Inte kristen?

Skrivet av

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

Skrivet av

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Skrivet av

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Tankar i midsommartid

Skrivet av

I midsommartid är ljuset och naturen, växandet och blomstrandet i fokus. Så även i kyrkan. Livet och ljuset är det centrala. Glädjen över jordens skönhet och vårt ansvar för skapelsen och allt skapat. 

Helgen bjuder på två helgdagar. Midsommardagen vars tema är skapelsen och Johannes Döparens dag som uppmanar oss människor till samma mod som denne profet visade. Alla bibeltexter handlar om Guds storhet, vår fantastiska jord, om länder och folk, om trygghet och frihet.

Med oss in i firandet av den här midsommarhelgen har vi också några moln på himlen.

I det svenskaste av svenska, när människor samlas till gemenskap och fest, tar varandra i handen och dansar i ring, finns blandade känslor. En besvikelse på landet Sverige, känslan av att skämmas över att vara svensk, oron för hur livet ska bli för nya svenskar som får besked om att det land de nu tagits emot i, är ett land som stänger ute deras nära och kära.

Oavsett vad ett riksdagsbeslut kommer att innebära i praktiken sänds signaler som är något som vare sig rimmar med det jag läser i bibeln eller med det jag känner när jag ser den svenska flaggan. Den vajar lika blå som himlen men inte är det några moln tecknade på flaggans himmelsblå fond. Jag ser en flagga med två vägar som korsar varandra. De kommer från olika håll och möts på mitten, ett möte mitt i ett kors. En guldgul korsning mot en klarblå botten vars färg kanske påminner någon om de hav man tvingas korsa ibland för att ta sig vidare på nya vägar.

I midsommartid får jag associationer som får mig att tänka på öppenhet, ljus och frihet. Så även när jag tittar i Bibeln och läser de texter som hör till helgens teman om vördnaden inför allt skapat och uppmaningarna att vandra på fredens väg, som ljusets barn. Och när jag läser om Johannes döparen, om profetens mod och hans blick för dem som lider nöd så önskar jag oss alla inspiration från sådana som honom som beredde väg, och öppnade upp sinnen!

Uppmaningar om att visa varandra barmhärtighet hörs även hos profeterna i gamla testamentet. Sakarja säger: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

I det land jag lever har vi fina traditioner. Så även svensk tradition som blivit känd i länder långt bort, att här finns det plats för såväl änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Här finns det plats för alla. Här finns det utrymme för lika och olika. Här finns medmänsklighet och nya möjligheter. Och vi, som alla är människor, uppmanas att visa varandra nåd, barmhärtighet och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Viktig granskning, onödiga sensationer

Skrivet av

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Nu kickar vi igång!

Skrivet av

POSK i Alingsås kickar igång valförberedelserna. 

Om ett år befinner vi oss i valrörelse. Vi kommer att skriva och prata om vårt handlingsprogram i olika sammanhang. Vad det ska stå i det handlingsprogrammet börjar vi formulera nu.

Programmet kommer förstås att bygga på POSKs nationella handlingsprogram som antogs nu i våras, och på det valprogram vi gick till val på 2013. Men för oss är det angeläget att inte börja vårt programarbete i redan antagna skrivningar utan i verkligheten vi står i här och nu.

För vår del handlar det om den nya församlingsinstruktionen som vi just nu arbetar för fullt med och som, enligt plan, kommer att antas i slutet av året och gälla för de kommande fyra åren, alltså en stor del av nästa mandatperiod. Därför blir det extra angeläget för oss att anknyta till den i vårt program, särskilt vad gäller utvecklingsområdena som instruktionen kommer att avslutas med. Vad vill POSK med dessa, i vilken riktning vill vi ta dessa?

Vi samlades till ett första samtal om detta nu en sommarkväll i början av juni och vi ser fram emot hösten då vi får samlas igen och tänka vidare tillsammans. Tiden är knapp och går fort – dags att kavla upp ärmarna inför kommande kyrkoval!

Sofia Särdquist
ordförande POSK i Alingsås

Vad hände med dem?

Skrivet av

Jag har läst en bok. "96 lampor" av Jacob Lingvik.

Boken handlar om de som var jätteentusiastiska och engagerade som unga – men som nu inte längre går i kyrkan eller säger sig ha en tro. Vad var det som hände?

Jacob har intervjuat sex av sina kamrater som, liksom han, brann och sedan försvann.

Den här boken ger många insikter och ställer många viktiga frågor som jag tror att de som jobbar i församling behöver diskutera.

Läs min recension av boken här>>

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Skrivet av

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Skrivet av

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Vem får säga vad?

Skrivet av

Arbetsgivarorganisationen skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1277096

Yttrandefrihet för förtroendevalda

Det uppkommer ibland frågor om vilken yttrandefrihet förtroendevalda har när det gäller diskussioner som förts i kyrkoråd och församlingsråd. Generellt sett finns det inga bestämmelser om tystnadsplikt för förtroendevalda varken i lag eller i kyrkoordningen, även om det kan bli aktuellt i vissa fall.

Exempelvis har kyrkorådet som arbetsgivare tystnadsplikt om medarbetares hälsotillstånd eller personliga förhållanden som framkommer vid en sjukskrivning med sjukintyg.  

I kyrkoordningen finns inga bestämmelser om tystnadsplikt, tvärtom har vi en allmän yttrandefrihet inom kyrkan. Det är dock viktigt att denna yttrandefrihet hanteras med omdöme för att möjliggöra öppna och förtroendefulla samtal. Det är en förutsättning för att kunna nå kompromisser i svåra frågor. Det är också mycket olyckligt om personer tvekar att dela information av rädsla för att uppgifterna ska spridas på fel sätt.  

Ett bra sätt att hantera denna balansgång är gemensamt diskutera hur, när och av vem information ska spridas efter känsliga diskussioner. Ibland kan man komma överens om att ”låta protokollet tala” och ibland kan det vara lämpligt att utse en talesperson.

Har ni haft diskussionen i ert kyrkoråd eller församlingsråd? Ett kyrkoråd och ett församlingsråd är ett slutet möte. Det är inte offentligt, till skillnad från ett fullmäktigemöte. Därför är det också viktigt att det får vara högt i tak på ett kyrkoråd/församlingsråd så att frågorna är väl bearbetade. Protokollen ska vara tydliga och vara beslutsprotokoll.

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

(…)

Kyrkoherden är chef för alla anställda i församlingen eller pastoratet och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkorådet ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har
kyrkoherden ett självständigt ansvar genom vigningstjänsten. POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande.

Arkiv
Kategorier