fbpx

Kyrkostyrelsens skrivelse V&E

Skrivet av

Till årets kyrkomöte har ledamöter från POSK lämnat in 4 stycken motioner. I motion 2020:11 skriver flera ledamöter om att årets kyrkomöte endast ska besluta om budget för 2021 och att de utredningar som nämnts i kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 Verksamhet och ekonomi inte ska påbörjas förrän ett fullsatt kyrkomöte haft möjlighet att behandla frågan.

Motionens motivering:
Kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 med anledning av coronapandemin har många förtjänster. Man konstaterar att den pågående pandemin påverkar förutsättningarna för verksamheten på alla nivåer: nationell, regional och lokal nivå i Svenska kyrkan. Man ger i bilaga 1 en bred och intressant omvärldsbeskrivning. Vad som saknas är en teologisk och pastoral analys av denna beskrivning. Vad betyder detta för verksamheten på de olika nivåerna? Man konstaterar att pandemin och andra samhällsförändringar starkt kommer att påverka kyrkans liv och verksamheter, men gör trots detta knappast några försök till teologisk och pastoral analys. Man konstaterar att de ekonomiska förutsättningarna kommer att förändras, avgiftsunderlaget kommer att minska och därmed den huvudsakliga inkomstkällan.

Styrelsen behåller de redan beslutade målbilderna, vilket i sig är bra, men diskuterar inte hur dessa kan komma att förändras på grund av de förändringar som kommer att behöva genomföras.

Styrelsen aviserar en rad kommande utredningar som utan närmare beskrivningar ska ske och man aviserar en höjning av 7-öringen inom en inte avlägsen framtid. Allt detta utan att beskriva hur dessa förslag har förankrats på stifts- och församlingsnivå. Är det rimligt att ytterligare belasta församlingarna, som är Svenska kyrkans byggstenar och som dessutom är juridiskt självständiga enheter? Detta samtidigt som man spår att församlingarnas ekonomi kommer att förändras och att intäkterna drastiskt kommer att minska. Man analyserar inte heller vad detta kommer att betyda vad avser personal och omställningar.

Av utredningsförslaget kan man utläsa att en ny centraliserad organisation kommer att ersätta den nuvarande. Detta är en stark förändring av den episkopala kyrkostruktur som präglat Svenska kyrkan alltsedan medeltiden. Vilken förankring har en sådan förändring och varifrån kommer ett sådant uppdrag?

Kyrkomötet 2020 är ett reducerat kyrkomöte med ett fåtal ledamöter som närvarar digitalt. Detta innebär att några sedvanliga samtal, diskussioner och debatter inte kommer att kunna äga rum. Sådana diskussioner och debatter är nödvändiga om en verklig demokrati ska kunna säkerställas.

Vårt förslag är därför att 2020 års kyrkomöte vad avser skrivelsen om verksamhet och ekonomi endast ska besluta om budget för 2021 och att kyrkostyrelsen får återkomma till kommande kyrkomöte med grundliga teologiska och pastorala analyser för sina förslag. Därvid är det viktigt att de förankringsprocesser man gjort också redovisas.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att
1. vad avser kyrkostyrelsens skrivelse 2020:1 enbart besluta om kostnadsram för 2021.
2. uppdra till kyrkostyrelsen att inte påbörja de i skrivelsen nämnda utredningarna förrän ett fullsatt kyrkomöte haft möjlighet att behandla frågan.

Anders Roos, Anne Olofsson, Kjell Kallenberg, Inger Harlevi, Johan Garde, Anders Brunnstedt, Lisa Tegby, Sven Gunnar Persson, Victor Ramström, Jörgen Åkesson, Emma Hedlundh och Lena Arman.
Ledamöter för POSK i kyrkomötet

Zimbabwe i våra böner

Skrivet av

Siluett av ett träd i solnedgång med en blårosa himmel

Situationen i Zimbabwe är komplicerad. Alla tycks hålla andan och vänta på vad som kommer att ske. En gammal despot har tagits bort från makten. Från att ha varit frihetskämpen som ledde landet bort från kolonialismens fördärv förvandlades han till envåldshärskare som drev landet in i stora ekonomiska problem med stora motsättningar mellan olika grupper. Borta är också hans hustru som gärna velat ta över maktapparaten.

Svenska kyrkan har länge ett gott samarbete med kyrkorna i Zimbabwe. Det finns täta vänförbindelser som är goda och som måste fortsätta. Vi bör då också lyssna till vad kyrkorna i landet säger om utvecklingen och om de behov av självrannsakan och samarbete som finns. Säkert har vi själva mycket att lära av dem. Läs det uttalande de gjort, följ utvecklingen, bed för våra kristna systrar och bröder där och för landet Zimbabwe!

/Anders Roos

Annandag Pingst – vart tog den vägen?

Skrivet av

Enligt kyrkoordningen 28 kap 1 paragrafen är Annandag Pingst en av kyrkoårets högtidsdagar. I inledningen står till och med att Pingst är en av kyrkoårets stora högtider (de andra är jul och påsk).

Enligt kyrkoordningen 17 kap 3 paragrafen skall ”i varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.”

Nu är väl inte högtidsdag och helgdag riktigt samma sak. Annandag Pingst har ju också nedgraderats enligt lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Men evangelieboken har tre årgångar texter för dagen. Så en riktig kyrklig högtidsdag borde det väl bara med temat ”Andens vind över världen”!

Men vad händer? Församling efter församling, pastorat efter pastorat låter bli att fira gudstjänst och tar förmodligen ledigt i stället. I tredje årgångens episteltext berättas att församlingen i Jerusalem den dagen ökade med ”inemot tre tusen”. Jag undrar hur många gudstjänster det firades i Svenska kyrkan just Annandag Pingst – och med hur många din församling ökade den dagen.

”Om vi i kyrkan slutar fira Annandag Pingst så kommer den att helt försvinna!” Så sa en av biskoparna den dagen då helgdagen försvann till förmån för Nationaldagen. Jag är rädd att hon snart blir sannspådd. Jag har med ljus och lykta sökt på nätet och i kyrkorapporter efter församlingar som i Stockholms stift firar Mässan eller någon annan gudstjänst på Annandag Pingst 2017. Tror att jag fann en – klockan 12 på dagen! (Ok, jag kan ha missat någon, men flertalet församlingar verkar ha tagit klämdag!)

Jag tror inte på en återgång till ”röd dag”, men nog borde vi i kyrkan vara mera rädda om och vårda kyrkoåret så att vi firade någon form av gudstjänst alla kyrkliga högtidsdagar. Om inte så får vi inte heller uppleva och leva i kyrkoåret underbara pedagogik.

Vilken biskop vill stå upp och uppmana församlingar och pastorat att fira gudstjänst ofta – också på kyrkliga högtidsdagar? Själv är jag för första gången sedan ändringen av Annandag Pingst som röd dag helt gudstjänstlös. Jag saknar Andens vind över världen!

Anders Roos
prost

Utredningen av Svenska kyrkan i utlandet är nödvändig

Skrivet av

Jag arbetade några år på Svenska Teologiska institutet i Jerusalem. Under en period hade jag som en av mina uppgifter att se till att de lokalt anställda fick sin lön. För att klara allt det där med skatter, sjukförsäkringsavgifter mm hade vi hjälp av en lokal bokföringsfirma. Naturligtvis var jag helt i händerna på dem och fick lita på att de visste och gjorde rätt. Med mina bristfälliga språkkunskaper fanns det ingen möjlighet att klara av det på egen hand. Den juridiska snårskogen var total och språken hebreiska eller arabiska.

I andra länder gäller andra lagar och bestämmelser för tillstånd för lokalers användning och personalens löner och skatter osv. Hur kan vi som svensk kyrka bedriva en verksamhet som är intensiv, innehållsrik och samtidigt i enlighet med ett lands gällande lagar och bestämmelser? Redan i Sverige är det knepigt, än värre  många andra länder. Samtidigt gäller det att inte falla offer för korrupta system och mutor. Sådana är vanliga.

Ägandeförhållandena för fastigheter som någon del av Svenska kyrkan har i utlandet varierar kraftigt. Ibland äger den lokala församlingen, ibland Trossamfundet Svenska kyrkan, ibland Stiftelsen Svenska kyrkan i utlandet, ibland en utländsk stiftelse, ibland EFS som överlåtit till Svenska kyrkan som äger. Till detta kommer lokaler som vi hyr – och vem som är hyresgäst varierar också.  Dokumenten är inte alltid så klara.

Det är lätt att säga att vi skulle haft en tydlig bild av allt detta redan tidigare, men erfarenheten säger att det inte alltid är lätt. Därför har vi genom åren försökt bringa allt detta ordning. Det har gått åt mycken möda och arbetstid, men ständigt dyker nya saker upp som vi får ta tag i och ibland blir det brandkårsutryckningar. Det är inte bra!

Många får säkert uppfattningen att det är oreda inom Svenska kyrkan i utlandet. Det är inte sant, men nu försöker vi få en fullständig bild av hur det är, hur det ska skötas rätt, hur vi ska trygga en framtida verksamhet. Det är ett mödosamt och säkerligen kostsamt arbete. Men det är nödvändigt för att också internationellt och ekumeniskt bevara legitimitet och trovärdighet. På en del orter har det säkert slarvats och man har fortsatt som man ”alltid har gjort” och så blev det fel när bestämmelser och lagar ändrades. På andra orter fungerar myndighetskontakter mycket bra, man har registrerat, betalt avgifter och skatter på ett föredömligt sätt. Nu vill vi ha en helhetsbild och göra rätt. Bara så slipper vi framtida brandkårsutryckningar. Bara så tryggar vi verksamheterna och kan vara kyrka bland svenskar runt om i världen.

Så långt är det ett försvar för den genomlysning som Kyrkostyrelsen beslutat om. Många har reagerat på den beräknade kostnaden för arbetet. Det gör också jag. Ingen har kunnat ge ett dokumenterat underlag för hur man gjort beräkningen. Är det på löpande räkning eller fasta arvoden. Jag önskar att vi får dessa uppgifter belysta, liksom en redogörelse för hur upphandlingen av arbetet har gjorts. Jag kommer inom ramen för mitt uppdrag i kyrkomötet och i Rådet för Svenska kyrkan i utlandet att följa arbetet och begära mera specificerade uppgifter.

Jag förutsätter också att kyrkokansliet i sin helhet gör genomlysningen i ett nära och förtroendefullt samarbete med de lokala svenska församlingarna och med de kontakter dessa har med jurister, myndigheter och andra. Om inte detta sker blir reaktionen att Uppsala styr ”von oben”. Detta kan inte vara meningen eftersom slutfasen för arbetet ska vara att vi på ett tydligt sätt vill markera den lokala församlingens ansvar och befogenheter. Ett viktigt arbete är igång. Vi ska följa det med kärlek och respekt för varandra och inte slita sönder Svenska kyrkan. Men kostnaderna ska bevakas.

/Anders Roos,
Kyrkomötesledamot och ledamot i rådet för Svenska kyrkan i utlandet

 

Ur POSKs program:

Svenska kyrkan i utlandet

Svenska kyrkans församlingar i utlandet är viktiga och naturliga delar av Svenska kyrkan. De är mötesplatser för svenskar som av olika anledningar vistas utomlands under längre eller kortare tid. Kyrkans närvaro är också viktig i kris- och katastrofsituationer.

Resandeströmmar förändras och allt fler svenskar bor och arbetar i andra länder. Det är viktigt att Svenska kyrkan i utlandet följer denna utveckling och tillförs tillräckliga resurser för att kunna möta svenskar där de är. Det är också viktigt att Svenska kyrkan i utlandet anpassar sin organisation, struktur och verksamhet för att möta de nya behov som uppstår.

Svenska kyrkan i utlandet har sin tillsyn från Visby stift och främjandefunktionen på kyrkokansliet i Uppsala. I såväl kyrkomötet som i Visby domkapitel och i Rådet för Svenska kyrkan i utlandet har utlandsförsamlingarna vald representation. POSK har under flera är varit pådrivande för att detta skulle bli verklighet.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att Svenska kyrkan i utlandet får resurser för att verksamheten ska kunna anpassas till nya behov

 

Läs även vad Kyrkans tidning skrivit i frågan:

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/genomgang-av-skut-40-miljoner-kronor

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/granskningen-av-skut-redan-paborjad

 

 

POSKs syn i vigningsfrågan

Skrivet av

Detta inlägg höll Anders Roos i debatten kring vigningsfrågan under kyrkomötet

De olika kyrkliga traditionerna och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att Svenska kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapsuppfattning kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Därför menar POSK
– att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan personer av samma kön ska stå fast i sin helhet.
– att äktenskapssynen inte ska ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan

/Anders Roos
Kyrkomötesledamot för POSK Stockholm stift

Mitt kors är inte mitt

Skrivet av

Jag bör ofta kors runt min hals, inte varje dag men ofta. Ett litet svart av granit från norra Göinge i Skåne, ett silverkors som är en kopia av ett gravfynd från Sigtuna eller ett större från en bönegemenskap i Lunds stift. 

Alla påminner mig om den stora gemenskapen med kristna människor i hela världen. Jag bär det med stolthet, men jag påminns också om allt lidande och all seger i världen i alla tider.

Mitt kors är inte mitt. Vilket kors jag än bär är det en påminnelse om att jag tillhör Honom som är min räddare och Frälsare. Genom att bära korset visar jag var min största tillhörighet finns. Det ger mig mod att visa min tro med frimodighet med glädje.

Mitt kors är inte mitt. Korset bars en gång av Honom jag tillhör. På det korset dog Han. Med det korset ska jag leva varje dag. Ofta gör jag som Martin Luther: börjar dagen med att signa mig med korsets tecken. Med det korset ska jag också dö en dag.

I gudstjänster gör jag ofta korsets tecken över mitt bröst. Huvud, mun och hjärta signas med korsets tecken. På samma sätt gör jag korstecknet över de barn och vuxna jag döper. Vid välsignelsen gör jag korstecknet över församlingen, delar korsets heliga tecken och många följer efter och tecknar korset över sig själva. Korset tecknar jag på dem som ber om det, dem som kommer till bikt och dem som är döende. Hela mitt livs blir ett kors.

Mitt kors är inte mitt. Det tillhör Jesus Kristus. Ett kors som betyder för-låtelse. Det är ett kors som betyder för. Men det är också ett kors som betyder mot; korset på Golgata är ett tecken på kampen mot våld, ondska och djävulskap.

Jag skulle vilja att vi alla bär korset, öppet eller dolt, med stolthet och segervisshet. Några gör det öppet eftersom de kan, andra döljer det eftersom de inte kan eller inte vågar. Världen är så olika. Tillsammans ger vi varandra gemenskap.

Mitt kors är inte mitt. Det är Hans som gick före oss längst in i ångesten. Det är Hans som ger mig en livsglädje som sträcker sig genom evigheter.

Jag har svårt att förstå alla dem som provocerar eller gör sig till tolks för att de tror att andra blir provocerade.

Mitt kors är inte mitt och jag bär det med glädje! Jag bär det med glädje också bland människor av annan tro mitt i världens vimmel. Jag bär det med stolthet för jag tillhör Honom som är större … än någon eller något annat.

Mitt kors är inte mitt!

 

Anders Roos
Tf kyrkoherde, Spånga-Kista församling
Ledamot i kyrkomötet och i riks-POSKs styrelse

SKUT och flyktingarna

Skrivet av

Under andra världskriget och de värsta folkförföljelserna hade de svenska utlandsförsamlingarna stor betydelse för många människor. I Berlin gömdes många judiska bröder och systrar undan nazisterna. I Oslo ordnades soppkök för tusentals norska medborgare. Det är många som aldrig någonsin glömmer vad Svenska kyrkan gjorde den gången.

Nu upplever Europa den störta flyktingströmmen sedan det kriget. Människor vågar liv och lem när de flyr från det som tidigare var deras hem och trygghet. Många av de svenska utlandsförsamlingarna finns på de platser där hundratusentals flyktingar samlas utan mat och kläder. Hjälpinsatserna är många och de svenska församlingarna dras in i hjälparbetet, oftast i samverkan med andra kyrkor och organisationer. De behöver förstärkning i både ekonomiska och personella resurser.

Kyrkomötet beslöt 2013 att Kyrkostyrelsen har i uppdrag att fördela ekonomiska medel till de församlingar som har stora åtaganden i arbetet med asylsökande. Dessa ekonomiska resurser måste också vara till gängliga för församlingarna i utlandet. Detsamma gäller de resurser som kyrkomötet förväntas besluta om vid sitt sammanträde i november.

POSK har såväl på Svenska kyrkans kansli i Uppsala som hos generalsekreteraren för Svenska kyrkan väckt frågan om möjligheten till ökade ekonomiska och personella resurser för utlandsförsamlingarna. Detta har gjorts i samråd med de kyrkomötesledamöter som representerar utlandsförsamlingarna i kyrkomötet.

Vi förväntar oss att församlingarna i utlandet ska ha samma möjligheter som ”inlandsförsamlingarna” att få del av de medel som kyrkomötet ställer till förfogande för arbetet bland flyktingar.

Anders Roos
ledamot av kyrkomötet och styrelsen för POSK, samt rådet för utlandskyrkan

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är
skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

(…)

POSK anser att det arbete som utförs inom Svenska kyrkan i utlandet är en naturlig och viktig del av Svenska kyrkan. Det är angeläget att knyta starkare band mellan församlingar i Sverige och församlingar i utlandet.

Mynewsdesk: ​Förslag till kyrkomötet: 75 miljoner kr till flyktingarbete>>

Hans Rosling på #helasverigeskramlar

Att vara kristen

Skrivet av

Gästbloggare i dag är Anders Roos, fd kyrkoherde i Sollentuna, nu tf kyrkoherde i Spånga-Kista. Anders Roos sitter också i kyrkomötet för POSK i Stockholms stift samt i POSKs riksstyrelse. Krönikan är först publicerad i Spånga-Kistas församlingsblad.

Att vara kristen

Är det samma sak att vara kristen i Spånga-Kista som att vara kristen inom tullarna i Stockholm? Eller  någon annanstans i Sverige?

På ett sätt är det säkert det. Det som förenar oss är tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och räddare. Vi kan tillhöra olika kyrkor, ha olika gudstjänstformer, bära med oss olika kulturer – ändå har vi ett gemensamt rotsystem som bär oss.

Men ändå är det skillnad. Vi kan aldrig bortförklara att på en del håll är de kristna i majoritet i samhället medan de på andra håll är i minoritet. Och det är en väldig skillnad. Det kräver olika förhållningssätt.

I det gamla enhetssamhället var det säkert ganska bekvämt. Alla trodde på samma sätt – men kanske ändå inte. I det som kallades det mångkulturella samhället kunde det också vara bekvämt. Var och en fick odla sin egen tro och kultur. Men i dag är vi ett steg längre in i svårigheterna. Vi upplever ett samhälle med stark segregation  – med åtskillnad mellan olika grupper. Några kallar det etniska enklaver. Det märker vi i Stockholms förorter. Det kryper in under skinnet på oss alla.

Då behöver vi fundera över och be om klarhet kring vad det betyder att vara kristen. Det går liksom inte att vara kristen på ”sparlåga”. Vi behöver en tydlig identitet. Inte för att klara oss själva, men för att alla i omgivningen kräver det av oss.

I Spånga-Kista lever vi bland människor av mycket olika tro, olika kulturer, olika traditioner. En del har radikaliserats under de senaste åren. Urgamla, inte minst patriarkala, traditioner har stärkts. Vi har rekryteringsbaser för väpnad, religiös krigföring, vi har inlåsta kvinnor och barn runt om knuten, vi har motsättningar, våld, hat mitt ibland oss. Detta är vår verklighet.

Vad betyder det då att vara kristen? Ja, det handlar inte om att låsa in sig och vara rädd för att visa sig. Det måste vara tvärtom! Tydlighet med ett kristet evangelium i ord och handling, tydlighet med kristna symboler, tydlighet med diakoni, tydlighet med varje människas oändliga värde, tydlighet med Guds vilja med varje människa, tydlighet med den kristna människans frihet, tydlighet med allas lika rätt till liv och frihet.

”Tillsammans med andra kristna ska vi göra Gud tydlig i världen”! Så kan man uttrycka det. En stor uppgift som vi måste hjälpas åt med!

”Våga vara den du i Kristus är”! (SvPs 87)

Anders Roos

Ur POSKs vision och program:

POSK  – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Rädslan för det okända

Skrivet av

Från Anders Roos kommer följande text, som också har varit publicerad i Sollentunas församlingstidning Kyrkporten.

Jag har fått en ny telefon, en sådan där liten som man håller i handen och stoppar i fickan. Det är lite främmande och jag är inte särskilt rädd, bara litet obekant, även om jag haft en likadan tidigare.

Men det finns andra tillfällen och situationer i livet då det främmande är mycket mera påtagligt. Man vet egentligen ingenting om hur det ser ut, hur saker fungerar, vart jag ska ta vägen, hur jag ska hitta rätt till platser och personer. Genast smyger sig en nervositet eller kanske rent av rädsla på. Den smyger sig in i kropp och tankar och gör mig osäker.

I våra liv möter vi människor med annat utseende, kanske annan hudfärg, från annan kultur, med andra seder och bruk. Ännu svårare blir det när de har annan tro och religion än vad jag själv har, vill ha, eller tycker mig ha. För många är tro och religion mycket viktigare än för andra. För några är den så viktig att den får påverka allt i samhället, lagstiftning och levnadssätt. I sådana möten sker ibland det oväntade, det som man kanske inte ville skulle ske. Ett främlingskap uppstår.

När jag lever med ett främlingskap tappar jag orienteringen. Lätt är att isolera sig, lätt är att värna det som man tycker vara ens egen identitet. När det blir så känner man sig hotad och vill värja sig. Kanske tar man rent av till våld. Man vill ta bort det främmande. Så kan misstro och hat uppstå.

Man kanske inte vill, men rädslan för det främmande driver mig att bli någon annan än den jag egentligen är. Jag tror att det var så på 1930- och 40-talen i centrala Europa. Och då mindes man att de man blev rädd för också tidigare hade jagats och hotats och drivits från hus och hem.

Makthavare utnyttjade rädslorna och manipulerade. Antisemitismen tilläts gro, växa upp och flödade över och blev till mänsklighetens grövsta brott. Med på släptåget kom sedan också andra grupper av människor som man tyckte vara främmande och farliga. All denna grymhet och djävulskhet får vi aldrig glömma men i stället motverka med alla medel.

Har du märkt att rädslan för det främmande finns runtomkring dig? Tänk dig en dag då du är flykting, invandrare, någon med Gudstro som du vill leva ut, en dag då du har annan hudfärg, är annorlunda än majoriteten av de andra? Du blir sedd som främmande, som att inte höra till.

Antisemitismen gror och växer i Sverige, islamofobin finns här, rädslan för romer, rädslan för invandraren och flyktingen, rädslan för annan sexuell läggning, rädslan för ….. (fyll i själv!).

Rädslan för det främmande!

Varje människa är skapad till Guds avbild, du själv och den som sitter intill dig på bussen. Tillsammans är vi inneslutna i Guds nåd. Hur kan någon människa då vara främmande för oss? Hur kan vi då bli så rädda att vi tar till våld? Hur kan vi vara rädda för den som är älskad av Gud? Hur kan vi vara rädda för Jesus, född, uppvuxen och dödad som jude? Uppstånden är han och
är vår Messias, Kristus, din bäste vän. Lever i dag!

”Av goda makter underbart bevarad/
det främmande och nya väntar jag./
Guds nåd är ny var afton och var morgon./
Han väntar oss i varje nyväckt dag./

/(Dietrich Bonhoeffer, 1944. strax före döden som martyr i ett av nazismens
förintelseläger)

Anders Roos
Kyrkoherde Sollentuna
POSKs ledamot i kyrkomötet och i utlandskyrkans råd.

 

Nu väljer församlingarna i utlandet

Skrivet av

Äntligen ska Svenska kyrkan i utlandet få sina representanter i kyrkomötet! Det händer efter sju sorger och åtta bedrövelser och mycket idogt arbete.

Jag överdriver inte, när jag säger att POSK verkligen har varit en av de mest drivande grupperna för att utlandsförsamlingarna och utlandsarbetet ska få sin naturliga och rättmätiga plats i Svenska kyrkan. Därför är det så roligt att det äntligen sker.

Utlandsförsamlingarna kommer att ha två mandat i kyrkomötet. De utses genom indirekta val genom röstning i 31 församlingars kyrkoråd. Fem kandidater kommer att utses. De som får de högsta röstetalen blir ledamöter, de tre övriga blir ersättare. Kyrkorådens röstningar ska vara hos kyrkostyrelsen senast den 15 september.

Jag vet att det har varit ett intensivt samtal mellan kyrkoråden i de församlingar i utlandet (kyrkostyrelsen har fattat beslut om vilka de är, enligt vissa bestämmelser) som ska rösta. Samtalen har varit livliga, men enligt senaste informationerna har man så här långt nått enighet. Jag är glad över detta.

Valet är alltså indirekt när det gäller utlandsmandaten. Det innebär att vi från och med nu har ett blandat valsystem till kyrkomötet. Direkta val i Sverige och indirekta val från utlandsförsamlingarna. Naturligtvis kommer detta inte att vara helt problemfritt och det skulle inte förvåna mig ett enda dugg om det kommer överklagande i valet. Jag hoppas att det inte blir så, men det är ju första gången vi prövar detta, så man måste nog vara förberedd på det mesta.

Regelsystemet för valet är komplicerat. Ett exempel: De människor som bor del av året i utlandet men som fortfarande är folkbokförda i Sverige och medlemmar i Svenska kyrkan har ju rösträtt på annat sätt. De som tillhör denna kategori och samtidigt är kyrkorådsledamöter i en utlandsförsamling ska ju rimligen inte ha dubbel rösträtt.

Kyrkokansliet har gett noggranna anvisningar och många har säkert tyckt att det är litet väl byråkratiskt, men det är viktigt att det finns klara regler och riktiga anvisningar. Om det finns minsta tveksamheter kommer det att finnas ändå flera anledningar för överklagande.

Låt oss hoppas och be att valet går smidigt och att man kommer överens i alla snårigheter. Det viktiga är ju att utlandsförsamlingarna nu äntligen kommer att betraktas som viktiga och legitima delar av Svenska kyrkan. Det är ett måste, det är de värda, det är vi värda. Sedan återstår ett roligt arbete med att skapa naturliga flöden mellan inland och utland. Vi är på god väg, men ju längre vi går desto mer spännande blir det.

Som hemma … fast utomlands ….. som utomlands … fast hemma!

Underligt, men vi är ju alla gäster och främlingar i samma värld och hör samman i Guds värld, i Kristi kyrka och i Svenska kyrkan. Tillsammans vill vi göra Gud tydlig i världen!

Anders Roos
ledamot i rådet för utlandskyrkan

http://www.svenskakyrkan.se/iutlandet