslå verksamhetsplan för församlingen och göra detaljbudget. Men församlingsrådet bör absolut behandla och yttra sig över dessa. Man behöver inte ha formell beslutanderätt för att kunna ta ansvar för församlingens grundläggande uppgift!

Sen är det en annan sak att kyrkorådet har det övergripande ansvaret för församlingarnas grundläggande verksamhet.

Min tes är alltså: Övergripande ansvar hos kyrkorådet, huvudansvar hos församlingsrådet. Och det gäller inte enbart gudstjänstlivet, utan hela församlingens verksamhet!

Hans-Olof Andrén
Ordförande för POSK

Efter kyrkomötet

Skrivet av

Ibland kan man undra över om Kyrkomötet är ett stöd och en utvidgning av den gudstjänst- och församlingsgemenskap som vi alla lever i utanför kyrkomötet.

När jag tänker tillbaka på Kyrkomötets andra session som avslutades i onsdags vill jag framhålla två saker som gör mig säker på att kyrkomötet är viktigt i det avseendet. 

Det första som jag tänker på är när ärkebiskop Antje Jackelén i måndags avslutade sitt anförande om händelserna i Paris med orden ”Kyrkor, synagogor och moskéer måste fortsätta att ihärdigt be och arbeta tillsammans för fred – i och mellan deras trosgemenskaper och i den värld som är allas” . Därefter följde en bön och en tyst minut. Under den tysta minuten  var det som att luften i lokalen på ett nästan fysiskt sätt fylldes av allas böner. 

Det andra som jag tänker på är det utskottsbetänkande om Prästlönetillgångarnas förvaltning som jag fick presentera. Till dess att jag lyssnade dels på motionärerna och dels på de som stödde utskottets betänkande till avslag hade jag en känsla av att den här frågan var väldigt abstrakt och långt från min kyrkliga vardag.

Nu är jag klar över att båda de perspektiv och den kunskap som talarna har är lika viktiga. Att som Svenska kyrkan vara en stor förvaltare av jordbruk och skog kräver ett speciellt ansvar för miljö och naturvårdsfrågor men också ett ansvar för att ge stift och församlingar en långsiktigt god ekonomisk avkastning.

Att låta båda perspektiven komma till tals är oerhört viktigt och jag tror att det faktiskt gör kyrkan till en i sammanhanget unik och bättre förvaltare.

”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. (1 Pet 4:10)”     

Anders Brunnstedt
POSK Västerås stift

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

En iakttagelse

Skrivet av

Dagens gästbloggare är domkyrkoorganist Torvald Johansson, Strängnäs stift och POSKare.

Torvald låg bakom motionen om liturgistipendium som bejakades av kyrkomötet under tisdagen.

Vid detta kyrkomöte har debattreglerna ändrats i förhållande till tidigare år och till det bättre, enligt min mening. Det känns onekligen som om det är lite bättre fart och att ledamöterna nu lärt sig att det finns två talarstolar att utnyttja och därmed vinna tid.

Jag har också under detta kyrkomöte funderat över vad det är som gör att ledamöter så gärna gör inlägg i debatten. Att motionären gärna vill tala för sin motion och att företrädare för utskottet måste försvara utskottets ställningstagande och beslut är ju givet, men alla de andra…

Problemet vid session 2 är ju inte att få tiden att gå. Snarare är det problem med att hinna med allt, åtminstone de år jag varit med.

Liksom tidigare år kan man konstatera att det ofta är samma personer som är uppe i talarstolen, oavsett vad debatten handlar om. Först kan man tänka att detta betyder att de är kloka, begåvade, välinformerade och pålästa i alla frågor. Ibland bevisas dock motsatsen.

MEN… I år har jag hört flera säga:-Jag har inget yrkande, men… och därefter följer (i år) tre minuter av tal/prat, som inte mynnar ut i något. Varför måste man då upp i talarstolen? Kan det rentav vara så att man talar till andra, för oss i salen okända, adressater? Till dem därhemma eller till dem som för några år sedan valde in dig i detta sällskap?

Eller, kan det vara så att man talar för att hamna i protokollet?  Då kommer nästa fråga. Vem läser då protokollet? Knappast dina väljare. Kanske finns det personer i nomineringsgrupperna som kartlägger hur personer agerar i vissa frågor?

Någon kanske kan upplysa mig och räta ut alla frågetecken!/
Torvald Johansson

Foto: IKON

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Hoppet är att stanna kvar och se

Skrivet av

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

SKUT och flyktingarna

Skrivet av

Under andra världskriget och de värsta folkförföljelserna hade de svenska utlandsförsamlingarna stor betydelse för många människor. I Berlin gömdes många judiska bröder och systrar undan nazisterna. I Oslo ordnades soppkök för tusentals norska medborgare. Det är många som aldrig någonsin glömmer vad Svenska kyrkan gjorde den gången.

Nu upplever Europa den störta flyktingströmmen sedan det kriget. Människor vågar liv och lem när de flyr från det som tidigare var deras hem och trygghet. Många av de svenska utlandsförsamlingarna finns på de platser där hundratusentals flyktingar samlas utan mat och kläder. Hjälpinsatserna är många och de svenska församlingarna dras in i hjälparbetet, oftast i samverkan med andra kyrkor och organisationer. De behöver förstärkning i både ekonomiska och personella resurser.

Kyrkomötet beslöt 2013 att Kyrkostyrelsen har i uppdrag att fördela ekonomiska medel till de församlingar som har stora åtaganden i arbetet med asylsökande. Dessa ekonomiska resurser måste också vara till gängliga för församlingarna i utlandet. Detsamma gäller de resurser som kyrkomötet förväntas besluta om vid sitt sammanträde i november.

POSK har såväl på Svenska kyrkans kansli i Uppsala som hos generalsekreteraren för Svenska kyrkan väckt frågan om möjligheten till ökade ekonomiska och personella resurser för utlandsförsamlingarna. Detta har gjorts i samråd med de kyrkomötesledamöter som representerar utlandsförsamlingarna i kyrkomötet.

Vi förväntar oss att församlingarna i utlandet ska ha samma möjligheter som ”inlandsförsamlingarna” att få del av de medel som kyrkomötet ställer till förfogande för arbetet bland flyktingar.

Anders Roos
ledamot av kyrkomötet och styrelsen för POSK, samt rådet för utlandskyrkan

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är
skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

(…)

POSK anser att det arbete som utförs inom Svenska kyrkan i utlandet är en naturlig och viktig del av Svenska kyrkan. Det är angeläget att knyta starkare band mellan församlingar i Sverige och församlingar i utlandet.

Mynewsdesk: ​Förslag till kyrkomötet: 75 miljoner kr till flyktingarbete>>

Hans Rosling på #helasverigeskramlar

Arkiv
Kategorier