Efter kyrkomötet
Ibland kan man undra över om Kyrkomötet är ett stöd och en utvidgning av den gudstjänst- och församlingsgemenskap som vi alla lever i utanför kyrkomötet.
När jag tänker tillbaka på Kyrkomötets andra session som avslutades i onsdags vill jag framhålla två saker som gör mig säker på att kyrkomötet är viktigt i det avseendet.
Det första som jag tänker på är när ärkebiskop Antje Jackelén i måndags avslutade sitt anförande om händelserna i Paris med orden ”Kyrkor, synagogor och moskéer måste fortsätta att ihärdigt be och arbeta tillsammans för fred – i och mellan deras trosgemenskaper och i den värld som är allas” . Därefter följde en bön och en tyst minut. Under den tysta minuten var det som att luften i lokalen på ett nästan fysiskt sätt fylldes av allas böner.
Det andra som jag tänker på är det utskottsbetänkande om Prästlönetillgångarnas förvaltning som jag fick presentera. Till dess att jag lyssnade dels på motionärerna och dels på de som stödde utskottets betänkande till avslag hade jag en känsla av att den här frågan var väldigt abstrakt och långt från min kyrkliga vardag.
Nu är jag klar över att båda de perspektiv och den kunskap som talarna har är lika viktiga. Att som Svenska kyrkan vara en stor förvaltare av jordbruk och skog kräver ett speciellt ansvar för miljö och naturvårdsfrågor men också ett ansvar för att ge stift och församlingar en långsiktigt god ekonomisk avkastning.
Att låta båda perspektiven komma till tals är oerhört viktigt och jag tror att det faktiskt gör kyrkan till en i sammanhanget unik och bättre förvaltare.
”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. (1 Pet 4:10)”
Anders Brunnstedt
POSK Västerås stift